tisdag 27 december 2005

Årets mest meningslösa film

I väntan på årsbästalistan måste jag bara utnämna årets mest meningslösa och underliga film. Vän av Ordning hävdar kanske att världen svämmar över av meningslös film, men betänk då att även den mest geriatriska av Steven Seagal-våfflor eller den mest mediokra av Wallander-filmatiseringar ändå fyller nån slags funktion: den vill berätta något, eller bara erbjuda ett par timmars solkig eskapism, eller iallafall förhoppningsvis dra in lite stålar till upphovsmännen.

Sen finns det enstaka kuriositeter med fet budget, stora skådespelare och hög profil som bara känns fullständigt meningslösa på ett nästan surrealistiskt plan. En sådan film är Ladder 49 som kom i vintras och där Joaquin Phoenix och John Travolta spelar brandmän i Baltimore.

Alla filmer om brandbekämpning måste förstås jämföras med nestorn i genren Backdraft (1991), Ron Howards bästa film: en gedigen och spännande thriller med bränderna som fond för en saftig historia om svek, mord och korruption. Skådisar som Kurt Russell, De Niro, Donald Sutherland och salig J.T Walsh garanterade bra spel, och eldscenerna var spektakulära.

Men det var då, efter 11 september råder ett nytt klimat och amerikanska brandmän är nu officiellt stämplade som oantastliga hjältar. Inget fel i det, men det betyder också att en amerikansk film med brandmän i huvudrollen riskerar att bli duktigt tråkig. Ladder 49 går direkt i fällan och är inte så mycket en historia som en plakett: snygg och välpolerad men det händer inte så förskräckligt mycket när man väl satt den på spiselkransen.

Joaquin Phoenix är en ung och framåt kille som gör karriär inom kåren med veteranen Travolta som chef. I filmens ramhandling fastnar han under brinnande bråte och summerar sin karriär medan kollegorna kämpar mot klockan för att hinna rädda honom. Det är lite rafflande bränder, lite kärlek och mycket male bonding på brandstationen med ideliga practical jokes och robusta pep talks mellan varven. Efter en stund inser man att det inte händer ett skit som är intressant - klockan på dvd:n visar hisnande 59 min innan den första skönjbara konflikten dyker upp. Då är det Phoenix karaktär som jobbar lite för mycket för familjens väl, vilket snabbt löses med en kram vid köksbordet. Sen är det tillbaka till myset på brandstationen. Ibland dör nån, då blir det sorgligt ett tag med tid för både eftertanke och råbarkade tårar på den irländska stamkrogen. Men sen räddar Phoenix nån ur lågorna så blir det bra igen. Filmen avslutas snöpligt med att kollegerna inte hinner fram och Phoenix dör.

Som en romantiserad och dundersentimental hyllning till amerikanska brandmän är Ladder 49 helt okej, men som narrativ underhållning är det bara marginellt roligare än ett bildband från Pogo Pedagog. Om jag inte var väldigt svag för Coldplay vore det lockande att jämföra med valfri Coldplaytryckare: en livsbejakande och känslig hyllning till livet - men så urbota trist att klockorna stannar.

Inga kommentarer: