Kate Bush, jag älskar dig, men hur kunde du??

Även om jag är ett stort Kate Bush-fan sen gymnasietidens första crush bävar jag inför hennes nya skiva Director's Cut, som släpps 16 maj och består av elva låtar från The Sensual World (1989) och The Red Shoes (1993). Ett slags samlingsskiva alltså, med ny sång och nya trummor på alla låtar, och några låtar ännu mer omgjorda.

Ett underligt val. The Sensual World har några fantastiska spår (mmm...yes!) men The Red Shoes är som bekant hennes i särklass sämsta skiva. Och låtlistan från Director's Cut är i princip en Worst of Kate Bush, om vi ska vara ärliga:

1. Flower of the Mountain
2. Song of Solomon
3. Lily
4. Deeper Understanding
5. The Red Shoes
6. This Woman's Work
7. Moments of Pleasure
8. Never Be Mine
9. Top of the City
10. And So is Love
11. Rubberband Girl

Jag menar vafan, Rubberband Girl? Första singeln från olycksaliga The Red Shoes borde begravts i glömska. De enda riktigt bra låtarna här är sexan och sjuan (Moments of Pleasure, en otroligt vacker hyllning till vänner som gått bort, var ju den enda uthärdliga låten på Red Shoes), och de är redan gjorda i sina definitiva versioner, så hands off, Kate! Inge mer double bass eller tin whistle! Inga känsliga bongotrummor! Inga samplade barnskratt från din son Bertie!

Men hon kunde av okänd anledning inte hålla sig, och första singelsläppet Deeper Understanding är tyvärr obarmhärtigt uselt.

Ny video, regisserad av Kate och starring Robbie Coltrane och Noel Fielding från The Mighty Boosh skapar först pepp... ända tills man ser den.



Coltrane har mimiken och närvaron hos en svettig, klumpig vaxdocka, och när Noel Fielding - i kråsskjorta och Vince Noir-frippa! - dyker upp i slutfajten vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Det ironiska i sammanhanget är givetvis att låten, om ett ensamt berättarjag som väljer att umgås med och hitta tröst i sin dator istället för vänner och familj, var profetisk när den skrevs 1989 och hyperaktuell idag med alla sociala medier och yada yada. Men eftersom gränssnittet och specialeffekterna (som skulle sett svårt daterade ut redan 1989) är skrattretande usla försvinner liksom kopplingen till samtiden.

Men okej. Kate är Kate och allt det här hade jag varit beredd att förlåta, till och med det "funkiga" munspelssolot på slutet.

Om det inte varit för det som händer 38 sekunder in i låten. Coltrane knäpper igång sin pc, loggar in på sin "Voice Console" (eh?), datorn börjar prata med honom med sin datorröst...

...vilket gestaltas genom autotune.

Autotune!!

Det låter fruktansvärt. Det låter HELT FRUKTANSVÄRT.

Kate, hur kunde du?

#14+15: Sucker Punch (2011) + The Omega Man (1971)

Den här veckan hade jag nöjet att medverka i min Weird Science-kollega Martin Degrells podcast Arthur, där vi bland annat pratade om Criterion-plöjande, Pee-Wee Hermans comeback, konsten att skriva kortfattat, och vilka filmer man bör se i påsk. Vi diskuterade också Zach Snyders pseudofeministiska och surrealistiska scifiactionröra Sucker Punch och Boris Sagals sci fi-klassiker The Omega Man med Charlton Heston.

Eftersom jag är för lat för att också skriva om de här (på helt olika sätt) fascinerande filmerna tänkte jag helt enkelt tipsa er om att lyssna på podcasten.

Här kan man lyssna direkt (eller via iTunes om man föredrar det). Och här finns Facebooksidan för Arthur Podcast.

Enjoy!

#13: The Town (2010)

Bästa ögonblicket i The Town: Ben Affleck och hans kumpaner rånar en stor anläggning, närmar sig till slut det låsta rummet där pengarna och två vakter finns. Affleck bankar på dörren med bössan och vrålar: "In the cash room: Arnold Washton! You live at 311 Hazer Street, Quincy, with a wife named Linda and three small dogs. Do not make a distress call. Also in the cash room: Morton Previtt, you live at 27 Counting Lane, Randolph - wife also Linda. Arnold, the Lindas want you to open this door. We have men outside your homes."

The Lindas! Bara en liten detalj, men jag tyckte det var så jäkla snyggt - på film heter ju rollfigurerna alltid olika, men i verkligheten heter ju folk likadant hela tiden. Lindorna gav ökad realism åt Afflecks långa, ambitiösa skurkdrama, där han fortsätter den kartläggning av Bostons arbetarklass han påbörjade i Gone Baby Gone.

Visst är det väldigt mycket Heat över storyn och strukturen med tre stötar osv, och relationen mellan barndomsvännerna/bovpolarna Affleck (tankfull) och Renner (hetlevrad) - och två snygga kvinnor, en fallen (blond!) och en upscale (mörkhårig!) - har vi sett oerhört många gånger förut. Men jag gillade filmen, gillade det makliga berättartempot (som är extra påtagligt i 153 minuters-versionen), det Stora Greppet Affleck försöker ta kring både klassklyftor och lokalpolitik med hyfsat resultat. Och actionscenerna är täta, välklippta, spännande.

Enda frågetecknet är Jon Hamm som "tuff" FBI-snubbe. Hamm är rolig som fan i komedisammanhang (som gäst i Comedy Death Ray Radio eller hos Zack Galifianakis), lysande som Don Draper i Mad Men. Men hittills har jag inte sett honom göra nån särskilt strålande insats på film - han är aldrig dålig, bara lite... ointressant. What gives?

#12: Devil (2010)

Skräckisen Devil - som här i Sverige släpptes direkt på dvd igår - är M. Night Shyamalans nya film i The Night Chronicles-serien. Flipp eller flopp? Läs mer på Weird Science!

#11: The American (2010)

Läste i Aftonbladet i veckan att Svenskarna INVADERAR Hollywood. Detta baserat på att det går bra nu för bruksregissören Micke Håfström och Stellan Skarsgårds barn, att Persbrandt - ni vet han som vann en Oscar för sin film Hämnden? - ska spela troll i en fantasyfilm som kommer om två år, och inte minst att Alicia Vikander just nu spelar in en film i Danmark.

Vad alla glömmer i den här typen av rart peppade artiklar är Björn Granaths insats i The American - filmhistoriens sannolikt kortaste inhopp av en svensk skådis i en internationell film. Granath - iförd täckjacka och pälsmössa - stannar bilen, kliver ut på en knarrig vinterväg, tar tre steg och blir skjuten med två raska skott av Clooney. End of story. Björn Granath är i bild i ungefär tre sekunder.

Det är problematiskt att den här korta scenen (inspelad i Östersund) är den absoluta höjdpunkten i filmen. Ett lite större problem är att den kommer under de första fem minuterna. Resten av filmen är en gravt ospännande historia om en ledsen hit man på sitt sista uppdrag.

Jag ska inte gå i den lätta "filmen är tråååkig"-fällan, för det är uppenbart att Anton Corbijn inte velat göra en thriller i traditionell mening. Isåfall skulle han inte gjort en film som till 90% består av att Clooney vandrar runt i en liten italiensk bergsby och dricker cappuccino på mysiga uteserveringar mellan vapenvården och de filosofiska samtalen med den lokala prästen. Snarare är väl The American ett försök till existentiellt drama. Men manuset badar i krim-schabloner: den skickliga men livströtta boven som ska göra ett sista jobb och sen fly med sin kvinna, en skitsnygg happy hooker som tinar upp honom med sin okomplicerade livsglädje och härliga kåthet, men kanske är det redan för sent?

Jag gillade verkligen Corbijns långfilmsdebut Control men här undrar jag vad han vill säga. Storyn är helt ointressant och filmen är inte tillräckligt bildporrig för att leva på de estetiska meriterna. Släng sen in en datoranimerad fjäril - en fjäril! - som ska symbolisera Clooneys nyfunna kärlek till livet och den mest övertydliga djurmetaforen sedan Anthony Hopkins fågelflax i slutet av Återstoden av dagen är ett faktum.

Det finns ett par bra saker: ett svart sidospår om att en seriemördare härjar bland prostituerade, där det hintas om att det är Clooney själv som är boven, eftersom han så att säga måste "klippa banden" med sina dejter när han rör sig från jobb till jobb. Något man tyvärr släpper därhän. Och det faktum att bovarna som jagar Clooney filmen igenom är svenskar - "the Swedes" - är rätt tufft.

Och tuffast av alla är Björn Granath.

#10: True Grit (2010)

Att klaga på True Grit känns lite som att anmärka på att creme bruléen man just ätit var lite för god. Eller att samlaget man just haft var lite för skönt. Lyxproblem, helt enkelt. Ändå kan jag inte låta bli att längta efter de "gamla" bröderna Coen, de som gjorde Miller's Crossing, Barton Fink, The Hudsucker Proxy. Fargo. Jag hajar att brorsorna inte kan göra stiliserade, metafilmiska fyrtio- och femtiotalspastischer med Steve Buscemi hur länge som helst - de känner sig nog färdiga med det. Men jag saknar Coen-stämningen i True Grit, som egentligen kunde varit regisserad av, absolut inte vem som helst, nån ruggigt begåvad, kanske Sam Mendes eller Clintan. Men ändå. Någon annan.

Å andra sidan är det oerhört mysigt att bröderna nu är en självklarhet på Oscargalan, och vill man ha en angenäm bris av old school-Coen är det bara att se om den snorsnygga och nästan plågsamt tragikomiska A Serious Man från häromåret. Och istället för udda, vildögda, överspelande Coen-stammisar som Jon Polito och John Turturro får man njuta av en Jeff Bridges som sannerligen är larger than life och en helt suverän Matt Damon som nog aldrig varit mer bortkommen. Och en befriande klantig och pundig Josh Brolin, fjärran från det självsäkra snyggo han brukar spela.

True Grit var trots lyxgnället lysande, sånär som på den onödiga epilogen. Hailee Steinfeld är så fruktansvärt bra som den målmedvetna no nonsense-tjejen att det blir direkt deppigt att se henne som (smärre spoiler!) en kruttorr gammal nucka på slutet. Vet inte om Coens ville vara trogna Charles Portis' bok, men här hade det varit klart motiverat att fimpa de oerhört lama sista tio minuterna och avrunda vid filmens klimax.