Getting there is half the fun

Imorgon bitti är det jag som packar hyrbilen och sticker på sen semester i ett par veckor (Gotland, Österlen och Malmö ska få besök). Ses igen i september!

Rockstar + Heathers = Bully?

Efter att tagit en paus från kontroverserna med ett lika briljant som oförargligt pingisspel (som jag höjde till skyarna härommånaden) är Rockstar tillbaka där de trivs, i hetluften. Nu med Bully, som släpps exklusiv till PS2 den 17 oktober i USA. Bully har lyckligtvis inget med Larry Clarks film att göra - ett spel som går ut på att hänga i ett dåsigt suburbia, ha slösex och rekreationsknarka med kompisarna tills man blir less och gemensamt slår ihjäl en jobbig kille låter rätt enahanda - utan är snarare en klassisk high school-film, som spel.

Man är Jimmy Hopkins, som blivit relegerad från ett gäng skolor innan han hamnar på Bullworth Academy - "a corrupt and crumbling prep school with an uptight facade." Där gäller det att jobba sig uppåt i den sociala hackordningen och navigera rätt runt lärarna, nördarna, jocksen, tjejerna, plugghästarna och mobbarna. "If Jimmy can survive the school year and outsmart his rivals, he could rule the school" peppar Rockstar och man slås av att ingen försökt göra spel av skolvärlden på den här nivån förut, det är ju en självklart bra idé.

Trailern bjussar inte på nån gameplay utan funkar mer som en filmtrailer. Så långt inte så mycket kött på benen, men Rockstars många kritiker ligger i startgroparna för att rasa riktigt ordentligt på debattsidorna. Den brittiska polisen ropar redan på totalförbud, föräldraorganisationer slipar knivarna, och en advokat i Florida kräver att få ett förhandsex för att ta reda på exakt hur förkastligt och demoraliserande spelet kommer att vara. Under tiden gör Rockstar som de brukar - ligger lågt, gottar sig åt all gratisreklam och finslipar spelet till perfektion.

Som de filmnördar de är kan vi lita på att Rockstars team har plöjt hela high school-genren - Mean Girls, Heathers, Freaks & Geeks, Dazed & Confused, Breakfast Club, Donnie Darko - och plockat ut det göttaste. Bully kan alltså bli hur kul som helst.



Andra bloggar om: bully, rockstar games, ps2, tv-spel, mobbning

Bruno Kirby är död

Det var med stor sorg i hjärtat jag såg på IMDb idag att Bruno Kirby dog i måndags av leukemi, bara 57 år gammal. Kirby var De Niros sidekick i Gudfadern II (som den unge Clemeza) men är förstås mest känd som en annan sidekick: Billy Crystals bästa kompis Jess, journalist på New York Magazine, mannen bakom samtidsanalyser som "Pesto is the quiche of the Eighties" och "Restaurants are to people in the Eighties what theatre was to people in the Sixties", han som lägger rabarber på Meg Ryans bästis Marie (Carrie Fisher) efter en lätt misslyckad dubbel-date - en underbar scen i en film som är ett pärlband av underbara scener.

When Harry Met Sally är förstås Crystals och Ryans show i första hand, men Kirby är fenomenalt rolig i sina scener med Crystal och får några fina repliker av Nora Ephron. "You made a woman meow?", "Ooh that's harsh - I'm a writer, I know dialogue, and that's particularly harsh" och "Babyfishmouth! Babyfishmouth!"

Kirbys sista roll blev ett inhopp i Entourage. Nu har han gjort sällskap med J.T. Walsh och Phil Hartman i den hörna av himlen som är vikt för fantastiska och alldeles för tidigt bortgångna birollsskådisar. Vila i frid.

Läs mer på Hollywood Reporter och AICN.

Andra bloggar om: bruno kirby, when harry met sally

Miami Bajs

Jag högaktar Michael Mann men, nä, Miami Vice anno 2006 svänger inte. Inte för att jag är nåt Don Johnson-fan som surar över att Crocketts alligator inte ens fick en liten cameo: att göra en nyinspelning placerad i 80-talet skulle bara bli skrattretande, som en ofrivillig Starsky & Hutch (den med Ben Stiller). Nej, det är såklart en lysande idé att bara ta det göttaste och mest centrala: karaktärerna, omgivningarna och premissen, och göra modern, stenhård och glassig snutfilm av det hela. Det borde alltså bli sjukt bra men jag tycker Mann misslyckas kapitalt.

