Evan Almighty

Evan Almighty-regissören Tom Shadyac har komedier som Ace Ventura, Liar Liar och The Nutty Professor på meritlistan vilket skvallrar om en regissör som kanske inte är inne och petar alltför mycket i nyanserna eller gör en Kubrick och kräver femtio tagningar tills allt sitter som en smäck. Shadyac är nog mer för att låta sin stjärna (oftast Jim Carrey) brassa på rejält - och det funkade ju hyfsat tills både vi och Carrey tröttnade på tokerierna, i och med Bruce Almighty. Tyvärr använder Shadyac samma modus operandi i uppföljaren Evan Almighty med oerhört skrikigt resultat.

Steve Carrell är som bekant lysande i The Office och visade med Little Miss Sunshine att han också behärskar att prata med små bokstäver, men i Evan Almighty går det sämre. Jag blir inte klok på hans karaktär: i Bruce Almighty var Evan Baxter en djupt osäker smilfink, här är han en hederlig, superstraight familjefar - ända tills han utsätts för diverse djurattacker och blir hysterisk. Precis som i ojämna 40 Year-Old Virgin är Carells figur helt blank och formbar och reagerar på sätt som passar situationen och maximerar lustighetsnivån i just den scenen utan att bottna nånstans. Carrell är i och för sig skicklig på att få plötsliga panikattacker, men man tröttnar snart på hans gälla skrik. Och efter ett sinnessjukt långt montage där Evan slår sig på tummen och drattar på ändan hundra gånger önskar man att han hade en vettigare regissör att jobba med, en regissör som inte bara jagade på snubbelgubben i honom utan hittade fram till den grymt begåvade skådisen bakom Charlton Heston-skägget.

Men det stora problemet med Evan Almighty är förstås inte Carell som jobbar stenhårt, utan ett väldigt svagt manus. Om Bruce Almighty kändes en smula innovativ och oförutsägbar (innan den gled över i ärkekristet pekoral på slutet) lider uppföljaren av high concept-komedins fyrkantighet - arkbygget blir snart enahanda. Och en busigt plirande Morgan Freeman som Gud har milt sagt inte samma fräschör som förra gången. Och hur kul är det egentligen med fåglar som bajsar på fjompiga män i kostym?

Sen retade jag mig också på att Evans typiskt gnälliga filmfamilj. Om ens make sen många år plötsligt blir besatt av en okänd makt och, säg, börjar bygga berg av potatismos under middagen eller odlar ett massivt helskägg över en natt, skulle man som fru inte börja nysta i vad det egentligen är frågan om? Till exempel stå bredvid sin man i badrummet och verkligen se med egna ögon att skägget faktiskt växer ut på tre röda? Inte så Evans fru, spelad av stackars Lauren Graham som är värd så mycket mer än att gnaga klassiska familj i kris-repliker som "The kids need their father... and I need my husband!" ännu en gång.

Evan Almighty är tidernas dyraste komedi och floppade hårt i USA. Om Shadyac lagt ner lite mer jobb på att fila ihop ett tajtare manus, och inte slängt så mycket pengar på ILM för att få två kaniner att gå jämte två leoparder i ett intrikat lapptäcke av cgi-effekter, skulle Evan Almighty kunnat bli en mycket svängigare (och billigare) film. Två sanningar: djur på film är aldrig kul, Steve Carell är alltid kul. Tom Shadyac bekräftar den första och misslyckas med den andra. Vilken klant.

Andra bloggar om: Evan Almighty, Evan den allsmäktige, Steve Carell, Tom Shadyac, film