The Machinist, Old Boy, Team America: World Police, Tim Burtons Willy Wonka and the Chocolate Factory, Spielbergs The War of the Worlds, Wes Andersons The Life Aquatic... listan kan göras hur lång som helst på presumtivt fantastiska filmer som ska gå upp under 2005. Men först ska detta år sammanfattas. Varsågoda, filmerna som lyste upp min värld under året som gått.
1. 21 Grams
Med sin uppbrutna struktur och sina matiga berättelser om mänskliga öden var Alejandro González Iñárritus 21 Grams sannolikt årets mest jävliga film, men också den mest drabbande. Ett mästerverk, med fullständigt lysande rollprestationer av Naomi Watts, Sean Penn och framförallt Benicio Del Toro som gjorde sitt livs roll.
2. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Världens piggaste videoregissör drämde till med årets finaste kärleksfilm. Läs recension
3. Collateral
Los Angeles är aldrig så vackert och mäktigt som i Michael Manns episka historier om tjuvar och poliser i skuggan av blänkande skyskrapor. Collateral var ett tajt och i vanlig ordning snorsnyggt kammarspel med Tom Cruise i god form som gråhårig hitman och Jamie Foxx i suverän genombrottsroll som dagdrömmande taxichaffis.
4. Elephant
Gus Van Sant hittade äntligen hem efter mainstreamutflykterna och gjorde sin bästa film sen To Die For. Elephant var ett skakande och ordentligt ruggigt samtidsdokument som sitter kvar länge. Läs recension
5. Lost in Translation
Sofia Coppola blommade ut som regissör och manusförfattare och Bill Murray gjorde en sagolik comeback efter att ha värmt upp hos Wes Anderson. Bonus: en kärleksaffär mellan medelålders man och ung tjej som för en gångs skull inte kändes gubbsjuk. Läs recension
6. American Splendor
Birollsfavoriten Paul Giamatti var lika lysande som porträttlik i en formsäker resa in och ut genom Harvey Pekars misantropiska serier.
7. Dawn of the Dead
Begåvad reklamsnubbe långfilmsdebuterar med en remake på Romeros skräckklassiker Dawn of the Dead. Det borde bli i bästa fall mediokert men Zach Snyders zombieslakt imponerade stort och många scener smäller till och med originalet på fingrarna. Läs recension
8. Masjävlar
Sprit, skotrar och syskonkärlek i årets debutfilm. Läs recension
9. Garden State
Årets mest dregelframkallande trailer bjussade inte på årets bästa film men väl en anspråkslös och charmig coming-of-age-historia av och med Zach Braff som sannerligen blir ett namn att hålla ögonen på. Läs recension
10. Fyra nyanser av brunt
Killinggängets långfilmsdebut blandade obehindrat kolsvart folkhemssatir, bizarra utflykter till Dalarna, ett medelålders magikerpar med äktenskapsproblem och långrandiga sessioner i terapisoffan. En ambitiös och bitvis briljant mastodontfilm som inte liknar något annat som gjorts i Sverige.
Bubblare: Big Fish
En okej Tim Burton-film är jämfört med allt annat ett smärre mästerverk, så också Big Fish som en smula orättvist glömdes bort. En återgång till toppformen efter mediokra Planet of the Apes och nu peppar vi inför filmatiseringen av Roald Dahls Kalle och chokladfabriken med USA-premiär i juli.
Årets dokumentär: Armbryterskan från ensamheten
Tjocka amerikaner som äter för mycket hamburgare och, eh, Michael Moore i all ära, men årets starkast lysande filmstjärna var Heidi Andersson, VM-hjältinna i armbrytning, och hennes eskapader i Kanada tillsammans med pappa Kent i en av årets mest underhållande filmer. Läs recension
Årets skräckfilm: Ju-On: The Grudge
Japansk skräckfilm är het och gobitarna åker med stadig takt in i remake-maskineriet i Hollywood. Så också The Grudge som är det mest skrämmande jag sett på bio, hands down. Det är mer än ett år sen men fortfarande kan blotta tanken på en liten blåmålad japansk pojke vid fotändan av sängen framkalla djup ångest. Nyversionen med Sarah Michelle Gellar kan mycket väl funka - trailern ser riktigt lovande ut - men hyr först originalet.
Årets direkt-till-dvd: Shaun of the Dead
Edgar Wrights och Simon Peggs fulländade zom-rom-com fick aldrig någon chans på bio men släpptes sent omsider på dvd med horder av extramaterial. Läs recension
Årets roligaste scen: Scary Movie 3
I stark konkurrens med Will Ferrell och Puss in Boots från Shrek 2 var årets skrattfest lite otippat hämtad från senaste Scary Movie-filmen, ett rekordtramsigt franchise som fick nytt liv när Airplane/Naked Gun-veteranerna David Zucker och Pat Proft kom ombord för trean. Scenen där Charlie Sheens präst (tänk Mel Gibson i Signs) ska försöka få klarhet i exakt hur skadad hans fru blivit i en bilolycka medelst symboler i form av munkar, kvistar och wienerkorvar var hysteriskt bra.
Årets sämsta film: Paycheck
Van Helsing, Rånarna och Exorcisten: begynnelsen får ursäkta, men när John Woo når absoluta botten av sin vingliga USA-karriär med en förvirrad, billig och illa spelad (Ben Affleck för guds skull) actionvåffla som brakar ihop efter bara några minuter så kan det tyvärr inte bli sämre.
Årets biroll 1: Perikles från Fyra nyanser av brunt
En åldrad förförare som dök upp när man minst anade det som en dansk gubben i lådan och gjorde livet surt för Iwar Wiklanders trollkarl på sommarturné. Årets utan konkurrens bizarraste filmfigur, gestaltad med spinkig briljans av Finn Nielsen.
Årets biroll 2: Toby från American Splendor
Harvey Pekars arkivkollega Toby Radloff (spelad av Judah Friedlander) som äntligen hittar hem i livet när Revenge of the Nerds har premiär.
Årets miss: Gitarrmongot
Jag kom aldrig iväg på Ruben Östlunds hyllade och egensinniga film och blott tre veckor eller så efter premiären var den undangömd på en ynka salong med en ynka visning, mitt på dan. Depp. När kommer dvd:n?
Årets bästa soundtrack: Garden State
Om man har både Nick Drake och The Shins på soundtracket så går det i princip inte att misslyckas, det vet Zach Braff.
Årets bästa filmmusik: Masjävlar
Anders Nygårds ömsinta folkmusik lyfte daladramat Masjävlar till fenomenala höjder.
Årets bästa förtexter: Dawn of the Dead
Sprakigt och kaosartat videokollage till tonerna av rejält ödesmättade The Man Comes Around med Johnny Cashs darriga tordönsröst slog effektivt an tonen i Zach Snyders mästerliga zombiefilm.
Årets sämsta specialeffekter: Exorcisten: begynnelsen
Turerna bakom den problemfyllda inspelningen (Paul Schrader fick sparken och Renny Harlin tog över rodret med order om att inte spara på blodet) är mer intressanta än den färdiga filmen, som blev en klumpig soppa av icke-läskiga scener och smaklöst övervåld. Samt årets fulaste effekter, där en illa dataanimerad Izabella Scorupco som djävulsbesatt love interest skuttar runt på grottväggar och väser "fuck me!" till stackars Stellan Skarsgård. Conan och alla andra i salongen skrattade uppgivet.
Årets mest menlösa film från en idol:
Dött lopp mellan bröderna Coens fantastiskt onödiga remake på The Ladykillers och Spielbergs gulliga men meningslösa The Terminal.
Årets mest överskattade: Kill Bill vol. 2
Långrandig, pratig och (värst av allt) nästan våldsbefriat sömnpiller från en Tarantino som verkar glömt bort hur man skriver intressant dialog.
Årets bästa foto:
Delad medalj till Roger Deakins, som fått bröderna Coens filmer att se så fantastiska ut, och gjorde sammalunda i The Village och Leif Benjours fina insats i Fyra nyanser av brunt (som borde ge honom en Guldbagge om några veckor).
Eventuella godbitar jag aldrig hann se: Hellboy, Capturing the Friedmans, Återkomsten.
Till sist...
ser jag att jag glömt Infernal Affairs, svårt spännande japansk polisfilm som också var bäst.
Vi hörs 2005. Gott nytt år!
fredag 31 december 2004
onsdag 29 december 2004
Gör som Conan,
skänk pengar till katastrofhjälpen i Sydostasien.
Radiohjälpen: pg 90 1950-6 (märk talongen "Asien")
Rädda Barnen: pg 90 2003-3 (märk talongen "Jordbävningen i Asien")
Röda Korset: pg 90 0800-4
Radiohjälpen: pg 90 1950-6 (märk talongen "Asien")
Rädda Barnen: pg 90 2003-3 (märk talongen "Jordbävningen i Asien")
Röda Korset: pg 90 0800-4
tisdag 14 december 2004
Hem till byn 2: Masjävlar
Skarp komedi med Sofia Helin, Ann Petrén, Kajsa Ernst, Joakim Lindblad och Lars G Aronsson. Foto: Peter Mokrosinski. Klippning: Petra Ahlin. Musik: Anders Nygårds. Regi och manus: Maria Blom.
Det ska väl sägas direkt att jag är en smula insyltad i den här filmen. Den är (mästerligt) klippt av min flickvän och jag är kompis med regissören… vilket inte hindrar att den rent objektivt är en av årets bästa filmer och ett måste för dig som vill bli lycklig i biomörkret.
Mia (Sofia Helin) är en lyckad 30-åring som har lägenhet i innerstan, dyr bil och ett toppjobb på Ericsson. När hennes pappa fyller sjuttio åker hon med blandade känslor tillbaka till det lilla samhälle i Dalarna där hon växte upp och där hon inte satt sin fot på tio år. Hemma igen möter hon sin gamla flamma Jan-Erik och framförallt sina två äldre systrar, drömmerskan Gunilla just hemkommen från solsemester på Bali och stressade Eivor som styr kalasriggandet med besk järnhand. Fördomar och förväntningar krockar, gamla konflikter rasslar upp till ytan, spriten flödar och helgen blir ordentligt omvälvande för alla inblandade.
Maria Blom har gjort kometkarriär på Backstage i Stockholm med ett pärlband av lysande föreställningar, inte minst Sårskorpor som nog är det bästa jag sett på en teaterscen: en smart, rolig och känslig berättelse om några ensamma människor och deras längtan efter kärlek och närhet, allt inramat av påhittig scenografi och med Bloms patenterat goda öra för dialog. Masjävlar är Bloms långfilmsdebut, i alla fall med big bucks inblandade – hon har tidigare gjort lågbudgetfilmen Fishy på dv som aldrig visats offentligt. (Men det är en fin liten film så vi håller en tumme för att den köps av SVT eller släpps på dvd framöver.)
Och vilken djävulskt begåvad debut det är. Blom har tagit med sig sin goda hand med skådisar och gudabenådade förmåga att skriva fin dialog från scenen till bioduken med en imponerande konsekvens. Castingen är perfekt: Anne Petrén lyser som den stjärnögda och levnadsglada Gunilla, i en roll som är många ljusår från hennes bittra medelålderskris i Runges Om jag vänder mig om. Det luktar guldbagge, liksom för Kajsa Ernst som gör den beskäftiga Eivor med sammanbiten briljans – får ingen av dem baggen i januari är det en smärre skandal. Och de är bara två exempel i en omsorgsfullt utvald skara skådisar varav de flesta känns fräscha och outslitna på vita duken (för ett gammalt fan av Varuhuset kommer en extra liten bonus i form av varuhusdetektiven Lennart Berggren aka Willie Andréason som jubilaren).
Fenomenal är också filmmusiken komponerad av Anders Nygårds – flödande folkmusik med rötterna djupt i Dalamyllan och huvudet bland molnen. Det var längesedan jag såg en film där musiken var så fulländad och tillförde så mycket till historien som här.
Masjävlar utspelar sig i ett litet samhälle i Dalarna men det vankas aldrig lättköpt bondkomik vilket titeln kanske kan förleda en att tro. Bystugan är bara arenan, det är en allmängiltig historia om att välja väg i livet, om att respektera varandras val... men framförallt om att ta vara på sin familj, även om det kan kännas som om man kommit långt ifrån varandra. Det är en varm, rolig och välskriven historia där djupt sorgliga scener samsas med rena dråpligheter på ett självklart och rasande skickligt sätt.
När eftertexterna började rulla kom jag att tänka på Agnes Jaouis I andras ögon som kom för några år sen - samma sorgsna lyckokänsla infinner sig efteråt när man sett en film som ”bara” handlar om vad det är att vara människa, skildrat på ett så ömsint och lyhört sätt att man blir alldeles varm inne i hjärtat. Masjävlar är den bästa svenska film jag sett på år och dag, en smått sensationell debut och ett lyckopiller i vintermörkret. Gå och se! (Betyg: 8/10)
Det ska väl sägas direkt att jag är en smula insyltad i den här filmen. Den är (mästerligt) klippt av min flickvän och jag är kompis med regissören… vilket inte hindrar att den rent objektivt är en av årets bästa filmer och ett måste för dig som vill bli lycklig i biomörkret.
Mia (Sofia Helin) är en lyckad 30-åring som har lägenhet i innerstan, dyr bil och ett toppjobb på Ericsson. När hennes pappa fyller sjuttio åker hon med blandade känslor tillbaka till det lilla samhälle i Dalarna där hon växte upp och där hon inte satt sin fot på tio år. Hemma igen möter hon sin gamla flamma Jan-Erik och framförallt sina två äldre systrar, drömmerskan Gunilla just hemkommen från solsemester på Bali och stressade Eivor som styr kalasriggandet med besk järnhand. Fördomar och förväntningar krockar, gamla konflikter rasslar upp till ytan, spriten flödar och helgen blir ordentligt omvälvande för alla inblandade.
Maria Blom har gjort kometkarriär på Backstage i Stockholm med ett pärlband av lysande föreställningar, inte minst Sårskorpor som nog är det bästa jag sett på en teaterscen: en smart, rolig och känslig berättelse om några ensamma människor och deras längtan efter kärlek och närhet, allt inramat av påhittig scenografi och med Bloms patenterat goda öra för dialog. Masjävlar är Bloms långfilmsdebut, i alla fall med big bucks inblandade – hon har tidigare gjort lågbudgetfilmen Fishy på dv som aldrig visats offentligt. (Men det är en fin liten film så vi håller en tumme för att den köps av SVT eller släpps på dvd framöver.)
Och vilken djävulskt begåvad debut det är. Blom har tagit med sig sin goda hand med skådisar och gudabenådade förmåga att skriva fin dialog från scenen till bioduken med en imponerande konsekvens. Castingen är perfekt: Anne Petrén lyser som den stjärnögda och levnadsglada Gunilla, i en roll som är många ljusår från hennes bittra medelålderskris i Runges Om jag vänder mig om. Det luktar guldbagge, liksom för Kajsa Ernst som gör den beskäftiga Eivor med sammanbiten briljans – får ingen av dem baggen i januari är det en smärre skandal. Och de är bara två exempel i en omsorgsfullt utvald skara skådisar varav de flesta känns fräscha och outslitna på vita duken (för ett gammalt fan av Varuhuset kommer en extra liten bonus i form av varuhusdetektiven Lennart Berggren aka Willie Andréason som jubilaren).
Fenomenal är också filmmusiken komponerad av Anders Nygårds – flödande folkmusik med rötterna djupt i Dalamyllan och huvudet bland molnen. Det var längesedan jag såg en film där musiken var så fulländad och tillförde så mycket till historien som här.
Masjävlar utspelar sig i ett litet samhälle i Dalarna men det vankas aldrig lättköpt bondkomik vilket titeln kanske kan förleda en att tro. Bystugan är bara arenan, det är en allmängiltig historia om att välja väg i livet, om att respektera varandras val... men framförallt om att ta vara på sin familj, även om det kan kännas som om man kommit långt ifrån varandra. Det är en varm, rolig och välskriven historia där djupt sorgliga scener samsas med rena dråpligheter på ett självklart och rasande skickligt sätt.
När eftertexterna började rulla kom jag att tänka på Agnes Jaouis I andras ögon som kom för några år sen - samma sorgsna lyckokänsla infinner sig efteråt när man sett en film som ”bara” handlar om vad det är att vara människa, skildrat på ett så ömsint och lyhört sätt att man blir alldeles varm inne i hjärtat. Masjävlar är den bästa svenska film jag sett på år och dag, en smått sensationell debut och ett lyckopiller i vintermörkret. Gå och se! (Betyg: 8/10)
Shaun of the Dead (dvd)
Imorgon släpps Shaun of the Dead direkt på dvd, en stor kassasuccé i England när den gick upp i somras i kölvattnet av Dawn of the Dead. Shaun är också en zombiefilm men som det vitsiga titeln skvallrar om en rolig sådan, även om det tack och lov inte snålas med blod och splattereffekter.
Shaun of the Dead är skriven av Edgar Wright och Simon Pegg, två av upphovsmännen bakom den briljanta tv-serien Spaced som gick i England 1999-2001. En smart, romantisk och fantastiskt rolig sitcom sprängfylld av filmreferenser, gjord av filmnördar med en djup kärlek till skräckfilm och science fiction.
Tyvärr visades aldrig Spaced i Sverige av oklar anledning (SVT:s inköpskriterier är i sanning outgrundliga, dynga som Coupling köps in men de missar alltid godbitarna, det är som att de kvoterar in brittisk komedi – om The Office visas ett år så blir det inget mer, det får ju inte bli för roligt, istället kör vi repriser på tio år gamla avsnitt av Svensson Svensson på prime time, det får ju inte bli för konstigt! Skandal är ordet.) Spaced finns dock på import-dvd, alla tre säsongerna i en box med svårt underhållande kommentarsspår och gott om extramaterial, så det är bara att beställa.
Nå, till försvar för SVT har de ju iallafall kört Big Train, en annan lysande brittisk serie med en grupp begåvade skådisar som de flesta också dyker upp i Spaced och Shaun of the Dead. Bland annat Simon Pegg som spelar vår hjälte Shaun, en trettinånting med ett menlöst jobb som hemelektronikförsäljare, en flickvän som just dumpat honom och två slöa lägenhetskompisar som sitter i soffan och spelar Playstation 2 när de inte bråkar. Till råga på eländet så håller London sakta på att tas över av zombier, utan att Shaun riktigt noterar det...
På så sätt övergår lunken plötsligt i blodig zombieslakt utan att filmen förlorar i komisk skärpa, tvärtom blir det bara roligare när vardagsproblemen, som Shauns problem att kommunicera med sin alienerade styvpappa, kompliceras av att bilen de sitter i är omringad av en blodtörstig zombiearmé – bara en av många riktigt fyndiga scener. Trots att filmreferenserna duggar tätt även här, och att det skojas friskt med genrens konventioner, blir det aldrig för smart: Shaun of the Dead lyckas också med konststycket att vara ordentligt läskig, och fungerar också som "riktig" zombiefilm.
Kort sagt: Shaun of the Dead är en av årets roligaste filmer - hyr den jämte remaken på Dawn of the Dead för en blodig och extremt underhållande kväll. (Betyg: 8/10)
torsdag 9 december 2004
God jul/ond jul: Elf och Bad Santa
Julfilm... smaka på ordet. Om man undantar klassiska mästerverk som Gremlins, Die Hard och It's A Wonderful Life så bjuder genren mest på helylleamerikanska och ärkesentimentala pekoral. Samt Jingle All The Way aka Klappjakten, en av de mest bizarra filmer Schwarzenegger gjort (och en garanterad pick-me-up om du känner dig deppig och vill bli på gott humör).
Men julfilm behöver inte vara Tim Allen-slem: i slutet av förra året gick två smått lysande julfilmer upp i USA, och kommer hit nu efter ett år i malpåse.
Will Ferrell spelar huvudrollen i ELF, en söt historia som släpptes direkt på dvd igår. Buddy är en människa som av misstag hamnat hos tomtenissarna som spädis och nu hjälper till i deras julklappsverkstad. Hans enorma storlek ställer till problem för de andra nissarna - cue ett antal småroliga scener i stil med Supernollan och Steve Martins extremt dåliga taktkänsla där han växer upp i en svart sydstatsfamilj i Mississippi - och Buddy beger sig till New York för att hitta sin rätta identitet.
Scenerna i tomtebyn är rara och scenografin är riktigt snygg, det är gjort med kärlek och ser ut att vara en hyllning till stop motion-animerade dockfilmer från sextiotalet. Och när Buddy kommer till storstan blir det många festliga kulturkrockar: den barn-lika mannen som oskuldsfullt möter storstadens hårdheter har vi sett förut och tankarna går osökt till Big (precis som Tom Hanks hänger Buddy på leksaksavdelningen på ett stort varuhus).
Jon Favreau (som aldrig riktigt kommit igång efter Swingers) regisserar och dyker upp i en liten roll, och Peter Dinklage, den lille mannen från Station Agent, gör ett brutalt roligt inhopp som barnboksförfattare.
Precis som genren påbjuder så slutar det rosenrött och romantiskt – manuset får idétorka och störtdyker och gullighetsfaktorn blir tyvärr lite hög. Elf är en förutsägbar men charmig bagatell, sevärd framförallt för Will Ferrell som gör ännu en briljant insats. (Betyg: 6/10)
Terry Zwigoffs BAD SANTA är gjord av ett helt annat virke och är snarare en anti-julfilm. Billy Bob Thornton – i en roll som egentligen var tänkt för Bill Murray som hoppade av till Lost in Translation – spelar Willie, en avgrundsdjupt bitter, livstrött, alkad och nerdekad man som försörjer sig som varuhusjultomte – tillsammans med en dvärgkompis (Tony Cox) som agerar tomtenisse drar de från köpcenter till köpcenter och rånar dagskassan i skydd av natten.
Bad Santa är svart, kolsvart. Willie är ett sannskyldigt as som är extremt ful i mun (någon har räknat ut att ordet ”fuck” droppas 147 gånger) och hatar sig själv och alla andra. Han är ständigt packad, pissar ofta ner sig där han sitter i sin stol med tomteskägget på trekvart och ber de rödkindade barnen han har i knät dra åt helvete. Det låter inte särskilt kul på papperet och efter att den första muntra chocken lagt sig så tröttnar man på den uppgivna stämningen – det är bara för bedrövligt allting. Sen börjar man njuta och det är när man inser att tvärtom mot vad genrens regler föreskriver (se Groundhog Day m fl) så kommer Will INTE att försonas med sig själv och bli snäll, och det känns lika oväntat som befriande.
Terry Zwigoff lättar inte på trycket utan håller den kompromisslöst sunkiga linjen rätt igenom vilket är imponerande och sanslöst icke-kommersiellt. Orgien i snusk och svordomar blir ännu roligare med tanke på att manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa innan Bad Santa bara skrivit fabelmatinén Cats & Dogs. Billy Bob Thornton som var så fantastisk i The Man Who Wasn’t There och Monster’s Ball lägger ännu ett porträtt av en stukad man till meritlistan – han är makalöst bra.
Bad Santa var ursprungligen ett projekt för bröderna Coen men det var nog bra att de släppte det, med tanke på hur menlösa de blivit de senaste åren. Terry Zwigoff som gjorde den lysande Ghost World häromåret skonar ingen och har gjort en film som är knepig att tycka om, men stannar man efter första halvtimmen blir man belönad. Nu håller han på att filma Daniel Clowes serie Art School Confidential med John Malkovich i en av rollerna, så vi håller tummarna att det blir lika bra. (Betyg: 8/10)
Men julfilm behöver inte vara Tim Allen-slem: i slutet av förra året gick två smått lysande julfilmer upp i USA, och kommer hit nu efter ett år i malpåse.
Will Ferrell spelar huvudrollen i ELF, en söt historia som släpptes direkt på dvd igår. Buddy är en människa som av misstag hamnat hos tomtenissarna som spädis och nu hjälper till i deras julklappsverkstad. Hans enorma storlek ställer till problem för de andra nissarna - cue ett antal småroliga scener i stil med Supernollan och Steve Martins extremt dåliga taktkänsla där han växer upp i en svart sydstatsfamilj i Mississippi - och Buddy beger sig till New York för att hitta sin rätta identitet.
Scenerna i tomtebyn är rara och scenografin är riktigt snygg, det är gjort med kärlek och ser ut att vara en hyllning till stop motion-animerade dockfilmer från sextiotalet. Och när Buddy kommer till storstan blir det många festliga kulturkrockar: den barn-lika mannen som oskuldsfullt möter storstadens hårdheter har vi sett förut och tankarna går osökt till Big (precis som Tom Hanks hänger Buddy på leksaksavdelningen på ett stort varuhus).
Jon Favreau (som aldrig riktigt kommit igång efter Swingers) regisserar och dyker upp i en liten roll, och Peter Dinklage, den lille mannen från Station Agent, gör ett brutalt roligt inhopp som barnboksförfattare.
Precis som genren påbjuder så slutar det rosenrött och romantiskt – manuset får idétorka och störtdyker och gullighetsfaktorn blir tyvärr lite hög. Elf är en förutsägbar men charmig bagatell, sevärd framförallt för Will Ferrell som gör ännu en briljant insats. (Betyg: 6/10)
Terry Zwigoffs BAD SANTA är gjord av ett helt annat virke och är snarare en anti-julfilm. Billy Bob Thornton – i en roll som egentligen var tänkt för Bill Murray som hoppade av till Lost in Translation – spelar Willie, en avgrundsdjupt bitter, livstrött, alkad och nerdekad man som försörjer sig som varuhusjultomte – tillsammans med en dvärgkompis (Tony Cox) som agerar tomtenisse drar de från köpcenter till köpcenter och rånar dagskassan i skydd av natten.
Bad Santa är svart, kolsvart. Willie är ett sannskyldigt as som är extremt ful i mun (någon har räknat ut att ordet ”fuck” droppas 147 gånger) och hatar sig själv och alla andra. Han är ständigt packad, pissar ofta ner sig där han sitter i sin stol med tomteskägget på trekvart och ber de rödkindade barnen han har i knät dra åt helvete. Det låter inte särskilt kul på papperet och efter att den första muntra chocken lagt sig så tröttnar man på den uppgivna stämningen – det är bara för bedrövligt allting. Sen börjar man njuta och det är när man inser att tvärtom mot vad genrens regler föreskriver (se Groundhog Day m fl) så kommer Will INTE att försonas med sig själv och bli snäll, och det känns lika oväntat som befriande.
Terry Zwigoff lättar inte på trycket utan håller den kompromisslöst sunkiga linjen rätt igenom vilket är imponerande och sanslöst icke-kommersiellt. Orgien i snusk och svordomar blir ännu roligare med tanke på att manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa innan Bad Santa bara skrivit fabelmatinén Cats & Dogs. Billy Bob Thornton som var så fantastisk i The Man Who Wasn’t There och Monster’s Ball lägger ännu ett porträtt av en stukad man till meritlistan – han är makalöst bra.
Bad Santa var ursprungligen ett projekt för bröderna Coen men det var nog bra att de släppte det, med tanke på hur menlösa de blivit de senaste åren. Terry Zwigoff som gjorde den lysande Ghost World häromåret skonar ingen och har gjort en film som är knepig att tycka om, men stannar man efter första halvtimmen blir man belönad. Nu håller han på att filma Daniel Clowes serie Art School Confidential med John Malkovich i en av rollerna, så vi håller tummarna att det blir lika bra. (Betyg: 8/10)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)