Ingredienserna - shootouts, undercover-agenter, snabba båtar, överspelande knarkbaroner - är stapelvaror i genren, och manuset är en ganska risig soppa. Inget fel i det förstås, Miami Vice var alltid style over substance. Problemet är bara att det är så allvarligt, så bajsnödigt. Jamie Foxx och Colin Farrell muttrar och deppar sig genom hela filmen, som två sura gamla gubbs i skräddarsydda kostymer, och får väldigt lite att jobba med. Manns faiblesse för tystlåtna, superskickliga yrkesmän som låter kallet gå före allt annat finns här precis som i mästerliga Heat, men de här två snutarna är så skissartat skrivna och anonymt spelade och regisserade att jag bara en halvtimme in kväver första gäspningen.

Förutom ett par fina actionscener som är en bit under par för Mann (särskilt jämfört med de mäktiga actionsekvenserna i Heat) bjuds det mest på nattliga möten på hustak, ändlösa replikväxlingar om knarksändningar hit och båtrutter dit, och pretentiösa kärleksscener i oskärpa. Fotot ja, Mann och hans fotograf Dion Beebe gjorde underverk med den grovkorniga DV-looken i Collateral, men i MV känns det sökt och fult när det borde se makalöst ut. Tips: en sexscen blir inte bättre för att skärpan ligger på soffbordet och en diffus Foxx-bringa bökar runt i förgrunden. Till plågsam nu metal, för att lägga lök på laxen. Soundtracket är antingen Moby-esque, episk ambient (mysigt) eller "känslig" nu metal (eck!).

Den centrala kärlekshistorien mellan Colin Farrell (med, huga, snudd på samma stela hockeyfrilla som Mel Gibson i Dödligt vapen) och Gong Li tar dels aldrig slut, dels köper man den inte vilket är ett stort problem. Gong Li som första gångern vi ser henne är knallhård gangsterboss i glasögon och uppsatt hår och efter romansen med Farrell har - jo, det är sant - kastat brillorna och släppt ut håret. Bu!

Om man inte är väldigt intresserad av skitsnabba båtar (såna med fyra motorer) så tycker jag man gott kan stå över Miami Vice, i min bok Manns sämsta film (möjligen undantaget The Keep som jag inte direkt har färsk i minnet) och se om Collateral istället.

Andra bloggar om: miami vice, michael mann, jamie foxx, colin farrell, film, knark, båtar

Superman Returns

På semester i min gamla hemort Umeå brukar jag peta in ett besök på Filmstaden. Mitt i sommarkoman behöver man bara samsas med några spridda kepskillar som irrar runt i den stora ödsliga foajén och man kan sitta och mysa i en nästan tom salong. Vi såg Superman Returns och det är klart att det kanske fanns en del skavanker. Jag vill minnas att Margot Kidder var en duktigt mycket rivigare Lois Lane än Kate Bosworth som mest är snygg - en tuffare donna fick väl inte plats i Singers stjärnögda pojkrumsfantasi. Brandon Routh är perfekt som Stålman men hans spel, särskilt när han är Clark Kent, är otäckt likt Christopher Reeves, ner till de minsta detaljerna i fumlandet med pärmar, fipplandet med nördglasögonen och det sneda, godmodiga smajlet. Eftertexterna avslöjar att filmen är tillägnad salig Reeves vilket är fint, men att Singer styrt spelet så hårt efter hans manér känns en smula osunt, det hamnar farligt nära missriktad hommage, lite som Gus Van Sants olycksaliga Psycho. Och Kevin Spacey som Lex Luthor? Nja. Inte tillräckligt knasig för att nå Gene Hackmans bombastiska höjder, inte tillräckligt nertonad för att vara så creepy som Spacey kan vara när han vill. Han hamnar ibland i ett lite tafatt ingenmansland.

Men vad fanken, det här är verkligen gnäll i marginalen. Jag älskade filmen. Läste nånstans att Bryan Singer velat ta sig an Superman sen han var liten parvel och det märks så tydligt att han öst all sin kärlek och pepp in i projektet. Bara att få en blaserad och CGI-skadad nutidspublik att faktiskt flämta till en aning och faktiskt tycka att det är klart mäktigt med en karl i trikåer som flyger. Den inledande flygplansscenen var något av det mest rafflande jag sett på ett bra tag. Och det skamlöst romantiska upplägget är i själva verket filmens stora styrka - Supermans och Lois on/off-relation är ju banal så in i helsike men i fet cinemascope med Rouths innerliga blick och ruggigt vackra drag, ihop med Bosworths gammeldags kvinnlig-journalist-med-skinn-på-näsan-act funkar det helt förträffligt.

