Trailer-pepp: Superhero Movie

Jag är osäker på exakt hur peppad man bör vara på ännu en parodifilm, men kommande Superhero Movie (premiär nästa vecka) sportar åtminstone en lysande trailer. Inte den vanliga, med en oerhört gammal Leslie Nielsen och många helknasiga krockar med lyktstolpe, utan den där en nybakad skådis vid namn Miles Fisher sätter en Tom Cruise-imitation som är fullständigt klockren. Två underbara minuter som sannolikt är bättre än hela filmen.



(via /film)

Andra bloggar om: Superhero Movie, Tom Cruise, film

Varför?

Fråga: vad är mer deprimerande och själsdödande än en kass remake på en klassisk skräckfilm? Svar: en sequel till en kass remake på en klassisk skräckfilm.

OK, nu var inte Alexander Ajas remake på The Hills Have Eyes så pjåkig, men även om de krämade på med övervåld (stackars Ted Levine blev tom bränd levande) var den ändå tamare än Wes Cravens original från '77, som fortfarande känns otroligt rå, mycket tack vare låg budget och sjuttiotalsdamm. Och Michael Berryman förstås. Remaken var i vanlig ordning slickare men man förväntar sig liksom tortyr numera, och blir mest sorgsen och trött när de sätter igång. Men uppföljaren The Hills Have Eyes 2 är bara jobbig: ett gäng hjärndöda marines hamnar mitt i den stängda gruvan och blir mutantmat en efter en i en tröstlös radda. Man hatar dem, och vill att de ska dö. Tyvärr är mutanterna med alldeles för lite, istället vankas timmavis av illa skrivet soldatkäbbel signerat Craven och hans son, som säkert vek en hel eftermiddag. Jag kunde inte ens se slutet, datorn hängde sig gång på gång, antagligen av skam.

Så varför såg jag då skiten? För att jag kunde. Jag skulle aldrig orkat hyra den på dvd. Men när den bara ligger därute, for the picking, och man känner att lite gore en sen kväll är vad man behöver för att orka nästa dag, är det svårt att låta bli.

Det här är i själva verket ett stort problem som sällan tas upp i fildelningsdebatten: att man laddar ner och i värsta fall också ser en massa skit bara för att det går. Damn you bit torrent, damn you straight to hell!

Andra bloggar om: The Hills Have Eyes, The Hills Have Eyes 2, Wes Craven, Alexandre Aja, skräckfilm, film

Angel, Angel, down we go together

För dig som sett och kanske skrattat elakt åt trailern till Colin Nutleys film Angel (premiär imorgon) kan jag rekommendera det här inlägget på Weird Science.

This Life +10 (minus charmen)

Ledsen att behöva skriva ett riktigt gnälligt inlägg såhär på fredagkvällen, men jag känner det angeläget att höja ett varningens finger för alla som eventuellt gått och peppat på reunion-asvnittet av This Life (Livet kan börja), som sänds imorgon lördag kväll i SVT. Jag skrev upphetsat om det nya avsnittet redan i juli 2005 (jisses vad tiden går) och var snabb med att beställa dvd:n när den släpptes i England för lite drygt ett år sen. Så laddade fru Conan och jag upp med ostbågarna och vinet och bespetsade oss på att njuta en sista gång av Miles och Annas käftande... men möttes av ett gigantiskt västgötaklimax.

I korthet: alla är otrevliga, Milly i synnerhet (det kändes plötsligt smärtsamt att vi tagit henne som inspiration till vår äldsta dotters mellannamn). Ramhandlingen är genuint jobbig: Egg har blivit så framgångsrik att ett realityteve-team ska följa honom dygnet runt, därför förses alla i gänget med varsin videokamera så att de kan spela in sina ocensurerade tankar, dokusåpa-stylee, ett berättargrepp som känns lika nattståndet som krystat. Miles har en konstig relation med en thailändsk kvinna; en helt obegripligt figur. Anna, Egg, Warren - alla har blivit egocentrerade skitstövlar - men inte på ett kul eller intressant sätt. Jag vet inte vad seriens skapare Amy Jenkins vill säga med det här.

Visst är man en sucker för nostalgi, men jag begär inte att reunion-filmen ska vara exakt likadan som serien var back in the day - men det här var bara deppigt. Bara så ni vet. Kanske hade jag satt förväntningarna enormt högt. Vad tyckte ni?

Mickey Rourke, våren 2008

Frågor på det?

Grand Archives

Nån som var och såg Band of Horses på Debaser i torsdags och kan berätta hur fantastiskt det var? En klen tröst för oss bozos som var för sena för att få biljett är Grand Archives, det (hyfsat) nya bandet från f d Band of Horses-gitarristen Mat Brooke. Vacker och extremt gubbig skägg & flanell-rock, lyssna särskilt på drömska Torn Blue Foam Couch.

