fredag 9 december 2011

#53: The Lion King (1994)

Hakuna matata! Jag hade faktiskt inte sett Lejonkungen förrän nu, och det blev en, eh, intressant upplevelse. Vi såg den i nya bluray-utgåvan med hela familjen, och även om jag ju visste att lille Simbas pappa skulle stryka med i början blev själva stampede-sekvensen en smärre chock. Den är lång! Och oerhört grym! En bit in på scenen, när den skenande gnuhjorden nästan gjort mos av parveln och den Shakesperianskt elake Scar – spoiler! – njutningsfyllt vräkt ner sin bror mot en säker död tittade min åttaåring på mig med ytterst förorättad blick och stormade in på sitt rum. Hon var inte ledsen, men redigt förbannad på att jag utsatt henne för detta. Sen byter filmen abrupt ton på en sekund när Timon och Pumbaa dyker upp och spexar till det, och resten av filmen blir totalt fredagsmys. Good ole Disney! Nu fattar jag vad more står för i deras slogan Movies, Magic & More. Det står för trauma.

Så nu kan jag äntligen bocka av den. Animeringen var inte direkt superhet, och på svenska fick man hålla till godo med Triple 'n' Touch-ikonen Frank Ådahl istället för Matthew Broderick som Simba. Å andra sidan är Rickard Wolff en lysande Scar istället för Jeremy Irons, så det jämnar ut sig.

Jag hajar ju att Lejonkungen har blivit en sån klassiker, men berodde det inte också på att det knappt fanns nån konkurrens 1994, pre-Pixar, pre-Dreamworks Animation och i en enklare, finare tid när familjen gick tillsammans på bio och kidsen inte hade så höga krav? Att en hel generation sjuttio- och åttiotalister gärna tar sina egna barn för att få uppleva fradgatuggande gnuer och fabeldjur med dödsångest är uppenbart: när 3D-konversionen av The Lion King gick upp i USA i september åkte den rätt upp på förstaplatsen på biotoppen. 

Inga kommentarer: