Paus

Den som myntade begreppet pappaledig var en skämtare med ytterst sadistisk humor. Man är väldigt mycket pappa (vilket är bra) och väldigt lite ledig (mindre bra). Jag hinner och orkar knappt se några filmer just nu (ett par avsnitt från Seinfeld-boxen är ungefär vad som hinns med innan kvällskoman slår till) och eftersom jag inte vill att det här ska bli en gnällig pappablogg har jag bestämt mig för att det är dax för Conan att ta en paus. Men vänta: innan det bryter ut en eventuell självmordsvåg kan jag trösta er med att jag fortsätter skriva texter på Weird Science med jämna mellanrum, så allt hopp är inte ute.

Nu ska jag ägna mig åt att läsa böcker, åt att se så mycket film jag kan, och åt tjejen ovan. Vi ses igen om en månad eller mer. Stay black!

Trailer-pepp: Superhero Movie

Jag är osäker på exakt hur peppad man bör vara på ännu en parodifilm, men kommande Superhero Movie (premiär nästa vecka) sportar åtminstone en lysande trailer. Inte den vanliga, med en oerhört gammal Leslie Nielsen och många helknasiga krockar med lyktstolpe, utan den där en nybakad skådis vid namn Miles Fisher sätter en Tom Cruise-imitation som är fullständigt klockren. Två underbara minuter som sannolikt är bättre än hela filmen.



(via /film)

Andra bloggar om: Superhero Movie, Tom Cruise, film

Varför?

Fråga: vad är mer deprimerande och själsdödande än en kass remake på en klassisk skräckfilm? Svar: en sequel till en kass remake på en klassisk skräckfilm.

OK, nu var inte Alexander Ajas remake på The Hills Have Eyes så pjåkig, men även om de krämade på med övervåld (stackars Ted Levine blev tom bränd levande) var den ändå tamare än Wes Cravens original från '77, som fortfarande känns otroligt rå, mycket tack vare låg budget och sjuttiotalsdamm. Och Michael Berryman förstås. Remaken var i vanlig ordning slickare men man förväntar sig liksom tortyr numera, och blir mest sorgsen och trött när de sätter igång. Men uppföljaren The Hills Have Eyes 2 är bara jobbig: ett gäng hjärndöda marines hamnar mitt i den stängda gruvan och blir mutantmat en efter en i en tröstlös radda. Man hatar dem, och vill att de ska dö. Tyvärr är mutanterna med alldeles för lite, istället vankas timmavis av illa skrivet soldatkäbbel signerat Craven och hans son, som säkert vek en hel eftermiddag. Jag kunde inte ens se slutet, datorn hängde sig gång på gång, antagligen av skam.

Så varför såg jag då skiten? För att jag kunde. Jag skulle aldrig orkat hyra den på dvd. Men när den bara ligger därute, for the picking, och man känner att lite gore en sen kväll är vad man behöver för att orka nästa dag, är det svårt att låta bli.

Det här är i själva verket ett stort problem som sällan tas upp i fildelningsdebatten: att man laddar ner och i värsta fall också ser en massa skit bara för att det går. Damn you bit torrent, damn you straight to hell!

Andra bloggar om: The Hills Have Eyes, The Hills Have Eyes 2, Wes Craven, Alexandre Aja, skräckfilm, film

Angel, Angel, down we go together

För dig som sett och kanske skrattat elakt åt trailern till Colin Nutleys film Angel (premiär imorgon) kan jag rekommendera det här inlägget på Weird Science.

This Life +10 (minus charmen)

Ledsen att behöva skriva ett riktigt gnälligt inlägg såhär på fredagkvällen, men jag känner det angeläget att höja ett varningens finger för alla som eventuellt gått och peppat på reunion-asvnittet av This Life (Livet kan börja), som sänds imorgon lördag kväll i SVT. Jag skrev upphetsat om det nya avsnittet redan i juli 2005 (jisses vad tiden går) och var snabb med att beställa dvd:n när den släpptes i England för lite drygt ett år sen. Så laddade fru Conan och jag upp med ostbågarna och vinet och bespetsade oss på att njuta en sista gång av Miles och Annas käftande... men möttes av ett gigantiskt västgötaklimax.

I korthet: alla är otrevliga, Milly i synnerhet (det kändes plötsligt smärtsamt att vi tagit henne som inspiration till vår äldsta dotters mellannamn). Ramhandlingen är genuint jobbig: Egg har blivit så framgångsrik att ett realityteve-team ska följa honom dygnet runt, därför förses alla i gänget med varsin videokamera så att de kan spela in sina ocensurerade tankar, dokusåpa-stylee, ett berättargrepp som känns lika nattståndet som krystat. Miles har en konstig relation med en thailändsk kvinna; en helt obegripligt figur. Anna, Egg, Warren - alla har blivit egocentrerade skitstövlar - men inte på ett kul eller intressant sätt. Jag vet inte vad seriens skapare Amy Jenkins vill säga med det här.

Visst är man en sucker för nostalgi, men jag begär inte att reunion-filmen ska vara exakt likadan som serien var back in the day - men det här var bara deppigt. Bara så ni vet. Kanske hade jag satt förväntningarna enormt högt. Vad tyckte ni?

Mickey Rourke, våren 2008

Frågor på det?

Grand Archives

Nån som var och såg Band of Horses på Debaser i torsdags och kan berätta hur fantastiskt det var? En klen tröst för oss bozos som var för sena för att få biljett är Grand Archives, det (hyfsat) nya bandet från f d Band of Horses-gitarristen Mat Brooke. Vacker och extremt gubbig skägg & flanell-rock, lyssna särskilt på drömska Torn Blue Foam Couch.

Andra bloggar om: Grand Archives, musik, gubbrock

Tropic Thunder

Det här skulle, i bästa fall, kunna vara årets roligaste film. Tropic Thunder är Ben Stillers första regijobb sen Zoolander, och handlar om tre skådisar (Stiller, Jack Black och Robert Downey Jr) som har blivit castade i den dyraste och mest ambitiösa Vietnamfilmen nånsin. Handlingen:

Downey plays one of a team of self-indulgent stars cast in the modern equivalent of Apocalypse Now. Stiller plays an action hero who has just adopted a baby from Asia but worries that ''all the good ones are gone.'' Black portrays a comedian known for performing multiple roles in a single film — his latest is called The Fatties: Fart 2. But when the film's director (Steve Coogan) and writer (Nick Nolte) get fed up with their prima donna cast, they drop them into the jungle to fend for themselves. The actors think they're doing some sort of full-immersion filmmaking, but the danger they're in is very real.

Robert Downey Jr spelar Oscarvinnaren Kirk Lazarus, vars rollfigur egentligen är svart, så han gör en Al Jolson och sminkar sig (till "skokrämsneger" som min gamle filmlärare skulle sagt) med hyfsat resultat att döma av bilden. ''If it's done right, it could be the type of role you called Peter Sellers to do 35 years ago,'' säger Downey till Entertainment Weekly. ''If you don't do it right, we're going to hell.'' Men testvisningar av en råkopia för demografen African-Americans har funkat bra, så Stiller är lugn. Idén är att göra narr av fåfänga och dryga skådisar, och Stiller har kallat in cameos från bla Tom Cruise och Tobey Maguire som gissningsvis får driva lite med sig själva.

Det här kan faktiskt bli hur bra som helst. Även om skämten om Hollywoods adoptionsvurm och faiblesse för pruttkomedier Eddie Murphy-stylee kanske inte är enastående flinade jag högt åt synopsis ovan (hjälpt av Stillers överspända Blue Steel-blick förstås). Det blir svårt att misslyckas med den trion i huvudrollerna, släng i lite smarta metaskämt och lägg till Bill Hader, så borde saken rimligen vara biff. USA-premiär i augusti, trailern släpps 17 mars och då lär det visa sig om Stiller är på rätt spår. Pepp!

UPDATE: Nu finns det en första teaser ute, med skönt anabol stämning. Mer explosioner än skämt men det ser rätt lovande ut, eller vad tycker ni? Se trailern här.

(via /film)

Andra bloggar om: Tropic Thunder, Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, film

Quo Vadis, Zach?

Slötittade några spridda minuter på Garden State på trean ikväll. Tillräckligt för att konstatera att den sannolikt håller än, trots misstanken om att Braffs feelgoodmys (som man ju älskade när det begav sig) kanske skulle kännas lite kväljande såhär några år efteråt. Märkligast av allt var att se Jean Smart (lysande som "nervösa" presidentfru Logan i femte säsongen av 24) som Peter Sarsgaards milf-morsa. Men vart tog Braff vägen sen? Imdb listar bara senaste säsongen av Scrubs, som haft strejkuppehåll sen i december, och Braffs eventuella medverkan i amerikaniseringen av Susanne Biers Älskar dig för evigt, som (lyckligtvis) verkar stannat upp. Och så hans senaste filmroll The Ex, som gick upp förra våren i USA, till usla recensioner och vissen boxoffice. Så dåligt gick det att den bytte namn till (riktigt klena) Fast Track, och nu finns den på svensk dvd.

Braff spelar en kock i NY som får sparken eftersom han nitar sitt asshole till chef. Känsligt läge eftersom han precis ska ha en bebis med Amanda Peet, som är lyckad advokat. Så paret flyttar hem till Peets familj i Ohio, Peet blir homemaker och Braff tvingas börja som AD på en reklambyrå som drivs av Peets pappa. Braff klantar sig hela tiden och måste svettas inför Peets mammagnäll, och plågsamt förutsägbara krockar inträffar i en ojämn mix av Mandomsprovet och Meet the Parents och ett gäng andra släkten är värst-komedier. Alltsomoftast är det ungefär lika skoj som det ser ut på omslaget ovan.

MEN - det finns några glädjeämnen. Peets pappa spelas av Charles Grodin, den fattige mannens Chevy Chase, som i hela sin karriär burit på ett löfte om att en dag vara en lysande komiker men aldrig egentligen levererat - här är han återigen ganska rolig. SNL-fejs som Amy Poehler och Fred Armisen dyker upp och är exakt sådär småroliga som SNL-fejs brukar vara när de dyker upp i småroller i den här typen av lätta komedier. Så långt så puttrigt - men filmen ägs av Jason Bateman som är fenomenalt vidrig som Chip, Amanda Peets ex (därav titeln) som såklart fortfarande har en crush på henne, är Grodins gullegris på reklambyrån och - bada bing! - sitter i rullstol, och därmed är oantastlig trots Braffs rättmätiga vrede. Chip är en total skitstövel och Bateman kramar guld ur några scener som går ut på att Zach Braff förnedras utan att kunna göra något åt det, vilket är fin underhållning.

Filmer där killen ska duga i familjens ögon men ständigt lyckas fucka upp allting och får skäll av tjejen som är asjobbig men ska uppfattas som åtråvärd är oftast bara deprimerande, men Chip är en såpass lyckad figur att det är snudd på värt en dvd-hyra, åtminstone för fans av Jason Bateman.

Men Zach Braffs karriär är fortfarande missing in action.

Andra bloggar om: Zack Braff, Fast Track, The Ex, Jason Bateman, film

The Blood of a Corrupt Merchant

Jag levde länge i tron att ett väl genomfört headshot med sniperbössa erbjöd höjden av mänsklig tillfredsställelse, men att smyga runt på hustaken i Jerusalem på 1100-talet och stillsamt dräpa vakter med kastkniv är faktiskt några snäpp roligare. Efter två veckor med Ubisofts medeltidsaction Assassin's Creed varje kväll är jag salig av lycka. Grafiken är sinnessjukt snygg och våldet lika köttigt som elegant när man dräper knektar med svärd, lönnmördar onda män med dolk och hoppar runt på taken i ett helt sömlöst flöde, utan laddningstider eller mankemang med kontrollen. Allting flyter på ett sätt man bara kunde fantisera om för bara några år sen (och äntligen full payoff för den skottkärra pengar vi brassade på en ny fet lcd-tv - spelet ser helt makalöst ut i HD).

Ramhandlingen är snark och spelet har med rätta fått kritik för att det är repetitivt. Tionde gången man körde ett "Pickpocket"-mission darrade man kanske inte av upphetsning, men jag tröttnade faktiskt aldrig på alla obligatoriska "Save Citizen" (hjälpa en stackars hunsad medborgare genom att slakta ett tjog överspända soldater och sen diskret glida in i en folkmassa) eller att klättra upp för höga byggnader (cue mäktig 360 graders-panorering) och sen göra ett hisnande svanhopp ner i en höskrinda femtio meter ner.

Nu när det är slut infinner sig den vanliga mixen av tomhet och lycka, jag retar mig lite på att jag aldrig lyckades göra ett regelrätt lönnmord på nån av mina targets (det blev alltid ett jäkla ståhej och jag tvingades hugga ner vakterna och kuta järnet) så jag fick aldrig nåt Blade in the Crowd-achievement. Men Assassin's Creed har sålt som smör så en tvåa lär nog dyka upp framöver - sannolikt i nutid/nära framtid, om de ska spinna vidare på det diffusa slutet. Kan bli hur kul som helst.

Andra bloggar om: Assassin's Creed, Xbox 360, tv-spel, Ubisoft

I'm fucking Ben Affleck!

1. Sarah Silverman skojar till det på Jimmy Kimmel Live:



2. Jimmy Kimmel slår tillbaka:



3. Kevin Smith vill också vara med på ett hörn, och passar på att göra reklam för sin kommande film Zack And Miri Make A Porno med Seth Rogen och Elizabeth Banks:

Gaydolf Titler

Oscar night ikväll! (Dvs för oss som inte har Kanal 9 och slapp sitta uppe och uggla inatt och istället kunde avnjuta galan som torrent, med ffw-knappen inom bekvämt räckhåll så fort ännu ett musiknummer från Enchanted skulle mökas ut.) I år tippade jag faktiskt sämre än någonsin och får skämmas med ynka 10 rätt av 24 på Bloggywoods Oscartävling, men jag fegade och satsade bara på säkra kort ett år då akademin trevligt nog skrällde lite och röstade smått oväntat. Tilda Swinton till exempel, som var stressande bra i Michael Clayton, och vars Batman-skämt på Clooneys bekostnad var rätt lyckat. Liksom Jon Stewarts material som mestadels var riktigt roligt. Särskilt slutklämmen på hans öppningsmonolog. Moget?

Hur man säljer in en actionrulle med Jodie Foster, 45, till dagens ungdom

In the Valley of Elah

Som bekant är det på gång en liten våg av amerikanska filmer som på olika sätt närmar sig Irakkriget - i februarinumret av Sight & Sound finns en lång genomgång som jag inte orkat läsa. Brian De Palmas Redacted som inte oväntat fått vilt varierande kritik hemma i USA och släpptes på region 1-dvd i veckan (svensk biopremiär i maj) är förstås den som väcker störst pepp. Men som kontrast till De Palmas dv-filmade ursinne finns ett mer jordnära drama, Paul Haggis In the Valley of Elah som gick upp idag. Jag såg den på Stockholm filmfestival i höstas och hyllade den på Weird Science:

Jag gillade Haggis stora genombrott Crash trots den lätt skitnödiga dysterheten, som tack och lov är frånvarande här. Tommy Lee Jones är pensionerad furir vars äldsta son går AWOL på amerikansk mark bara dagar efter att ha återvänt från en lång sejour som soldat i Irak. Jones tar saken i egna händer, med bistånd av Charlize Therons hunsade lokala poliskvinna, och börjar nysta i fallet – kan det vara så att militären inte lägger alla korten på bordet? Är jorden rund? Can you handle the truth?

In the Valley of Elah kryssar smidigt förbi ett helt gäng förrädiska polisfilmsklyschor och landar som ett stillsamt berättat drama om en far som lite för sent försöker lära känna en son, och om vad krig gör med män(niskor). Haggis upphöjer långsamheten, de korthuggna replikskiftena och de långa pauserna till en dygd, och om upplösningen är något av ett västgötaklimax är det helt i linje med filmens lågintensiva och kontemplativa ton.

Tommy Lee Jones är lysande i den typ av roll som bara ska ge en Oscar. En nominering borde vara given men frågan är om juryn vågar belöna en film som är så rättfram: inte bara på ett allmängiltigt safe plan om att »krig är dumt men vi måste stödja våra pojkar« utan verkligen djupt kritisk till USAs inblandning i Irak. Det ska bli spännande att se.

Och se på fan, för en gångs skull hade jag rätt: Tommy Lee blev välförtjänt nominerad till Bästa manliga huvudroll (men torde rimligtvis få smisk av Daniel Day-Lewis?). Se In the Valley of Elah, den är fin.

Andra bloggar om: Paul Haggis, In the Valley of Elah, Tommy Lee Jones, Redacted, film

Sweeney Todd (bristen på entusiasm inför)

Jag såg Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (bästa undertiteln in the world...ever?) för en dryg månad sen, kom hem och skrev följande, otroligt håglösa och taffligt formulerade bloggrader:

Såg också Tim Burtons Sweeney Todd. Gött! Mycket, mycket snygg, och med mäktiga klarröda blodkaskader mitt i den skitiga Londonslummen som borde få Kurosawa att nicka gillande i sin himmel. Alla klarade sången fint, Johnny Depp var lysande (även om hans brittiska accent ibland påminde lite för mycket om Jack Sparrows sludder) och Sacha Baron Cohen mäktig som sol-och-vårare med den tjockaste italienska komedibrytningen sen de där kockarna i Lady & Lufsen. Premiär först femtonde februari, håll ut!

Varför så ansträngt? Jag borde ju ha varit tokigt och patetiskt upphetsad över att ha sett Timpans nya mer än en månad före "alla andra". Nu när filmen gått upp och bioannonsen nästan tippar över av femmor undrar jag vad det var som hände. Gissningsvis var förväntningarna så höga och peppen hållit på såpass länge (ett år? mer?) att det blev som när man till slut såg Brokeback Mountain: Jaha, den var ju, eh, lysande. Får man ta lite mer kaffe?

Sen finns det ett problem i att Burton inte ansträngt sig nämnvärt för att göra Film av ett verk skrivet för scenen - det blir lite trist och statiskt att de hela tiden ska hänga i Sweeneys torftiga salong (jag väntade hela filmen på att han skulle piffa till det, iallafall med en risig blomma eller nåt).Undantaget drömsekvensen förstås som var en oklanderligt snygg greenscreen-bonanza.

Men det här är väl egentligen lyxgnäll? Stephen Sondheims musikal (som jag aldrig hört förut) är ju sagolikt bra. Alla skådisar är lysande (utom lillpojken kanske), alla sjunger med den äran (Depp låter som Bowie!), det är som alltid en fröjd att se Alan Rickman kötta till det riktigt ordentligt. Och blodet sprutar i floder.

Men ändå är det nåt som inte... [drifts off]

Andra bloggar om: Sweeney Todd, Tim Burton, film

Half Man, Half Machine, All Criterion

Häromdagen hittade jag en rätt så omistlig region 1-dvd hos min lokala dvd-hökare i Sickla, och var tvungen att köpa den - trots att jag inte kan se region 1 på vår trogna Pioneer som visserligen är regionsfri men också åtta år gammal och saknar hdmi-utgång, så när man kopplar den till min nya fina Sony Bravia ser alla filmer ut som The Blair Witch Project och jag måste istället kolla dvd i Xbox 360:n som har finfin hd-bild men dels är låst till region 2 och dels har en fläkt som bara är marginellt tystare än en Boeing som taxar in efter landning. Vad gör man? Ibland undrar jag om de svältande barnen i tredje världen förstår att vi västerlänningar också mår jävligt dåligt ibland.

Anywho, filmen i fråga var Criterion-utgåvan av Verhoevens RoboCop. Rätt så tidig i serien (#23, från 1998) och utgången, så det är eBay som gäller annars. Extramaterialet var eventuellt magrare än den special edition som finns, och layouten är ärligt talat ganska risig (det här var innan Criterion krämade på och gjorde lyxutgåvor med pappomslag man kommer i brallan bara av att se på nätet). Men ändå. Jag förlåter ju aldrig mig själv för att jag hittade den utgångna Criterion-utgåvan av The Silence of the Lambs på en skivbörs för sex sju år sen för tvåhundra spänn - och ställde tillbaks den eftersom jag var pank just då. Dubbel-doh! (Jo, jag vet: eBay. Men det blir aldrig av.)

