Intresseklubben Antecknar, avsnitt 1: Snickarglädje!

Hallå där, filmdiggare! Igår var det äntligen premiär för Intresseklubben antecknar, en sprillans ny filmpodcast som min gode vän och SFQ-kollega Jesper Wiking har startat. 

Vi fokuserar på en regissör per avsnitt, djupdyker ner i en aktuell film av henom, och har en topp tre-lista i olika ämnen. Plus tävling förstås.

Det kändes lika bra att börja från början så första avsnittet handlar om vår idol John Carpenter och hans kung fu-action/screwball-komedi från 1986, Big Trouble in Little China, som Arrow i dagarna släpper i smarrig blurayutgåva. Och så listar vi våra topp tre Carpenter-favoriter.

Hur tillgodogör man sig då denna mumma? Det finns flera sätt:
Ladda ner från iTunes (eller bara sök på namnet i Podcaster-appen så hittar du oss)Lyssna via SoundCloud 
Följ vår Facebook-sida 

Välkomna!

Det är dags... för TVDags!

Den ultralåga aktiviteten på denna blogg ska inte bara skyllas på GTA V och allmän spleen, utan också på att jag från och med nu också skriver på TVDags, ett slags merger mellan Weird Science och teve-appen TVDags. Som medlem av en rätt så formidabel skara skribenter (hela redaktionen presenteras här) kommer jag framöver att ansvara för film på tv. 

Min blygsamma debut var en hyllning till dokumentären The American Scream, och idag har jag mödosamt vaskat fram 10 guldkorn på svenska Netflix. Och sen blir det 1-2 inlägg i veckan framöver.

Häng med från start! Och tack för att du fortfarande surfar in på Conan, snart ska det bli lite mer aktivitet även här.

Grattis, Brian!

Idag onsdag 11 september fyller min idol Brian De Palma 73 år, på bilden ovan med Nancy Allen cirka 1980. Detta firar jag med en liten drapa på Weird Science om hans senaste, tyvärr inte så lyckade sexthriller Passion, och hans tidigare, helt mästerliga sexthriller Dressed to Kill. Texten hittar du här!

Malmö Filmdagar: roundup!

Malmö Filmdagar avslutades i onsdags, och det blev som planerat två Weird Science-poddar där Martin Degrell och jag betade av de viktigaste filmerna ur höstens filmflod. 

I den första podcasten pratar vi om:
invigningsfilmen Monica Z (biopremiär 13 sept)
Lisa Langseths Hotell (4 okt)
Porrbiopicen Lovelace (dec)
Belgiska bluegrass/kärlek/cancerdramat The Broken Circle Breakdown (6 sept)
PO Enquist-filmatiseringen I lodjurets timma (27 sept)
...samt går på ett oerhört avslöjande seminarium om svensk filmkritik.

I den andra podden avhandlas:
Wong Kar Wais kung fu-epos The Grandmaster (biopremiär 13 sept)
Jeff Nichols hyllade Mud (15 nov)
Anna Odells långfilmsdebut Återträffen (4 okt)
Sundancevinnaren Fruitvale Station (3 jan 2014)
och avslutningsfilmen Mig äger ingen, efter Åsa Linderborgs självbiografi (8 nov)

I denna sändning avslöjar vi också årets (hittills) bästa film! Diskret ledtråd: bilden ovan. 

Malmö Filmdagar, here I comez

Imorgon måndag startar Malmö Filmdagar, då SFI och filmbranschen under tre späckade dagar visar ett gäng av höstens premiärer och det dricks öl och och nätverkas. Programmet i år känns lite klenare än vanligt, men det bjussas ändå på några godbitar. Jag ska se fyra av höstens svenska snackisar: Hotell av Lisa Langseth, Anna Odells långfilmsdebut Återträffen, Monica Z och Mig äger ingen efter Åsa Linderborgs fantastiska självbiografi. Samt Wong Kar-Wais enligt uppgift vrålsnygga kung fu-macka The Grandmaster, Sundancevinnaren Fruitvale Station, Jeff Nichols hyllade Mud och några till.  

För tredje gången tänker jag och min Weird Science-kollega Martin Degrell spela in podcaster från eventet – det lär bli två stycken, en på tisdag och en på onsdag. Du kommer att hitta dem här. Lyssna gärna!

Det gore bra nu

Jag såg nya svenska lågbudgetsplatterfesten Vittra som går upp på bio idag, och diggade. Läs min text på Weird Science!

Trailer-pepp: Gravity

Alfonso Cuarón har hållit på i flera år med sin kommande science fiction-thriller Gravity, hans första film som regissör sen fantastiska Children of Men. Men nu är den på gång: två trailers har släppts i dagarna och det ser rätt lovande ut. Clooney och Sandra Bullock spelar två astronauter som hamnar i blåsväder när deras rymdskepp blir mosat av rymdskrot, och de måste överleva ensamma i rymden med sinande syre. Premiär i oktober.

