söndag 8 juli 2007
Hooray for Hollywood!
"I'm not the sort of film critic who jots down ecstatic remarks during a screening. But about an hour into Live Free or Die Hard, I scrawled in my notebook: "Ah, American movies!"
Första raderna av Eberts Die Hard-recension stämmer ju så fint. "Tidernas sjukt mäktigaste biosommar!" eller vad det nu är SF vill kalla den har nått halvlek och man är ju redan proppmätt, om inte särskilt belåten. Varför ska vi bry oss om popcornfilmer? Varför ska vi gå med på en kultur som tycker att opening weekends och box office-rekord är mer intressant än innehållet i filmerna? Där en pre-owned property alltid är en säkrare investering än nåt nytt och originellt? Varför tuggar jag extremt slitna klyschor som en desperat krönikör i en gratistidning?
Att se en intill döden marknadsförd och Happy Meal-säkrad "tentpole"-rulle - som den här, eller den här, eller den här - är ofta något av det mest deprimerande och själsdödande som finns; som att glatt betala för att bli hårt rumpknullad av en glatt flinande Jerry Bruckheimer i Ronald McDonald-kostym.
Men - när det då och då är riktigt bra, då är det så sweet att man är beredd att förlåta allt.
Den senaste veckan har jag haft rejäl quality time med Hollywoods finest, i väntan på att Liv skulle få lust att titta fram. Två gånger har jag suttit med min cola och min popcornbunke i Astoria Sicklas hi tech-salong och bara flinat av salig dumlycka.
Först var det Live Free or Die Hard, eller Die Hard 4.0 som den heter i Europa - för det är typ datorer med, fatta? Efter att ha räddat en skyskrapa, en flygplats och New Yorks innerstad är det dags för John McClane att dra på sig det vita linnet igen och eftersom en sketen Nakatomi-byggnad känns lite mesigt efter 11 september så måste han nu rädda hela USA undan en djävulsk hacker som tar sig in och sabbar hela infrastrukturen.
Den ondskefulla IT-mastermindet är ju tyvärr den i särklass tristaste typen av kriminell eftersom en karaktär som knapprar blixtsnabbt på en laptop är det tråkigaste man kan fästa på film, varför man alltid måste kompensera med gigantiska plattskärmar, lagom futuristiskt gränssnitt (som ändå alltid lyckas se ut som 1998 års uppfattning om "framtiden") inklusive ljudeffekter för varje inmatning. Mot detta ställs en McClane som noggrant beskrivs som en "dinosaurie" för att vi ska förstå hur mäktigt det blir senare när han sparkar de välutbildade datanördarnas fjompiga stjärtar.
McClanes nävar, gatusmarta know-how och överhetsföraktande jävlaranamma - en hederlig snut i en korrupt värld och yada yada - kontra högteknologiska bovar är ju ett av Die Hard-franchisets hörnstenar och här spelar man det kortet ofta. Så ofta att McClanes ständiga lösning på problem (att han ska "bulta ihjäl nån") går bortom tufft och börjar låta helt rabiat. Mot skurkarnas genomtänkta plan och avancerade vapen ställs McClanes gung ho-attityd och osvikliga förmåga att få bilar att explodera, i en actionfilm som litar mer på gammeldags stunts och bilkrockar än slick cgi vilket lyckas få den att kännas en smula fräsch och nyskapande trots att det är samma stuk, om än mycket snyggare genomfört, som i vilken dyr nittiotalsaction som helst.
Eftersom McClane-figuren inte själv kan bära en film har han återigen en sidekick, här datanörden Justin Long, som sannerligen får the ride of his life. Kommer Longs ombonade nördtillvaro att krocka med McClanes hårdföra snutattityd? Kommer Longs datakunskaper att rädda livet på McClane? Kommer de att slänga käft på ett rått men hjärtligt sätt?
Det finns så många skäl till att Die Hard 4.0 ska kännas nattstånden och krystad - men oj vad det trots allt funkar. I loved it. Att se Bruce Willis som McClane igen har inte varit med ens på önskelistans topp 50 men han ror det faktiskt i hamn. Och eftersom han så effektivt spelat supertrött gubbsnut på dekis i 16 Blocks får vi nog ge honom alibi att få spö och väsa ur sig syrliga oneliners om alltings jävlighet en gång till.
Actionscenerna är helt absurda men levererar, och Justin Long-sparrningen är alltsomoftast guld. Och en grej som så ofta fallerar i actionfilmer, att underhuggarna spelas av generisk kanonmat man bara stör sig på, är löst här av en omsorgsfull casting: varenda henchman (de flesta är av oklar anledning fransmän som uppenbart slarvat med sina freedom fries) ser helt rätt ut, hård och effektiv och känslokall. Jag kan till och med förlåta att man precis som i Casino Royale hängt på parcour-trenden och låtit en av skurkarna bli en riktig hoppetossa.
Sen är jag såklart alltid svag för filmer där nördar räddar världen.
Vilket osökt för oss in på nästa popcornbonanza, Transformers. Jag har aldrig lekt med Transformersgubbarna (det var Star Wars-merchandise som gällde i min hood) och är inte ens särskild peppad på robotar, så jag har aldrig ryckts med i den geekiga förhandshypen kring Michael Bays actionepos. Men det gick bra ändå. Transformers har samma blaffiga, dyra, überpolerade reklamlook som alla Bays filmer, kompletterat av ett välsignat kul manus av Roberto Orci & Alex Kurtzman som styrde upp Mission: Impossible 3 åt JJ Abrams häromåret, med lysande resultat.
Karaktärerna i Transformers - osäkra nörden, sexiga problemtjejen, modiga soldaten - är helylleamerikanska arketyper med djupet hos en vattenpöl men hey, vem söker character arcs i en film om mördarrobotar från rymden? Actionscenerna är makalöst snygga helt utan jobbigt uppenbara cgi-skarvar och får en faktiskt att dregla som en sockerchockad tioåring på sin första barnförbjudna film.
Det jag blev mest överraskad och lycklig över var hur en film för $150m kunde ha sån självdistans, med stora skopor av lättsam comic relief. Särskilt hur det kunde bli sån charmig snurr på scenerna mellan Shia LaBeouf och hans föräldrar, spelade av en bruksskådis som Kevin Dunn (här lysande) och Julie White som jag aldrig sett förut. (Tydligen kan Bay också regissera skådisar, vilket sannerligen inte märktes i Pearl Harbour. Om man nu betraktar Ben Affleck som en skådis.) Transformers lyckas gå den där smarta balansgången hos en miljardinvestering - tillräckligt light-subversiv och edgy (godmodig Bush-parodi, lätta antietablissemang-vibbar, John Turturro) för att inte kännas som en hjärndöd produkt, tillräckligt kommersiell (USA:s utlandssoldater är sanna hjältar, produktplacering till max, stora jävla explosioner) för att ro hem de stora intäkterna.
En timme in, med ett fett flin i ansiktet och näven långt ner i popcornbunken, var jag faktiskt beredd att utnämna Transformers till den bästa actionrullen sen Terminator 2. Men hör och häpna, det går dessvärre att bli leds på monstruöst välkomponerade åkningar längs långtradare som förvandlas till enorma robotar. Slutfajten bjussar på ett slags massförstörelse King Kong och Godzilla inte kunnat spåna fram ens om de fått en hel temahelg, men det blir en smula långrandigt.
Trots detta är Transformers det mäktigaste och mest underhållande jag sett på hur länge som helst. Precis som Die Hard 4.0. Hurra, the system works!
Andra bloggar om: Die Hard, Bruce Willis, Transformers, Michael Bay, Shia LaBeouf, actionfilm, film, kultur
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Yaay! Well spoken! Andra gången jag såg Transformers började jag faktiskt BÖLA för att det var så helvetes jävla snyggt. Kan inte för mitt liv begripa hur den kuna få ETTOR i svensk press. Galet.
Agree. Mycket väl skrivet. Såg själv Die Hard och Transformers tätt inpå varandra och gillade båda. Tyckte mig se klara likheter med hur filmerna använder sig av Justin Long och Shia LeBeouf som mänskliga ryggrader i filmerna. Nörden som egentlig huvudperson, som väger upp mot muskelberg och testosteronrobotar. Är detta slutet för machohjälten? Är det därför Vin Diesel floppade?
Även om jag har ett något osunt förhållande till Michael Bay-estetiken – kan till och med se Pearl Harbor med behållning – hade jag faktiskt sjukt svårt för Transformers när robotarna började prata. Det säger visserligen en del om mina förhandskunskaper, men varför fick man ingen vink om det i trailrarna? Ondskefulla skorpionrobotar som jagar soltater i öknen är svincoolt. Färgglada robotar som pratar om varelsers rätt till fri vilja blir lite... barnsligt.
Skicka en kommentar