1. Tristram Shandy
En stökigt metafilmisk rövarhistoria med en briljant Steve Coogan som självparodierande ciceron. Smart, elegant och hisnande snabb i skutten mellan bok, film och ”verklighet”, och munhuggandet mellan Coogan och hans sidekick Rob Brydon var det roligaste jag såg på vita duken i år. Läs mer
2. De andras liv
Bakelittelefoner med nummerskivor, ljusblå kostymer, knarrande trägolv och ekande personalmatsalar – den grådaskiga, livsförnekande stämningen från ett Stasi-bevakat Östberlin 1984 var fulländad (och huvudrollsinnehavaren Ulrich Muhes tajta blå täckjacka skulle gå för två lakan på valfri butik i SoFo). Florian Henckel von Donnersmarcks (årets stiligaste namn?) ytterst välregisserade drama inte bara såg helt fantastiskt ut, den var en mästerlig historia om konstnärskap, ideologi och mänsklighet. Ulrich Muhe som Stasiman med hjärta briljerade med sitt hårt kontrollerade spel.
3. The Squid and the Whale
Noah Baumbachs självbiografiska skilsmässofilm lyckades vara både nattsvart, ömsint och grymt rolig samtidigt. Citatvänlig kanondialog, löjligt bra skådisar. Jeff Daniels mäktiga författarskägg och små språkliga tics (”it’s the filet of the neighbourhood”) var obönhörligt bra. Läs mer
4. United 93
Man vet precis vad som ska hända och just därför sitter man på helspänn. Paul Greengrass version av 11 september-attacken var en klaustrofobisk, nervig och fruktansvärt obehaglig film med otäck närvarokänsla. Lika plågsam som lysande. Läs mer
5. Marie Antoinette
Efter sommardisigt vackra men diffusa The Virgin Suicides och lågmält komiska Lost in Translation drämde Sofia Coppola till med sin bästa film hittills. En både praktfull och finstämd berättelse om en ung rätt vanlig tonårsbrud strandsatt i ett absurt sammanhang. Kirsten Dunst var lysande, liksom Jason Schwartzman som en nördig Louis XVI. Coppolas patenterat grymma känsla för soundtrack satt även denna gång som en smäck: idel spattig postpunk, New Order, Cure och Radio Dept.
6. Little Miss Sunshine
Dysfunktionella familjer har aldrig varit mer sorglustigt underhållande än i Jonathan Daytons och Valerie Faris kärleksfulla händer. Slapstickhumor, becksvart dialog med Solondz-vibbar, och en hjärtevärmande final som aldrig blir smetig. Och en Greg Kinnear som aldrig varit bättre.
7. V for Vendetta
Bröderna Wachowski tog Alan Moores dystopi över Thatcherismen och uppdaterade den smidigt till ett 2000-tal härjat av Blair, Bush och Bin Ladin. Resultatet blev en stiliserad och rafflande thriller som gav en otäckt övertygande bild av ett (kanske inte så värst) framtida totalitärt västerland. Kan vi därmed till slut ge brorsorna amnesti för ravescenen i Matrix: Reloaded?
8. Borat
Sacha Baron Cohen lyckades med bedriften att göra en rasistisk, misogynistisk och sexfixerad dork snudd på folkkär. ’Nuff said. Läs mer
9. Lady in the Water
Shyamalan-backlashen startade på allvar i år, och Lady in the Water blev en av årets mest smiskade filmer i USA. Tråkigt, för det är en fantasifull, smart och mysig liten saga i all sin anspråksfullhet. Läs mer
10. Mission: Impossible III
Glöm den där galne scientologen - M:I3 är en J.J. Abrams-film. Lost-skaparen räddade franchiset undan en postironisk död och gjorde årets bästa, snyggaste och maffigaste actionfilm. Med Philip Seymour Hoffman i fenomenal skurkroll. Läs mer
Årets bästa förra årets bästa:
Me And You And Everyone We Know
Tekniskt sett gick Miranda Julys mys-quirk upp i år (6 januari) men den känns som förra årets film och blir därmed diskad. Gäller också Brokeback Mountain, Good Night, and Good Luck, Capote och Walk the Line. Sorry guys.
Årets doldis: Nio liv
HBO-regissören Rodrigo Garcias debutfilm bjöd på nio löst sammanlänkade episoder ur nio olika kvinnors liv. Det låter hyfsat ospännande men jesus vad välspelat och välskriven det blev. Garcia levererar inga sanningar utan gör korta nedslag i olika livssituationer och skildrar passion, besvikelser, livsleda, glädje och sorg. Formmässigt snyggt, med varje sekvens en obruten steadicamtagning på runt en kvart. Och listan på skådisar är hisnande, med Robin Wright Penn, Kathy Baker och Sissy Spacek som särskilda utropstecken. Gå ut och hyr ögonaböj!
Årets bästa svenska filmer:
Frostbiten, Storm och Farväl Falkenberg
Jag hade föresatt mig att se alla svenska filmer i år för att ha nåt att komma med inför nästa guldbaggegala (och för att undvika slentriangnäll på svensk films uselhet utan att ha lite kött på benen). Men efter deppiga dvd-kvällar framför Beck: skarpt läge, Heartbreak Hotel, Min frus förste älskare, Babas bilar, Om Gud vill och Container tog det stopp. Men det fanns såklart ljusglimtar: Frostbiten var en riktigt lyckad skräckkomedi, och Mårlind/Steins lyckade sci-fi-våffla Storm och Jesper Ganslandts imponerande debut Farväl Falkenberg är två fantastiska filmer när som helst. Inte bara ett dassigt svenskt filmår.
Årets roligaste scen
Borats nakna hotellbrottning? Middagsscenen med marsvinet från Frostbiten? Nej, det får bli den trasiga tutan med påföljande poliskontroll i Little Miss Sunshine. Pure genius.
Årets sämsta film: Da Vinci-koden
Det gick säkert upp mycket sämre filmer i år. Men att göra en bladvändare som Da Vinci-koden till ett tröstlöst sömnpiller kräver en särskild talang. En talang som världens mest ospännande regissör Ron Howard visade att han besitter.
Årets besvikelse: Miami Vice
Glassig ny-action och mästerlig studie i manlighet flämtar några. Michael Manns sämsta film gnäller jag.
Årets Backlash: The Break-Up och You, Me and Dupree
Owen Wilson och Vince Vaughn gick från sina roliga och självdistanserade ladies men i The Wedding Crashers till varsin plågsamt usel ”romantisk” ”komedi” – där fruarna (Jennifer Aniston resp Kate Hudson) var överspända manipulerande ragator till kontrollfreaks vars högsta dröm var ett perfekt kaffebord. Kändes inte helt 2006.
Årets mest underskattade: The Weather Man
Var det bara jag som tyckte att den här svarta komedin med Nicolas Cage som hunsad meteorolog var briljant? Jaha.
Årets manliga skådis: Alan Arkin i Little Miss Sunshine
Gudomligt kul att en gammal favorit som Alan Arkin fick en så saftig gubbjävel att sätta tänderna i.
Årets kvinnliga skådis: Robin Wright Penn i Nio liv
Det fanns många fantastiska aktriser i ensemblefilmen Nio liv, men Penn var bäst. Och, eh, snyggast.
Doh! Filmer jag inte hann se: Volver, Babel, Shortbus, Grizzly Man.
Vi hörs igen i januari. Gott nytt år!
8 kommentarer:
Bra sammanställning, smaken är ju olika men intressant läsning. Vad tyckte du om Half Nelson?
Har du inte sett Stranger than fiction? Den har väl premiär innan året är slut och det är en film som verkligen bör komma med på alla listor.
grym lista!
det är en toppenlista, förutom you and me.. som måste varit en av årets (och förra årets) mest överskattade filmer. jag fattar verkligen inte hypen.
förresten - du jobbar på ett supertrevligt bibliotek!
God fortsättning, gott nytt år och tack för trevlig blogg.
Helt ok lista, möjligen lite väl anglocentrisk. Hur kan du inte ha sett Volver (som enligt mig kvalar in på topp 3)? Räknar du mitt hjärtas förlorade slag till 2005? Annars är den en solklar etta på min lista? Indigenes borde väl slå högre än Lady in the water! Och vad är det för fel på trevliga "Efter bröllopet"?
Christian: har inte sett den. Det bidde inte många filmer på Sthlm filmfestival i år, tyvärr. Gillar Ryan Gosling så det ska bli kul att se den framöver.
Martin: nope. Den var alltså så bra som man hoppats?
Karin: men "poop back and forth... forever" - what's not to love? :-) Kul att du gillar bibblan!
Anonym: Anglocentrisk? Och jag som var så stolt över att jag lyckats peta in en tysk rulle! :-) "Mitt hjärtas förlorade slag" var fantastisk, håller med, men den kändes alltför 2005. (Godtycklig, moi?) Har inte sett "Efter bröllopet" eller "Indigenes".
Håller med dig om det mesta på listan, och håller också med om att The Weather man var oväntat kul. Fast mest underskattad alla kategorier torde ju ändå Lady in the water vara. :)
Har du förresten sett The Big White som gick direkt till dvd? Verkligen en liten pärla, och Holly Hunter är FANTASTISK som Tourettes-drabbad.
God fortsättning & gott nytt!
Conan, jag hade inte så höga förväntningar på filmen så för mig var det mer en god överraskning. Will Ferell lyckas med ett mer subtilt skådespeleri (mindre tokigroliga skrik och miner) och de har lyckats ta med en bra skådespelar ensemble. Sen är jag väldigt svag för metafilmer.
Skicka en kommentar