Andra bloggar om: Grand Archives, musik, gubbrock

Tropic Thunder

Det här skulle, i bästa fall, kunna vara årets roligaste film. Tropic Thunder är Ben Stillers första regijobb sen Zoolander, och handlar om tre skådisar (Stiller, Jack Black och Robert Downey Jr) som har blivit castade i den dyraste och mest ambitiösa Vietnamfilmen nånsin. Handlingen:

Downey plays one of a team of self-indulgent stars cast in the modern equivalent of Apocalypse Now. Stiller plays an action hero who has just adopted a baby from Asia but worries that ''all the good ones are gone.'' Black portrays a comedian known for performing multiple roles in a single film — his latest is called The Fatties: Fart 2. But when the film's director (Steve Coogan) and writer (Nick Nolte) get fed up with their prima donna cast, they drop them into the jungle to fend for themselves. The actors think they're doing some sort of full-immersion filmmaking, but the danger they're in is very real.

Robert Downey Jr spelar Oscarvinnaren Kirk Lazarus, vars rollfigur egentligen är svart, så han gör en Al Jolson och sminkar sig (till "skokrämsneger" som min gamle filmlärare skulle sagt) med hyfsat resultat att döma av bilden. ''If it's done right, it could be the type of role you called Peter Sellers to do 35 years ago,'' säger Downey till Entertainment Weekly. ''If you don't do it right, we're going to hell.'' Men testvisningar av en råkopia för demografen African-Americans har funkat bra, så Stiller är lugn. Idén är att göra narr av fåfänga och dryga skådisar, och Stiller har kallat in cameos från bla Tom Cruise och Tobey Maguire som gissningsvis får driva lite med sig själva.

Det här kan faktiskt bli hur bra som helst. Även om skämten om Hollywoods adoptionsvurm och faiblesse för pruttkomedier Eddie Murphy-stylee kanske inte är enastående flinade jag högt åt synopsis ovan (hjälpt av Stillers överspända Blue Steel-blick förstås). Det blir svårt att misslyckas med den trion i huvudrollerna, släng i lite smarta metaskämt och lägg till Bill Hader, så borde saken rimligen vara biff. USA-premiär i augusti, trailern släpps 17 mars och då lär det visa sig om Stiller är på rätt spår. Pepp!

UPDATE: Nu finns det en första teaser ute, med skönt anabol stämning. Mer explosioner än skämt men det ser rätt lovande ut, eller vad tycker ni? Se trailern här.

(via /film)

Andra bloggar om: Tropic Thunder, Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, film

Quo Vadis, Zach?

Slötittade några spridda minuter på Garden State på trean ikväll. Tillräckligt för att konstatera att den sannolikt håller än, trots misstanken om att Braffs feelgoodmys (som man ju älskade när det begav sig) kanske skulle kännas lite kväljande såhär några år efteråt. Märkligast av allt var att se Jean Smart (lysande som "nervösa" presidentfru Logan i femte säsongen av 24) som Peter Sarsgaards milf-morsa. Men vart tog Braff vägen sen? Imdb listar bara senaste säsongen av Scrubs, som haft strejkuppehåll sen i december, och Braffs eventuella medverkan i amerikaniseringen av Susanne Biers Älskar dig för evigt, som (lyckligtvis) verkar stannat upp. Och så hans senaste filmroll The Ex, som gick upp förra våren i USA, till usla recensioner och vissen boxoffice. Så dåligt gick det att den bytte namn till (riktigt klena) Fast Track, och nu finns den på svensk dvd.

Braff spelar en kock i NY som får sparken eftersom han nitar sitt asshole till chef. Känsligt läge eftersom han precis ska ha en bebis med Amanda Peet, som är lyckad advokat. Så paret flyttar hem till Peets familj i Ohio, Peet blir homemaker och Braff tvingas börja som AD på en reklambyrå som drivs av Peets pappa. Braff klantar sig hela tiden och måste svettas inför Peets mammagnäll, och plågsamt förutsägbara krockar inträffar i en ojämn mix av Mandomsprovet och Meet the Parents och ett gäng andra släkten är värst-komedier. Alltsomoftast är det ungefär lika skoj som det ser ut på omslaget ovan.

MEN - det finns några glädjeämnen. Peets pappa spelas av Charles Grodin, den fattige mannens Chevy Chase, som i hela sin karriär burit på ett löfte om att en dag vara en lysande komiker men aldrig egentligen levererat - här är han återigen ganska rolig. SNL-fejs som Amy Poehler och Fred Armisen dyker upp och är exakt sådär småroliga som SNL-fejs brukar vara när de dyker upp i småroller i den här typen av lätta komedier. Så långt så puttrigt - men filmen ägs av Jason Bateman som är fenomenalt vidrig som Chip, Amanda Peets ex (därav titeln) som såklart fortfarande har en crush på henne, är Grodins gullegris på reklambyrån och - bada bing! - sitter i rullstol, och därmed är oantastlig trots Braffs rättmätiga vrede. Chip är en total skitstövel och Bateman kramar guld ur några scener som går ut på att Zach Braff förnedras utan att kunna göra något åt det, vilket är fin underhållning.

Filmer där killen ska duga i familjens ögon men ständigt lyckas fucka upp allting och får skäll av tjejen som är asjobbig men ska uppfattas som åtråvärd är oftast bara deprimerande, men Chip är en såpass lyckad figur att det är snudd på värt en dvd-hyra, åtminstone för fans av Jason Bateman.

Men Zach Braffs karriär är fortfarande missing in action.

Andra bloggar om: Zack Braff, Fast Track, The Ex, Jason Bateman, film