måndag 4 december 2006

En riktigt jävlig jul - om DN får bestämma



Hade tänkt ägna några rader åt en plugg för årets julkalender i SVT, LasseMajas detektivbyrå. Baserade på Martin Widmarks boksvit som är omåttligt poppis bland de kids som frekventerar mitt (och alla andra) bibliotek. Regisserad av Henrik Georgsson (som gjorde den lyckade filmversionen av Sandor slash Ida häromåret) och med manus av bland andra Pia Gradvall, som skrev storyline till min eviga favoritserie Spung. Med mysig, ambitiös, julskimrande scenografi och skådisar man tycker om: Tomas Norström, Pia Johansson, Jonas Karlsson, Christer Fant och ett gäng andra.

Och dessutom är de första 16 avsnitten klippta av min käresta, Mrs Conan, vilket betyder att det ser helt fantastiskt ut. (Insidertips: runt Lucia dyker det upp en figur som heter Frank Franksson, briljant spelad Jakob Erickson, som är en klockren parodi på en av våra mest älskade författare - missa inte.)

Sen läste jag Lotta Olssons recension i DN och satte kvällsglöggen i vrångstrupen. Olsson börjar försåtligt med att det minsann inte är lätt att behaga alla med den institutionen som julkalendern är - det får varken vara för traditionellt eller för nyskapande för att falla alla på läppen. Och sen ägnar hon resten av texten åt att raljera över hur tillrättalagd och samhällsfrånvänd årets version är: en "fullträff bland julkalendrar för den som vill ha ett helt homogent samhälle utan minsta svärta eller avsteg från normaliteten. Som sådan är den också ett lackmuspapper på samtidens behov av motståndslös trygghet. Estetiken är inredningstidskriftens tomt blanka yta, med en lätt femtiotalsparfymering för extra charm." Och avrundar med att "det är inte det som finns i julkalendern som är problemet, det är allt det som är utelämnat."

Jisses, är det 1973 igen? Hade LasseMajas detektivbyrå varit bättre om Lasse varit mobbad, Maja varit utsatt för sexuella övergrepp och polischefen varit politisk flykting med heroinproblem? Jag blir så förbannad på den gamla proggiga åsikten att barnkultur bara har ett värde om den är politisk, sedelärande, samhällsengagerad - och ljuvligheter som Pixar, Shrek och tv-spel är värdelös kommersialiserad dynga.

Hela grejen med LasseMaja-franchiset - vilket Olsson totalt missat - är att det handlar om kids som är smartare än de vuxna, som löser brott, som ligger steget före den klantiga vuxenvärlden. Och det är sånt som barn gått igång på i alla tider - t
he kids just love it. Det är därför böckerna säljer som smör, och det är därför som årets julkalender är riktigt bra.

(Plus det här med att den är klippt av min tjej förstås.)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

4 kommentarer:

Kritan sa...

"Jag blir så förbannad på den gamla proggiga åsikten att barnkultur bara har ett värde om den är politisk, sedelärande, samhällsengagerad..."

Det där var bra skrivet.

Maria sa...

Håller med dig helt och hållet. Barn ser på tv för att drömma sig bort och fantisera lite, gärna om hur världen vore utan alla vuxna... Klart de ska få det. Samhällsprogram kan man väl vänta med till tonåren i alla fall?

Henri sa...

Julkalendern är bevisligen dålig:

Mikael Söderlund, moderat stadsbyggnads- och trafikborgarråd i Stockholm, som i ett öppet brev till SVT:s vd Eva Hamilton klagar på årets julkalender - LasseMajas detektivbyrå - för att jultomtens existens ifrågasattes redan i andra avsnittet.

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_14218792.asp

Jesper sa...

Conan, jag är helt på din sida. Vilket jag även skrev i min Expressenrecension, www.expressen.se/index.jsp?a=768946 . Den statsunderstödda avantgardismen är en förfärlig sak, fast den konsekvent hyllas på DN. Kritiker älskar svår, provokativ etc kultur, för det får dem att känna sig smartare och bättre än den dumma och slöa massan och den får dessutom dem att känna att de behövs som uttolkare. Dessutom borde inte Lotta O klaga - de senaste tio årens julkalendrar har varit precis så fulla av skilsmässobarn, skruvade samtidsreferenser och allmän störighet som man kan önska sig,