Jag kan pinpointa exakt när jag började gilla Ping-pongkingen: det är när tjejen visar sitt skissblock för Rille. Blyertsbilderna. Lemmen, som lite slött vilar mot hästmanen... och sen Rilles blick i porträttet. Briljant! (Ni som sett den förstår.) Innan dess hade jag enorma problem med att ta till mig Jens Jonssons långfilmsdebut. Stiliserade karaktärer lite osäkert spelade av barn som konstlöst mumlar ur sig konstruerade och lillgamla repliker i Roy Anderssons överblivna kök från Felixreklamen. Huvudpersonen Rille: en sökare lika beskäftig som Max Fischer i Rushmore (men utan charmen) och lika svårartat nördig i sina glasögon som Napoleon Dynamite (men med oneliners som ibland påminner mer om de "underfundiga" inlandstöntarna i Norrlands Guld-reklamen). Fotot av Jonssons kumpan Askild Edvardsen är snorsnyggt, varje bild genomtänkt och komponerad, scenerna oändligt långa utan något att säga så mycket. Helvete, jag VILL ju verkligen också gilla det här, jag VET ju att Jens Jonsson verkligen menar det här på riktigt, men vad faen menar han?
Sen vänder det. Storyn som kändes lite banal fördjupas, förtätas. Sista timmen är något av det bästa jag sett. Konflikten mellan brorsorna är så fint skildrad och spelad, så välregisserad. Och Martin Willerts musik är fantastisk - jag hade tänkt skippa ordet "osvensk" i den här texten eftersom det är en så saftig klyscha i Jens Jonsson-sammanhang, men jösses. Musiken är ömsom Bernard Herrmanskt rafflande, ömsom storvulen, och lyfter de snöiga scenerierna till en episk nivå av stor dramatik. Makalöst vackert.
Sen är det igenkänning förstås. Japp, jag var också tjock, ensam och förnumstig när jag var kring Rille i ålder. Växte upp i Norrland, var butter och tröståt grillkorv direkt ut kylen. Spelade pingis - men fick alltid dyngstryk av min lillebror, som var cool och populär precis som Erik. Av en ren slump ser vi filmen samtidigt, samma kväll, han i Umeå och jag i Stockholm. Efteråt får jag ett sms av ren kärlek, och svarar lika ömsint. Någon kritiker skrev att Jens Jonsson är fulländad som visuell berättare, men lite klenare på att skriva manus. Det stämmer kanske - men Ping-pongkingen fyllde till slut mitt hjärta till brädden med kärlek. Till min bror, och till filmkonsten.
Andra bloggar om: Ping-pongkingen, Jens Jonsson, film
1 kommentar:
Ja precis, det var när den försynta tjejen Anja visade sina förbluffande raffinerade alster för Rille som filmen vände. Fram till den scenen led filmen av en slags naivism som jag har svårt för. Vilket gripande personlig avrundning av din recension! Det var var en ära att få se filmen tillsammans med dig.
Skicka en kommentar