Malmö calling

Jag befinner mig på Malmö Filmdagar den här veckan och pressar ny film. Läs rapporterna på Weird Science!

Hooked on Braid

När samtliga tunga spelkritiker går bananas över ett spel som kommer från ingenstans - 9 av 10 i gubbgamertidskriften Edge som inte direkt strösslar med överbetygen - blir man nyfiken. När spelet dessutom ligger ute på XBox Live, kostar en dryg hundring att köpa och tar fem sekunder att ladda ner är saken biff.

Och hypade Braid är faktiskt väl värd alla lovord. Det är i första åsynen ett gulligt plattformsspel i charmig sidscrollande 2D, där man spelar en liten kille som ska rädda en prinsessa genom att hoppa förbi troll och hitta nycklar och bygga pussel. Old school alltså, ser ut som en digital hötorgsversion av en impressionistisk tavla, med oerhört behaglig och harpa som plinkar på i bakgrunden.

Men efter ett par tre snabbspelade banor blir det snart svårare. Man kan inte dö eller losa i Braid, bara spola tiden tillbaka genom att trycka på en knapp och börja om där man var för några sekunder sen. En spelmekanisk finess som visar sig vara en av hörnstenarna i spelet. Efterhand blir banorna mer och mer knepiga, om man inte tänker i flera led och provar sig fram med flitigt användande av tidsspolningen. Man (dvs jag) får harva på i timmavis, vilket är otroligt frustrerande, men lyckan när man till slut klurar ut hur man ska nå den där sista gäckande pusselbiten är monumental.

Precis på samma sätt som förra årets mästerliga överraskningshit Portal alltså. Men Portal var en promenad i parken jämfört med de djävulskt svåra banorna här. Jag har fastnat på de två sista pusselbitarna i värld 3, dels Hunt!-banan, dels den där man ska få tag på den lilablinkande nyckeln, med hjälp av sitt skuggjag, utanför den rabiata kaninens koja. Men jag blir fan inte klok på hur jag ska komma åt nyckeln. Tips mottas tacksamt!

Andra bloggar om Braid, Xbox 360, tv-spel, datorspel

The Bucket List

Gud hjälpe mig, men jag tyckte faktiskt att den var ganska fin. Läs mer på Weird Science.

Semesterläsning 3: James Lee Burke

Har varit nyfiken på "Burken" länge men det har alltid stupat på att det finns så väldigt många böcker i sviten om Dave Robicheaux - sjutton stycken inklusive färska Swan Peak som släpptes för en månad sen. Är man en sucker för kronologi (och det är man väl?) blir det så, och det är därför jag inte tagit mig an till exempel Ian Rankins Rebus-böcker än (förutom att jag är slö).

Men nu är det dags. In the Electric Mist with Confederate Dead från 1993 är del sex i serien och känns som en rätt bra introduktion till Burkes värld. Ett filmteam drar in i Robicheaux hemmaturf (New Iberia, Louisiana) och ställer te't, en seriemördare härjar möjligen, man hittar ett lik av en svart man som blev mördad (lynchad?) 1957 då Robicheaux som liten knodd troligen blev vittne till mordet, hans gamla kompis Julie Balboni (nu ökänd gangster) gör stan osäker och i samma veva får Robicheaux dimhöljda och knarkiga uppenbarelser av gamla sydstatssoldatspöken som visar sig i träsket och kommer med vaga ledtrådar. Allt det här efter halva boken, så det är ett jäkla hålligång. Burke är grymt bra på atmosfär (dallrande fuktig hetta, alligatorer), hårdkokt dialog och one-liners, och att det är skrivet i jag-formen gör det ännu mer underhållande när Robicheaux går runt och småirriterat spöar upp Balbonis fotfolk.

Snart blir den film också (under marginellt snärtigare titeln In the Electric Mist) i regi av Bertrand Tavernier (av alla människor?) och med manus av paret Kromolowski, som skrev mästerliga The Pledge åt Sean Penn vilket borde lova gott. Klockren casting: Tommy Lee Jones i huvudrollen och Justina Machado (Ricos fru i Six Feet Under) som FBI-agent, Mary Steenburgen, Peter Sarsgaard. Men John Goodman som Balboni känns inte helt rätt, om han inte kan hitta tillbaks till Barton Fink-formen och bli demonisk igen. Tyvärr verkar Tavernier och Tommy Lee Jones inte dragit jämnt under inspelningen enligt den här artikeln i Guardian så vi får se vad det blir, filmen är i post-production enligt IMDb. Premiär innan jul månne.

Nån som läst mer Burke och vill peppa?

Andra bloggar om James Lee Burke, In the Electric Mist With Confederate Dead, litteratur, böcker, deckare, film, Tommy Lee Jones, Bertrand Tavernier, In the Electric Mist

Quiz-dax!

Martin tipsade mig om Empires poster-quiz som jag brände en god stund på igår kväll. Inte helt busenkelt, jag fick en hel del hjälp av familjen och satte till slut 41 av 46 filmer - hur många klarar DU?

Body Double

Det var otroligt kul att se om Body Double på SVT i torsdags, en film som pendlar mellan rätt cheesy och... obeskrivligt cheesy. Craig Wassons lökiga klaustrofobianfall, den mystiske indianen med jeansväst och pilotbrillor, porrfilmsinspelningen med Melanie Griffith - alla viktiga komponenter i en av Brian De Palmas larvigaste och mest fascinerande filmer. Jag skriver lite mer om detta på Weird Science.

Semesterläsning 2: Chuck Palahniuk

Det känns lite menlöst att erkänna det men Chuck Palahniuks cynismer kan ibland bli lite för mycket att svälja. Jag gick loss ordentligt på Lullaby men hade vissa problem med betydligt svartare och framförallt grymmare Haunted. Kan känna mig lite äckelmagad inför Chuckens nattsvart cyniska och osentimentalt materialistiska världsbild. Jag är ju en snäll kille.

Senaste romanen Rant: An Oral Biography of Buster Casey är inte alls i den ligan, även om den börjar i sedvanligt brutal stil. Historien om särlingen Buster "Rant" Casey berättas som en intervjubok där ett stort gäng personer, vars liv på ett eller annat sätt korsat Busters, varvas. Det funkar redan från början och blir faktiskt aldrig tjatigt. Inte alls samma gudabenådade driv som i till exempel Lullaby, men it grows on you.

Buster är bizarr, har extremt förhöjd lukt och smak, misstänks som barn ha mördat flera av sina äldre släktingar (Pahlaniuks passningar om hur den yngre generationen hatar och vill döda den äldre är underbara), har genom att låta sig bitas av hundratals djur (spindlar, ormar) i öknen fått rabies och blivit sjukdomsresistent, och blir snorrik genom att stjäla gamla mynt ur väggarna hos snåla och nydöda gamlingars hus. Med mera. Sen lämnar han hålan i mellanvästern han vuxit upp i , flyttar till storstan och ger sig in i Party Crashing, ett slags subversivt rollspel/biljakt/demolition derby på nätterna där man klär ut sig på särskilda sätt och smyckar sina bilar för att sen lekfullt krascha in i varandra enligt vissa spelregler. Redan från sida ett vet man att Buster Casey dog en mystisk död, och boken jobbar sig framåt mot nåt slags avslöjande.

Pahlaniuk är otroligt fascinerad av sin sociologiska undersökning av Party Crashing, själv tröttnade jag så smått, men nånstans där mot slutet utvecklar sig historien från skröna featuring intorkade snorkråkor (don't ask) och konstig sex till en teknikfetischistisk science fiction-historia med avancerade tidresor som ger en mäktig twist till resten av berättelsen.

Blev lite knäckt av Haunted men nu är det hög tid att beta av fler Palahniuk. Tips?

Andra bloggar om: Chuck Palahniuk, Rant, litteratur, böcker

Semesterläsning 1: Richard Yates

Visst finns det väl ett Richard Yates-tåg som tuffar på därute? Jag står ivrigt på perrongen beredd att hoppa på. Herr Alarik var vänlig nog att låna ut sitt ex av A Special Providence från 1969 och jag fick den största läsupplevelsen jag haft på ett bra tag.

Wikipedia-dags: Yates hann skriva sju romaner och ett par novellsamlingar innan han dog 1992. Samtliga enormt kritikerrrosade men måttliga försäljningsframgångar, så vid slutet av 90-talet fanns inga av hans verk i tryck. På senare år har Yates blivit återupptäckt, i januari kommer Sam Mendes filmatisering av debutromanen Revolutionary Road starring Leo DiCaprio och Kate Winslet. Oscar-buzzet buzzar förstås, men jag hoppas att fokus inte bara hamnar på att Jack och Rose "äntligen" är återförenade i en ny film utan att det kan få fler att upptäcka Yates författarskap.

Tillbaks till A Special Providence: en klarsynt, sorglig och extremt välskriven berättelse om en mor och en son genom trettio- och fyrtiotalen. Mamman med konstnärsbegåvning, men otur med karlar, fast i en tid och plats och klass där en ensamstående kvinna med konstnärsdrömmar inte hade särskilt stort svängrum. Sonen som försöker bli en Man som soldat i kriget men ständigt klantar till det, i ett scenario som påminner lite om det där fantastiska avsnittet av Band of Brothers där Medic-killen stressar fram och tillbaka med medicin på slagfältet: andra världskriget skildrat varken heroiskt eller helvetiskt utan som en förvirrande, absurd och lätt surrealistisk plats där ingen riktigt vet vad som händer.

Yates skriver intimt och kryper snabbt under skinnet på sina huvudpersoner, man fastnar och fascineras direkt. Han är en lysande människoskildrare, både ömsint och osentimental. Anslaget är knappast episkt, snarare anspråkslöst, men i sin skildring av törnade livsdrömmar känns boken kanske ändå som en aspirant på Den Stora Amerikanska Romanen?

Nu väntar The Easter Parade. Pepp!

Andra bloggar om: Richard Yates, A Special Providence, litteratur, böcker, film

Åke Cato i bloggosfären

Tillbaks från semestern och vad kunde väl vara en bättre start än att tala om Åke Cato? På Extra Allt ser jag att den gamle underhållaren blivit med blogg och för oss som växte upp i en tid då Catos och Sven Melanders tokerier i Nöjesmassakern ansågs vara the bee's knees av svensk tevehumor finns det såklart all anledning att lägga in en prenumeration i Google Reader.

Cato är nu 73 och inleder sin blogg i början av juni med att en smula sorgset erkänna att uppdragsgivarna inte direkt hänger på låset längre, därav bloggen. Men redan i slutet av juli hotar han att göra en GW och lägga ner. Själv håller jag tummarna för att han fortsätter, och ser fram emot den stora Nöjesmassakern-boxen som lär ska komma i november. [insert valfri Werner & Werner-referens här!]

Andra bloggar om: Åke Cato, Nöjesmassakern, tv