Borat

Det är inte ofta man får ont i magen av humor (s.k. "skrattkramp", ett av videomarknadens mest överanvändna säljord) men Borats eskapader i Da Ali G Show har faktiskt lett till att jag började gråta av glädje en gång. (Tror det var när Borat blev full tillsammans med några äldre Sydstatsgubbar i en hiskelig villa.) Och visst funkar det i spelfilmslängd också. Borat är fyra filmer i en: dels klassisk road movie (eller snarare parodi på road movie med genrens alla inslag kärleksfullt avbockade), dels regelrätt fish out of water-komedi med en storögd Borat snubblandes runt i storstan (vilket är effektivt men ibland hamnar farligt nära lättköpt Mr Bean-stämning), dels vanvettig och helt bizarr gross out-komedi (en brottningmatch i ett hotellrum som trotsar beskrivning).

Och dels, förstås, den Borat vi har kommit att älska, låtsasreportern som får amerikaner (rednecks såväl som kultiverade medelklassällskap) att aningslöst häva ur sig de mest ohyggligt icke-politiskt korrekta åsikterna. Det är förstås de scenerna som är roligast/jobbigast/pinsammast, en del så hisnande skämmiga att man knappt kan titta. Och man undrar, återigen, hur fan han vågar? Sacha Baron Cohen har sannerligen balls, som ibland gränsar till en death wish, för i några fall borde han rimligtvis blivit lynchad.

Roligast är Borat när han avslöjar sina stjärnögda, fragmentariskt populärkulturella kunskaper om USA (om en stor sköldpadda: ”Is he… cat in the hat?”), då filmen och figuren når stillsamt surrealistiska höjder. Och när Cohen gör det han gjorde i Da Ali G Show: testar exakt var gränsen går för southern hospitality. Gärna med hjälp av polaroidbilder på sin son. Borat innehåller så många gobitar av den kalibern att man redan längtar efter att få tugga i sig extramaterialet på dvd:n. Som också borde bli slutpunkten för hela konceptet, för när en judehatande, misogynistisk och skamlöst pilsk figur som Borat blivit snudd på folkkär, vart tar man vägen då?

Andra bloggar om: Borat, Sacha Baron Cohen, film