#67: Enter the Void (2009)
Far out, maaan! Gaspar Noés headtrip Enter the Void är väl ungefär så sinnesutvidgande och surrealistiskt man kan ha det på bio, utan att ta LSD innan. Eller vad vet jag, min oerhört ringa erfarenhet av droger sträcker sig väl till ett munbloss på en torr joint på en kickoff i Prag för tio år sen. Hursomhelst, jag satt som ett tänt ljus i två timmar och bara tog in Noés svävande steadicamåkningar, ändlösa tagningar och drogdåsiga, flytande stämning i ett drömlikt och våldsamt Tokyo. Medges att det blev en gnutta tröttsamt mot slutet, men då bjuder Noé i gengäld på så mycket smarriga jagupplösande sexscener att Freud skulle haft heltidsjobb i ett år framöver. Rekommenderas mycket varmt, helst av allt på bio men gärna på bluray eftersom Benoit Debies foto är magnifikt. Släpp garden, ta en näve åksjuketabletter och låt dig dras in i malströmmen. Heavy!
2 kommentarer:
Ehrm. Här skulle jag (som dock inte nåtts av åksjukepilller-rekommendationen innan jag såg filmen) vilja kalla fotot för "SÖKT" snarare än magnifikt. Och om jag inte får kalla fotot SÖKT vill jag kalla det jävligt jobbigt. Men... jag blev lite sugen på att scora lite DMT. Jag har hört att man kan få se mekaniska hober under ruset om man har tur.
Hehe, ja du var ju tom tvungen att lämna lokalen... Är förundrad över att ingen (förutom du) har called my bluff på den här filmen, för hela filmen är ju SÖKT som fan om man är på det humöret. Men jag satt som sagt trollbunden som ett litet barn. Ooh, look at all the colours!
Skicka en kommentar