Med blott elva dagar kvar av året och fortfarande runt 20 filmer i pajpen inser jag att det är dags att spurta på om vi jag ska bli klar med den här skiten med hedern i behåll. Så nu kör vi en liten roundup!
#55: Sound of Noise (2011)
Johannes Stjärne Nilssons och Ola Simonssons långfilms-spinoff på sina strålande kortfilmer Music for One Apartment and Six Drummers och Music for One X-Mas and Six Drummers är nästan lika briljant. Rytmikgänget vevar nu upp sina vardagshyss några snäpp och blir ljudterrorister, jagade av tondöve och komplexfyllde kommisarien Amadeus Warnebring (namnet!), strålande spelad av Bengt Braskered. Musikerna är ju inte skådisar och spelet svajar ibland, men det är en rolig, svängig och vacker film. Men varför heter den inte The Sound of Noise? Klart osnyggt utan bestämd artikel.
#56: Bridesmaids (2011)
Va, kan tjejer också va roliga? Fan vad skoj! Bridesmaids hajpades som värsta gross out-komedin, men förutom den smarriga diarréscenen är den en rar, vass romcom med en lysande Kristen Wiig i huvudrollen (och en riktigt odräglig Jon Hamm).
#57: Attack the Block (2011)
That's an alien bruv, believe! Toppenfilm. Gillade också alienbrumbjörnarna som en del dissat – genuint otäcka med sina lysande käftar tyckte jag.
#58: Somewhere (2010)
Sofia Coppola gör det hon gör bäst: långa långa tagningar på vilsna/uttråkade människor i konstiga sammanhang till oklanderligt indiesoundtrack. Kommer man in i stämningen så funkar det. Ingen film man bär med sig men hypnotiskt seg, lätt absurd, snygg och mysig, och Elle Fanning är återigen helt fantastisk.
#59: Four Lions (2010)
Kontroversiell terroristkomedi som egentligen är rätt tam jämfört med det Chris Morris gjorde på tv med Brass Eye och The Day Today, men lika smart. Välspelad, plågsamt rolig och i slutändan effektivt sorglig.
#60: Les parapluies de Cherbourg (1964)
Kan därmed äntligen bocka av Jacques Demys bitterljuva melodram, med Michel Legrands suveräna musik. Tror aldrig jag sett en film förut där all dialog sjungs fram, vilket ger en smått surrealistisk, drömsk upplevelse, särskilt om man förlorar sig i de klara, starka färgerna och vrålsnyggt stiliserade scenografin. Men kärlekshistorien i centrum är ingen dröm utan högst påverkad av samhällets konventioner, så Paraplyerna i Cherbourg blir inte samma mysigt sorglösa eskapism som, säg, En amerikan i Paris utan slutar helt knäckande med Legrands mästerliga, mäktiga I Will Wait for You. Ståpäls!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar