Det är alltid knepigt, det där att se Oscarnominerade och vedertaget fantastiska filmer. Capote och Walk the Line gick båda upp i USA i höstas till lysande kritik och har fått ett gäng nomineringar vardera. Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollerna och har båda redan knallat hem med de obligatoriska pre-Oscar-gobitarna BAFTA (Hoffman), Screen Actors Guild (Hoffman) och Golden Globe (varsin). Trailers och filmklipp har rullat i evigheter.
Man vet ju att det är bra, att det är riktigt bra, så vad faen ska man göra när man till slut ser filmerna efter 2-3 månader av enveten hype? Det är bara att konstatera att... jo, det var bra. Nästa, tack? (På grund av den här lyxproblematiken har jag fortfarande inte kommit till skott med Brokeback Mountain - det känns som om jag redan sett den. Det är den där med gaycowboyerna va?)
Hur är Walk the Line och Capote då? Jotack, bra. Walk the Line är regisserad av favoriten James Mangold (Identity, Cop Land) och är den mer konventionella av de två. Barndom inkl traumatisk händelse, drömmar, harvande, genombrott, lycka, förfall, kris, redemption, triumf. Walk the Line går sånär i den klassiska biopic-fällan att vilja bita över för mycket och klämma in ett helt liv på två timmar med följd att det brister i fokus (som Kinsey gjorde häromåret) men räddas av sin osentimentala ton och sina fullständigt bländande skådespelarprestationer. Både Phoenix och Reese Witherspoon är fenomenala, porträttlika och sjunger dessutom fantastiskt. Walk the Line är en måttlöst romantisk film, med - såklart - ett soundtrack att dö för.
Capote tar en annan väg och koncentrerar sig helt och hållet på Truman Capotes arbete med reportageromanen In Cold Blood. Filmen börjar med morden i Kansas 1959 - då är Capote redan kungen av mäkt i New York-societen, sitter i oklanderlig kostym och drar skabrösa anekdoter med ett hov av villiga skrattare runtomkring sig - och följer honom under de fyra år han arbetade med dokumentationen av rättsfallet och den komplexa relation han utvecklade till Perry Smith, en av mördarna.
Hoffman, vanligtvis en charmig brumbjörn till karl, gör en förvandlingsakt som har Oscar written all over it: flamboyant, feminin, med säreget mesig och entonig smurfröst (tips: se filmen textad) är han väldigt lik den riktige Capote. Han räds inte att visa upp mannen från flera sidor: som kvick och charmerande dandy, som cynisk och ynklig manipulatör. Capote har en stram, kylig look, berättar det mesta genom den sparmakade dialogen och har skalat bort allt onödigt. Ett storverk i måttfull inramning. Jag har bara svårt att komma över det bizarra faktum att bruksskådisen Dan Futterman - den odräglige amerikanske snubben i söta Kate Beckinsale-komedin Shooting Fish - har skrivt manus (och fått en välförtjänt Oscarnominering för besväret).
Alltså: hur förutsägbart det än känns så kan jag bara hålla med exakt alla andra: vi pratar om två kanonfilmer. Capote - mindre bländande, mer intressant - vinner på målfoto.
4 kommentarer:
Nu har jag inte sett Walk The Line, än, så jag kan egentligen inte uttala mig om hur filmen är. Men det är rätt många som skrivit som du - "Barndom inkl traumatisk händelse, drömmar, harvande, genombrott, lycka, förfall, kris, redemption, triumf" - om berättelsen, med en lätt.. nedlåtande tonfall. Det intressanta då är ju att det, i princip, följer Cash liv som det är nedskrivet i hans självbiografi (ISBN 0060727535).
Nåväl, jag ska väl inte säga så mycket innan jag sett filmen antar jag.
http://hollywoodrecords.go.com/polyphonicspree/questfortherest/
Odräglig Dan Futterman? Hur får du ihop det? Jag tycker han verkar vara något av det mest sympatiska som vandrar på denna jord. Och jag misstänkte att han var mer än bara ett charmigt ansikte, vilket han ju visade nu. Och glöm för allt i världen inte Dans roll som sonen i Birdcage.
Jag tyckte det då, men om jag såg om Shooting Fish nu kanske det skulle bli annat ljud i skällan. Särskilt som både Kate Beckinsale och Stuart Townsend såhär 10 år senare känns kraftigt ocharmiga.
Skicka en kommentar