söndag 19 november 2006

Sthlm filmfestival: Brick


Jag hade inte tid att se snackisen Shortbus på invigningskvällen så det blev istället surprisevisningen, denna finfina institution på Stockholm filmfestival. Sist jag köpte biljett till överraskningsfilmen visade det sig vara Meet the Parents. Vilket kanske inte låter som en fullträff idag, efter halvkul sequel och Frat Pack-gängets senare härjningar i filmer av högst blandad kvalitet. Men detta var way back in the year 2000, då man fortfarande tänkte på Ben Stiller som yuppien i Reality Bites snarare än Derek Zoolander, innan man ens hade hört ordet torrents, då man fortfarande fick vänta ett halvår på att en ny amerikansk film skulle komma hit. Så det blev varm skrattfest.

Inte så i år (fick förresten innan filmen ett plötsligt panik-il, att festivalen gått tokmainstream och valt You, Me and Dupree, vilket tack och lov var fel) utan istället Brick. Rian Johnsons nynoir i highschool-miljö som gick upp i våras i USA, fått en hel del buzz och sen aldrig dök upp härhemma (precis som Slither blir det direkt till dvd i januari nästa år).

Och jag hänger gärna på: det är en smart, hårdkokt och välskriven film, med ett klassiskt upplägg: trasslig flicka hamnar i dåligt sällskap, försvinner, privatdeckare börjar nosa, går djupt ner i en skumraskvärld med livet som insats. Men twisten är att det utspelar sig i välbekant nutida high school-miljö, privatdeckaren är bara en klasskompis/pojkvän i munkjacka och samtliga i rollgalleriet - från underhuggare till fala femme fatales - är tonåringar, fast de spottar ur sig stiliserade noir-repliker med slangord som senast var streetsmarta cirka 1942.

Det funkar, inte minst för att Johnson hittat halvkända skådisar som samtliga är ruggigt bra, och för att Joseph Gordon-Levitt (som jag härmed ska sluta tänka på som lillkillen från 3rd Rock from the Sun och Halloween H20) är fantastisk i huvudrollen. Och att han i fin gansgster-tradition, likt Gabriel Byrne i Miller’s Crossing, får ta emot kopiösa mängder käftsmällar under filmens lopp, så att han mot slutet måste blodhosta sina repliker.

Brick funkar framförallt för att Johnson snyggt och konsekvent lyckas bygga upp ett eget sammanbitet noiruniversum, befriad från normala, banala aktiviteter som hemläxor och lektioner. Och de enda vuxna som förekommer är gamle Shaft-skådisen Richard Roundtree (i en briljant biroll som knallhård studierektor) och en välmenande mamma (i några lysande scener där iskallt dramatiska knarkdealar i källaren plötsligt får ta paus för milk and cookies med mamma vid köksbordet).

Om du inte kan hålla dig till januari finns Brick att köpa på import-dvd – tipset är att dra på engelsk text, för det var svårt att hänga med i svängarna ibland.

Andra bloggar om: , , , ,

1 kommentar:

Daniel sa...

Håller med dig om varenda ord om Brick. Även det där med engelsk textning. Jag hade faktiskt lite svårt att hänga med under surprisevisning pga mummel osv. Har man blivit dvd-skadad då man enbart väljer dvd:er med "english for the hearing impaired" eller åtmindstonde svenska?