This Life +10 (minus charmen)

Ledsen att behöva skriva ett riktigt gnälligt inlägg såhär på fredagkvällen, men jag känner det angeläget att höja ett varningens finger för alla som eventuellt gått och peppat på reunion-asvnittet av This Life (Livet kan börja), som sänds imorgon lördag kväll i SVT. Jag skrev upphetsat om det nya avsnittet redan i juli 2005 (jisses vad tiden går) och var snabb med att beställa dvd:n när den släpptes i England för lite drygt ett år sen. Så laddade fru Conan och jag upp med ostbågarna och vinet och bespetsade oss på att njuta en sista gång av Miles och Annas käftande... men möttes av ett gigantiskt västgötaklimax.

I korthet: alla är otrevliga, Milly i synnerhet (det kändes plötsligt smärtsamt att vi tagit henne som inspiration till vår äldsta dotters mellannamn). Ramhandlingen är genuint jobbig: Egg har blivit så framgångsrik att ett realityteve-team ska följa honom dygnet runt, därför förses alla i gänget med varsin videokamera så att de kan spela in sina ocensurerade tankar, dokusåpa-stylee, ett berättargrepp som känns lika nattståndet som krystat. Miles har en konstig relation med en thailändsk kvinna; en helt obegripligt figur. Anna, Egg, Warren - alla har blivit egocentrerade skitstövlar - men inte på ett kul eller intressant sätt. Jag vet inte vad seriens skapare Amy Jenkins vill säga med det här.

Visst är man en sucker för nostalgi, men jag begär inte att reunion-filmen ska vara exakt likadan som serien var back in the day - men det här var bara deppigt. Bara så ni vet. Kanske hade jag satt förväntningarna enormt högt. Vad tyckte ni?