Det var sommaren 2000. Jag och fru Conan semestrade på Fårö med en up-and-coming dramatiker (numera filmisk tungviktare) som sidekick. Det började som ett oseriöst infall men snart var vi ense: vi bestämde oss för att hitta Huset. Huset där Han bor - Bergmans hus! Tusen sinom tusen har försökt; ytterst få har lyckats. Alla Fåröbor vet ungefär var det är, få vet exakt, och de närmaste grannarna säger inget utan pekar åt motsatt håll om nyfikna turister kommer och frågar. Vi visste alltså att ortsbefolkningen inte var på vår sida, men lyckades ändå skaka fram en bra vägbeskrivning av en säker källa (några bjudöl på en krog i Visby hade lossat tungans band).
Vi letade oss in i den karga och vindpinade naturen, på små, kulliga, knappt farbara lervägar. Vi hade kört fel några gånger men nu var vi på rätt kurs. Det hade gått några timmar, under hela turen hade vi stojat och känt oss upprymda och samtidigt lätt generade - tänk om vi skulle stöta på Honom! Få möte på de smala vägarna om Han skulle komma körande i sin jeep, så ofattbart pinsamt! - men ju närmare vi kom desto tystare blev det i bilen. Stämningen blev tryckt, dov förväntan dallrade i luften. Jag insåg att jag hade feta fjärilar i magen... Nära nu!
Till slut, på en avskild väg, kom vi fram till en grind med alla de rätta attributen. En rik flora av hotfulla skyltar: Privat område och Se upp för hunden och Securitas. Samt kronan på verket: ett taggtrådsstängsel. KA-TJING!
Vi smög längs efter stängslet, ner mot stranden. Inhägnaden sträckte sig ända ner till havskanten men vi kunde skönja ett hustak cirka hundra meter bort, väl maskerat av en grupp höga tallar. En liten träbro kröp över stängslet men vi vågade bara inte. Jag tog några darrande kliv upp, de andra ryckte ner mig!
Vi tassade runt en stund i den knäpptysta gläntan, talade med dämpade röster, spekulerade i vad som var privat mark och allmän. Försökte se mer av huset, diskuterade om det skulle vara trespassing att gå längre. Vad skulle kunna hända? Efter ett darrigt rådslag gick vi tillbaka till bilen, satte oss motvilligt. Tog ett snabbt foto av grinden genom nervevad bilruta, och körde därifrån med en rivstart. Var det rätt hus? Troligen. Kanske inte. Men... jo!
Senare kunde vi konstatera att vi med all säkerhet hade hittat rätt. Vi fick också höra att Han äger en hagelbössa och inte tvekar att hota nyfikna med den! Vi hörde också att Spielberg varje år skickar en enorm bukett till Fårö till Hans födelsedag. Om det var skrönor eller sanning är fortfarande oklart.
Ni får förlåta mig en så lång och poänglös drapa, men den eftermiddagen på Fårö bjöd på några riktigt spännande ögonblick i en filmnörds liv. Det känns rätt stort att vi faktiskt var där, att vi lyckade med det som så många gått bet på. I morse avled Ingmar Bergman och jag hoppas innerligt att han får träffa sin Ingrid igen.
Andra bloggar om: Bergman, Fårö, film, kultur
3 kommentarer:
Äh hörru. Det där var den mest rafflande och ljuvliga "ojojojsåminnsvibergmanvisörjervisörjer"-öögonvittnesskildring jag läst idag. Hade jag vart bergmannekrologrecensent (dyngfull på mousserande vin) hade jag skrivit nåt i stil med:
"Perstrand blottar det signifikanta för vår generations relation till Bergman: tvehågsenheten. Är det hans Gärning som eggar oss? Eller är det Myten? Det är inget snack som saken - Bergman var den störste av svenskar ur ett internationellt perspektiv, kulturhistoriskt sett. Samtidigt var han bara just en .. svensk. En man, vars hem låg i slutet av alldaglig skogsväg. I just detta avslöjas dock hans storhet. Perstrand och hans "entourage" (som kidsen nu säger) ägnar vid bron som leder över taggtrådsstängslet till Mästarens boning naturligtvis inte filmerna någon som helst tanke. Det här är inte film, det är Myt. Gammelman fanns där borta, bortom bron. Vad gjorde HAN i just detta ögonblick? Gick han på toaletten? Spejade han ut över havet? Ägnade han sig åt en av sina omtalade "titta-på-årets-svensk-film-i-min-privata-biograf-orgier? Och isåfall - vad tyckte han om Järngänget, Pappa&Jag, och Min mamma hade fjorton barn? Hur påverkade de filmerna hans själv-, mans-, fars- och världsbild? Hade Perstrand funnit sig stående öga mot öga med Bergman och hans hagelgevär hade dessa frågor varit omöjliga att ställa. Istället hade minsta lilla till synes värdsliga detalj naglat sig fast i den unge mannens sinne - vad hade Bergman på sig för sorts träskor? Hur verkade skäggväxten? Fingernaglarna? Allt det konkreta, fattliga, MÄNSKLIGA, begripliga och chimärt obetydliga detaljer vi klamrar oss fast vid när vi står öga mot öga inte med en jämbördig människa på jorden, utan med en Myt.
Perstrands text är ett oomkullrunkeligt utmärkt exempel på vår generations starka koppling mellan det ytterst vardagliga och påtagliga, och det ytterst ouppnåeliga och mytiska.
Haha! En fantastiskt välskriven och insiktsfull analys. Men vem är den där "Perstrand"?
Förlåt (jag var ju full när jag skrev, som sagt).
Skicka en kommentar