Sen njöt jag också av de små Kubrick-hyllningarna Singer la in. När planet i början blir tyngdlöst och en vimmelkantig Lois Lane ser en reservoarpenna sakta komma seglande, och försöker greppa den på exakt samma sätt som i den där första rymdfärden i 2001. Also Sprach Zarathustra-vibbarna i de mäktiga rymdscenerna i början, och den otäcka Ligeti-inspirerade kören som får ackompanjera Supermans hantering av den lätt samorost-liknande undervattensschabraket. Eller bara en pojke som sakta går mot en stängd ståldörr och kameran smyger efter precis som i The Shining - det fanns säkert mer att gotta sig åt. Jag längtar redan efter dvd:n.

Andra bloggar om: superman returns, bryan singer, stanley kubrick, film, superhjältar, stålmannen

Herr Bergström is in da house

Min gode vän Fredrik har äntligen slitit sig från sin feta vägg-teve (och sin imponerande Warhammer 40,000-samling) och börjat blogga. Just nu är jag extremt avis på att han redan lyckats se piloten på Aron Sorkins nya Studio 60 On The Sunset Strip. Och på hans ogenerade Saul Bass-ripoff/hommage i loggan - galet snyggt!

Lägg redan nu in http://herrbergstrom.blogspot.com bland dina favoriter.

Trailer-pepp: Tideland

Terry Gilliam är snart tillbaka med sin nya film Tideland - som i och för sig varit klar bra länge, trailern har funnits på nätet sen i november förra året, men först nu börjar det vankas premiär (den går upp i England nästa vecka, USA i oktober, och kommer hit i november enligt IMDb).


Tideland bygger på romanen av Mitch Cullen, en roman vars synopsis på amazon lovar gott: "the unusual tale comprises mainly dialogues between 11-year-old Jeliza-Rose and her four bodiless Barbie doll heads as she wanders about the isolated landscape of a house beside the railroad tracks in bleak rural Texas, interrupted periodically by the dynamite exploding in a nearby limestone quarry. Jeliza-Rose's mother is dead from a heroin overdose. The girl's father, 67-year-old Noah, a drug-addicted, has-been rock guitarist, leaves his wife's corpse on the bed in their sleazy L.A. apartment and takes his abused, disturbed daughter on a Greyhound bus to his long-dead mother's home. (...) Precocious (and often pretentious) conversations between Jeliza-Rose and her Barbie heads serve to illumine the girl's disturbed state of mind and to further the surreal plot."

Filmens snygga hemsida är påpassligt surrealistisk och den maffiga trailern (klicka på Access Map för att hitta den) är stökig, vild och snorsnygg (det sekundsnabba klippet där ett av de avhuggna barbieskallarna förvandlas till Jeliza-Rose är riktigt creepy). Det är fantastiskt att Terry Gilliam finns som en galen vetenskapsman i Hollywood, men måtte Tideland inte bli samma usla och ansträngda soppa som Bröderna Grimm - Gilliam har faktiskt inte gjort nåt vettigt sen Fear and Loathing in Las Vegas som nu fått åtta år på nacken och det är svårt att se på trailern om Tideland blir mästerverk eller bara en orgie i optiska effekter, tiltad kamera och galet överspelande skådisar.

Men: Ain't It Cool News peppar stenhårt: deras utsände såg nyss Tideland på filmfestivalen i Melbourne och är milt sagt eld och lågor (och lyckas till och med hålla sin recension spoiler-fri, läs den här). Jeff bridges (som spelar pappan) är briljant, flickan i huvudrollen overkligt bra, och filmen kommer att polarisera Gilliam-fansen: antingen tycker man att det är hans bästa eller sämsta. Och formmässigt är Tideland det djärvaste han gjort: "Every one of his frames, every glimpse of colour, every bit of set, every camera movement, every line of dialogue in every shot in this film carries more meaning and depth in it than the entire running time of most films made by even a half-way good director. There's so much going on here, I'm not 100% sure I understood what I was seeing."

Sug på den! Och håll en tumme att Tideland letar sig hit innan året är slut.

Andra bloggar om: terry gilliam, tideland, film, trailers

Ban this book!