Man måste se trailrarna i ordning, annars är den andra helt menlös. Här är de:

Inte svinpeppad på Sandra Bullock, men annars kan det bli härligt. io9 och Gizmodo håller på att göra i brallerna av lycka över den två minuter långa förstatrailern som är gjord i "en tagning", men den känns kanske mer flashig än mäktig på riktigt, speciellt om man jämför med den obegripligt komplicerade och spännande bilscenen från Children of Men. 

Tydligen ska filmen inledas med en 17 minuter lång tagning (dregel!) och Cuarón uppges vara harmsen över att filmbolaget lagt in explosionsbrak i trailern och lovar istället en väldigt tyst film, vilket betyder kraftig Kubrick-stämning. Så: pepp! 

Ja! The Last of Us ÄR det bästa tv-spelet någonsin!

OBS: innehåller (milda) spoilers.

Goddagens! Nu har jag enligt sparfilen kört runt åtta timmar av The Last of Us, och måste nypa mig i armen: kan det stämma att jag bara avverkat 43% av spelet? Kan det stämma att jag har så fruktansvärt mycket härligt kvar? Jag är helt omkullblåst och tycker här och nu att The Last of Us är det bästa tv-spel jag någonsin kört. Jag tänker på det hela tiden, längtar tills aftonen kommer då barnen somnat och jag kan trycka på continue och fortsätta min kärva och våldsamma resa genom det postapokalyptiska, hopplösa och brutala Amerikat.

Första halvtimmen är bland det mest knäckande jag varit med om i tv-spelsväg, det är nog bara Resident Evil 2 och Heavy Rain som kan tävla. Otroligt starkt. Först impas man över hur snyggt det är, sen grips man av storyn och figurerna, och sen går allt åt helvete i en kort, nervig och oerhört effektiv start. 

Sen blire "20 Years Later" och lite snöpligt när spelet förvandlas till en två timmar lång tutorial om hur man smyger bakom lådor och gör takedowns på bovar... Allt känns väldigt mycket som en lång demobana från Naughty Dogs tidigare paradtitel Uncharted, fast tråkigare och utan humor. Men efter det blir spelet bara bättre och bättre.

Där jag är nu är det helt fantastiskt, en grymt suggestiv mix av smyg, skräck och pangpang. Clickers – en form av infekterade/zombies som är nästan blinda men går på hörsel och sliter upp halsen på en om man inte smyger tillräckligt tyst – är en av de mest fasansfulla tv-spelskreationer jag haft nöjet att bli slaktad av, om och om igen. De ger ifrån sig ett extremt otäckt strupklickande ljud, tänk den där djävulskt otäcka demonen i Ju-On: The Grudge så förstår ni, och kan man inte lura bort dem och smyga förbi blir man köttfärs på tre röda och väldigt obehagliga sekunder.

Jag gillar att spelet inte satsar på enkla skrämseleffekter utan låter utforskandet ta sin tid, det finns hur många ställen som helst där ett Resident Evil-spel hade gömt en zombie i en garderob eller plötsligt låtit en odöd storma in, men här tar man det lilla lugna.  Älskar att de är sparsmakade med Gustavo "Brokeback Mountain" Santaolallas fantastiska musik, långa stunder av tystnad och sen hans finstämda plink på gitarren... Otroligt fint. 

Kort sagt: jag älskar't! Och jag har inte ens hunnit använda pilbågen än. Längtar!

Känn lite sorg

Jag gillade verkligen Känn ingen sorg, Mårlind/Stein/Jackerts färgglada musiksaga – den är faktiskt ett absolut måste för Håkan-fans – men var ändå tvungen att klaga lite idag på Weird Science. Läs mer genom att klicka här! 

Thurston Moore på Debaser

I måndags spelade Thurston Moore med sitt nya band Chelsea Light Moving på Debaser Slussen, och det första jag såg när jag kom nerför betongtrappan var Thurston själv, i jeans, grön jacka och solbrillor. Jag slog mig ner med min vän på uteserveringen och sen satt vi och drack öl och smygkollade på honom när han vankade av och an och pratade i mobben i en halvtimme. Se usel paparazzi-bild ovan! Det känns ju fortfarande underligt att han och Kim inte längre är tillsammans, och mogna tankar i stil med "Undrar vem han snackar med så länge? Kim? Eller nya tjejen kanske?" for genom huvudet.

Hur var dom då? Jo, riktigt bra. Mycket härligare än skivan, som ärligt talat är ganska trist. CLM live låter förstås rätt mycket som Sonic Youth, men utan de bra låtarna och utan de mäktiga gitarrerna – Thurston satsar mer på mangel och det lät otroligt coolt och hårt. Dock med mellansnack där John Donne och diverse obskyra författare och poeter namedroppades. Peppad publik, go stämning och en riktigt fin kväll. Bandet: en kort, bister tjej på bas och två snubbar på gitarr och trummor, båda med den indie-uniform (urtvättad t-shirt, säckiga jeans, sneakers) som amerikaner är så unikt bra på att bära upp med respekten i behåll, långt upp i åldern.

