Svensk roundup 1: Se upp för dårarna

OBS - innehåller spoilers!

Den svenska filmhösten kickar snart igång på allvar - i september är peppen stor när både Daniel Wallentins Ett öga rött och Roy Anderssons Du levande äntligen går upp. I år har jag föresatt mig att faktiskt se alla svenska långfilmer (troligen minus en eller annan lovvärd dokumentär och barnfilm) så man vet vad man snackar om, och kan tippa Guldbaggarna med hedern i behåll nästa år. Det har alltså äntligen blivit dags att se ikapp de svenska filmer jag missat under våren.

Detta betyder tyvärr att jag måste utstå en del hemskheter och förnedring, to boldly go where no mere mortal has dared... men mer om Allt om min buske lite senare. Först ut är Helena Bergströms Se upp för dårarna, som fick oväntat fin kritik när den gick upp i början av året, adjektiv som "glad", "positiv" och "charmig" strösslades ut av nöjda kritiker. Och visst blir man glad av Bergströms regidebut, särskilt om man gläds som allra mest åt forcerat skådespeleri, halvbakade storylines och rent absurda svängningar i tonträff. De två unga tjejerna i huvudrollerna spelas med stor, manierad nybörjarenergi påhejade av en regissör som gillar när det "händer grejer" och det snubblas och skrattas mycket och härligt åt livets inbyggda tokigheter.

Vilket funkar. Men karaktärerna är tunna och underkastade ett manus som staplar händelser efter varandra helt ur fas med människorna i filmen. Elins pojkvän är först en snäll och valpig pushover för att fem minuter senare bli ett egoistiskt svin? Yasmin börjar plötsligt lusta efter honom för att han ringde taxi åt henne när Elin somnat tre scener tidigare? Och Yasmins mamma går från lyckligt frånskild varannan vecka-förälder med en SUV-sportande Steve Kratz till att återvända till maken när han sväljer sin stolthet och hasplar ur sig tre meningar på svenska? "Du har förändrats." (I och för sig, Steve Kratz? I rest my case.) Allt för att klämma in nåt som för berättelsen framåt eller knyter ihop ett par trådar, även om det saknar all underbyggnad. Det här är också den typen av film där huvudpersonerna, i det är fallet två smarta och snygga tjejer, har en (1) kompis var, inget mer, inga perifera vänner, nada. Only in the movies.

Bäst: Yasmins pappas upprättelse som toppkirurg i ett smygrasistiskt Sverige, efter den klimaktiska operationen av "Tjocke-Mehmet" (underbart smeknamn), må vara en studie i orimlig wish-fulfillment och skamlös feelgood, men jag älskade varenda scen. Och Korhan Abay påminde förhoppningsvis vår samlade castingkår om att, hey, alla medelålders invandrarmän i svensk film måste inte spelas av Hassan Brijany. Det finns fler!

Sämst: När en helt ointressant birollsfigur i elfte timmen blir viktig för att sätta sprutt på filmens final och tjejerna bustar honom som vapensmugglare blir det Kalle Blomkvist på en rent parodiskt låg nivå.

Guldbaggar? Nja. Skulle isåfall vara Korhan Abay för Bästa manliga biroll.

Andra bloggar om: Se upp för dårarna, Helena Bergström, film, svensk film