Räknar man med några tittkopior på dvd jag var tvungen att skriva om blev slutfacit sju filmer på årets festival vilket väl får ses som klart underkänt. Men what the hell, jag är ju inte 22 längre och förresten var det kanske inte nåt höjdarår (lifetime achievement-hästen till killen som gjorde Ciderhusreglerna? Håll utkik efter Colin Nutley nästa år).
Men en sak gjorde festivalen helt rätt: årets Visionary Award till Darren Aronofsky. Ronny Svensson (som nu sportar en fet guldtand i överkäken - har han gjort det länge? - och såg extra brutal ut från de bakre raderna) höll i en trivsam och underhållande Face2face med Aronofsky, en avspänd och rolig judisk New York-intellektuell i mysig after ski-tröja som berättade om Pi och Requiem och problemen med The Fountain. Extremt sympatisk. Och hästöverlämningen gick smidigt, Helena af Sandeberg var proffsigheten själv och det slapp bli sådär dunderpinsamt som förra året med Solondz. (Sånt är ju viktigt när man får finbesök.)
Anywho, med en timmes Aronofsky-mys i hjärteroten blev jag kanske extra mottaglig för The Fountain som blev utbuad i Venedig och som (detta suveräna uttryck), delat kritikerna i två läger: spejsad och innerlig meditation om livets mening, eller flummig och dunderpretentiös sci fi-soppa som bara funkar i sällskap med en rejäl holk?
The Fountain rör sig kring tre parallella historier, alla med Hugh Jackman och Rachel Weisz i huvudrollerna. I 1500-talets Spanien letar en conquistador efter Livets träd för att rädda drottning Isabella undan inkvisitionen; i en nutida berättelse jagar en forskare desperat efter cancerns gåta för att rädda sin fru undan en tickande hjärntumör, och i en märklig, Samorost-liknande Kubrick-rymd svävar en flintskallig tunikaklädd astronaut omkring och letar livets träd. Alla med samma banala men evigt mänskliga mål: att undkomma döden.
Berättelserna griper in i och överlappar varandra på sina ställen och The Fountain är ibland diffus – men jag köper den så gärna. Det är en tystlåten och varsamt berättad historia, mer en serie meditativa scener än en rak story, fjärran från de hetsiga montagen i Requiem for a Dream. Extremt vackert fotad av Arronofskys ständige kumpan Matthew Libatique och med mäktiga psykedeliska scenerier i rymdavsnittet – helt utan CGI vilket gör att filmen får en mycket mer mättad, organisk känsla.
Kameran vilar När lammen tystnar-stylee i långa, hypnotiska närbilder på Jackman och Weisz som har en tung börda att bära - om de inte hade funkat hade filmen tippat över. Men de är överdjävligt bra båda två. Aronofskys budskap – att poängen med döden är att vi ska ta vara på livet – är knappast originell men bärs fram på ett så vackert och rörande sätt att man kapitulerar.
I all sin prakt och med alla sina tidshopp och berättarmässiga finurligheter är The Fountain ändå en intim, enkel historia som varvar myter med high tech i en romantisk, evig kärlekshistoria. Om man tycker det här är pretentiös dynga har man antagligen inget hjärta - The Fountain är en av årets bästa och mäktigaste filmer. Eller, nästa års - den går upp i Sverige först i januari. Missa inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar