Det var duktigt länge sedan man blev till sig över någon av Stephen Kings nya böcker, men efter bilolyckan 1999 som nästan kostade honom livet har han slagit av på takten vilket verkar betyda färre men bättre romaner framöver. För några veckor sen släpptes Cell som Amazon flämtar är "his goriest, most horrific novel in years, not to mention the most intensely paced" vilket såklart låter mumma.Och 60 sidor in på boken kan jag bara hålla med. Ingen långsam upptrappning, ingen presentation av karaktärerna, ingen författare med skrivkramp i huvudrollen, inga fantasifulla ensambarn, inga utvikningar om Maines lokalhistoria - Cell är mer som ett filmmanus som slungar in oss i handlingen från första scenen. King blåser liv i den där obesvarade frågan om mobiltelefoners eventuella skadlighet och låter alla som pratar i mobben ett helt vanlig eftermidag i oktober drabbas av... nånting riktigt otäckt, med arbetsnamnet The Pulse. Och lägger torrt till: "The term was a misnomer, of course, but within ten hours of the event, most scientists capable of pointing this out were either dead or insane."
Offren - och de är väldigt många - blir rabiata mördarmaskiner som vilt babblande hugger ner sina medmänniskor och jagar längs gatorna efter nytt kött. En ung serietecknare hamnar mitt i kaoset och barrikaderar sig tillsammans med en handfull andra i lobbyn på ett övergivet hotell i centrala Boston. Från våningarna ovanför hörs dunset från smittade hotellgäster som irrar runt i korridorerna, och utanför glasdörrarna bullrar det dovt av explosioner, trafikolyckor och flygplan som singlar ner från himlen. Det är blodigt, osentimentalt, ordknappt och rejält spännande.
Cell är tillägnad idolen Richard Matheson och kompisen George Romero (vilket lär vara en fingervisning om bokens riktning) och kan King hålla stilen vankas slabbig läsfest i 350 sidor till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar