Disturbia

Sjuttonårige Kale (Shia LaBeouf) har ett innerligt father/son moment med sin far ute på fisketur men strax därefter dör pappan i en otäck bilolycka. Klipp till ett år senare och en skoltrött Kale nitar sin spanskalärare efter en okänslig kommentar om pappan och döms till tre månaders husarrest med fotboja. Hans mor (Carrie-Anne "Trinity" Moss, som faktiskt hunnit bli 39 och nu smått chockartat glidit in i tonårsmamma-rollerna) behandlar inte incidenten som "ett rop på hjälp" utan går benhårt in för husarretsen och fimpar oresonligt sonens iTunes, kabel-tv och Xbox Live (mitt i en session Ghost Recon: Advanced Warfighter - jag kände smärtan). iPoden och PSP:n fick han tack och lov behålla så att Apple och Sony fick vara med i bild en god stund till.

Mammans lätt osmidiga taktik att bearbeta sorgen är att låtsas som det regnar och vara ur bild i stort sett hela filmen (gissningsvis på sitt välbetalda jobb eftersom familjen har råd att bo kvar i jättevillan i medelklassförorten på bara en inkomst). Inspärrad i pojkrummet ägnar sig Kale åt att spinka på grannarna med kikare och upptäcker snart att a) den nyinflyttade tjejen i huset bredvid är typ sketasnygg och ägnar eftermiddagarna åt att sola och bada med det omsorgsullt intränade rörelseschemat hos en Miss November i Playboy's Wet & Wild, och att b) trista granngubben Mr Turner eventuellt är den man som efterspanas för ett misstänkt kvinnomord i närområdet. Mr Turner spelas av David Morse - tror du att han är skyldig?

D.J. Carusos Disturbia är en helt ogenerad ripoff av/hommage till (välj själv) Hitchcocks Rear Window, fast med en trio dampiga tonåringar istället för James Stewart-Grace Kelly-Thelma Ritter, och med rutten collegerock på ljudspåret istället för Franz Waxmans täta stråkar - och det är väl helt okej. Det är en ruggigt bra story som tål att berättas igen.

Men där Hitchcock gick igång rejält på sitt mäktiga scenbygge och Stewarts dåsiga sittningar bakom teleobjektivet orkar inte DJ Caruso vila särskilt länge i grannskapets alla bifigurer (här reducerade till ett absolut minimum) utan vill gärna snabba på lite. Och där John Michael Hayes briljanta manus till Rear Window bjussade på ett grymt sväng mellan en sturig Stewart och en kärleksfullt distanserad Kelly har den nya versionen av Carl Ellsworth och Christopher Landon svårt att brotta ned klyschorna.

Man har lyckats åstadkomma en smart twist, när Kales ensamma mamma börjar bli lite sugen på Mr Turners trygga manlighet - men den lovande tråden släpps snabbt när det blir bråttom bråttom till den smått absurda finalen där man tyvärr gör som Scorsese i Cape Fear och spårar ur till uppskruvat psykopatspring i dörrar. Lite på samma sätt som Wes Cravens Red Eye (också den skriven av Ellsworth) gick från tajt thriller till tröttsamt baseballträsvingande psykopatjakt.

Shia LaBeouf är en charmig kille även om hans trulighet känns rätt så sökt här jämfört med Transformers (där han spelade i stort sett samma kille), men stackars Sarah Roemer som granntjejen Ashley är inte direkt Grace Kelly utan behandlas som ett bona fide runkobjekt. Hitchcocks berömda voyeurism blir i Carusos händer till ren gubbsjuka när kameran mjukporrigt smeker över stjärt och tuttar. Ashley må vara en atombrallis och hänga med de populära i klassen, men det är bara nördiga Kale som verkligen ser henne - när han håller en känslig monolog om hur han under sina sessioner bakom kikaren förstått hur annorlunda hon är (mänskan läser till och med böcker, haja) faller hon pladask. Så det var det Kale såg när han närstuderade hennes röv i två veckor? Vad skönt, då behöver ju varken han eller vi (män) som fluktat in Ashley med svettig överläpp känna ett dugg dåligt samvete. Phew!

Andra bloggar om: Disturbia, Rear Window, Hitchcock, John Michael Hayes, D.J. Caruso, Shia LaBeouf, film, kultur