The Ruins

"Four Americans on vacation don't just disappear!" Så hulkar en av ungdomarna i The Ruins, när han insett att de spännande Maya-ruinerna man jeepat ut till för en mysig hajk tyvärr visar sig bjuda på extrema otäckheter. Uppenbarligen har han inte sett vare sig Hostel eller nån av alla dess efterföljare - för amerikanska ungdomar på luffen kan förstås numera vara glada om de kommer tillbaka med alla kroppsdelar (eller åtminstone livet) i behåll.

Den här repliken - som sägs på fullaste allvar men väl ändå måste vara ett självironiskt metaskämt? - är annars det enda som är lite kul med The Ruins.

Filmen bygger på en roman av Scott B Smith, mest känd för A Simple Plan som blev till en tajt och snöig liten thriller i Sam Raimis kapabla händer. Även här har Smith skrivit manus, men det funkar inte riktigt lika fint den här gången.

I The Ruins är det inte inavlade och stycksugna öststatare i bylsiga Adidas-overaller som står för skräcken, utan köttätande växter med smak för välgymmade amerikanska kroppar. Vilket ställer till problem för Smith och hans regissör. I romanform kan det nog pirra till när plantorna går till attack - herregud, Stephen King har ju fått både parkerade bilar och skrivmaskiner att bli ruskigt otäcka - men på film blir det knepigt. De ondskefullt nynnande, långsamt slingrande blommorna blir ungefär lika skrämmande som Shyamalans närbilder på vajande träd och ängar i The Happening. Man tappar dvs inte direkt brallorna av fasa.

Vis av detta faktum, eller bara i allmän zeitgeist efter Hostel, Saw-franchiset och alla andra tortyrfilmer (är inte slaktvågen på väg att ebba ut förresten?) fokuserar Smith istället på kladd och lemlästning. Hur det känns att klösa ut en slingrande växt ur sitt eget mellangärde, eller amputera någons ben med hjälp av en stenbumling och en rostig kniv, utforskas i detalj och på ett sätt som lär ha renderat minst ett fyrsidesreportage i Fangoria.

Mumma för gorehounds alltså, men tyvärr mer äckel än skräck för den som är mer sugen på lite raffel än på nån som karvar runt i låret på en gallskrikande backpacker.

Andra bloggar om: The Ruins, Scott B Smith, skräckfilm, gore, film

Be Kind Rewind

Jack Black som en gnällig Jessica Tandy i den swedade versionen av Driving Miss Daisy var kanske höjdpunkten i Gondrys rara men frustrerande film, som jag äntligen såg häromkvällen. Läs mer här!

conan.muxtape.com

På begäran* kommer här en praktisk playlist på de låtar som snurrar allra mest i min Sony Sports just nu, juni 2008. Enjoy!

* av 1 person, bosatt i Polen.

Skjut en snut (om och om igen)

Låg aktivitet här, som synes. Det är tyvärr svårt att bry sig om film när 360:n står under teven varenda kväll och lockar med sitt enfaldigt stirrande gröna öga - ett lätt tryck, en minuts laddningstid och sen är jag återigen tillbaka i kära gamla Liberty City och kan spela bort några timmar i ett nafs.

Jag köpte GTA4 på släppdagen för snart två månader sen och har fortfarande bara kommit 53% in (satte just To Live and Die in Alderney för Phil Bell om ni undrar). Det är hur stort som helst och, förstås, extremt underhållande. Problemet är att det blir ruggigt sena kvällar. Det är inte så att jag fastnat i uppdragen - de är i regel lättare än de tidigare spelen i serien vilket jag tackar å det varmaste för - utan att jag varje kväll när det är dags för kojning först är duktig: lugnar mig efter avslutat mission, inköp av ny kevlarväst (så har man en färsk inför nästa slakt) och sparning i lämpligt safehouse... och sedan tänker "Äh vad fan!" och går ut på gatan och röjer.

Alltså kör den härliga gamla GTA-leken där man ser hur länge man kan överleva med fyra-fem wanted-stjärnor innan LCPD skjuter skallen av en. Om och om igen, tills man har slut på handgranater och bazookan faller tom till marken. Vilket tyvärr brukar ta en knapp timme till, varefter man till slut går och lägger sig alldeles stissig efter att ha mejat ner en trettio-fyrtio polismän och blåst iväg ett gäng radiobilar till kingdom come.

Hur ska jag kunna se min dotter i ögonen och säga att nu blir det inget mer Pippispel på datorn förrän imorgon när hon ser på min rödsprängda blick hur trött jag är sen förra kvällens nattmangling, och känner hur jag med illa maskerad desperation räknar minuterna tills hon somnat och jag kan plocka upp Uzin och ge mig ut på nästa blodbad?

Det står inget om det i pappaboken jag köpte. Jag har letat.

Andra bloggar om: Grand Theft Auto 4, GTA4, tv-spel, datorspel

Trailer-pepp: Burn After Reading

Exakt hur snygg är den här Saul Bass-hommagen till filmaffisch? Om brorsorna håller slapsticken på rätt köl och inte gör en ny The Ladykillers kan Burn After Reading bli rätt kul. Trailern ser lovande ut, trots Brad Pitts svårt självmedvetna tokerier. Och trots att jag hellre skulle se en brutal noir istället för screwball. Premiär på Venedigfestivalen i höst.



Andra bloggar om: Burn After Reading, bröderna Coen, film

Popvänster (1)

Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay
Oh Freddie, you should know
Can't punish people cause your hair won't grow
It's alright, just let go

Radio Dept har varken gjort sig kända för att vara särskilt politiska eller skriva festliga texter, men nya ep:n Freddie and the Trojan Horse bjussar på lika rolig som obarmhärtig Reinfeldt-bashande (senare jämför sig Johan Duncanson med Zarah Leander). Allt till sedvanligt skimrande och sagolikt vacker popmusik. Jag har nog inte blivit såhär glad sen jag hörde Morrans Margaret on the Guilloutine första gången.

boomp3.com

Superhelg i skivbacken

Det är superhelg i Stockholm, runt femtio grader varmt ute, gassande sol. Varmaste och vackraste dagen någonsin i Sveriges historia. Alla du känner är ute och badar eller dricker öl, men du är fast i en kvav lägenhet med två sjuka barn, ett som ligger helt apatisk i soffan med två oätna rostade mackor framför sig och låter sin thousand yard stare vila på Pippi är sakletare och går på kalas för femte gången på raken, ett annat som klänger fast som en igel i din svettiga t-shirt, ynkligt jämrandes, kokhet som en kamin, med vattenflaska i en hand och andra handens lilla pekfinger på vass upptäcksfärd en bra bit in i ditt ena öra.

Vad gör du?

Du går ner i källaren och rotar fram en banankartong fylld med gamla drum & bass-skivor.

Sen går du igenom dem och konstaterar att du redan sålt det som går att sälja (allt av LTJ Bukem, den där fina Metalheadz-plåtburken) och att resten är, ärligt talat... inte så bra. Och att ingen skivbörs med ett uns av självaktning skulle ge ens ett spänn för det som blivit kvar.

Du sparar allt som är någorlunda hårt och brutalt (J Majik, Fauna Flash (nåt tyskt "fynd" på nån börs nångång), Ed Rush) eller tillräckligt arty för att kanske funka framöver (Plug) eller där du kände killen som gjorde skivan lite (Friend) men slänger omslagen och lägger över i plastfickor för att ge dig själv alibi.

Du lyssnar igenom resten. Det är idel snygga digipakomslag, bleka brittiska tjugotreåringar i munkjacka på bilderna, oerhört new ageiga-låttitlar som Serpent Navigators eller Meridian Helix. Och det är mycket här som väl rimligtvis borde låtit Wayne's Coffee redan då? Adam F, Omni Trio, Alex Reece, Kid Loops... tydligen tillräckligt tuffa då, hjälplöst daterad muzak nu.

James Hardway, han som spelade saxofon till drum & bass-beats (gasp!), som jag köpte på Bengans i Göteborg, kom med en sticker på omslaget där vita popjournalister flämtar: "It will melt your ears, kneel before it and weep" (NME), "taking drum'n'bass to its wildest extremes" (Melody Maker) låter nu som loungeelectronica som skulle ratats som kanske lite för slätstruket, har du nåt med Era? av musikläggaren på Lagerhaus.

Vad fort det gick. Efter att Photek (vars tidiga skivor fortfarande är lysande) gick bort sig med sömnpillret Solaris tappade jag sugen och började köpa Neil Young-skivor som alla andra. Vad hände med intelligent drum & bass? Finns det fortfarande? Nån som vet?

Viral!

Ben Stiller brukar aldrig banga för att skoja till det på MTV Movie Awards, och årets självironiska lilla promo för Tropic Thunder är helt lysande. Peppen växte sig därmed ännu lite starkare.

Motorsåg - när gamers själv får välja

Det finns få saker som fyller en med en så sällsam inre glädje som att varsamt krama iväg ett perfekt headshot med sniperbössa i en riktigt bra FPS. Men det blir tyvärr alltid för lite av det goda, jag har hittills aldrig spelat igenom en shooter där jag inte ville ha mer mys genom kikarsiktet. När man väl får komma till är det antingen stenhård ranson på skotten (som i Far Cry) eller allmän stress och tidsbrist (Call of Duty 2 och 3).

Så lyckan var total när jag körde igenom Call of Duty 4: Modern Warfare häromhelgen, och det visade sig att man strösslat friskt med snipergevär i nästan alla missions. Och att en bana helt och hållet handlade om att smyga och krypa förbi intet ont anandes fiender och plocka ner dem en efter en medelst snipergevär med ljuddämpare. Double whammy alltså, och en andlöst tajt och spännande bana, lätt en av mina största och mest rafflande spelupplevelser nånsin.

Jag vet inte om utvecklarna Infinity Ward gett efter för sina egna perversa lustar eller gjort nåt slags kundundersökning bland Call of Duty-fansen. Och sannolikt fått fanbasen att resa sig som en (lätt överviktig) man och med högröda kinder erkänna att "Josåattehh mer sniper vore jävligt gött..."


Jag kommer att tänka på det här när jag ser den senaste gameplaysnutten som släppts från Gears of War 2 (ovan). Att det skulle se helt fantastiskt ut, och vara ännu mer episkt och myllrande, var ganska givet, men det är de nya inslagen man börjar dregla över. Man kan nu grabba tag i medvetslösa Locustgubbar och använda dem som mänskliga sköldar, innan man resolut vrider nacken av dem, vilket ser neat ut. Och framförallt kan man nu inte bara motorsåga ner fienden framifrån, utan smyga på dem bakifrån och brassa in den i mellangärdet, så att de klyvs på mitten och likdelarna snyggt glider ner på marken i en kötthög... Det här låter egentligen helt sjukt, och man kan lugnt säga att utvecklarna Epic Games har skapat ett behov här. Gears of War, med sin överspända dialog, vanvettigt snygga grafik och extremt brutala grobianaction var ju köttigt nog som krigsspel, och motorsågsfunktionen på bössorna (med tillhörande blodfontän som stänkte upp rätt in i den tänkta kameralinsen) var mer som en extra, härligt geggig bonus som var halvsvår att få till.

Men skulle man göra en gallup bland Gears of War-diggarna skulle nog många med mig harkla sig lite förläget och mumla "...kanske att man, eh, kunde få köra lite mer motorsåg?"

(Motorsågen känns fortfarande som ett fräscht spelinslag, kommer på rak arm bara på den klart stressframkallande leatherface-galningen i Resident Evil 4, men där fick man ju tyvärr inte revva upp sågen själv.)

Nu är det dessutom bekräftat att man verkligen kan duellera med motorsågarna i tvåan, eftersom locust tydligen också köpt till klinga på sina gevär. Och därmed är peppen på Gears of War 2, som inte släpps förrän i slutet av november, helt skoningslös.



Andra bloggar om: Call of Duty, Gears of War, tv-spel, Xbox 360