onsdag 16 november 2011

#46: Drive (2011)

Uppmärksamma läsare har redan förstått att den här årsrapporteringen inte är särskilt kronologisk utan mer slumpmässig. Vi är nu framme vid Nicolas Winding Refns Drive, en av årets allra mest hypade och hyllade filmer, med premiär om några dagar. 
Men – cue Twilight Zone-musik – jag såg den redan i juni, under helt perfekta omständigheter: vi var på bröllop i Rom, hade en ledig kväll, bestämde oss för att spana in Nanni Morettis biograf som låg ganska nära vårt hotell i Trastevere. Bion i fråga var klart ospännande, som ett vanligt svenskt Folkets Hus byggt på sjuttiotalet med en pytteliten shop där man kunde köpa Morettis filmer på dvd och gamla filmtidningar. Alla filmer hade redan börjat, men vi upptäckte att man arrangerade en Cannes-festival på den här och flera andra biografer, där samtliga filmer från tävlingssektionen visades. Drive gick på en annan biograf nästa dag, så vi drog dit. Visste i princip ingenting om filmen, mer än att Ryan Gosling var med, och att den fått mycket buzz i festivalsvängen. 
Vi kom till en fullsatt salong med peppade italienare, köpte varsin öl (det här var som bekant i utlandet), och slog oss ner. Filmen visades odubbad, med digital italiensk text på en display under duken.

Och den var SAGOLIKT JÄDRA BRA. En hyperestetisk, stiliserad, sparsmakad nynoir med klassiska genrefigurer i klassiska knipor, men med Moroder-doftande musik, paketerad i åttiotalstypsnitt, fruktansvärt bra spel av samtliga, och en otroligt återhållen Ryan Gosling i den gåtfulla huvudrollen. Stunder av ömsint finlir mellan Gosling och Carey Mulligan varvas med explosioner av brutalt övervåld. Alla skådisar är briljanta, storyn är välbekant pulp-raffel med några fina twistar. Inte ett onödigt ord, inte en onödig scen, hårt tuktad och mästerligt fotad och klippt. Och yada yada yada.


Jag skriver inte mer utan uppmanar DIG att sluta läsa och gå och se filmen. Läs helst inte några andra recensioner heller, se för guds skull inte trailern, läs inga intervjuer! Ju mindre du vet på förhand, desto bättre. Bara se den. Det är årets hittills bästa film. 'Nuff said.


#45: Upside Down: The Creation Records Story (2010)



Ride! My Bloody Valentine! Fannies! Det är extremt hög mysfaktor i Creation-dokumentären Upside Down. Läs min hyllning på Weird Science.

#44: The Adventures of Tintin (2011)





Krabbsaltade tångräkor! Jag ger tummen upp till Spielbergs Tintin - läs mer på Weird Science.

lördag 5 november 2011

onsdag 2 november 2011

#42: Insidious (2011)







James Wan och Leigh Wannell skrev och regisserade lågbudgetskräckisen Saw, som blev en oväntad dunderhit, födde en biljon blodiga sequels och gjorde herrarna rika som troll. Nu har de gjort Insidious, ännu en lågbudgetrulle som bara kostade 1,5 miljoner dollar men till dags dato kammat hem 92 miljoner vilket gör den till en mäktig succé. 


Kisarna har uppenbart näsa för vad folk är sugna på, efter Paranormal Activity-filmernas framgångar (och kanske trötta på Saw-franchisets cyniska tortyrkalas) är det klassiska spökerier som gäller.


Patrick Wilson och Rose Byrne (hur tusan kunde de ställa upp så billigt förresten?) flyttar in i nytt hus men blir snabbt drabbade av otäckheter. Första timmen är otroligt läskig, till och med parapsykologgänget – ett apart team av comic relief-nördar i fin tradition från Poltergeist och Barnhemmet – funkade väldigt bra. (Inte minst bröderna Farrelly-favoriten Lin Shaye som ett no nonsense-medium.) 


Sen tar filmen ett mycket olyckligt sidospår och allt rasar. Inga spoilers, för filmen är ändå värd en titt för dig som går igång på besatta hus, men det blir där och då väldigt tydligt hur liten budget man jobbat med, nåt som inte märkts tidigare i filmen. 


En fråga: hur kan Patrick Wilson vara så... slät? Han var 36 när filmen spelades in, men har en tjugoårings bebismjuka hy. Jag såg filmen på bluray och blev nästan lika skrämd av hans oförstörda fejs som av spökerierna.  Lucky bastard.

#41: Åsa-Nisse – wälkom to Knohult (2011)


Hm, jag skrev ju om Henrik Dorsins nybuskis på Weird Science för snart två veckor sen men har tydligen "glömt" att länka till den texten... Skammen sitter fortfarande i, fast lite svagare. Läs min avbön här!

onsdag 12 oktober 2011

#40: Scream 4 (2011)



Fan vad vi mysryste i geeklycklig pepp över Randys nördiga monologer om skräckfilms-regelboken i första Scream! Det Wes Craven och Kevin Williamson gjorde då – dekonstruerade slashergenren och tryckte in ett tjog filmreferenser samtidigt som de bjöd på genuint läskigt knivraffel – kändes nyskapande och spännande. Men det var femton år sen nu.

Efter tvåan och den cameotäta metafestival som var trean hade jag gärna sett att Scream 4 skippat hela Stab-prylen och gått tillbaka till ettans mindre tillkrånglade skräck. Men tyvärr slår de an tonen redan från början med filmer inuti filmen och det blir återigen mer gimmickartat än läskigt. Och deras vanliga käpphäst om medias osunda fixering vid mord och våld och elände kommer tillbaks i ännu mer ansträngd och daterad form där alla ungdomar i filmen är jobbigt narcissistiska bloggare. Gäsp.




tisdag 11 oktober 2011

#39: The Green Hornet (2011)

The Green Hornet har varit under development sen 1992 och betat av fler regissörer, skådisar och manusförfattare än Alien3 eller den där Stålmannenfilmen: Kevin Smith, George Clooney, Greg Kinnear, Jet Li, Christopher McQuarrie, Jake Gyllenhaal... Vem som helst av dessa hade gjort en bättre film än vad Michel Gondry och Seth Rogen lyckades krysta ur sig till slut: en klumpig mix av buddy movie och actionrulle, med en odräglig Rogen (tumregel: tjock Rogen = bra, smal Rogen = dålig) och ett kriminellt slöseri med Christophe Waltz som förnedras i en fjantig biroll. 


Om jag hade orkat läsa serien den bygger på någon gång hade jag säkert hatat eländet ännu mer. Nu är det mer den där typen av puttrande bitterhet för två timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. (OK, knappt en timme: jag snabbspolade.)

måndag 3 oktober 2011

#38: Unknown (2011)



Idag skriver jag om Liam Neeson-thrillern Unknown på Weird Science - klicka här!

fredag 30 september 2011

#37: The Good, the Bad, the Weird (2008)

Ojoj. Den sydkoreanske regissören Kim Ji-Woon har gjort en av de bästa och snyggaste rysarna jag sett (A Tale of Two Sisters), en av de bästa och snyggaste actionrullarna jag sett (A Bittersweet Life) samt thrillern I Saw the Devil som jag ännu inte pressat men som står inplastad i dvd-hyllan och väntar och som kommer att vara fullkomligt fantastisk mycket snart.


The Good, the Bad, the Weird som utspelar sig i Manchuriet på 1930-talet och kretsar kring en skattkarta som tre illustra herrar (en yrkesmördare, en tjuv, en bounty hunter) vill lägga rabarber på, är Ji-Woons kärleksfulla hyllning till Leones spaghettiwesterns. En hypersnabb, frenetisk, våldsam actionrulle med stunder av brutal slapstick. Avancerade skottdueller med komplicerade kamerarörelser som man blir geekigt impad av (det ser ut som om kameran åkt mycket på räls jämte skådisarna samtidigt som man gjort härliga kraschzoomningar in och ut, eller också är det gjort i datan) även om han ligger lite för nära ibland och skapar mer förvirring än mäktighet. 


Men persongalleriet är inte riktigt så lajbans som man skulle önskat (trots ultrasnyggingen Lee Byung-Hun i en roll) och det är rätt lite story som sträcks ut över långa två timmar och en kvart så jag tröttnade faktiskt, de lyxiga eldstriderna till trots. Kim Ji-Woon har nu åkt till Hollywood och jobbar på vad som kan bli Schwarzeneggers återkomst till vita duken: actionmackan Last Stand. Hoppas, hoppas, hoppas att han inte går samma tragiska väg som John Woo.

torsdag 29 september 2011

#36: Rise of the Planet of the Apes (2011)

Först en shout out till det svenska filmbolaget, som med svenska titeln Apornas planet: (r)evolution faktiskt tänkt till lite, även om kombinationen kolon + parentes direkt efter varann känns sådär. Men den svenska ordleken är faktiskt snudd på bättre än originalets ohämmade of the-festival.


Med noll förväntningar inför västen var Rise of the Planet of the Apes en riktig gobit. Jag ger den fyra starka bananer för de sjukt imponerande och känsliga dataanimerade apansiktena och en vig insats av Andy Serkis, som väl snart får en Honorary Academy Award för lång och trogen tjänst i gröna trikåer och pingisbollar på kroppen. Han spelar lätt brallerna av de mänskliga skådisarna, i synnerhet James Franco som är snygg men kanske inte helt trovärdig, och Frieda Pinto som är snygg men helt meningslös. 


Det är förstås gött att se min gamla idol John Lithgow igen (hade velat ha MER av hans hjärtslitande senilitet och härliga överspel) och David Hewlett (från till exempel Splice) är tokrolig som den övertände grannen som får spö, fingret avbitet, nyst i ansiktet och blir rent allmänt comic relief-förnedrad. 


Men bäst av de klart onyanserade mänskliga karaktärerna är den unga blonda slackern som jobbar på djurfängelset och får tiden att gå med lite avkopplande aptortyr medelst elchocker och högtrycksslang. Han spelas av Tom Felton, mest känd som den slipprige lille Draco Malfoy, och kan nu efter Harry Potter se fram emot en fin karriär som birollskräk. Det är också han som får Charlton Hestons gamla paradreplik "Take your stinking paws off me, you damned dirty ape!" i den tydligaste hommage-scenen. Ett fint ögonblick.


Aporna är snälla, människor som leker Gud och/eller är profitkåta går det åt pipan för, och slutet syr snyggt ihop säcken inför en tänkbar ny franchise. Inte mig emot, jag vill se fler snygga CGI-apor, men gärna lite mer ape on human-våld nästa gång. 

onsdag 28 september 2011

Och nu: lite porr






Osv... Men alla de här är ju Region A, och jag har en svenne-PlayStation 3. Regionsskit!

måndag 19 september 2011

#35: Drive Angry (2011)

Har Nicolas Cage fortfarande problem med skattmasen? Det känns så. Känns som han behöver pengar, och tackar ja till det mesta han erbjuds. Sen 2005 har han snittat på 4-5 filmer om året, och det har blivit en räcka rätt mediokra filmer: National Treasure: Book of Secrets, Knowing, Next, Bangkok Dangerous... Men också lysande insatser i Kick-Ass och Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. Och Season of the Witch, som lär vara hysteriskt rolig fast på fel sätt. Nån som sett den?

Patrick Lussiers Drive Angry, en märklig actionmacka som kapsejsade på bio i USA och slog nåt rekord som den sämsta opening weekend en 3D-film haft hittills får väl räknas till de mediokra även om den är ganska underhållande. Cage spelar en man som återvänt från helvetet för att rädda sin mördade dotters bebis ur klorna på en bizarr sektledare som ska offra barnet för att Satan ska kunna ta mänsklig form på jorden. Ungefär så, tror jag. Cages figur heter John Milton, en blinkning till Paradise Lost-författaren, men ungefär där slutar alla highbrow-referenser och resten av Drive Angry är en aggressivt, lite ansträngt trashig och vulgär actionrökare som så oerhört gärna vill vara badass och barnförbjuden att det känns roande och sökt. En blonderad Cage blåser knäskålarna av några sorry-ass småbovar med hagelbrakare i gloriös slow motion redan de första minuterna, varpå Amber Heard spöar upp sin snubbe och brassar iväg i en risig bil till Peaches snuskklassiker Fuck the Pain Away. Resten är mer av samma.

Nic Cage går lite på autopilot men är ändå, som alltid, så intressant att det blir underhållande. Värre är det med Billy Burke (känd som Bellas pappa i Twilight-filmerna) som är sensationellt träig och omäktig som Hin Håle. William Fichtner som nåt slags Agent Smith-liknande sändebud från paradiset är cool i vanlig ordning, men lägger knappast ner sin själ i filmen. 
Drive Angry släpps direkt till dvd/bluray 5 oktober och är ett måste för dig som tycker att Vampires är Carpenters coolaste film.

onsdag 14 september 2011

#34: Panique au village (2009)



Idag hyllar jag franskbelgiska stop motion-animerade tokfesten Panik i byn på Weird Science - klicka här!

tisdag 13 september 2011

#33: Due Date (2010)



De främsta två invändningarna mot Due Date: att det är en skamlös ripoff på John Hughes-klassikern Planes, Trains and Automobiles, och att både Downeys stressade streber och Galifianakis märkliga pojkman är så osympatiska och jobbiga att det är svårt att bry sig. Jag skriver lätt under på båda men filmen funkar fint ändå, speciellt om man tycker om skådisarna. Bäst är Galifianakis trånga Weekday-jeans, waffle-skämtet (som är lyft direkt från Between Two Ferns), och scenen på växlingskontoret med Danny McBride som asförbannad Irakveteran.
Inget Zach Galifianakis har gjort på vita duken hittills är ens i närheten av hans egna, genialiska stand up-material eller Between Two Ferns-sketcherna, men Due Date är en lyckad omaka par-rulle och inget skäl att ropa sellout. 

(The Hangover 2 däremot... Men den har jag lyckligtvis inte sett än.)

måndag 12 september 2011

#32: Försvunnen (2011)

Det sägs ibland att det görs för lite genrefilm i Sverige, att det saknas nåt i glappet mellan trivsamma komedier, Beck 39, Ruben Östlunds senaste och draman om folk som förlorat ett barn starring Micke Nyqvist. Till exempel några fräsiga thrillers eller rejäla skräckfilmer. Därför vore det oerhört kul att kunna hylla Försvunnen, Henrik JP Olsson och Mattias Åkessons nya spänningsfilm med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman. 


Försvunnen fick inte något förhandsstöd av SFI, och där skulle man kunna komplettera med nån känga om stelbenta konsulenter med krav på samhällsrelevans. Problemet är bara att filmen inte är särskilt... bra. Jag kan fatta att konsulenten nobbade, för det är ett klent manus som missar de flesta chanser till spänning. Jag var på Filmhuset härommånaden när höstfilmerna presenterades och både Bergqvist och Ledarp sa att de blev peppade att vara med eftersom det var ett "jävligt bra manus" och då undrar man lite sorgset vad de vanligtvis blir erbjudna för smulor. 


Ledarp spelar en kvinna med sorg på väg bort från sin familj och vidare mot ett nytt jobb. På vägen nånstans i skogarna blir hon antastad av Kjell Bergqvist i en fet mörk SUV och här lovas det lite bilvägsskräck à la Spielbergs Duellen eller JJ Abrams Joy Ride. Men efter inledande otäckheter mynnar allt ut i en evighetslång jakt i skog med Björn Kjellman i en oerhört märkligt skriven biroll, och flera missade chanser. Ledarp kämpar på och filmen är atmosfärisk, men plotten är så banal och twistbefriad att man sitter och skruvar på sig. Det är inte spännande. Det är platt. Det är skog. Det är outhärdligt tråkigt.


Åkesson och Olsson har jobbat i sex år för att samla ihop pengar för att göra filmen - och det här är historien de velat berätta? Jag fattar inte.

tisdag 23 augusti 2011

#31: Hall Pass (2011)



Om man för en stund vill dra amerikansk film över en kam kan man säga att alla romantiska komedier riktade till tjejer handlar om att gifta sig, och alla komedier riktade till killar handlar om att få slippa vara gift. Hall Pass, bröderna Farrellys senaste, drar det här konceptet till sin absoluta spets. Jenna Fischer och Christina Applegate spelar fruarna, vars livsmål är att ha perfekta villor och väldompterade makar. Jason Sudeikis och Owen Wilson spelar männen, som är ständigt svinkåta på tonårsbrudar och drömmer om att slippa sina fruar och bara få knulla. Det är outsägligt deprimerande, som att sitta två timmar i kö på Vårdcentralen där det enda som finns att läsa är ett gammalt nummer av Lilla Fridolf.

Wilson och Sudeikis får efter några turer varsitt frikort att få ligga helt konsekvensbefriat under en vecka, vilket leder till knasiga förvecklingar. De ytterst svenniga och kritvita medelklassnubbarnas oerhörda inkompetens när det gäller att ragga brudar plockar förstås hem några billiga skratt, men i övrigt fylldes jag av sorg. Om det här ska vara gjort med en viss distans eller om det finns extra lager så har jag missat det. Och en liten note to bröderna Farrelly: det blir inte per automatik kul när man säger vagina. När Sudeikis och Wilson står och riffar om en mouth vagina riktigt ser man hur Farrellys sitter ängsligt hukade över sina laptops och så väldigt väldigt gärna vill vara Sarah Silverman eller Wanda Sykes, fast tre år för sent.

Jag gillar annars Farrelly-bröderna, till och med Heartbreak Kid. Gillar att de alltid tar med funktionshindrade personer, och att de ofta hittar balansen rå gross out-humor och en fin, varm ton. Men Hall Pass är befriad från värme och genomsyras av bitterhet och kyla. Vet inte om brorsorna gått igenom varsin livskris eller bara försöker pejla vad publiken vill ha istället för att köra sin grej, men resultatet är en unken och dyster soppa, lika mans- som kvinnoförnedrande.

Men Richard Jenkins som åldrad, solariebrun proffsraggare som agerar mentor till killarna är riktigt bra.


måndag 15 augusti 2011

Conan-tävlingen avgjord!



Därmed stänger vi frågelådan!

Många kunde det busenkla svaret Robert E. Howard, och här är de lyckliga vinnarna:

1:a pris går till Joakim Elovsson i Skövde.
2:a pris vanns av Robin Öhlin, Stockholm.
3:e pris kammades hem av Moa Markström i Umeå.

Frän Conan-merchandise och friplåtar till filmen kommer inom kort med posten.

Stort grattis!

måndag 8 augusti 2011

Reklambreak: Exklusiv Conan-tävling!



Jag fick just ett skarpt formulerat cease and decist-mail från (det numera svenskägda) varumärket Conan the Barbarians advokater som krävde att jag antingen raderade den här bloggen inom 24 timmar pga varumärkessnyltning, eller ställde upp med en tävling*. Så valet var enkelt!

Snart är det dags för min namne att äntra bioduken för första gången på nästan tjugo år, för första gången i 3D, och för första gången är det inte Arnold Schwarzenegger som gestaltar den bistre cimmeriern. I tysk-amerikanske och reimagining-glade Marcus Nispels nyversion Conan the Barbarian är det Jason Momoa, alltså den brunstige bjässen Khal Drogo från Game of Thrones, som trakterar svärdet, flankerad av pålitliga birollshårdingar som Stephen Lang och Ron Perlman.

Premiär på bio fredag 19 augusti, och för att fira detta lottar Noble Entertainment ut trevliga priser till tre pers som svarar rätt på följande löjligt enkla fråga:

Vad heter författaren som står bakom berättelserna om Conan the Barbarian?

1:a pris = två biobiljetter, en Conan T-shirt och Conangnuggistatueringar.
2-3:e pris = två biobiljetter samt gnuggistatueringar.

Maila ditt svar till conanquiz@gmail.com. Släktingar till Arnold Schwarzenegger får inte delta i tävlingen. Vinnarna meddelas måndag 15 augusti. Lycka till!

(* Detta är eventuellt inte sant. Men tävlingen är på riktigt.)

fredag 5 augusti 2011

#30: Jackass 3D (2010)




MTV-loggan med astronauten och ett småtrist intro med Beavis & Butthead - de första minutrarna av Jackass 3D är som att vara tillbakaslängd i det tidiga nittiotalet. En lätt ryslig upplevelse. Sen blir det bättre och resten av filmen är samma trygga mix av spex och snusk, lika ojämn och episodisk som de andra filmerna men med högre budget och stunder av absolut briljans (som när Will Oldham dyker upp som misslyckad gorillaskötare eller gänget klär ut sig till betjänter och restaurangbesökare och gör sketcher framför en jetmotor) och bizarr freak show (som när tjocksmocken Preston Lacy och den obehaglige dvärgen Wee Man blir ihopklistrade med superlim).

Bajamajastuntet från första filmen blir också toppat här i filmens slutscen - diarréfontän i slow motion känns som en passande final till hela Jackass-franchiset. Och med tanke på att grabbgänget inte är så unga och testosteronstinna längre (Johnny Knoxville har fyllt fyrtio och flera av de andra är på god väg) är det hög tid att sätta punkt innan någon gör illa sig på riktigt. Skräcken lyser också starkare i ögonen den här gången. Och avslutningsmontaget med mysbilder på grabbgänget som barn signalerar att det verkligen är slut. (Fast filmen gick bra på bio och Knoxvilles filmkarriär har inte direkt gått på räls så vem vet?)

Extra dystert att se charmtrollet Ryan Dunn, som körde ihjäl sig på fyllan i våras och bara blev 34 år. (Varför blev det inte Steve-O istället... nä, det menade jag såklart inte!)

tisdag 12 juli 2011

#29: RED (2010)



Robert Schwentkes RED lanserades på bästa tänkbara sätt när den gick upp i höstas: blodröda bilder på en bister Helen Mirren med ett automatvapen i näven. Den tänkande biobesökarens främsta arthouse-GILF med en sniperbössa, what's not to love? Lättköpt men effektivt. Och RED bjuder på mer wish fulfillment för de grå pantrarna, när Mirren, en hårt överspelande John Malkovich, en mustig Brian Cox, en brumbjörnsmysig Morgan Freeman och en svalt flintskallig Bruce Willis både skjuter granatgevär och får till det med Mary-Louise Parker (åtminstone Willis).

RED (löst baserad på Warren Ellis serie som jag tyvärr inte läst) bjussar på snygg grafik, stilren action och försöker balansera på samma slaka lina som Grosse Point Blank: brutalt våld, knasig komedi, mysigt kärleksgnabb. Det lyckas rätt bra även om det aldrig blir riktigt så roligt eller svart som det borde. Och även om seniorerna gör bra ifrån sig (utom Malkovich som faktiskt bara är jobbig) är filmens behållning (förhållandevis unge) Karl "Éomer" Urban som nitisk CIA-snubbe på jakt efter Willis. Karl Urban är som bäst när han (precis som i The Bourne Supremacy) inte snackar så mycket utan mest är snygg och sammanbiten.

#28: The Other Guys (2010)



Såg den här i slutet av mars och har redan förträngt den. Inledningssekvensen med Samuel L. Jackson och Dwayne Johnson som extremt spänniga supersnutar är bäst, resten är ho-hum. Adam McKay och Will Ferrell har ju ett riktigt fint cv - Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights, The Landlord - men The Other Guys är McKay/Ferrell när de är som sämst: lite för lata, för otajta, för självbelåtna. Det har gått för bra, för länge. De skulle behöva omge sig med lite fler nejsägare som sållade hårt bland de o-roliga improvisationerna och grabbskämten, och kanske viska lite försynt att Mark Wahlberg inte bör castas i komiska roller. The Other Guys kostade ofattbara 100 miljoner USD (många långa menlösa biljakter blir det) och drog inte in särskilt mycket mer vilket är bra och kanske kan leda till en uppstramning framöver.

tisdag 5 juli 2011

#27: Super 8 (2011)



Skriver mer om årets, nay, årtusendets kanske bästa film på Weird Science. Klicka här!

fredag 1 juli 2011

#26: The King's Speech (2010)



Såg den här med min gode vän Magnus redan i mars tror jag, men det har inte blivit av att skriva om den - oklart varför, det är inte världens mest komplexa film. Visst kan man vilket en del gjort klaga på att det är en instängd, konstlös, traditionellt berättad, lite gubbtrist bromance. Och visst är det i förstone mäktigt att en film om talfel kan håva in fyra Oscar (och ytterligare ÅTTA nomineringar) men egentligen inget konstigt eftersom The King's Speech är en typisk Oscarvinnare, om en ofullkomlig människa som vågar tro på sin inneboende kraft, övervinner sina hinder och triumferar mot alla odds. Och Oscarjuryns faibless för lyten är ju väldokumenterad.

I den genren är The King's Speech svårslagbar, dessutom är Geoffrey Rush, Guy Pearce och Helena Bonham Carter (i en alldeles för liten roll) strålande som vanligt.

Och Colin Firth är, förstås, perfekt - kungen är en så fin roll för honom, han är så otroligt ensam och fylld av rädsla och dålig självkänsla.

tisdag 28 juni 2011

#25: Aliens in the Attic (2009)



Aliens in the Attic är sinnessjukt mycket bättre än en sci fi-komedi för pre-teens i vilken High School Musical-stjärnan Ashley Tisdale slåss mot datoranimerade utomjordingar överhuvudtaget förtjänar att vara. Jag fastnade framför den på Canal+ en ledig förmiddag och måste säga att det är en av de roligaste och charmigaste filmer jag sett i år - den typ av film man älskar när man är tio år gammal, om ett gäng kids med töntiga och oförstående päron som måste gadda ihop sig och rädda världen från en alien invasion, utförda av ett gäng ganska klantiga gröna små troll.

Kevin Nealon, Andy Richter och Tim Meadows är med, vilket rimligtvis borde vara det enda en kräsen vuxen har att glädjas åt, men bäst är faktiskt den unga casten, som vid första åsynen ser ut som ett gäng generiska Disneyteenybopperfejs men som är genuint roliga, i synnerhet en kille vid namn Robert Hoffman som jag aldrig sett förut men som är lysande som Tishdales spännige boyfriend.

Grejen är att utomjordingarna kan fjärrstyra folk genom att skjuta en sändare i nacken på dem, vilket ger skönt mysrys à la Invasion of the Body Snatchers men framförallt används för komiska ändamål. Som när Hoffmans extremt självgoda hunk blir radiostyrd av Tishdales mer geekiga lillebror till att göra bort sig totalt inför Tishdale och resten av familjen, utförd med en tajming och en plastik som imponerade. Lägg till bra cgi, fint röstjobb av J.K. Simmons och Thomas Haden Church som sura aliens, några snyggt fotade kung fu-slagsmål mellan Hoffman och en fjärrstyrd Doris Roberts (tanten i Everybody Loves Raymond) och en allmänt fin känsla i hela filmen och du har ett lika oväntat som bortglömt mästerverk. Aliens in the Attic ligger nu på 5,3 av 10 på IMDb men är, i sin genre, lätt en 8. Mysfaktor: 10!

måndag 27 juni 2011

#24: Cornelis (2010)



Bara konceptet "en svensk biopic!" skapade givetvis pepp direkt i försnacket inför Amir Chamdins Cornelis, vi är ju inte bortskämda med sånt. Nu blev tyvärr inte Cornelis någon svensk Walk the Line, även om den är ett rejält lyft sen Chamdins debutfilm, snorsnygga men helt innehållslösa Om gud vill. Kruxet är att Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk gör det klassiska biopic-misstaget, att vilja klämma in ett helt liv på två timmar istället för att fokusera på vissa viktiga perioder i livet. Då blir det som alltid korthugget, redovisande, lite stressigt. Och de snåla scenerna från Cornelis barndom, där en jobbig händelse förväntas ge både sorglig klangbotten och psykologisk förklaringsmodell åt hela den korpulente holländarens rotlöshet och dåliga självkänsla är lite för toftiga för att det ska funka.

Med det sagt är Cornelis snygg och underhållande och välspelad. Chamdin är allra bäst på att skildra livekonserterna och partyscenerna - featuring svenska indiepopmänniskor typ Sara Wilson i löspolisonger och diarrébruna polotröjor - och alla små musiksatta montage där CV snyggt knallar runt i gamla journalfilmer (bilden ovan) eller står i studion och sjunger i en sjuttiotalsmick. Detaljerna är en fröjd för ögat, och Husby levererar till stor del det han ska i rollen som den plågade lebemannen.

Den största peppen skapas efteråt när man blir sugen på att plöja en biografi om den rotunde barden. Vilken ska man läsa, ni som vet?

Uppsamlingsheat



Rätt vad det är så ligger det 10 filmer i pajpen! För hinna beta av allt jag sett hittills innan semestern gäller det att rappa på. Nu kör vi!

måndag 13 juni 2011

#23: X-Men: First Class (2011)


En vecka sen jag såg Matthew Vaugns pigga franschiseuppryckning och mina pupiller är fortfarande två knallröda hjärtan med "Michael" i det ena och "Fassbender" i det andra. Michael Fassbender!! Dels är han ju en av de snyggaste män som lever just nu, dels är han ju så satans bra vad han än spelar - tortyroffer i Eden Lake, undercovernazi i Inglourious Basterds, sexy hantverkare i Fish Tank... och som den unge Erik Lensherr är han så fantastiskt snygg och bra att bara det räcker för att man ska glömma bort den tråkiga Wolverinefilmen. Fassbender! Bara namnet är så coolt. Och hans torra röst... but I digress.

First Class är som en stor leksakslåda med snygga klippdockor i perfekta sextiotalskläder som står och pratar i olika perfekta Ken Adam-designade James Bond-skurk-pads. Lite sterilt, lite pojkrum, men fruktansvärt underhållande. Skådisarna känns valda med stor omsorg, inklusive en fantastisk cameo (som inte ska avslöjas här) och några lysande birollsfavoriter i små men viktiga roller: Michael Ironside, Oleg Krupa, Rade Šerbedžija, Glenn Morshower. Och Ray Wise! Kärleks-casting. Riktigt fina actionscener också.

Det finns så mycket annat att bli glad över: Jennifer Lawrence, Kevin Bacon på tyska, situation rooms direkt hämtade från Dr Strangelove. Överhuvudtaget vilar det en avspänd stämning över hela filmen, trots att den kostat 160m dollar och haft en hel del förväntningar på sig. Leve Matthew Vaughn! Och Michael Fassbender!


tisdag 7 juni 2011

#22: Battle: Los Angeles (2011)



Jag vägrar såklart använda den töntiga internationella titeln World Invasion: Battle Los Angeles. Originalet är ju mycket coolare, och jag kan relatera ändå - det är väl klart att LA är en tuffare (och viktigare) stad än London eller Frankfurt. "We can't let them take LA!" grymtar en militärröst i trailern och det låter bra. Det var kul också att Pico Boulevard (där jag bodde på hotell när jag var i LA och gjorde The Pacific-grejen för Café) var filmens första line of defense för de gruffa Marines som desperat försökte mota tillbaka utomjordingarna. Kul på ett ytterst flyktigt och banalt plan.

Tyvärr blev det inte så mycket roligare. Persongalleriet är en lång gäspning, några menlösa civilians introduceras alltför summariskt för att vi ska bry oss när de dör en kvart senare, och även om specialeffekterna är helt okej var själva aliens-gubbarna rätt tråkiga. När Aaron Eckhart - som kroknar under svintungt emotionellt bagage sen Irakkriget - mot slutet får sin förlösning och det ska bli stort och patriotiskt och samtidigt mänskligt sneglade jag på klockan och funderade på om jag skulle hinna med lite Black Ops innan läggdags. När en alien invasion-rulle inte klarar av att stilla ens törst efter pangpang, ens för en kväll, är det något som är allvarligt fel.

söndag 5 juni 2011

Jerry Seinfeld does Globen


Joråsatteh jag såg ju Jerry Seinfeld när han var här i Sverige förra gången, på Cirkus 1998, och då var det fantastiskt bra - det var ju I'm Telling You for the Last Time-turnén som finns både på dvd och cd och numera är en modern klassiker. Men det var tretton år sen, och de korta snuttar jag sett JS göra på Leno och Letterman de senaste två tre åren har inte varit dåligt men heller inga direkta skrattfester, så det var inte givet att JS skulle leverera ikväll.

Men först var det uppvärmning och den tilltänkta svenska akten (kan det ha varit Magnus Betnér? hans dvd såldes i ett folktomt stånd i foajén) blev vad jag hörde petad eftersom Seinfeld hellre ville ha en amerikan vilket kändes helt på sin plats. Tyvärr visade sig uppvärmarn vara Seinfelds Las Vegas-polare, den gamle och tråkige George Wallace, som sportade Kangolkepa bakåfram Samuel L. Jackson-stylee och radade upp en bunt inte helt purfärska skämt om att ungdomar har brallor som hänger ner så man ser arslet och "etiopisk restaurang", har de ens mat där? Alltså Billy Crystals gamla throwaway-skämt från When Harry Met Sally, en film som kom ut 1989. Gäsp.

Sen gick Jerry på till förväntat tokjubel av peppad publik (man vill gärna skratta när man just pytsat en tusing i inträde) och det tog väl en tio minuter in av småvarmt innan han började leverera. Det första jag skrattade hårt åt var varför teve-väderkillens hörsnäcka alltid har en sån gammaldags tvinnad sladd, som kan dras ut - exakt hur långt måste halsen tänjas ut under ett program? "Is this guy a weatherman or a jack-in-the-box?"

Ja, ni ser ju hur platt det blir i skrift men föreställ er att Jerry levererar det så förstår ni. Han hade en sju-åtta fler såna ögonblick av pur lycka, med perfekt Seinfeld-tonträff. Bitvis vilade han på gamla lagrar - han återanvände till och med några skämt från 1998-turnén (tummen på fjärrkontrollen är det sista på mänskan som somnar in, teveshopkniven som kan skära genom skor och några till) men mestadels var det nytt, även om man sett en del förut på typ Leno. Och det mesta höll hög klass.

Skämten om kaffekultur och folks besatthet av iPhone och Blackberry var kalasbra. En lång drapa på det kära Män är från mars, kvinnor från Venus-temat kändes klart nattståndet, liksom en lång tes om att pappor inte fyller nån funktion utan mest lallar runt i hemmet. Seinfeld är nu 57 och har tre barn mellan tre och tio, och föräldraskapet har gett honom nytt material, som han kunde jobbat mer på - det blir aldrig så svart och roligt som när Louis CK drar det till sin brutala spets, JS är där och nosar men vill inte gräva lika djupt och då blir det inte lika kul.

Men sammanfattningsvis: klassiskt Seinfeldmaterial, bitvis lysande, go stämning. En riktigt bra kväll.

I skrivande slut är det precis två timmar sen det tog slut, och bara ett klipp har letat sig in på YouTube - inte det absolut bästa från kvällen men jag tar med det ändå.

tisdag 31 maj 2011

#20+21: Bande à part (1964) + Vivre sa vie (1962)



En dubbelmacka av Godard, båda med danska Nouvelle vague-baben Anna Karina i huvudrollen, som visar det sämsta respektive det bästa ur Nya vågen. Bande à part är väl numera mest känd för att ha inspirerat Tarantino till produktionsbolaget A Band Apart och dansscenen i Pulp Fiction. (Och ännu viktigare peppat Hal Hartley till den gudomliga Sonic Youth-dansen i Simple Men.)

Även om just den svängiga sekvensen fortfarande är cool känns Bande à part smärtsamt daterad. Där Nya vågen-milstolpar som Till sista andetaget, Jules et Jim och De 400 slagen åldrats väl framstår Bande à parte som fast i en form: alla de pigga grepp som då var ytterst happening och revolutionära - rollfigurer som pratar in i kameran, filma på gatorna, handhållen kamera och doumentärstajl, långa tagningar, kasst direktljud, berättarröst som bryter in, jump cuts - känns mest koketta, självupptagna och irriterande... Godard har inget att säga, och historien om två idioter som ska råna en förmögen herre är ganska obehaglig: snubbarna är som två tölpiga, kåta tonårskillar och beter sig som fumliga, latent våldsamma kräk mot Anna Karina. Det räcker egentligen att se dansscenen - och försöka låta bli att störa sig över att Godard kommer in med sin förnumstiga berättarröst och sabbar flowet.




Vivre sa vie / Leva sitt liv däremot är ett mästerverk! Blev smått knockad. Även om alla Nya vågen-stilgreppen är present and correct använde Godard och hans ständige fotograf Raoul Coutard en tyngre kamera här, det är mer tracking shots och långsamma åkningar. Fotot är makalöst snyggt. Super-uttänkt, stramt och stiliserat t ex i inledningsscenen när Anna Karina sitter på ett fik och pratar med en kille och båda filmas i nacken i en oändligt lång dialogscen. Historien om en ung kvinna som lämnar hus och hem och tar sig till Paris för att klara sig själv men hamnar i prostitution känns modern, berörande, osentimentalt dokumentär och ömsint på samma gång. Med ett hjärtskärande slut.

En hel generation manliga filmnördar födda på fyrtiotalet lär ha gått gaga över Anna Karina och hennes ögon när det begav sig, men hon är inte bara snygg utan helt magnetisk, med ett lika självklart som minimalistiskt spel. Godard vilar gärna på hennes ansikte, som i en lång (och rätt övertydlig) scen där hon sitter på bio och gråter till Renée Falconettis legendariska närbildsspel i Dreyers En kvinnas martyrium - helt stumt vilket är tufft. Och även här finns en snajdig dansscen.

onsdag 25 maj 2011

måndag 23 maj 2011

#18: Knight and Day (2010)



James Mangold har ett spräckligt CV. Han debuterade 1995 på klassiskt indiemanér med Heavy, ett Sundancehyllat drama om en överviktig snubbe (Pruitt Taylor Vince, han med ögonen) som blir besatt av Liv Tyler till Thurston Moores filmmusik. Sen gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer, vemodigt hårda och välspelade snutthrillern Cop Land – Slys finaste stund sen Rocky, och en mustig mansensemble att dö för. Därefter har det varit blandad kompott: institutionsdramat Girl, Interrupted, romantiska tidsresekomedin Kate & Leopold (som jag inte sett men som verkar ohygglig), extremt stämningsfulla mindfuck-skräckisen Identity (som brukar finnas i 29 kronors-backen på Coop – köp!). Och på senare år lyckad biopic (Walk the Line) och snygg westernremake (3:10 to Yuma).

Och nu senast: actionkomedin Knight and Day, med Tom Cruise som prillig hemlig agent och Cameron Diaz som ”vanlig tjej” som snubblar i hans väg varpå actionspäckade tokerier inträffar. Även om jag gillar Tom Cruise så fanns det väldigt lite att peppa på inför den här filmen: en löjlig titel, ett ytterst lamt försök till viral marknadsföring inför släppet, utsikten att i två timmar se Cameron Diaz skrika och noja som Sandra Bullock i Speed och Tom Cruise skoja till det med ett självgott flin. Jag fick obehagliga Mrs and Mrs Smith-vibbar. Och filmen har geggat runt i development hell länge, och passerat ett helt gäng manusförfattare och versioner, vilket sällan brukar båda gott.

Men jag gav Mange en chans – och det var bra. Filmen är kul. Det är fart och fläkt från start, Cruise är hör och häpna ganska skojig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga. Framförallt är det så frejdigt over the top hela tiden att man blir charmad.

Peter Sarsgaard är bortkastad i en tråkroll och filmen är tio minuter för lång, annars är det påkostad underhållning hela vägen. Knight and Day floppade i USA, fick blandad kritik och hånades väl som ännu ett misslyckat fånfängeprojekt för en Cruise i karriärmässigt fritt fall – men strunta i det. Mangold har både biljaktsskills och rätt komeditonträff och resultatet är två timmars popcornmys utan pretentioner. En fet solbränd scientolog-tumme upp!

tisdag 17 maj 2011

#17: Ghost Ship (2002)



Ghost Ship är den typen av film som visas nån gång i kvartalet på diverse reklamkanaler, ofta med starttid 23:50 eller o2:15. Och av oklar anledning har jag velat se den i flera år - kanske för Gabriel Byrnes skull, eller att det är så high concept (spöken på en båt!) att bara det skapar viss pepp.

Ett gäng bärgare får nys om ett mystiskt skepp på drift i Berings hav och anar att det kan finnas pengar att hämta - mycket riktigt är det en italiensk lyxyacht från sextiotalet som lämnats vind för våg. Men väl ombord på skeppet börjar det hända ruskigheter. Folk börjar dö, en blek och läskig spökflicka (Emily Browning från Sucker Punch i en tidig roll) dyker upp med kryptiska budskap om vilka hemskheter som ägt rum på skeppet, dörrar smäller igen av sig själva... the usual stuff.

Bärgargänget spelas av ett gäng välkända fejs som karriärmässigt trampade vatten - en stabil Juilanna Margulies efter E.R. men före The Good Wife, en rätt oinspirerad Gabriel Byrne slummar loss i limbo efter nittiotalets karriärspeak och innan den smarriga In Treatment-huvudrollen. Isaiah Washington pre-Grey's Anatomy och Karl Urban strax innan han breakade som Éomer i Lord of the Rings-filmerna är kanonmat. Som en fattig mans Deep Blue Sea ungefär.

Ghost Ship är hyfsat snygg och ganska atmosfärisk men lite småtråkig. Filmens stora showstopper är en sekvens mot slutet, när vi får veta vad som egentligen hände på fartyget. En fyra minuter lång flashback, med hinkar av blod och smaskig gore, som stilmässigt skär sig rejält mot det annars okonstlat brunmurriga standardthrillerberättandet, komplett med "suggestiv" låt (Nine Inch Nails-light) och de där snabba växlingarna mellan uppspeedat tempo och "mäktig" slo-mo som man sett till leda vid det här laget men som nog kändes betydligt fräschare 2002.

Det är förstås en massiv spoiler, men jag lägger in hela sekvensen härnedan. Den är värd att se även om man inte sett resten av Ghost Ship - och har man sett klippet finns det ingen anledning att se Ghost Ship. Alla sparar tid!

måndag 16 maj 2011

#16: Rio (2011)



Nog för att den där pungråttan och hans eviga jakt på ekollonet är skojig, men taglinen "Från skaparna av Ice Age!” skapar inte direkt monsterpepp. Blue Sky Studios nya film heter Rio och är regisserad av brassen Carlos Saldanha. En snygg och oförarglig historia om två praktfulla fåglar som hamnar i Rio – ett Rio med tydligt fokus på färgglad karnevalsyra och goda papayor, inte så mycket City of God-stämning - skurkarna här skjuter inte varandra i skallen utan snubblar på busiga apor i favelan.

Rios matte är en nördig hemvävd tjej som driver ett antikvariat vilket direkt ger pluspoäng och det värmer såklart ett nördhjärta att de mänskliga huvudpersonerna är två riktiga geeks, med glasögon och dålig hållning och tech savvy. 3D:n är passabel och barnen gillade filmen även om de inte tog den till sina hjärtan på samma sätt som Alvin & gänget eller Totoro.

Att gnälla på lam svensk dubbning känns oerhört old hat, men ändå - Jesse Eisenberg blir Ola Forssmed, Anne Hathaway blir Pernilla Wahlgren - kom igen! Claes Ljungmark istället för Jemaine Clement som den extremt ondskefulle papegojan känns okej, och hellre Dogge (som spelar sig själv) än Will.i.am, men faktum kvarstår att det återigen är Stockholms privatteaterskådisar och musikalartister som får ersätta karaktärsskådisar. Dystert - det hade varit kul att höra om Eisenberg körde sin vanliga stammande geek i huvudrollen.

onsdag 27 april 2011

Kate Bush, jag älskar dig, men hur kunde du??



Även om jag är ett stort Kate Bush-fan sen gymnasietidens första crush bävar jag inför hennes nya skiva Director's Cut, som släpps 16 maj och består av elva låtar från The Sensual World (1989) och The Red Shoes (1993). Ett slags samlingsskiva alltså, med ny sång och nya trummor på alla låtar, och några låtar ännu mer omgjorda.

Ett underligt val. The Sensual World har några fantastiska spår (mmm...yes!) men The Red Shoes är som bekant hennes i särklass sämsta skiva. Och låtlistan från Director's Cut är i princip en Worst of Kate Bush, om vi ska vara ärliga:

1. Flower of the Mountain
2. Song of Solomon
3. Lily
4. Deeper Understanding
5. The Red Shoes
6. This Woman's Work
7. Moments of Pleasure
8. Never Be Mine
9. Top of the City
10. And So is Love
11. Rubberband Girl

Jag menar vafan, Rubberband Girl? Första singeln från olycksaliga The Red Shoes borde begravts i glömska. De enda riktigt bra låtarna här är sexan och sjuan (Moments of Pleasure, en otroligt vacker hyllning till vänner som gått bort, var ju den enda uthärdliga låten på Red Shoes), och de är redan gjorda i sina definitiva versioner, så hands off, Kate! Inge mer double bass eller tin whistle! Inga känsliga bongotrummor! Inga samplade barnskratt från din son Bertie!

Men hon kunde av okänd anledning inte hålla sig, och första singelsläppet Deeper Understanding är tyvärr obarmhärtigt uselt.

Ny video, regisserad av Kate och starring Robbie Coltrane och Noel Fielding från The Mighty Boosh skapar först pepp... ända tills man ser den.



Coltrane har mimiken och närvaron hos en svettig, klumpig vaxdocka, och när Noel Fielding - i kråsskjorta och Vince Noir-frippa! - dyker upp i slutfajten vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Det ironiska i sammanhanget är givetvis att låten, om ett ensamt berättarjag som väljer att umgås med och hitta tröst i sin dator istället för vänner och familj, var profetisk när den skrevs 1989 och hyperaktuell idag med alla sociala medier och yada yada. Men eftersom gränssnittet och specialeffekterna (som skulle sett svårt daterade ut redan 1989) är skrattretande usla försvinner liksom kopplingen till samtiden.

Men okej. Kate är Kate och allt det här hade jag varit beredd att förlåta, till och med det "funkiga" munspelssolot på slutet.

Om det inte varit för det som händer 38 sekunder in i låten. Coltrane knäpper igång sin pc, loggar in på sin "Voice Console" (eh?), datorn börjar prata med honom med sin datorröst...

...vilket gestaltas genom autotune.

Autotune!!

Det låter fruktansvärt. Det låter HELT FRUKTANSVÄRT.

Kate, hur kunde du?

fredag 22 april 2011

#14+15: Sucker Punch (2011) + The Omega Man (1971)




Den här veckan hade jag nöjet att medverka i min Weird Science-kollega Martin Degrells podcast Arthur, där vi bland annat pratade om Criterion-plöjande, Pee-Wee Hermans comeback, konsten att skriva kortfattat, och vilka filmer man bör se i påsk. Vi diskuterade också Zach Snyders pseudofeministiska och surrealistiska scifiactionröra Sucker Punch och Boris Sagals sci fi-klassiker The Omega Man med Charlton Heston.

Eftersom jag är för lat för att också skriva om de här (på helt olika sätt) fascinerande filmerna tänkte jag helt enkelt tipsa er om att lyssna på podcasten.

Här kan man lyssna direkt (eller via iTunes om man föredrar det). Och här finns Facebooksidan för Arthur Podcast.

Enjoy!

lördag 16 april 2011

#13: The Town (2010)


Bästa ögonblicket i The Town: Ben Affleck och hans kumpaner rånar en stor anläggning, närmar sig till slut det låsta rummet där pengarna och två vakter finns. Affleck bankar på dörren med bössan och vrålar: "In the cash room: Arnold Washton! You live at 311 Hazer Street, Quincy, with a wife named Linda and three small dogs. Do not make a distress call. Also in the cash room: Morton Previtt, you live at 27 Counting Lane, Randolph - wife also Linda. Arnold, the Lindas want you to open this door. We have men outside your homes."

The Lindas! Bara en liten detalj, men jag tyckte det var så jäkla snyggt - på film heter ju rollfigurerna alltid olika, men i verkligheten heter ju folk likadant hela tiden. Lindorna gav ökad realism åt Afflecks långa, ambitiösa skurkdrama, där han fortsätter den kartläggning av Bostons arbetarklass han påbörjade i Gone Baby Gone.

Visst är det väldigt mycket Heat över storyn och strukturen med tre stötar osv, och relationen mellan barndomsvännerna/bovpolarna Affleck (tankfull) och Renner (hetlevrad) - och två snygga kvinnor, en fallen (blond!) och en upscale (mörkhårig!) - har vi sett oerhört många gånger förut. Men jag gillade filmen, gillade det makliga berättartempot (som är extra påtagligt i 153 minuters-versionen), det Stora Greppet Affleck försöker ta kring både klassklyftor och lokalpolitik med hyfsat resultat. Och actionscenerna är täta, välklippta, spännande.

Enda frågetecknet är Jon Hamm som "tuff" FBI-snubbe. Hamm är rolig som fan i komedisammanhang (som gäst i Comedy Death Ray Radio eller hos Zack Galifianakis), lysande som Don Draper i Mad Men. Men hittills har jag inte sett honom göra nån särskilt strålande insats på film - han är aldrig dålig, bara lite... ointressant. What gives?

torsdag 7 april 2011

#12: Devil (2010)



Skräckisen Devil - som här i Sverige släpptes direkt på dvd igår - är M. Night Shyamalans nya film i The Night Chronicles-serien. Flipp eller flopp? Läs mer på Weird Science!

måndag 4 april 2011

#11: The American (2010)


Läste i Aftonbladet i veckan att Svenskarna INVADERAR Hollywood. Detta baserat på att det går bra nu för bruksregissören Micke Håfström och Stellan Skarsgårds barn, att Persbrandt - ni vet han som vann en Oscar för sin film Hämnden? - ska spela troll i en fantasyfilm som kommer om två år, och inte minst att Alicia Vikander just nu spelar in en film i Danmark.

Vad alla glömmer i den här typen av rart peppade artiklar är Björn Granaths insats i The American - filmhistoriens sannolikt kortaste inhopp av en svensk skådis i en internationell film. Granath - iförd täckjacka och pälsmössa - stannar bilen, kliver ut på en knarrig vinterväg, tar tre steg och blir skjuten med två raska skott av Clooney. End of story. Björn Granath är i bild i ungefär tre sekunder.

Det är problematiskt att den här korta scenen (inspelad i Östersund) är den absoluta höjdpunkten i filmen. Ett lite större problem är att den kommer under de första fem minuterna. Resten av filmen är en gravt ospännande historia om en ledsen hit man på sitt sista uppdrag.

Jag ska inte gå i den lätta "filmen är tråååkig"-fällan, för det är uppenbart att Anton Corbijn inte velat göra en thriller i traditionell mening. Isåfall skulle han inte gjort en film som till 90% består av att Clooney vandrar runt i en liten italiensk bergsby och dricker cappuccino på mysiga uteserveringar mellan vapenvården och de filosofiska samtalen med den lokala prästen. Snarare är väl The American ett försök till existentiellt drama. Men manuset badar i krim-schabloner: den skickliga men livströtta boven som ska göra ett sista jobb och sen fly med sin kvinna, en skitsnygg happy hooker som tinar upp honom med sin okomplicerade livsglädje och härliga kåthet, men kanske är det redan för sent?

Jag gillade verkligen Corbijns långfilmsdebut Control men här undrar jag vad han vill säga. Storyn är helt ointressant och filmen är inte tillräckligt bildporrig för att leva på de estetiska meriterna. Släng sen in en datoranimerad fjäril - en fjäril! - som ska symbolisera Clooneys nyfunna kärlek till livet och den mest övertydliga djurmetaforen sedan Anthony Hopkins fågelflax i slutet av Återstoden av dagen är ett faktum.

Det finns ett par bra saker: ett svart sidospår om att en seriemördare härjar bland prostituerade, där det hintas om att det är Clooney själv som är boven, eftersom han så att säga måste "klippa banden" med sina dejter när han rör sig från jobb till jobb. Något man tyvärr släpper därhän. Och det faktum att bovarna som jagar Clooney filmen igenom är svenskar - "the Swedes" - är rätt tufft.

Och tuffast av alla är Björn Granath.

fredag 1 april 2011

#10: True Grit (2010)



Att klaga på True Grit känns lite som att anmärka på att creme bruléen man just ätit var lite för god. Eller att samlaget man just haft var lite för skönt. Lyxproblem, helt enkelt. Ändå kan jag inte låta bli att längta efter de "gamla" bröderna Coen, de som gjorde Miller's Crossing, Barton Fink, The Hudsucker Proxy. Fargo. Jag hajar att brorsorna inte kan göra stiliserade, metafilmiska fyrtio- och femtiotalspastischer med Steve Buscemi hur länge som helst - de känner sig nog färdiga med det. Men jag saknar Coen-stämningen i True Grit, som egentligen kunde varit regisserad av, absolut inte vem som helst, nån ruggigt begåvad, kanske Sam Mendes eller Clintan. Men ändå. Någon annan.

Å andra sidan är det oerhört mysigt att bröderna nu är en självklarhet på Oscargalan, och vill man ha en angenäm bris av old school-Coen är det bara att se om den snorsnygga och nästan plågsamt tragikomiska A Serious Man från häromåret. Och istället för udda, vildögda, överspelande Coen-stammisar som Jon Polito och John Turturro får man njuta av en Jeff Bridges som sannerligen är larger than life och en helt suverän Matt Damon som nog aldrig varit mer bortkommen. Och en befriande klantig och pundig Josh Brolin, fjärran från det självsäkra snyggo han brukar spela.

True Grit var trots lyxgnället lysande, sånär som på den onödiga epilogen. Hailee Steinfeld är så fruktansvärt bra som den målmedvetna no nonsense-tjejen att det blir direkt deppigt att se henne som (smärre spoiler!) en kruttorr gammal nucka på slutet. Vet inte om Coens ville vara trogna Charles Portis' bok, men här hade det varit klart motiverat att fimpa de oerhört lama sista tio minuterna och avrunda vid filmens klimax.

torsdag 31 mars 2011

#9: Centurion (2010)



De två just nu snyggaste och bästa manliga skådisarna i universum - Michael Fassbender och Dominic West - i samma film, en mustig hack & slash, av regissören till Dog Soldiers - det bara måste väl bli mumma? Trist nog är svaret ett lätt besviket nä. Neil Marshalls Centurion börjar okej, men de två brittiska hunkarna är knappt i bild samtidigt, och när legionär-McNulty (spoiler alert!) försvinner ur handlingen halvvägs och resten av filmen blir en oändligt lång jakt tappar man peppet. Om jag velat se en härjad Michael Fassbender springa för livet genom en skog hade jag sett om Eden Lake, för tusan!

Visst är det mycket gore för pengarna - tyvärr ofta med cgi-fontäner istället för "riktigt" blod - men utan några smaskiga karaktärer eller en vettig storyline blir man mätt även på halshuggningar. Neil Marshall har ett fint track record: debuten Dog Soldiers var en fokuserad, benhård lågbudget-varulvsskräckis, The Descent en ojämn men svinläskig mutantthriller. Doomsday är väl vattendelaren bland fansen, jag tyckte det var en hejdlöst pajig men också grymt underhållande och härligt over the top-blodig postapokalyptisk Mad Max-actionrökare. Jag trodde inte Marshall var kapabel att göra en småtråkig film, men med Centurion har han faktiskt lyckas.

Nu vänder vi ett blad och tittar framåt, och hoppas att han gör den där korsningen mellan Örnnästet och Die Hard som det snackats om. Det skulle kunna bli riktigt kul.

fredag 4 mars 2011

#8: Buried (2010)



"If Hitchcock had directed Buried, it would look exactly like this" säger Ryan Reynolds i extramaterialet till spanske Rodrigo Cortés thriller, och även om gamle Hitch väl är det mest klyschiga och utslitna varumärke man hoppfullt och fåfängt kan droppa i pr-sammanhang så stämmer det eventuellt här. Åtminstone i så måtto att Hitchcock - som ju var förtjust i high concept-upplägg som Rope och Lifeboat - säkert skulle gått igång på Buried-premissen med en kille instängd en låda i realtid - utan flashbacks eller parallellhandlingar - i 91 minuter. Även om det inte är nåt direkt fel på Ryan Reynolds så funderar man ju på hur filmen skulle varit med James Stewart i lådan istället, eller om Hitchcock hade lyckats hålla spänningen uppe filmen igenom.

Jag vetefan om Cortés lyckas. Filmen är mer klaustrofobiskt obehaglig än spännande, och det är svårt att hålla intresset vid liv trots den rätt korta speltiden. Man kan roa sig genom att hitta på tråkiga ordvitsar till filmen: Ryan Reynolds håller låda, Thinking inside the box, Gubben i lådan, Ökenfilm, Begravningsstämning. Mest på pricken: Risigt i kistan.

tisdag 1 mars 2011

#7: Tangled (2010)



Hur är det nu med nya filmer från Disney, man förväntas reflexmässigt sucka över könsstereotyperna? Eller är det överspelat, nu förväntas man bara bejaka hantverket, och jämföra med Pixar, och säga att det är inte riktigt lika bra men nästan? I'm at a loss here, tror inte jag sett en eventfilm från Disney på evigheter - kollar filmografin på wikipedia i skrivande stund och inser att jag nog inte sett en ny animerad Disneyfilm (Pixar räknas inte) sen Tarzan 1999.

Skitsamma. Tangled/Trassel var riktigt rolig och bra.

Glädjen över en kvinnlig protagonist kanske förmörkas över att hon är overkligt smal och (spoiler alert!) väljer kärnfamiljslyckan istället för ett liv i frihet, när hon äntligen frigör sig från den oerhört självupptagna och genomelaka styvmamman. Precis som killen, den stöddige äventyraren, inser att domestic bliss är den enda sanna lyckan. Fast å andra sidan handlar det inte så mycket om tvåsamhet som om att hitta tillbaka till familjen - och sen jag fick barn är jag en sucker för sånt, i synnerhet om det är amerikanskt. Jag fick tårar i ögonen två gånger, båda scenerna där kungen (ordlöst = stilpoäng) grät över sin förlorade dotter. (Hela lyktorgien berörde mig mindre, den var för utstuderat maffig, flörtade för girigt efter tårkanalerna.)

Tre grejer:

Mother Gothel, den elaka häxan i filmen som håller sig evigt ung genom att fängsla Rapunzel och mysa med hennes hår, var ju genuint... hot. Kändes besvärande att sitta med barnen en söndagseftermiddag och faktiskt bli lite ehrm kåt på en animerad figur men there you have it. Hon var ju oerhört lik Lisa Edelstein (aka Cuddy i House) som ju är supersassy. Var det här meningen? Sumthin for the daddies?

Sångnumret på tavernan The Snuggly Duckling, där ett gäng råbarkade rövare brister ut i känslig sång över alla drömmar de lämnat vid vägkanten, var en ren fröjd. Så fantastiskt charmigt, rappt och lekfullt. Ett fem minuter långt mästerstycke.

Hästen var rolig.