Quo Vadis, Zach?

Slötittade några spridda minuter på Garden State på trean ikväll. Tillräckligt för att konstatera att den sannolikt håller än, trots misstanken om att Braffs feelgoodmys (som man ju älskade när det begav sig) kanske skulle kännas lite kväljande såhär några år efteråt. Märkligast av allt var att se Jean Smart (lysande som "nervösa" presidentfru Logan i femte säsongen av 24) som Peter Sarsgaards milf-morsa. Men vart tog Braff vägen sen? Imdb listar bara senaste säsongen av Scrubs, som haft strejkuppehåll sen i december, och Braffs eventuella medverkan i amerikaniseringen av Susanne Biers Älskar dig för evigt, som (lyckligtvis) verkar stannat upp. Och så hans senaste filmroll The Ex, som gick upp förra våren i USA, till usla recensioner och vissen boxoffice. Så dåligt gick det att den bytte namn till (riktigt klena) Fast Track, och nu finns den på svensk dvd.

Braff spelar en kock i NY som får sparken eftersom han nitar sitt asshole till chef. Känsligt läge eftersom han precis ska ha en bebis med Amanda Peet, som är lyckad advokat. Så paret flyttar hem till Peets familj i Ohio, Peet blir homemaker och Braff tvingas börja som AD på en reklambyrå som drivs av Peets pappa. Braff klantar sig hela tiden och måste svettas inför Peets mammagnäll, och plågsamt förutsägbara krockar inträffar i en ojämn mix av Mandomsprovet och Meet the Parents och ett gäng andra släkten är värst-komedier. Alltsomoftast är det ungefär lika skoj som det ser ut på omslaget ovan.

MEN - det finns några glädjeämnen. Peets pappa spelas av Charles Grodin, den fattige mannens Chevy Chase, som i hela sin karriär burit på ett löfte om att en dag vara en lysande komiker men aldrig egentligen levererat - här är han återigen ganska rolig. SNL-fejs som Amy Poehler och Fred Armisen dyker upp och är exakt sådär småroliga som SNL-fejs brukar vara när de dyker upp i småroller i den här typen av lätta komedier. Så långt så puttrigt - men filmen ägs av Jason Bateman som är fenomenalt vidrig som Chip, Amanda Peets ex (därav titeln) som såklart fortfarande har en crush på henne, är Grodins gullegris på reklambyrån och - bada bing! - sitter i rullstol, och därmed är oantastlig trots Braffs rättmätiga vrede. Chip är en total skitstövel och Bateman kramar guld ur några scener som går ut på att Zach Braff förnedras utan att kunna göra något åt det, vilket är fin underhållning.

Filmer där killen ska duga i familjens ögon men ständigt lyckas fucka upp allting och får skäll av tjejen som är asjobbig men ska uppfattas som åtråvärd är oftast bara deprimerande, men Chip är en såpass lyckad figur att det är snudd på värt en dvd-hyra, åtminstone för fans av Jason Bateman.

Men Zach Braffs karriär är fortfarande missing in action.

Andra bloggar om: Zack Braff, Fast Track, The Ex, Jason Bateman, film