Munich

Nej, Munich blev inte riktigt den filmfest jag hade peppat på. Det är något som inte riktigt lever, och jag har svårt att sätta fingret på vad. Spielberg har lagt ribban högt och vill göra en film som funkar både som nagelbitare, som dramadokumentär, som en studie i vad hat och våld gör med människor, och som nutidsdokument om terrorism, intolerans och konflikten Israel-Palestina. De olika delarna skaver mot varandra på ett osmidigt sätt och vissa funkar mycket bättre än andra.

Det är tveklöst i actionscenerna Spielberg lyckas bäst. Återskapandet av gisslandramat på München-OS 1972 är makalöst tajt och spännande och filmens höjdpunkt, om man nu kan säga så om ett så grymt och tragiskt förlopp. Hela sekvensen är i stort sett dialoglös, fruktansvärt intensiv och extremt blodig, med de mest grafiska scener Spielberg målat upp sen den berömda Omaha Beach-sekvensen i Saving Private Ryan. Och vedergällningen, de fiffiga och utstuderade lönnmorden på attentatsmakarna som Mossads hemlige agent Avner Kaufman (Eric Bana) och hans team iscensätter, är ruggigt snygga. Janusz Kaminskis foto har nästan Altmanska kvaliteer när han ligger en bra bit ifrån händelseförloppet i långa tagningar och låter kameran rastlöst jaga runt i djupfokus mellan offer, gärningsmän och förbipasserande. Otroligt styvt gjort.

Den internationella rollbesättningen såg spännande ut på papperet men resultatet blir en accentfestival dit alla är bjudna. Skådisar från Australien, Irland och Frankrike spelar israeler, en britt spelar sydafrikan, en tysk spelar, eh, tysk - och alla gör det på bruten engelska med accenter som kommer och går under filmens lopp (utom Israels premiärminister Golda Meir som konsekvent pratar med klockren Brooklyn-dialekt). OK, jag begär inte att Spielberg ska göra en Mel Gibson och låta alla tala hebreiska med textremsa men europuddingfaktorn blir smärtsamt hög.

En annan sak som stör är att det aldrig riktigt klaffar mellan agentgänget, jag får inte riktigt känslan av att det är människor av kött och blod. Ibland klickar det, som i de välsmorda och rafflande actionavsnitten, men ibland i scenerna när gänget käbblar, bondar och bygger snillrika bomber av mekano känns det lite som Jönssonligan och lönnmordet. Dialogen dem emellan är bra stolpig, vilket är svårt att förstå med tanke på att det är höjdare som Eric Roth (Ali, Insider) och Tony Kushner (Angels in America) som hållit i pennan.

Trots att Spielberg satsat hårt på autenticitet - från bilar och kläder till polisonger och nyhetsinslag - framstår flera av spelarna i den internationella terrorist/informatörs-svängen som de flamboyanta masterminds som brukar befolka Bond-filmerna. Det är kul att se Michael Lonsdale (Hugo Drax i Moonraker) igen och han gör sin pragmatiska och verserade skurk med den äran, men det är samma figur vi sett mången gång - mästerboven som ska dricka svindyrt vin, gå promenader och avspänt och pretentiöst filosofera kring sitt värv samtidigt som han steker kyckling.

Och medan jag ändå är på gnällhumör: i en scen mot slutet korsklipps det mellan svettsprutande sex (i slow motion!) och desperata terrorister som avrättar bakbundna människor med automatgevär. Jag förstår vad tanken bakom scenen är, men det är smaklöst gjort och framförallt ofattbart corny, nästan i klass med den numera legendariska kalkonscenen i Matrix: Reloaded (där det ju klipptes mellan extatiskt rave och Trinitys/Neos mjukporriga knull i grottan). Ett märkligt snedsteg av Spielberg och hans annars mästerliga klippare Michael Kahn.

Politiken då? Well, jag har svårt att hetsa upp mig över Spielbergs agenda. Han har kallat filmen för "a message of peace" och ansträngt sig för att göra båda sidor hörda, och som hyfsat oinsatt svensk tycker jag att han lyckats. Våld föder våld, en statsmakt som tar till iskallt våld mot några för att lösa ett problem för många är fel ute. Att han fått massiv kritik från israeliskt håll kan väl ses som ett gott betyg.

Att världens mest framgångrika filmregissör gör en film om ett så kontroversiellt ämne är bara att applådera, och Munich är absolut en modig film. Att den sedan inte riktigt lyckas i sin ambitiösa mix av dokumentär, drama, politik och pangpang - och med sina nästan tre timmar är snäppet för lång - är en annan femma.