Lagom till att man tröttnat på Grindhouse-spektaklet (visst var det roligare i höstas när man läste förhandssnacket? Eller dreglade sig igenom den här fina coffee table-boken?) kommer till slut Robert Rodriguez och visar att postmodern meta-exploitation faktiskt kan vara kul också. Med Tarantinos långtråkiga snacksoppa i färskt minne är Planet Terror folklig, festlig och fullsatt, ett smärre under av... jag tänkte skriva lekfullhet, detta överanvända och lätt kladdiga ord, men det blir fel: trots att Rodriguez gärna ser sig själv som en gerillaregissör är varje hårdkokt replik, varje blodsfontän och varje knivhugg noga genomtänkt.
Snarare är det väl ord som slaskig, köttig, rutten och, eh, vardrypande som dyker upp. Planet Terror är en hel årgång av Fangoria sammanfattad i 105 slabbiga minuter - varje möte mellan kula och människa (och de är många, en hel konferens) genererar en fontän av ca 4-5 liter blod, och det geggas bokstavligt talat runt en hel del i såsiga bölder, amputerade lemmar och varbubbliga sår. Så äckligt att man gör Ewww!-minen hela första timmen - ända tills ett oförglömligt triangeldrama mellan bedövad kvinnohand, bildörr och högklackad sko gör att man måste titta bort i pur andrahandssmärta.
Mumma för goresugna pojkmän alltså, men Planet Terror funkar även för oss som inte hänger på Bloody-Disgusting varje dag. Tack vare bra casting (för alla som längtat efter att höra Sayid prata överklassbrittiska eller Rico skutta runt i välkoreograferad zombieslakt med knivar blir det fest), ett jävla tempo, otippat låg grabbighetsnivå och sotsvart humor som (oftast) inte känns ansträngd. Och bara själva volymerna av trassliga zombies, avskjutna skallar och allmän förstörelse gör att man inte hinner tänka på annat. Enda smolket i gorebägaren är Quentin Tarantino som än en gång insisterar på en biroll som pilsk zombie i en onödig rape/revenge-scen. Tanken på en "aroused" QT med brallorna nere är liksom otäck nog utan makeup.
Andra bloggar om: Grindhouse, Planet Terror, Robert Rodriguez, Quentin Tarantino, film
1 kommentar:
Kunde inte ha skrivit det bättre själv! Så därför skriver jag inte nåt om Planet Terror, utan länkar till din blogg istället!
Fast jag uppskattade Tarantino-cameon eftersom han bokstavligen hamnade med brallorna nere och fick se sin mandom... smälta bort. Tycker det trots allt var en bra kasterering av det tröttsamma rape/revenge-temat. Dessutom gav kvinnorna honom på nöten rejält också.
Noterade också att filmen är långt ifrån så grabbig som den skulle kunna ha varit, men lustigt nog så innehåller den en sån stor dos människorespekt (trodde inte jag skulle skriva det om Planet Terror) och ser till att människor i underläge vinna, för det mesta i alla fall. Utan att för den delen spara på blod och gore!
Jag tyckte Death Proof var bra, OM den hade visats i sin kortare amerikanska version. Men Planet Terror var överlägset bättre.
Skicka en kommentar