Jag avgudade de första fyra fem avsnitten av Studio 60 On The Sunset Strip men nu börjar det faktiskt kuka ur en smula. De senaste avsnitten har bjussat på en hel del jobbigt smetiga storylines (för att inte nämna Sting och hans bäste vän lutan).Den senile gamle manusförfattaren? Kul att se Eli Wallach igen men grymt förutsägbart och schmaltzy. Den svarte ståupparen? Gimme a break... hans "skämt" var ju så obskyra att t o m den ack så hemska gangstasnubben före honom på scen var lite kul. Att spinna storylines på Harriets gammelkristna värderingar börjar bli lite tröttsamt. Och den tjocka ensemblekillens neuroser inför sändning - vem bryr sig? Lucy Davis hulkande relationskris? Nja.
Framförallt MÅSTE Aaron Sorkin låta någon annan hjälpa honom med att skriva sketcherna till showen i showen. Smart, snabbt och sassy småprat är han fortfarande en mäster på, men Matt & Dannys status som humorgenier börjar bli fullkomligt obegripligt med tanke på de sketcher man får smakprov på - så ansträngt och tillkrånglat och highbrow att man i regel inte ens förstår att det var meningen att det skulle föreställa humor. Det mesta - med Simon Helbergs Tom Cruise- och Nic Cage-imitationer som trevliga undantag - är faktiskt vida sämre än de svagaste skämten i vilket nytt avsnitt av SNL som helst. Burr.
Nej, största behållningen just nu är Steven Weber som NBS-bossen Jack Rudolph. Hans pokerfejs i första Nevada-avsnittet, framför japanerna, var fenomenalt. Och hans alltmer pressade munhuggeri med John Goodman i den avslutande delen var helt enormt. Jag har inte sett Weber i nåt vettigt förrän nu - tv-versionen av The Shining gick liksom inte att ta på allvar, även om Weber var okej - men jag håller en tumme att han får ännu större plats framöver i Studio 60. Mannen är ju ett geni.
Andra bloggar om: Studio 60 on the Sunset Strip, Steven Weber, Aaron Sorkin, film, tv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar