The Incredibles

Efter mästerverk som Toy Story, Monsters Inc och Finding Nemo är frågan när det vankas en ny Pixar-film inte om den är bra utan hur osannolikt bra den kommer att vara. Nu är äntligen The Incredibles (regi/manus: Brad Bird) här och det börjar lovande. Pixar har lagt fabeldjuren åt sidan och tar sig för första gången an människor och premissen, en familj bestående av Marvel-aktiga superhjältar måste gå under jorden och leva svensson-liv när deras tjänster inte längre är så poppis bland de vanliga medborgarna, är lika enkel som lysande - Bird plockar många poänger på att superstarka övermänniskor måste krångla in sig i små bilar och släpa sig till jobbet.

Problemet är bara att inledningen på filmen är på tok för lång - det tar en evighet att förbereda oss på att familjen måste dra på sig trikåerna igen, något alla bara sitter och väntar på sen man såg trailern för över ett år sedan. Alla Pixarfilmer tills nu har varit sagolikt effektivt och elegant berättade men här såsas det på ett lite självupptaget sätt. Att den obligatoriska förfilmen, en menlös historia om ett hoppande får, dessutom är det svagaste som kommit ur Pixarstudion gör inte saken bättre.

Det andra som skaver är att Elastigirl som är frun i superhjältefamiljen (med röst av Holly Hunter) är just en fruga, en riktigt sur och gnatig kärring som vill uppleva radhuslyckan och bromsar sin hubby Mr Incredibles comebackfantasier (Craig T Nelson) med floder av gnäll. Det känns otroligt mycket Lilla Fridolf och förtar en del av glädjen.

Tack och lov går tomgången över i turbo när familjen måste rycka in för att rädda Mr Incredible och om man orkat med den långa transportsträckan får man lön för mödan. Sista trekvarten eller så är en ljuvlig actionfest i högt tempo vilket förlåter longörerna i början. Den lite dysfunktionella superfamiljen svetsas samman av motgångarna och det har vi såklart sett förut i många varianter, men jag tyckte bara det var fint.

Den stora behållningen med The Incredbiles är scenografin och designen som är helt och hållet fantastisk. Stilrent och stiliserat 50-tal med hur många snygga detaljer som helst att upptäcka (som vanligt kom jag på mig själv under visningen att faktiskt sitta och längta efter att se dvd:n hemma i soffan) och bäst av allt är superskurkens underjordiska bas. Alla baser i alla Bondfilmer upphöjt till hundra – påhittigheten är enastående och scenerna därinifrån hör till filmens alla roligaste och mest imponerande.

The Incredibles är som vanligt en fest för ögat men för en gångs skull har Pixar inte lyckats fullt ut. Nära två timmar är för mycket, en kapad halvtimme hade varit önskvärd. Å andra sidan är det fortfarande ingen som smäller Pixar på fingrarna när det gäller dataanimerad mysfilm. Nu laddar vi för Cars, med Paul Newman och Owen Wilson, som går upp i november 2005. Bara ett år kvar! (Betyg: 7/10)

Hem till byn 1: Garden State

Indie-feelgood med Zach Braff, Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Ian Holm och Method Man. Regi och manus: Zach Braff.

Två av årets bästa filmer har en del gemensamt: de är skarpa komedier, de är gjorda av debutanter, och de handlar om att återvända hem och ta itu med sin familj. Först ut är GARDEN STATE av och med JD från Scrubs aka Zach Braff. Det har varit en LÅNG väntan sen man upptäckte den lysande trailern i somras men nu är den äntligen här (premiär 26 november).

Braff spelar Andrew Largeman, en vilsen tjugonånting som återvänder efter nio år till sin hemstad i New Jersey efter en halvlyckad karriär i LA (där hans främsta merit är att ha spelat en efterbliven quarterback i en tv-serie) för att gå på sin mammas begravning. Andrew är mer eller mindre avtrubbad av flitiga mängder antidepressiva piller och flyter runt bland sina gamla kompisar och skelett i garderoben innan han hittar en chans att hitta tillbaka till sig själv igen.

Garden State har jämförts med Mandomsprovet och en beröringspunkt är Braffs spel, som är lika charmigt avstängt och halvkomatost som Dustin Hoffmans - vars klassiska Benjamin Braddock var en annan vilsen ung man på drift i vad som kallas vuxenlivet men som bara känns som en ond dröm. Braff har ett gott öga för bizarra ögonblick och filmen är fullpackad med drömska och surrealistiska vardagssituationer - vi följer hela tiden handlingen genom Andrews stenade, milt förvånade blick och det är ofta riktigt roligt. Inte minst tack vare fotot av Lawrence Sher som radar upp den ena välkomponerade och snyggt symmetriska bilden efter den andra . Och soundtracket, handplockat av Braff, är sannolikt det bästa i år: Nick Drake, Iron & Wine, Simon & Garfunkel och The Shins (som också namedroppas) garanterar en extremt hög trivselfaktor.

Birollsinnehvarna är valda med stor omsorg, framförallt Peter Sarsgaard som är fullständigt självlysande i det tysta som Andrews sorgsna stonerkompis som bor kvar hos sin bedagade mamma och hankar sig fram på diverse skumraskaffärer. Han är ohyggligt bra och man vill genast hyra up sig på hela hans cv (jag kan tom överväga att se om Kathryn Bigelows träiga ubåtsdrama K-19: The Widowmaker bara för att få en glimt av Sarsgaard igen - så bra är han).

Garden State är en trevlig film men ibland överskrids myskvoten och det blir nästan för gulligt – Andrew mår dåligt men det bränner aldrig riktigt till, och Zach Braff verkar ibland vara lite för mån om att framstå som en snäll kille –vi tillåts aldrig riktigt tycka något annat om honom än att han är söt och vilsen. Och bitvis kan det kännas som om Garden State inte riktigt håller ihop som helhet (upplösningen som såklart inte ska avslöjas här känns lättköpt och förutsägbar) utan mer är en räcka roliga situationer efter varann.

Men det känns som trist lyxgnäll och handlar kanske mer om att förväntningarna var så tokigt höga efter den strålande trailern. För vad Zach Braff kokat ihop är ändå en rolig, intelligent, romantisk, välskriven, tjusig och charmigt anspråkslös historia med stort hjärta, dialog som ibland blixtrar till, ett soundtrack att dö för och en drömsk, behaglig, skön känsla - helt sonika en av årets allra mysigaste filmer. Om bara trailern inte hade varit så djävulskt bra… (Betyg: 8/10)

Anchorman

Komedi med Will Ferrell, Christina Applegate, Paul Rudd, Steve Carell och Fred Willard. Manus: Will Ferrell och Andy MacKay. Regi: Andy McKay.

Du som gillar Will Ferrell missa inte Anchorman som går upp på fredag. Inte helt otippat är den precis som alla de andra filmer Ferrell varit med i på sista tiden – Zoolander, Old School, Starsky & Hutch – inget mästerverk men en trivsam komedi med stor självdistans, hög tramsfaktor och, eh, Will Ferrell. Nuff said. Anchorman utspelar sig i San Diego på 70-talet där nyhetsankarna är kungar på den lokala tv-kanalen och Ron Burgundy (Ferrell) är den populäraste av dem alla. Med tjock mustach, oklanderlig hårhjälm och kostym i den rätta bruna kulören ser Will Ferrell så rolig ut att man faktiskt drar på munnen bara åt fotot på filmaffischen. Men förändringens vindar blåser och när grabbgänget får smaka på den annalkande feministvågen i form av en kvinnlig journalist (Christina Applegate) som börjar på tv-kanalen blir det uppror.

Manus är skrivet av Ferrell och Saturday Night Live-veteranen Andy McKay och är minst sagt löst i kanterna. Mycket verkar improviserat, flera scener har ingenstans att ta vägen och en del skämt faller platt ner på de beiga heltäckningsmattorna. Men det funkar ändå, mycket tack vare en energisk Ferrell och en fin ensemble bakom honom, bl a Fred Willard från Best in Show och A Mighty Wind och Steve Carell som var så kul i en liknande roll i Bruce Almighty.

Löspolisongerna sitter där de ska och kostymerna har det rätt snittet – Ferrell och co vältrar sig i 70-talsattribut och det coola gänget nyhetsankare är som nedstigna från ett cocktailparty hos Hugh Hefner, de har Playboyidealet för hur en intelligent karlakarl i sin prydno skulle se ut. Destor roligare att de inslag som gänget presenterar med all sin myndighet är totala icke-nyheter om djur som rymt från zoo och annan infotainment - lite trevlig satir över ytlig och likriktad nyhetsrapportering.

Efter en lyckad start så dippar det rejält efter ungefär halva filmen och det känns som om skämten tagit slut. Men i grevens tid slänger McKay/Ferrell in en hysteriskt bra scen inspirerad av West Side Story och Gangs of New York – med lycklig bonus i form av gästskådisar (the usual suspects plus några till som inte ska avslöjas). En grymt rolig scen som lyfter en hyfsat tunn historia till himmelska höjder och gör en beredd att förlåta en del longörer.

Anchorman är inte den skrattfest man hoppats på men man får en ordentlig dos Will Ferrell vilket räcker en bra bit. (Betyg: 5/10)

2 x Denzel: Man On Fire och The Manchurian Candidate

Denzel Washington: skitsnygg karaktärsskådis eller supertrist pretto? Jag lutar åt det tidigare, har länge varit svag för Denzel trots att hans rollval varit allt annat än vågade. Därför är det glädjande att han likt Robin Williams verkar tröttnat på de präktiga rollerna och sökt sig till lite mindre slätstrukna figurer.

Det började med Antoine Fuquas Training Day (2001) som också landade honom en Oscar för bästa manliga skådis. Det var välförtjänt, även om hans grymma överspel i slutscenen kanske inte var någon karriärhöjdpunkt. Ändå var det en kul film på många sätt. Om vi struntar i Denzel för ett ögonblick så hade både Snoop Dogg och Dre roller i en film som inte handlade om att röka på; Dre såg dessutom överdjävligt hård ut som korrumperad snut med bössa och kevlarväst. Och inte minst var det riktigt… tillfredsställande att se en skrajsen Ethan Hawke nertryckt i ett badkar med en fet hagelbössa i pannan – att mannen på andra sidan gevärspipan, nyzeeländaren Cliff Curtis, var så skräckinjagande ondskefull att hans psykopatiske latinoskurk för alltid fastnade på näthinnan och man fick en ny birollsfavorit att hålla ögonen på kom som en bonus. Men framför allt kändes det fint att Denzel vågade sig på en skurkroll efter att mest bara spelat rättrådiga och småtrista hjältar under så många år, om än med den äran. Trenden fortsätter lyckligtvis, för i två aktuella Denzel-filmer spelar han män på gränsen till både nervsammanbrott och moraliskt ras.

Vi börjar med MAN ON FIRE (premiär 19 nov) som är Tony Scotts nya film efter Spy Game. Om inget omvälvande händer får Tony Scott nog alltid leva med att vara Ridleys mindre begåvade brorsa. Båda startade sina karriärer i England med att göra tonvis med reklamfilmer och har sen haft otroligt framgångsrika karriärer i Hollywood. Men där Ridley trots en del fiaskon (minns ni G.I. Jane?) gjort både odiskutabla mästerverk som Blade Runner och Alien och smarta kioskvältare som Thelma & Louise och Gladiator så får Tony leva vidare på kredd för True Romance (som var otroligt ball när den kom, i den allmänna Tarantino-yran, men som inte har åldrats med välbehag). Efter debuten med vampyrthrillern The Hunger med Catherine Deneuve och David Bowie (svintrist och kalkon men ändå lite, eh, djärv om inte annat) valde han den ultrasäkra kommersiella vägen och har sen mest bara gjort dyra tråkigheter som The Fan. Glassiga välsmorda och löjligt snyggt fotade actionblaffor med form före innehåll.

Vilket förstås inte behöver vara fel men till skillnad från sin stilsäkre bror har Tony alltid fläskat på med snabba klipp och hundra jobbiga kameratricks, även när det känns helt onödigt och bara stör. Spy Game var ett bra exempel – en helt ok spionfilm (och sista chansen att se Robert Redford innan han gjorde sitt fasansfulla ögonlyft) men de långa dialogscenerna verkar gett Tony sån panik att han var tvungen att ha helikoptertagningar och jumpcuts en masse.

Det är därför man gärna stönar när det vankas Tony Scott och Man On Fire är inget undantag. Under förtexterna får vi en lägesrapport över hur kriminellt och farligt det är i Mexico idag med x antal kidnappningar per dygn och farliga tider för rika familjer. Dock i vanvettstempo och med en så hetsig blandning av färg/svartvitt/video/slo-mo - det är så sönderklippt att man fasar för hur resten av filmen ska se ut.

Men tack och lov så lugnar det sig. Man On Fire är uppdelad i två halvor. I den första är Denzel alkad och självmordsbenägen agent på dekis som får jobb som livvakt åt en rik amerikansk familj i Mexico City. Hans jobb är att vakta dottern till en företagsledare och under veckornas lopp händer något otänkbart – den lilla flickans nyfikna frågor och lillgamla livsvisdom får den utbrände Denzels hårda fasad att krackelera och så småningom börjar han få en ny mening med livet: han lär henne simma, hon lär honom att älska livet. Jo, det är lätt att ironisera men det här är de bästa i hela filmen och rätt fint skildrat, om än rätt förutsägbart. Och att flickan spelas av barnskådisproffset Dakota Fanning gör att det blir otroligt kompetent men ofta känns som en liten vuxen i en tioårings kropp, som så ofta är fallet med barnskådisar (men problemet är snarare de osannolika repliker som läggs i deras små munnar).

Sedan blir flickan kidnappad och Denzel ger sig ut på en hämndodyssé för att få fast de skyldiga. Här är Denzel bra, skottskadad, blodig, svettig och jävlig. Men filmen utvecklar sig till en orgie i misshandel och tortyr och det är i och för sig trevligt att se Denzel kötta loss riktigt ordentligt men det blir snabbt osmakligt. Här kommer Tony Scott också loss - i takt med att filmen blir råare blir också filmspråket mer skakigt, stökigt och jobbigt, vilket känns som ett givet och trist alternativ. Trots en Denzel på hugget blir sadismen enahanda och jag tappade intresset. Skippa Man On Fire och ägna istället en kväll åt Tony Scotts hittills bästa film - technothrillern Enemy of the State från 1998 med Gene Hackman i högform. (Betyg: 5/10)

Mer Denzel: THE MANCHURIAN CANDIDATE uppdaterad av Jonathan Demme. John Frankenheimers original från 1962 är ju en milstolpe i konspirationsfilmgenren så det är stora skor att fylla. (Nu var det tyvärr så länge sen jag såg originalet att jag glömt den så vi lämnar alla jämförelser därhän.) Denzel tar över Laurence Harveys roll som plågad krigsveteran med en naggande aning om att historien skrivits om och att suspekta experiment utförts på hans egen pluton. Kriget i fråga är nu Desert Storm istället för Korea, och filmen släpptes i USA i juli, lagom till presidentvalskampanjen. Tyvärr vann ju som bekant fel man så att se The Manchurian Candidate nu, med eftertankens kranka blekhet, känns mer som en dokumentär än en dystopi - att USA:s president skulle vara en nickedocka styrd av storkapitalet känns föga kontroversiellt utan mer som den dystra verkligheten.

Nå, cynism åsido så funkar filmen, även om de surrealistiska och darriga bitarna skulle varit fler och starkare - det är en rak och lite väl tydlig berättelse där de alltför få scener när Denzel halkar mellan drömmar, hallucinationer och verklighet är de allra mest lysande. Och en frustrerad Denzel med svettpärlor på överläppen spelar fantastiskt bra, liksom Liev Schreiber som den ständigt smajlande påläggskalven med en mörk hemlighet. Till pluskontot lägger vi också Tak Fujimotos mästerliga foto: precis som i Demmes När lammen tystnar använder han sig i alla tunga dialogscener av närbilder skjutna rakt framifrån så att skådespelarna nästan pratar direkt in i kameran, med samma intima och intensiva effekt. Och för Demme-fans är det kul att så många av hans ständiga stammisar (Charlers Napier, Roger Corman) dyker upp i små biroller. (Betyg: 6/10)

Trailer-pepp #4: Sideways

Alexander Payne är mannen bakom en av mina absoluta favoritfilmer: Election från 1999, en smart och giftig high school-satir med Reese Witherspoon (innan hon blev filmstjärna och la sig till med den obligatoriska anorexi chic-looken) som superbeskäftig plugghäst och hennes kollision med Matthew Brodericks moraliskt tveksamme lärare (lysande som alltid). Innan dess gjorde han Citizen Ruth, något så udda som en lyckad svart komedi om abortfrågan som driver hejdlöst med både abortförespråkare och pro life-aktivister, med en saggig och limsniffande Laura Dern som gravid white trash-brutta klämd mittemellan. Och förra året kom About Schmidt, en mestadels lyckad road movie med Jack Nicholson i förvirrad och torrt rolig pensionärskris, Paynes genombrott och ännu en i raden av personliga och egensinniga filmer.

Häromveckan gick Paynes nya Sideways upp i USA och kritikerna höjer den till skyarna. Ännu en roadmovie, denna gång om två män i medelålderskris som ger sig ut på vägarna för att utforska vindistrikten i kalifornien. Känns kanske inte så eggande, och den småsega trailern är ingalunda klockren, men i en av huvudrollerna ses Conan-favoriten Paul Giamatti (senast som Harvey Pekar i American Splendor som jag gud hjälpe mig inte sett ännu, tidigare fantastisk i Storytelling och Man On The Moon). Vilket tillsammans med Paynes öga för mänskliga svagheter och öra för bra dialog torde lova gott.

Sverigepremiären lär vänta på sig tills nästa vår, tills dess kan man kasta ett getöga på trailern här: http://www2.foxsearchlight.com/sideways/

Ju-On: The Grudge

Efter succén med den amerikanska remaken av The Ring – och nu ska det bli öppenhjärtligt och erkännas att jag gillade DreamWorks-versionen mycket mer än det japanska originalet, aja baja – har Hollywood som bekant gått igång rejält på sin nya kassako och det görs nyinspelningar av japansk skräck på löpande band. Remaken på The Grudge med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen (säkert sugen på en post-Buffy-hit efter två onämnbara Scooby Doo-korvar) gick upp i USA nyligen till vissna recensioner. (Trots att Sam Raimi producerat men även solen har sina fläckar ibland.)

Innan den amerikaniserade versionen letar sig hit passa för guds (eller bara min) skull på att se originalet Ju-on: The Grudge från 2003. Ska du bara se en skräckfilm i hela ditt liv så etc etc. Jag menar allvar: jag såg The Grudge på Stockholms filmfestival förra året och höll seriöst på att få bråck av ren och skär terror (som det brukar heta i dåligt översatta taglines). Vad jag försöker förmedla är att den är OTROLIGT SKRÄMMANDE och får den onda tv-flickan i The Ring (båda versionerna) att krypa tillbaks i brunnen av ren oro – sanna mina ord!

Storyn i The Grudge kretsar kring en lägenhet där det spökar – vi förstår snart att en man mördat sitt fru och barn i lägenheten och att offren aldrig riktigt lämnat den. Huset är förbannat och alla som där inträder går ett ohyggligt öde till mötes. För att komplicera det hela har Takashi Shimuzi (regi/manus) delat in filmen i ett antal kapitel döpta efter den person som är näste man/kvinna att gå in i lägenheten och möta fasan. Historien rör sig fram och tillbaka i tiden och efter halva filmen blev jag hopplöst förlorad i kronologin och förstod inte vad som hade hänt när och hur det hängde ihop med allt annat. Otroligt förvirrande, men vid det laget spelade den knepiga strukturen föga roll eftersom filmen är så genuint och blodisande läskig att det blev rent fysiskt plågsamt att sitta publik (obehaget inte mildrat av maskinisten på Skandia som i sann Spinal Tap-anda hade vridit upp volymen till 11 av 10).

Sluthypat: se The Grudge innan det är för sent, den går säkert ner från bio snart men finns att beställa billigt på import-dvd. Det var länge sedan jag blev så rädd på bio och fortfarande kan blotta tanken på en liten blåmålad japansk pojke få mig att nästan börja grina av ångest - se filmen och förstå. (Betyg: 8/10)

The Terminal

Det var en månad sen sist och jag har glömt skriva om ett par tre filmer som vid det här laget inte direkt är hyperaktuella men what the hell. En av dem är The Terminal, Spielbergs senaste om en timid man från ett obskyrt land i Östeuropa som fastnar i ett slags visumpolitiskt limbo på JFK-flygplatsen i New York, pank och med ringa kunskaper i engelska. Mannen spelas av Tom Hanks och redan då börjar förstås varningsklockorna ringa: Forrest Gump på en flygplats känns som ett koncept man inte gått i spänd förväntan på. Riktigt så illa blir det aldrig men Spielberg kan inte hålla smetigheten stången och när Tom Hanks för n:te gången näpsat sin nemesis säkerhetschefen (en lätt bortslösad Stanley Tucci) - med hjälp av ett gott hjärta, lite snäll jäklaranamma och den där välbakanta icke-västerländska kanske-kan-han-lära-oss-något-om-oss-själva-klokskapen som ska vara hjärtevärmande men lätt kan gå en på nerverna – så ryser man. Och inte av välbehag.

Det gör man också av alla de många scener där ”småfolket” dvs tjänstepersonalen på flygplatsen sluter upp bakom Hanks kamp eftersom de förstår att han är ”en av dem” – det funkade utmärkt för Capra (en uppenbar influens för Spielberg och hans manusförfattare) i hans humanistiska nutidssagor om den lille mannen mot systemet men nu 60-70 år senare känns sånt mest kladdigt. (Eller också är jag kallhjärtad och cynisk.)

Ljuspunkter finns: Hanks (som ärligt talat är en fantastisk skådis ibland) ror hem några festliga scener, den lille indiske gubben Kumar från Wes Andersons filmer är med (grymt stereotyp men dock), och man kan sitta och fascineras över att Spielberg låtit bygga upp en hel flygplatsinteriör för hur många miljoner som helst för att lättare kunna filma. Efter 9/11 är det nämligen svårt att komma till på de amerikanska flygplatserna – en spänning som berörs i filmen men det dras inga större politiska eller samtidsskildrande växlar: detta är framförallt en komedi eller en ”serious comedy” som DreamWorks valt att sälja in den som, en ganska oförarglig saga om en snäll man och hans mystiska konservburk (don't ask).

The Terminal är småtrevlig men efter två timmar med en fumlande Tom Hanks vill man nästan ha sin tid tillbaka. Spielberg är en bra berättare men The Terminal är en av hans allra svagaste historier - en ganska meningslös film. (Betyg: 5/10)