Det här inköpet gjorde att min mäktiga Criterion-samling nu vuxit med 25 procent och ser ut som följer:

• #23 RoboCop
• #73 Cléo from 5 to 7
• #157 The Royal Tenenbaums
• #300 The Life Aquatic with Steve Zissou

Okej, i ärlighetens namn är väl Cléo egentligen inte min men jag träffar nästan aldrig killen jag lånade den av för tre fyra år sen såattehh... you do the math. Viss slagsida åt Wes Anderson som synes, så det är väl lika bra att skaffa Rushmore också, de är ju så fruktansvärt snygga.

Under tiden läser jag den här bloggen - killen har bestämt sig för att se alla filmer i Criterion-serien, i ordning, och skriver smarta och underhållande texter om alla. Han vill jag vara.

Andra bloggar om: Criterion, film, dvd

Jens Jonsson är KING! (trots allt)

Jag kan pinpointa exakt när jag började gilla Ping-pongkingen: det är när tjejen visar sitt skissblock för Rille. Blyertsbilderna. Lemmen, som lite slött vilar mot hästmanen... och sen Rilles blick i porträttet. Briljant! (Ni som sett den förstår.) Innan dess hade jag enorma problem med att ta till mig Jens Jonssons långfilmsdebut. Stiliserade karaktärer lite osäkert spelade av barn som konstlöst mumlar ur sig konstruerade och lillgamla repliker i Roy Anderssons överblivna kök från Felixreklamen. Huvudpersonen Rille: en sökare lika beskäftig som Max Fischer i Rushmore (men utan charmen) och lika svårartat nördig i sina glasögon som Napoleon Dynamite (men med oneliners som ibland påminner mer om de "underfundiga" inlandstöntarna i Norrlands Guld-reklamen). Fotot av Jonssons kumpan Askild Edvardsen är snorsnyggt, varje bild genomtänkt och komponerad, scenerna oändligt långa utan något att säga så mycket. Helvete, jag VILL ju verkligen också gilla det här, jag VET ju att Jens Jonsson verkligen menar det här på riktigt, men vad faen menar han?

Sen vänder det. Storyn som kändes lite banal fördjupas, förtätas. Sista timmen är något av det bästa jag sett. Konflikten mellan brorsorna är så fint skildrad och spelad, så välregisserad. Och Martin Willerts musik är fantastisk - jag hade tänkt skippa ordet "osvensk" i den här texten eftersom det är en så saftig klyscha i Jens Jonsson-sammanhang, men jösses. Musiken är ömsom Bernard Herrmanskt rafflande, ömsom storvulen, och lyfter de snöiga scenerierna till en episk nivå av stor dramatik. Makalöst vackert.

Sen är det igenkänning förstås. Japp, jag var också tjock, ensam och förnumstig när jag var kring Rille i ålder. Växte upp i Norrland, var butter och tröståt grillkorv direkt ut kylen. Spelade pingis - men fick alltid dyngstryk av min lillebror, som var cool och populär precis som Erik. Av en ren slump ser vi filmen samtidigt, samma kväll, han i Umeå och jag i Stockholm. Efteråt får jag ett sms av ren kärlek, och svarar lika ömsint. Någon kritiker skrev att Jens Jonsson är fulländad som visuell berättare, men lite klenare på att skriva manus. Det stämmer kanske - men Ping-pongkingen fyllde till slut mitt hjärta till brädden med kärlek. Till min bror, och till filmkonsten.

Andra bloggar om: Ping-pongkingen, Jens Jonsson, film

Roy Scheider RIP

Roy Scheider gick bort igår eftermiddag. Läs min hyllning här.

Spanska spöken

Det här är som vanligt smått inaktuell info, men för den som längtar efter Guillermo Del Toro-producerade skräckfilmen El Orfanato (premiär i mars, Hynek såg den i Göteborg och peppar hårt) och känner för att fylla tomrummet med den mexikanska spökrullen KM31, kan jag rekommendera den här texten jag skrev på Weird Science förra veckan.

Gone Baby Gone

Låg aktivitet på Conan just nu - jag är hopplöst hooked på Assassin's Creed, mer om det senare - men titta gärna in på Weird Science och läs om Ben Afflecks stiliga comeback med Gone Baby Gone. Nu blir det mer taksmyg och lönnmord i Jerusalem innan läggdags. Sweet, so sweet...