En reporter som undersöker ett antal mystiska dödsfall bland spädbarn upptäcker att de alla fått höra samma vaggvisa från samma biblioteksbok kvällen innan de dog. Jakten på att spåra upp och förstöra alla kopior av den livsfarliga boken börjar, men det är många som slåss om katen över orden som dödar.... Hur smakar den som en high concept-pitch för en roman? Gött! Det blev också djävulskt bra, jag avgudade Lullaby av Chuck Palahniuk, en grym, smart och underhållande roman med hög bodycount.

Så peppen var enorm inför Haunted, hans senaste roman som släpptes förra året. "By turns nauseating, darkly funny and brutally graphic" lät en blurb på omslaget och det är just den typen av hets man lite masochistiskt går igång på, för det är med ett visst mått av självplågeri man tar sig an en ny Palahniuk-bok, hans nattsvarta samtidssatir är inte att leka med. Inget man ”myser” med i ”hängmattan”.

Men runt 170 sidor in på Haunted är jag tvungen att ge upp. Det blir för jävla jobbigt.

Upplägget: ett gäng aspirerande författare (samtliga sugna på en nystart i sina misslyckade livsbanor) fastnar för en annons som lovar författar-retreat på hemlig ort i tre månader, fullständigt avskilt från omvärlden, all expenses paid. De hamnar på en nedlagd biograf men noll kontakt med omvärlden. Har det egentligen rätt bra, men den lätt hotfulla stämningen skapad av skrivarlägrets bizarra ledargestalt är tillräcklig för att samtliga närvarande ser sin chans att få sina femton minuter: så kåta blir de på att sälja storyn att de, var och en på sitt håll, förskingrar matförrådet, kapar telefonledningar, saboterar kyl och frys. När folk dör innebär det bara ytterligare några miljoner i tänkt betalning för filmrättigheterna, och istället för att hjälpa till rasslar det i anteckningsblocken och fickminnena, allt för att varje slaskig detalj ska komma med.

I sig en rätt enformig ramhandling som man snabbt ledsnar på, men det är i de medverkandes respektive noveller som boken briljerar. Palahniuk slösar med infall, varje novell är i princip en grym romanidé som han till synes sorglöst bränner av som en kortis på femton tjugo sidor.

Han går ut benhårt med första novellen "Guts", en djävulskt motbjudande historia om en snubbe som försöker optimera sitt, eh, runkande. Nedsänkt i en pool, med rumpan mot utsuget och andan i halsen, är det som skönast – men ventilen har större kraft än han räknat med, hans tjocktarm sugs in och det blir så fruktansvärt läbbigt att folk svimmat som flugor under flera författaruppläsningar i USA och England (om man ska tro Palahniuk själv).

Har man tagit sig igenom den fetsmällen väntar ett gäng smarta, fyndiga och djupt cyniska historier om västvärldens totala moraliska krackelering och vår totalt medieskadade självbild. En fotmassös anlitas som lönnmördare, eftersom rätt tryck på rätt plats kan skapa njutning så stark att offret dör. Ett totalt blasé rikemanspar börjar slumma som uteliggare, ända tills deras oskyldiga identitetslek får ett blodigt slut. En journalist på dekis hittar av en slump en f d barnstjärna och ser till att han får den skandalartikel som genren kräver, kosta vad det kosta vill.

Palahniuk skriver som en gud och det är fruktansvärt underhållande, även om den totala cynismen gör varje kapitel jobbigare att komma igenom än det förra.

Sen tog det stopp: i en historia om en sekreterare på en polisstation som ska köpa in en sån där obehaglig docka som man tränar konstgjord andning på, men av misstag beställer ett par handgjorda knulldockor av småbarnsmodell från Ryssland. Dockorna blir ständigt utlånade av manskapet, som arbetsmaterial givetvis, och lämnas tillbaka mer och mer utslitna, misshandlade och nedkladdade. Och det är bara början. Här gick gränsen för mig – det blev för obehagligt och jag kände att Palahniuk drivit hem sin poäng för länge sedan och geggade runt nånstans där jag verkligen inte ville vara. Svartsynen, cynismen och kylan gjorde mig illamående. Ge dig nu!

Som tuff konsument av edgy populärkultur vill man ju inte bli fisig moraltant och få röda kinder i onödan, men det här blev för vidrigt.

Kan nån som läst hela boken berätta a) vad ni tyckte och b) hur den slutar, och c) vilken av hans böcker jag ska läsa nu för att komma tillbaka till the warm and fuzzy Palahniuk?

Andra bloggar om: chuck palahniuk, haunted, lullaby, böcker, litteratur