Pust, pes. Så var det över! 70 filmer blev det (eller - i ärlighetens namn ett par tre till som jag skamlöst skippar, så blir slutsiffran jämn och bra).
Tanken från början var ju att skriva om filmerna i den takt jag såg dem, men så blev det förstås inte, därav panikskrivandet mot slutet för att beta av backloggen. Utmaningen i att skriva om allt man ser var också att tvingas skriva något (förhoppningsvis) läsvärt även om filmer som bara var okej – det är som bekant lätt att hylla och skönt att såga men filmer som bara är mediokra, vad säger man om dem? Det var det svåraste.
Anywho, jag har sett lite för få av årets förmodade mästerverk på bio för att göra en riktigt mäktig topp tio. Men utifrån vad jag sett av det som släppts i år, ser det ut såhär:
Bäst 2011
1. Drive
2. Super 8
3. Enter the Void
4. Black Swan
5. X-Men: First Class
Bubblare: Cyrus, Maktens män, Apornas planet, Tintin, Sound of Noise.
Sämst 2011
Hall Pass och Hanna.
Det var det. Vi ses igen 2012, då blir det något helt annat.
GOTT NYTT ÅR!
"Mumblecore films are generally set in a post-college milieu, with characters that are typically heterosexual, white, middle class, and in their twenties. These films are typically character-driven, focusing more on relationships than conventional plot points. Naturalism - both in performance and dialogue - is a key feature. Mumblecore films are general produced with a low or micro-budget and low production values." (Wikipedia)
Har dålig koll på denna subgenre (och kikar man på listan över filmer har de väl knappt släppts i Sverige, vare sig på bio eller dvd) men bröderna Mark och Jay Duplass anses tillhöra "the movement". Cyrus är deras mest mainstreamiga film, dock med indieskådisar som Jonah Hill, John C. Reilly, Marisa Tomei och Catherine Keener i huvudrollerna. Rena drömcasten, och de levererar en fin berättelse: nyskilde Reilly blir blixtförälskad i sexiga Tomei, men stöter på trubbel när han kommer hem till henne och inser att mor och hemmapojken Jonah Hill har en lite väl tajt relation.
Cyrus är till synes en frodig komedi à la Farrelly Brothers, men är mycket mer inriktad på dialogen och karaktärerna än på skämten. Spelet är unisont svinbra, och Hill (pre-diet) gör en nyanserad tolkning av en roll som väldigt lätt kunde slå över i fars. Direkt till dvd i Sverige men i all anspråkslöshet en av de bästa filmer jag sett i år.
Mattias Alkberg har redan skrivit den ultimata recensionen av Jägarna 2 i Norrbottens-Kuriren - läs den. Jag kan bara skriva under: när Kjell Sundvall är i farten snackar vi inte finlir utan det är "ett jävla drag" inte minst i spelet, som är stort och yvigt. Jag har svårt för Lassgårds slöa blick och alltmer Leif GW Persson-emulerande sludder, men Peter Stormare (i missklädsamt fittskägg) är rejält bra och skämsögonblicken oväntat få. En gedigen, robust, köttig, testosteronosande thriller – jag diggade.
Tjecken Jaromil Jires surrealistiska saga Valerie and Her Week of Wonders från 1970 låter sig inte beskrivas så lätt. Det är en märklig, diffus, suggestiv lång dröm om trettonåriga Valerie som vaknar upp (eller somnar om?) till en omtumlande, dåsig, erotisk och skrämmande resa från barndom till vuxenhet. En sömngångaraktigt vacker saga med inslag av skräck, fantasy, mjukporr och Alice i Underlandet, fenomenalt snyggt fotad – som klyschan går: man kan ta vilken freeze frame som helst och få en ytterst delikat fondvägg som kommer att imponera på vännerna.
Detta är filmen som inspirerade Broadcast till deras egenartade sound, i synnerhet Valerie från mästerliga albumet Haha Sound som är en hommage till/ripoff av Lubos Fisers kongenialt spröda filmmusik.
Far out, maaan! Gaspar Noés headtrip Enter the Void är väl ungefär så sinnesutvidgande och surrealistiskt man kan ha det på bio, utan att ta LSD innan. Eller vad vet jag, min oerhört ringa erfarenhet av droger sträcker sig väl till ett munbloss på en torr joint på en kickoff i Prag för tio år sen. Hursomhelst, jag satt som ett tänt ljus i två timmar och bara tog in Noés svävande steadicamåkningar, ändlösa tagningar och drogdåsiga, flytande stämning i ett drömlikt och våldsamt Tokyo. Medges att det blev en gnutta tröttsamt mot slutet, men då bjuder Noé i gengäld på så mycket smarriga jagupplösande sexscener att Freud skulle haft heltidsjobb i ett år framöver. Rekommenderas mycket varmt, helst av allt på bio men gärna på bluray eftersom Benoit Debies foto är magnifikt. Släpp garden, ta en näve åksjuketabletter och låt dig dras in i malströmmen. Heavy!
Harry Potter and the... äh, vi kallar den väl HP7:2 som alla andra, var mitt livs första (och hittills enda) film konsumerad i IMAX-format, i 3D, på AMC på 42nd St i New York. Yeah!
Jag passade på i somras när vi var där på bröllopsresa, fru Conan och jag. Nånstans i min febriga nördhjärna hade jag rört ihop IMAX med, ehrm, barndomens Cinema 2000 eller nåt och trodde att jag skulle få sitta i en bamsesalong med välvd duk och vara liksom helt omsluten av filmen åt alla håll. Så var det icket utan IMAX innebär helt enkelt fetare ljud och högre upplösning. Och det såg jäkligt bra ut, även om en halvtom salong en augustidag i NY inte riktigt blev den awesome happening jag peppade på.
Anywho, lyxproblem – HP7:2 var klart bättre än ettan, utan några tradiga longörer (minns den ändlösa stugsittningen i ettan) och ett biffigt slag på slutet. Och riktigt snygg och clean 3D.
Nu har jag sett samtliga Harry Potter-filmer men rör ändå ihop dem, jag har nåt slags vit fläck när det gäller den glasögonprydde filuren, och måste ständigt fråga hustrun (som har järnkoll) om vilken film Lupin var med i och vad som hände med Sirius Black och sådär. Men vi har köpt blurayboxen, och en omtitt med barnen är nära förestående. Fredagsmys, Hogwart-stylee.
Håller just nu på och plöjer Lance Henriksens självbiografi Not Bad for a Human. Trevlig läsning, Henriksen är en fascinerande person, helt självlärd och med ett minst sagt trassligt förflutet – han var analfabet upp i trettioårsåldern, och lärde sig i princip läsa genom att läsa manus. Henriksens finaste stund på vita duken är förstås som androiden Bishop i Aliens, men i samma veva spelade han även patriarken i vampyrfamiljen i Kathryn Bigelows skräckwestern Near Dark, tillsammans med Cameron-stammisar som Bill Paxton och Jenette Goldstein (och blivande Heroes-Petrellibrorsan Adrian Pasdar). En film som stått på dvd-hyllan och väntat i ett bra tag, i den fina Anchor Bay-utgåvan med extramumma. Peppen har varit lång... och det bär emot som tusan att skriva det men nog blev det kanske ett lite antiklimax ändå. Blodig och frän men långsam, snudd på seg, och aldrig riktigt så cool som den vill vara, även om vampyrposset som kuskar runt i en RV med trasiga kläder och hemgjort solskydd är skönt lo-fi. Ändå givetvis ett måste för fans av a) vampyrfilmer, b) Kathryn Bigelow och c) Bill Paxton. Vilket borde vara alla.
Ojoj, Darren Aronofskys psykoskräckmelodram har verkligen trillat bredvid, för att tala med Povel Ramel – jag såg den redan i mars. Två feta tummar upp, vill jag minnas. Både otippat och glädjande att en film som är mer Argento och Polanski än Stekta Gröna Tomater kan få en busslast med Oscars och grossa över 300 miljoner dollars.
Kanske sist på bollen här, men – spoiler alert! – visst existerar inte mamman (Barbara Hershey) i verkligheten? Man får ju bara se henne i lägenheten tillsammans med Portman. Hon lämnar den aldrig, och verkar dessutom leva i nåt slags Portman-fixerat förflutet. Känns som om hon är en både hämmande och stödjande kraft som symboliserar Portmans usla självkänsla snarare än en verklig person, och att hon troligen dött/stuckit efter att hon utsatt sin dotter får nåt hemskt övergrepp i barndomen. Så kändes det iallafall. Har jag rätt?
Uttråkad och suicidal lillgammal elvaåring blir trevande vän med vresig, alienerad portvakterska som i sin tur blir uppvaktad av klok och trevlig österländsk man, alla i samma bostadshus i Paris. Kan de lära sig något av varandra, få se sina fördomar komma på skam, kanske rentav växa som människor? Appappapp, jag tar genast tillbaka den sarkastiska ingången för Mona Achaches Igelkotten – baserad på Muriel Barberys bestseller Igelkottens elegans – är vad som i recensionerna för ömsinta och hjärtevärmande europeiska light-arthouse-rullar brukar kallas "en pärla". Mycket tack vare fint spel från alla tre huvudroller, framförallt Josianne Balasko, en snygg kvinna som genomgår en förfulning nästan i klass med Charlize Theron i Monster för sin roll som den bittra portvakterskan. Mysig feelgood för frankofiler sugna på nåt lagom.
Året bjussade på två romantiska sci fi-thrillers som startar extremt lovande och spårar ur lite mot slutet, så vi bakar för enkelhetens skull ihop dem:
Source Code, där Jake Gyllenhaal är fast i nåt slags labb-kontrollerat limbo och tvingas avvärja samma bombattack om och om igen, är Duncan Jones uppföljare till stilsäkra, Kubrick-vibbiga Moon. Även här är det existentialistisk identitetsmysteriös high tech-spänning på begränsad yta som gäller. En fascinerande och spännande första timme (Groundhog Day möter Inception!) förbyts mot ett tjorvigt romantiskt wish fulfilment-härke mot slutet. Synd och tråk, men innan dess en snygg och tät friller, och det blir såklart spännande att se vad Jones ska göra härnäst.
The Adjustment Bureau, efter en novell av Philip K. Dick, sportar Matt Damon och Emily Blunt som oväntat par stick i stäv med blivande toppolitikern Damons uttänkta livsbana, varför några mystiska män i sextiotalskostymer och hattar (ledda av alltid trivsamme John Slattery från Mad Men) bromsar romansen till Damons förtret.
En och annan cyniker har skojat elakt mot hatt- och dörr-festivalen i finalen, men jag tyckte det funkade, även om slutet kändes lite snopet - å andra sidan: ska man se filmen som en saga om människans fria vilja kontra Guds existens så ska man väl inte förvänta sig några enkla svar. En gedigen Dick-rulle.
Med blott elva dagar kvar av året och fortfarande runt 20 filmer i pajpen inser jag att det är dags att spurta på om vi jag ska bli klar med den här skiten med hedern i behåll. Så nu kör vi en liten roundup!
#55: Sound of Noise (2011)
Johannes Stjärne Nilssons och Ola Simonssons långfilms-spinoff på sina strålande kortfilmer Music for One Apartment and Six Drummers och Music for One X-Mas and Six Drummers är nästan lika briljant. Rytmikgänget vevar nu upp sina vardagshyss några snäpp och blir ljudterrorister, jagade av tondöve och komplexfyllde kommisarien Amadeus Warnebring (namnet!), strålande spelad av Bengt Braskered. Musikerna är ju inte skådisar och spelet svajar ibland, men det är en rolig, svängig och vacker film. Men varför heter den inte The Sound of Noise? Klart osnyggt utan bestämd artikel.
#56: Bridesmaids (2011)
Va, kan tjejer också va roliga? Fan vad skoj! Bridesmaids hajpades som värsta gross out-komedin, men förutom den smarriga diarréscenen är den en rar, vass romcom med en lysande Kristen Wiig i huvudrollen (och en riktigt odräglig Jon Hamm).
#57: Attack the Block (2011)
That's an alien bruv, believe! Toppenfilm. Gillade också alienbrumbjörnarna som en del dissat – genuint otäcka med sina lysande käftar tyckte jag.
#58: Somewhere (2010)
Sofia Coppola gör det hon gör bäst: långa långa tagningar på vilsna/uttråkade människor i konstiga sammanhang till oklanderligt indiesoundtrack. Kommer man in i stämningen så funkar det. Ingen film man bär med sig men hypnotiskt seg, lätt absurd, snygg och mysig, och Elle Fanning är återigen helt fantastisk.
#59: Four Lions (2010)
Kontroversiell terroristkomedi som egentligen är rätt tam jämfört med det Chris Morris gjorde på tv med Brass Eye och The Day Today, men lika smart. Välspelad, plågsamt rolig och i slutändan effektivt sorglig.
#60: Les parapluies de Cherbourg (1964)
Kan därmed äntligen bocka av Jacques Demys bitterljuva melodram, med Michel Legrands suveräna musik. Tror aldrig jag sett en film förut där all dialog sjungs fram, vilket ger en smått surrealistisk, drömsk upplevelse, särskilt om man förlorar sig i de klara, starka färgerna och vrålsnyggt stiliserade scenografin. Men kärlekshistorien i centrum är ingen dröm utan högst påverkad av samhällets konventioner, så Paraplyerna i Cherbourg blir inte samma mysigt sorglösa eskapism som, säg, En amerikan i Paris utan slutar helt knäckande med Legrands mästerliga, mäktiga I Will Wait for You. Ståpäls!
Vådan av att skjuta upp grejer... Jag såg den här på SVT i somras, under en av deras mysiga men sorgligt sällsynta skräckfilmsserier, och känner mig lätt senil denna slaskiga fredag i november när jag ska fiska upp den ur minnet. Romeros ikoniska original från 1968 är en av de läskigaste filmupplevelser jag haft: jag såg den i pojkrummet i Umeå, måste varit runt 14 år gammal, en sen kväll på Super Channel, med reklamavbrott, på en liten 16 tums-teve. Trots risiga odds blev det en mäktig afton och när lilltjejen kommer smygande med murarsleven mot slutet... Sweet Jesus vad jag darrade!
Men detta är alltså Tom Savinis remake och jag minns den som ganska trogen förlagan. Nu i färg, med extra gore, och som sig bör dussinskådisar i casten. Förutom två gamla skräckbekanta: Tom Towles (helt oförglömlig som Otis i Henry: Portrait of a Serial Killer) är perfekt som den asjobbige kverulanten, och Tony "Candyman" Todd stabil som vanligt i huvudrollen. Helt okej men pratar vi Romero-remakes är Zach Snyders Dawn of the Dead alltjämt vassast.
Hakuna matata! Jag hade faktiskt inte sett Lejonkungen förrän nu, och det blev en, eh, intressant upplevelse. Vi såg den i nya bluray-utgåvan med hela familjen, och även om jag ju visste att lille Simbas pappa skulle stryka med i början blev själva stampede-sekvensen en smärre chock. Den är lång! Och oerhört grym! En bit in på scenen, när den skenande gnuhjorden nästan gjort mos av parveln och den Shakesperianskt elake Scar – spoiler! – njutningsfyllt vräkt ner sin bror mot en säker död tittade min åttaåring på mig med ytterst förorättad blick och stormade in på sitt rum. Hon var inte ledsen, men redigt förbannad på att jag utsatt henne för detta. Sen byter filmen abrupt ton på en sekund när Timon och Pumbaa dyker upp och spexar till det, och resten av filmen blir totalt fredagsmys. Good ole Disney! Nu fattar jag vad more står för i deras slogan Movies, Magic & More. Det står för trauma.
Så nu kan jag äntligen bocka av den. Animeringen var inte direkt superhet, och på svenska fick man hålla till godo med Triple 'n' Touch-ikonen Frank Ådahl istället för Matthew Broderick som Simba. Å andra sidan är Rickard Wolff en lysande Scar istället för Jeremy Irons, så det jämnar ut sig.
Jag hajar ju att Lejonkungen har blivit en sån klassiker, men berodde det inte också på att det knappt fanns nån konkurrens 1994, pre-Pixar, pre-Dreamworks Animation och i en enklare, finare tid när familjen gick tillsammans på bio och kidsen inte hade så höga krav? Att en hel generation sjuttio- och åttiotalister gärna tar sina egna barn för att få uppleva fradgatuggande gnuer och fabeldjur med dödsångest är uppenbart: när 3D-konversionen av The Lion King gick upp i USA i september åkte den rätt upp på förstaplatsen på biotoppen.
Kanadensisk exploitation-rulle, årets andra (efter Machete) som började som en fejktrailer inom Grindhouse-projektet och sen blev en riktig långfilm. Bättre än Machete eftersom den verkligen går in för att vara en slaskig, trashig, våldsam och gritty b-rulle, och samtidigt sagoaktigt simpel social satir. Men jag börjar fundera på om jag kanske är lite för gammal för filmer där vidriga yuppieslynglar tar varsin eldkastare och torchar en hel skolbuss full med barn, eller sågar en hora i halsen så att blodet sprutar. Det finns en nasty ton i filmen, och egentligen gillar jag ju att Hobo with a Shotgun inte är självrefererande och meta utan går all in på snasket... Men det är en så envetet elak stämning i filmen att jag tröttnade på splattret, trots att Rutger Hauer gör sitt bästa. Urk.
Jules Dassins grekisk-amerikanska lustspel, på svenska Aldrig på en söndag, blev en stor hit och gjorde grekiska sångerskan Melina Mercouri till internationell filmstjärna. IMDb:s synopsis – an American scholar in Greece sets about improving a prostitute he's infatuated with – stämmer fint, det är en uppdaterad Pygmalion-saga i en liten grekisk kuststad med Dassin som en något beskäftig turistande amerikan och Mercouri som byns lokala "glädjeflicka" (dvs hora) som tillfredsställer alla byns karlar med samma goda humör, i en av filmhistoriens bästa/värsta exempel på "the happy hooker".
Ett upplägg som nog inte skulle passerat dagens värderingar (eller?), men Aldrig på en söndag är trots det en ganska charmig film. Dels för att Dassin gör sin rättrådige, fyrkantige ordning och reda-ivrare med fin komisk tajming, dels för att Mercouri ger sin märkliga karaktär ett visst djup, men framförallt för att filmen driver godmodigt med könsstereotyperna: männen är som buttra småbarn som surar och bråkar med varandra när de inte får ligga (och så är det ju inte ALLS i verkligheten). Mercouri glider snabbt mellan sorglös livsglädje och grubbel medan Dassin ivrigt och överpeppat försöker bilda henne medelst grekisk högkultur. Och surar när han inte får ligga.
Politiskt drama (på svenska Maktens män) i regi av George Clooney som också gör fin biroll som slick guvernörskandidat. Kan direkt säga att jag var fast med både hook, line and sinker samt hängslen och livrem redan under första fem minuterna: en direktsänd tv-debatt har precis rullat igång, Clooney parerar smidigt sin motståndares frågebatteri, i kulisserna står hans huvudrådgivare och nickar, kollegialt och bistert, mot sin motpart, en likaledes luttrad doldis. De spelas av... geekig trumvirvel... Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti! En casting gjord i himlen således. Det kan liksom inte gå fel efter det. Och resten av filmen är en välsmord, välspelad thriller om Ryan Goslings hårda väg från idealist till något lite mer... cyniskt. (I början är han en charmpelle, mot slutet liknar han mer den uttryckslöse snubben från Drive.)
Filmad pjäs och det märks (den här filmen funkar exakt lika bra hemma i soffan) men det stör inte, när spelet är så tajt och fint, castingen så perfekt, och Sorkin-stämningen (det är spelet bakom kulisserna som betyder något) så smarrig.