För ett smakprov, se min Vine-film. Bara sex sekunder, men kör den på loop i några minuter så har du hela konserten i ett nötskal.

Morrissey på Wolverhampton Civic Hall

Morrisseys allra första solokonsert, på Wolverhampton Civic Hall den 22 december 1988, har gått till historien bland Smiths-fans. Det var första och sista gången han spelade med sättningen Mike Joyce, Andy Rourke och Craig Gannon (flitig extra Smiths-medlem). Spelningen utannonserades av BBC blott fyra dagar i förväg. Alla med en Morrissey-t-shirt fick komma in gratis, men bara hälften fick plats och det blev kravallstämning utanför. Det här är Woodstock, eller Bruce på Konserthuset 1975, fast för oss koftbärande, närsynta, damcykeltrampande Moz-fans.

En del av konserten har kunnat ses i videon till Sister, I'm a Poet från samlingen Hulmerist (som jag för övrigt köpte på VHS på mitt första storögda besök på Virgin Megastore i Manchester april 1991) och där får man en glimt av kaoset: bandet lät fansen komma upp och krama sin idol, och Morrissey slits nästan av scenen av överpeppade, svettiga kids i stora Smithströjor. 

Så för fem dagar sen, på Morrisseys 54-årsdag den 22 maj, la en vänlig själ ut hela konserten på youtube. Det är 39 mäktiga, fascinerande minuter. Morrissey, då 29 år, har kanske aldrig varit snyggare – hans hår har definitivt aldrig sett bättre ut. Tyvärr gör de Moz-dyrkande, deliriska kidsen som translikt slänger sig runt frälsarens hals att Morrissey knappt kan sjunga vissa låtar, särskilt Interseting Drug blir sabbad, och Disappointed låter rätt risig. Men annat, som extranumret Sweet and Tender Hooligan, låter helt fantastisk.

Skynda titta innan någon evil legal eagle tar bort klippet!

(via Slicing Up Eyballs)

Frankenweenie

Bästa filmen jag sett i år: Timpans långfilmsversion av Frankenweenie.
Jag skriver mer om den på Weird Science – klicka här!

Reklam: Det stora fobiquizet!

Jag och mina kamrater i Stockholms Filmquiz vältrar oss i tvångshandlingar, neuroser, hangups och fobier på Pet Sounds Bar, torsdag 23 maj. 
Facebook-eventet hittar du här.
Varmt välkommen!

Och tiotalets sämsta film hittills är...

Åååh nu ska det bli skönt med en pipa rök och ett glas portvin i skönaste länsfåtö--- meh, vad är nu detta, det knackar på dörren. Åååh suck jaja jag går väl och öppnar... Va, en dvärg!

Dvärg: "Yarr! Äre här det är fest eller!"

Eh va, nänä, Ni måste fått detta om bakfoten... Vad tusan, han satte sig vid köksbordet? How wude! Aja, tar väl en pipa rök och ett glas portvin i skönaste länsfåtö--- meh, vad är nu detta, det knackar på dörren. Åååh suck jaja jag går väl och öppnar... Va, en dvärg till!

Dvärg 2: "Yarr! Äre här det är fest eller!"

Eh va, nänä, Ni måste fått detta om bakfoten... Vad tusan, han ba satte sig vid köksbordet? How wude! 

Aja, tar väl en pipa rök och ett glas portvin i skönaste länsfåtö--- meh, vad är nu detta, det knackar på dörren. Åååh suck jaja jag går väl och öppnar... Va, ytterligare en dvärg!

Dvärg 3: "Yarr! Äre här det är fest eller!"

Eh va, nänä, Ni måste fått detta om bakfoten... Vad tusan, han ba satte sig vid köksbordet? How wude! 

Aja, tar väl en pipa rök och ett glas portvin i skönaste länsfåtö--- meh, vad är nu detta, det knackar på dörren. Åååh jag går väl och öppnar... Va, dvärg nummer 4!

Dvärg 4: "Yarr! Äre här det är fest eller!"

[en timme senare]

Ajajaja akta mitt porslin... och all mat... nämen sluta nu pojkar... och finaste lampan! Ock ock ock...

Gandalf: *skrockar och plirar in i kameran*

[en timme senare]

Dvärgar: "Hej hå, hej hå, till gruvan ska vi gå..."

Gandalf: *skrockar och plirar in i kameran*

[en timme senare]

*pust pes* Oj hjälp jag ramlar ner för stupet!! OMG

Gandalf: "De e lunch, jag räddar dig i sista sekunden! RUN!!" *skrockar och plirar in i kameran*

Hjälp, vi blir jagade av en massa fult animerade Wargar... eller vahetere, Warger? Wargs?

Gandalf: "De e lunch, jag räddar dig i sista sekunden! RUN!!" *skrockar och plirar in i kameran*

Hjälp, tre CGI-troll som är SÄMRE renderade än cave-trollet i första LOTR som kom för mer än tio år sen, Weta förihelvete...?

Gandalf: "De e lunch, jag räddar dig i sista sekunden!" *skrockar och plirar in i kameran*

Hjälp, en CGI-Orc-hövding-gubbe med gäddhäng som ser ut som en sån fet gungan i The Phantom Menace, Weta kom IGEN... 

Gandalf: "De e lunch, jag räddar dig i sista sekunden! RUN!!"  *skrockar och plirar in i kameran*

[8 timmar senare]

Oj kolla värsta utsikten! Nu ska jag--- 

THE END

Hejdå! Vi ses i din plånbok igen om ett halvår!

Tomb Raider: tortyrporr för Uncharted-fans

Har precis avslutat nya Tomb Raider, den senaste rebooten av det lite kantstötta Lara Croft-franchiset. Jag var aldrig ombord på båten med de första, geniförklarade Tomb Raider-spelen till PC utan har kört ett par tre av de ganska vissna uppföljarna på senare år. 

Nya Tomb Raider är på många sätt en TRIUMF: ett av de i särklass snyggaste spelen jag någonsin kört till Xbox 360 med fantastiska ljuseffekter, mäktiga snöstormar, episka regnskurar och outsägligt vackra solnedgångar. Smart bandesign, bedårande vackra miljöer och ett beroendeframkallande uppgraderingssystem för vapnen - varav pilbågen är det mest tillfredsställande. Att ljudlöst smyga fram genom de djupa skuggorna och fimpa en intet ont anande fiende på trettio meters håll med en pil rätt upp i kraniet är lika härligt hundrade gången som den första. 

Då kan man förlåta att manuset är rätt värdelöst och storyn mest består att jaga efter birollsfigurer så fruktansvärt trista att man gärna dödat (och helst torterat) dem själv om man bara kunnat. Märklig trivia för övrigt: samtliga bifigurer säger "Laura" och inte Lara genom hela spelet. Whut?

Tomb Raider 2013 är ett hopkok av Uncharteds klättringsraffel och Resident Evils ruggiga och blodiga skräckatmosfär – ett helgjutet äventyr man önskar skulle hållit på några timmar till. Ett plus är att Lara Croft-serien nu lämnat sin pubertala kvinnosyn – Laras gigantiska lökar är nu ersatta med ett par hyfsat normala (vilket i tv-spelsvärlden i och för sig fortfarande betyder stora). 

Nya TR bjussar på en mer nyanserad origin story där Lara inte är en superhjälte utan kämpar hårt för sin överlevnad. Väldigt hårt faktiskt. Efter ett tag rycker man till över av de kopiösa mängder stryk hon får: hon ramlar utför stup, rasar utför berghällar, snubblar, slungas in i stenväggar... Och när man dött några gånger inser man att spelet kanske bara växlat upp några snäpp i sin skeva kvinnosyn – från pojkrummet till tortyrkammaren? 

Dödsanimationerna är nämligen fruktansvärt slaskiga. Om Lara hamnar fel i ett vattenfall spetsas hon på vassa trädgrenar, som åker in genom hakan och ut genom bakhuvudet. Hoppar man fel med fallskärmen spetsas hon genom magen på en en annan trädgren. När hon blir mördad av bovarna hugger de svärdet rätt genom munnen och ut genom skallen... Falliskt våld när det är som smaskigast. 

Jag kan haja idén med att den oskyldiga Lara ska döpas i eld och komma ut på andra sidan som ett riktigt badass. Men när spelet är slut har hon fått så sanslösa mängder stryk, och spetsats på så många olika sätt på så många olika långa vassa föremål, att man undrar om spelutvecklarna är en smula störda? 

Franco the Great and Wonderful

Det är konstigt att vara filmnörd på tiotalet. Nu ska alla fräna regissörer man började digga som tjugoåring göra barnfilm i 3D. Peter Jackson med... allt nuförtin, Martin Scorsese med Hugo, James Cameron med Abadah, Tim Burton med Alice i Underlandet, som väl var okej fram till den hemska electric boogaloo-scenen... och nu Sam Raimi, med Oz the Great and Powerful. (Eller "Oz the Gweat and Tewwible" som man vill kalla den, efter den där asläskiga ehh... funktionshindrade (?) tjejen i Stephen Kings Pet Sematary.) 

Raimi, han som skramlade ihop pengar tillsammans med barndomskompisen Bruce Campbell och gjorde lågbudgetmästerverket Evil Dead, och sen splatter-slapstickfesten Evil Dead 2, och sen tappade bort sig litegrann med Spider-Man (fast tvåan var härlig) och sen gjorde geggig comeback med underskattade Drag Me to Hell. Ska han nu göra CGI-matiné featuring en tokrolig apa i piccolouniform med röst av Zach Braff? "Pepp!" (Man måste nog vara amerikan för att bli upphetsad över en prequel till Trollkarlen från Oz.)

Tack och lov har Raimi James Franco i huvudrollen, och Franco är faktiskt helt suverän. Han bär filmen på sina axlar, eller snarare på sitt sorglösa flin, fyller sin roll med så mycket älskvärd charm att mysmätaren slår i taket i nästan varje scen han är med i. Och filmen har lyckligtvis inte den där kliniska, döda looken som Burtons Alice hade, mer som ett färgglatt sockerpiller med fin 3D och en överjordiskt snygg Michelle Williams. Minus dock för Bruce Campbells cameo, som är av det menlösare slaget. Bäst är den första halvtimmen, som utspelar sig i Kansas 1905 och där Franco och Braff introduceras som halvtaffliga trollkarlar som reser runt på marknader i en skabbig husvagn, filmat i sepiaton och 4:3-format. Jag hade gärna sett en hel långfilm om det.

Nu när Raimi fått sin barnfilm ur systemet tycker jag det är dags för nåt lite vuxnare. Tills dess är det bara att längta efter Evil Dead-remaken, som fått Tapert/Raimi/Campbells välsignelse och som enligt recensionerna hör och häpna lär vara rätt bra. Jag har skippat alla trailers och vill se den osabbad. Premiär 10 maj. Evil Pepp!

Plötsligt händer det

Sov gott, Ebert

Trailer-pepp: Only God Forgives

Trogna läsare vet ju att jag var VÄLDIGT förtjust i Drive, så när nu Nicolas Winding Refns och Ryan Goslings nya samarbete Only God Forgives äntligen närmar sig börjar peppen bli enorm. En blond Kristin Scott-Thomas spelar iskall maffiamorsa som driver ett brottssyndikat i Bangkok, Gosling är hennes läckre son som måste ut och dräpa när hans bror blir mördad... Mums! Trailern bjussar på samma drömska, stiliserade stämning och knallhårda ultravåld som Drive, så det här ser ut att bli hur smaskens som helst. Premiär i juli.

The Imposter

Spana in fejset ovan. Det tillhör en av de mest märkliga, fascinerande och obehagliga personer jag sett på film. Jag säger inget mer, för ju mindre man vet om Bart Laytons hyllade The Imposter (dvd-släpp nästa vecka) desto bättre är det. Jag visste ingenting, mer än att jag missade den på bio och att den fått fantastisk kritik överallt, och satt mest och gapade. 

Det är en dokumentärfilm med ruggigt snyggt foto och skickliga reenactment-scener som sömlöst glider in i intervjuscener och som sakta rullar upp en rövarhistoria som är helt osannolik, med figurer som hämtade ur en riktigt tät kriminalfilm. Det bästa jag sett hittills i år! 

Lova att du inte läser nåt mer om den på internet, och så ser du den bara. Sen kommer du aldrig att glömma det där fejset, och det där flinet.

Louis CK på Globen

Det är kanske lite fjantigt men skitsamma: jag erkänner att det var lite roligare att avguda Louis CK för, säg, tre år sen än det är nu, när han brejkat och – åtminstone i Stockholm, mars 2013 –  officiellt är "världens roligaste man", både i DN och Aftonbladet och i annonser på tunnelbanan. Det är den gamla indiekillen i mig som spökar. Vi som var på hanses första sverigebesök, på Chinateatern 2009, minns en helt fantastisk kväll. Efteråt stod en trött men trevlig Louis CK i foajén och skrev autografer, så jag fick min nerdiga fan-bild på CK med armarna om mig och min bror, den jag brukar sätta som profilbild på Fejan en gång per halvår för att hösta in nya, impade likes. (Tragiskt, men också härligt.) 

I lördags kom Han till Globen. Inte lika intimt förstås, och med plats på rad 35 tittade jag mest på tv-skärmen, men det var ändå gudomligt roligt. Nytt material, han har till stor del lämnat familjelivet bakom sig, även om en hyllning till skilsmässan var bland kvällens bästa. CK är som bekant en stor moralist vilket var än mer tydligt igår, särskilt i avslutande delen om ens etiska svanföring kontra de motargument som ens lägre jag har. Samtidigt som han fortsätter köra på om vilken vidrig slob han är samma sekund han lämnat sina döttrar till exfrun. 

Mitt enda klag på hans förra sväng, annars suveräna Live at the Beacon Theatre (som ni givetvis ska köpa bums här om ni inte gjort det redan), var att han ett par gånger gjorde en grej av vilka vidrigheter han sa, att han koketterade lite med det. Det är borta nu: den här akten är lite mindre snuskig, även om han drog iväg några oförglömliga bilder apropå kroppens förfall. Enda orosmolnet kom när han började på en drapa om mobiltelefoner och Facebook, och jag var orolig att han skulle bli lite mossig (som Seinfeld blev när han var på Globen för två år sen) men det var ingen fara: hans material om "the Cloud" och om hur föräldrar lägger upp barnens aktiviteter på Fejan fast ingen kollar var underbara. 

Nu peppar vi på den kommande HBO-specialaren Oh My God! Vet inte om det är det här materialet han kör där - nån som har koll?

John Grant är tillbaka!

Första gången jag såg omslaget till John Grants Queen of Denmark nån gång våren 2010 tänkte jag: shit, har Thorsten Flinck släppt en skiva? Men bakom det risiga fotot på en klart Thorre-liknande och sinister Grant fanns det årets bästa album. Jag hade aldrig hört talas om Grant, eller indiebandet The Czars som han ledde på nittiotalet, så han kom från "ingenstans" och bara sopade banan med sin besinningslöst mörka och vackra skiva. 

Storyn – som jag minns den från Mojo – var så bra: Grant la ner bandet, brottades med depressioner och sin homosexualitet, blev smärtsamt dumpad, krökade och knarkade hårt, begick närapå självmord innan Midlake plockade upp honom, peppade honom, fick honom att sluta kröka, tog in honom i studion och producerade skivan med sitt mjuka, organiska sound. Albumet också blev dubbelt bra eftersom man kunde låtsas att det var Midlakes uppföljare till mästerverket The Trials of Van Occupanther istället för den vackra men bustrista snarkfesten The Courage of Others. Grants trasiga persona parad med Midlakes ljudbild, med starka, bittert roliga texter och sanslöst vackra melodier är vad som gör The Queen of Denmark så sjukt bra. Grant kryddar dessutom med nördiga filmreferenser, lyssna t ex på Sigourney Weaver där han refererar till både Aliens och Coppolas Bram Stoker's Dracula. 

Tre år senare har Grant flyttat till Reykjavik, lyckats bli hiv-positiv och spelat in ett nytt album. Grant ger alltid "good copy": i nya Uncut, apropå att han fortfarande sjunger sånger riktade till sitt livs kärlek Charlie som krossade hans hjärta, svarar han "It affected me so deeply as it was the first relationship I experienced after I got sober. It was raw for me because I couldn't just do a bunch of blow off some guy's hard cock."

Två Midlake-snubbar är visserligen kvar men sprillans albumet Pale Green Ghosts är till ungefär hälften oerhört syntigt, med produktion av en från isländska spexarna Gus Gus. Första låten, tillika singeln Pale Green Ghosts, är HELT KNÄCKANDE FANTASTISK, oh resten... jag lyssnar i realtid medan jag skriver och har hunnit till femte låten It Doesn't Matter to Him och det låter svinbra, med lysande, självrannsakande texter. Årets skiva redan nu?

The Most Dangerous Game

Det är så låg aktivitet här just nu att det nästan är OVERKLIGT och KUSLIGT... men läs gärna min text om 30-talsrafflet The Most Dangerous Game – som är extramaterial på Studio S smarriga nyutgåva av King Kong – på Weird Science istället. Klicka här!

V/H/S

Den kortfilm jag var mest peppad på i V/H/S, en ensembleskräckis där ett gäng up and coming-regissörer gjort varsitt found footage-raffel, var den som visade sig vara klenast. Ti West har ju gjort fantastiska House of the Devil och The Innkeepers, men hans kortis här, om ett par trista backpackers som stöter på en mystisk kvinna en sen kväll på ett motell, visade hela konceptet från sin sämsta sida: en bra idé, inte tillräckligt genomtänkt för att hålla som en egen film, men helt okej tillsammans med de andra. 

Trots det finns det oerhört mycket mumma. Ramhandlingen, där ett gäng asjobbiga snubbar bryter sig in i ett ödehus och hittar en död man och travar med vhs-kassetter som de tittar på, är slapp, men filmerna de glor på är härliga. 

Allra bäst är första och sista segmentet. "Amateur Night" av David Bruckner handlar om tre kåta snubbar som efter en blöt kväll lyckas få med två tjejer på hotellrummet och ska filma akten med en hemlig kamera gömd i den snälla killens glasögon. Men den ena tjejen är lite konstig... och allt slutar i ett smarrigt blodbad. Den sista handlar om fyra snubbar som letar efter ett Halloweenpartaj och hamnar i ett hus det spökar i på riktigt, och har en utdragen final som är helt frenetisk och vanvettigt underhållande. CGI-effekter ser dessutom jäkligt bra ut när det är fejk-vhs. 

Annars är det fascinerande hur V/H/S lyckas vara både hyfsat nyskapande  – det obligatoriska found footage-problemet att någon hela tiden, oavsett hur vettskrämd man är, måste hålla inne REC-knappen för att det ska bli film, är löst genom att variera filmandet med webcam, gömda kameror och annat – samtidigt som det flashas ett par lökar i varje kortis, mer eller mindre "naturligt", i sann exploitation-anda. 

Det är fint att regissörsgänget, de flesta födda kring 1980 och fortfarande i VHS-ålder när de konsumerade som mest film, hyllar den svarta kassetten, även om flera av filmerna rimligtvis borde sparats på fil eftersom de är filmade med hd-kamera, om nu premissen skulle vara "verklig". VHS-kassetten i all sin analoghet, med sitt klumpiga klossiga format och mekaniska läten får en alldeles egen inneboende ondska, precis som i Ringu. Men den kom i slutet av nittiotalet då vhs fortfarande var ett aktivt format, nu är den så obsolet att man kan börja nostalgisera på allvar.

Därför är det förstås fint att vi får undervisa kidsen (dagens sjuttonåringar var väl runt två år när dvd:n tog över?) om det gamla formatet. Jag blev glad när jag såg att den obligatoriska uppföljaren till V/H/S (som snabbproducerades och premiärvisades för några veckor sen i Sundance) heter S-VHS, vilket är oerhört nördigt och publikfrånvänt... men nu verkar de klokt nog ha bytt namn till rimligare (men tråkigare) V/H/S/2. 

Sjuttiotalsstämning!

Hallå där, filmintresserade i Stockholmstrakten! Om ni vill se mig på småfyllan med en mick i handen, dragandes usla ordvitsar och meningslös trivia kring ett antal bona fide sjuttiotalsfilmer, då är det läge att dyka upp på Pet Sounds Bar nu på torsdag den 21 februari då det är quizdags igen! Mer info finns på vårt Facebook-event, har du inte Facebook är du välkommen ändå. 

Låtpolisen rycker ut: Depeche Modes "Heaven"

Förra veckan släppte Depeche Mode sin första singel på ett par år, Heaven. Man längtar ju alltid efter en poplåt snarare än en tryckare, men jag tycker den är bra. 



Men, vänta nu... påminner den inte om en annan låt? Jo, visst är det Portisheads gamla fina Glory Box från 1995! 

Jämför särskilt Daves "Forever and ever" vid till exempel 02:42 med Beth Gibbons "This is the beginning of forever and forever" vid 02:55 (precis innan trummorna går bananas).

Sen var det förstås inte bara Portishead som skrev låten, de har ju samplat det mesta av den, precis som Tricky gjorde på fantastiska "Hell Is Round the Corner" från samma härliga triphop-år 1995...



...från mäktiga "Ike's Rap II" med Isaac Hayes från 1971. Start vid 00:30 för den otålige.



Gotcha!

Zombie vs Shark

 Det sägs att man inte levt förrän man sett en zombie brottas under vattnet med en haj. Nu har jag äntligen levt! Zombie vs Shark-sekvensen från Zombie Flesh Eaters känns just nu som den vackraste, märkligaste, mest poetiska filmscen jag sett i hela mitt liv. Den är härligt lång, mjukt klippt och till synes utan specialeffekter – det är verkligen en zombie som tar brottargrepp på en hungrig haj (medan en förskräckt halvnaken tjej i dykarmask tittar på, så det mitt i det vackra bjuds på lite genresäkert tits and ass också). 

Den scenen, och den ohyggligt groanworthy sekvensen där nästan overkligt sjuttiotalssnygga Olga Karlatos utsätts för våld mot öga, är kanske de mest kända från Lucio Fulcis zombieklassiker, som nyss släpptes i en rent sjukligt smarrig och med extramums helt fullmatade bluray/steelbox-utgåva från pålitliga Arrow, ett brittiskt Criterion specialiserat på kärleksfulla återutgivningar av skräck och sleaze från sjuttio- och åttiotalen. 

Jag är relativt ny på området, det är först senaste året jag börjat beta av Bava, Argento och nu Lucio Fulci. Sist jag klämde en Fulci var för nästan tjugo år sen när jag pluggade film och såg ökänt misogynistiska New York Ripper, där en psykopat i läderrock skär sönder prostituerade medan han kvackar som en anka. Zombie Flesh Eaters är betydligt mysigare, och har några hypnotiskt snygga scener där zombies långsamt kliver upp ur jorden, täckta av slingrande daggmaskar, till frän elektronisk musik av Fabio Frizzi. Samt en massa härlig gore med klarrött sjuttiotalsblod, Mias syster Tisa Farrow i en storögd (men rätt risig) rollprestation och Ian McCulloch, en rejäl leading man (och härligt osannolikt castad med dagens mått mätt, med sin fascinerande tunnhårighet). 

Ni som har koll, vilken Fulci ska man se härnäst?

The Man Who Drooled Too Much

Vartenda jämra nyhetsbrev från Criterion skapar givetvis decilitervis med dregel, men frågan är om inte den här nyutgåvan av Hitchcocks The Man Who Knew Too Much – med idolen Peter Lorre i tidig brittisk roll – är det smäckraste de tryckt ur sig på länge? Alltså jag DÖÖÖR typ. Dags att starta en Kickstarter på Swedish Blogger Conan REALLY Needs a Region Free Bluray Player?

Oslo 31 augusti

ÄNTLIGEN! kom jag till skott och såg Joachim Triers Oslo 31 augusti, om en kille som lämnar narkomanhemmet för att återknyta till sitt gamla liv under en stekhet sommardag i Oslo, och jag insåg – lite i efterskott alltså – att den inte bara var 2011 års i särklass bästa film utan en av de starkaste filmer jag sett i mitt liv, kanske topp 20. Tankeväckande, vacker, jobbig, sann och fruktansvärt välspelad – Anders Danielsen Lies dämpade spel är sensationellt bra. En film som får en att se världen på ett annorlunda sätt efteråt. 'nuff said. Se den!

Härnäst: flukta in Reprise, Triers debutfilm från 2006 med samma skådisar. Pepp!

Far Cry 3: bästa ön sen "Lost"-ön!

Hej Internet! Jag är tillbaka efter en nästan månadslång sejour på en namnlös söderhavsö där jag skjutit skallen av ett ändlöst antal bandanaförsedda piratpsykopater. Alltså det var flera år sen jag var så hooked på ett tv-spel som jag varit på Far Cry 3. Jag kommer ihåg när jag var som mest inne i första Resident Evil, och ägnade hela arbetsdagar åt att grubbla och längta efter att kvällen skulle komma, och jag skulle få snurra igång min smäckra gråa PlayStation (då: state of the art). "Om jag går tillbaka till brandstationen och hämtar det uggleformade ornamentet kan jag komma in i rummet med den vridbara statyn och sen hitta nyckeln till elskåpet i polisstationen, måste bara se till att ta med mig en röd och grön ört som jag kan blanda ihop för att få full hälsa..." 

Det har varit samma mysiga känsla nu, fast det handlat mer om att ta ut vakter med perfekta headshots eller planera hur jag ska döda en haj med C4 och vattenskoter för att kunna snida ihop en större plånbok. Handlingen: man är ledare för ett gäng rätt korkade amerikanska tjugoplussare som är på sorglös röka-braja-och-dricka-bärs-semester på en paradisö i Stilla havet, men gänget splittras och blir tillfångatagna av den bindgalne psykopaten Vaas som förfogar över en stor armé som tagit över ön, och det gäller att ta det tillbaka och befria kompisarna. Under spelets gång "utvecklas" man från ett menlöst offer till djungelvan fullblodsmördare som trakterar macheten lika skickligt som Jason Vorhees, fast tystare, och får för besväret tuffa tatueringar och en massa fiffiga färdigheter, som att kunna stealtha bovarna, slita sprinten ur deras granater, kicka iväg dem med en roundhouse och fröjdas åt smällen efteråt. Ett sandlådespel med SJUKLIGT många sidouppdrag, så även om jag ägnat 40 timmar eller nåt så är jag inte klar med alla radioantenner eller fiendeläger, det är säkert 10 timmar kvar, och då har jag inte ens testat multiplayer än... dreglar lätt

Det är en öppen sandlådevärld med ett köp och sälj-system, och hur mycket som helst att göra: flyga hangglider, jaga djur som man flår och säljer hudarna från, skjuta båge, kniva folk bakifrån, åka båt. Simma. Mot slutet av spelet får man t o m ha POV-samlag (två gånger!) med en het rebellbrud, vilket är lika awkward som det låter. 

Bäst av allt är att ta över ett piratläger, som är svårt i början men när man låst upp sniperbössan med ljuddämpare blir det enklare och, eh, skojigare: först klättrar man upp på diverse berg som omger lägret för att kolla upp var bovarna (i regel sju-åtta brutala typer) står och går, sen hittar man ett perfekt ställe bakom en buske, ser till att först panga sönder larmskåpen så att buset inte kan kalla på förstärkning. (Då kommer det nämligen jeeplaster fulla med skjutglada skurkar.) Har man tur finns det en fångad tiger eller björn i bur i lägret, då skjuter man diskret sönder buren och släpper ut besten och njuter av allt mayhem som skapas, innan man metodiskt plockar bovarna en efter en, medelst perfekta headshots. Eller så blir man upptäckt, varpå piraterna tjurrusar rätt mot en och man får slåss för livet. Eller så kommer plötsligt en komodovaran eller en tiger morrande bakifrån och börjar äta på en när man ligger och siktar – ön är levande och oberäknelig och samma scenario kan sluta på fem-sex olika sätt, vilket gör spelet så oemotståndligt kul.

Sen är Far Cry 3 inte alltid så smart som det vill vara, med en del löjliga figurer, ansträngda skämt och en "farlig" och "tuff" stämning som inte alltid funkar – suggestiv musik och lösryckta Alice i Underlandet-citat under laddningskärmen, så edgy! Men det spelar ingen roll, jag jagar runt och plundrar och mördar och det roliga tar liksom aldrig slut. Bästa shootern jag kört på evigheter. De fyra bästa veckorna i mitt liv... suckar lyckligt

Men nu är det slut. Jag har gått cold turkey sen några dagar, efter att varje natt under hela julen ha jagat runt i stressdrömmar misstänkt lika en superrealistiskt FPS. Har för mig att det finns några saker i livet som kan mäta sig med en riktigt bra shooter, jag ska bara komma på vad det var nu igen.