tisdag 14 februari 2006

The Weather Man



Det vore en smula övermaga att kalla Gore Verbinski för auteur, snarare nyfiken - han har betat av ett gäng olika genrer under sin ganska korta bana som regissör. Slapstickbetonad barnfilm i Mouse Hunt, romantisk action i The Mexican (som jag inte sett men som flera av mina nära och kära menar är en av världens hittills uslaste filmer), lyckad remake på j-horror i amerikaniseringen av The Ring, och mustig piratmatiné i Pirates of the Caribbean-franchiset (tillbaks till barnfilmerna med andra ord). Av entusiaster på IMDb:s message board jämförs han med Spielberg men där får vi nog lugna oss några hekto - först får han bevisa att han är mer än en god hantverkare och värka fram en Sugarland Express eller en Närkontakt av tredje graden. (Än så länge är han mer The Terminal än Schindler's List, om man säger så.)

Men The Weather Man är ett stort steg på vägen - en liten och intim film med Verbinski-mått mätt. Nicolas Cage är väderpresentatör på en tv-kanal i Chicago, slick och duktig framför telepromptern, misslyckad i allt annat. Sonen trasslar och får en stödperson med pedofiltendenser (en svettig Gil Bellows från Ally McBeal), dottern är överviktig och mobbad i skolan. Cage försöker fumligt lappa ihop det med ex-frun och förgäves duga i sin Pulitzervinnande och tillknäppta fars milt nedlåtande blick. Och lära sig leva med nesan att med jämna mellanrum bli anfallen med snabbmat från förbikörande smartasses på stan.

The Weather Man fick fesljumna recensioner och sjönk obemärkt i USA men är i själva verket en pärla. En melankolisk, snyggt paketerad komedi (välstädat och snökrispigt foto av Phedon Papamichael, också aktuell med Walk the Line) som är och tassar runt i samma milt existentialistiska filmuniversum som Alexander Payne gjorde i Election och About Schmidt, eller som en nyduschad Todd Solondz utan den riktigt tunga svärtan. Hans Zimmers ovanligt osentimentala musik påminner om Jon Brions hetsiga plock i Punch Drunk Love och skapar samma känsla av oro. Skådespelarna är välplockade: Hope Davis gör ännu en fenomenal biroll som Cages alienerade fru, en dämpad Michael Caine är stillsamt skräckinjagande i sin torra, knappa spelstil och ödlelikt plirande gestalt.

Bäst av alla är Nicolas Cage, som kör sin sorgsna deadpan-stil till fulländning. Dock utan de publikfriande plötsliga explosionerna av stirrigt vansinne. Cage är ovanligt nedtonad, hårt kontrollerad, och hans tafatta försök att ställa saker till rätta är hjärtskärande roliga. The Weather Man må utmynna i en lättköpt och föga överraskande Lär dig att älska dig själv-slutkläm som skär sig mot den modlösa och härligt svarta tonen i anslaget, men det spelar föga roll när vägen dit är så underhållande, välskriven och brutalrolig.

3 kommentarer:

Kjell Häglund sa...

Varför glöms alltid Citizen Ruth bort när det ska räknas upp ett par tidigare Alexander Payne-filmer? Jag skulle snarare hoppa över Election!

Conan sa...

Skippade den i sammanhanget eftersom tonen i Election och About Schmidt känns mer lik den i Weather Man. Håller med om att Citizen Ruth är en lysande film som dessutom verkar sorgligt bortglömd - alla som gillar Payne måste kolla upp den! - men Election kommer alltid att vara Paynes magnum opus i min bok, iaf tills han gör något ännu större. Men så har jag alltid varit extremt svag för Matthew Broderick.

Kjell Häglund sa...

Även jag är stor fan av både Payne och Broderick, men det jag inte gillar med Election är sista 20 minuterna. Allt bara spårar ur – som i bokförlagan, antar jag? – Broderick snubblar omkring och skadar sig överallt, får getingstick i ögat... om resten av Election är förstklassig film så är slutet det sämsta Payne gjort!