Gotta love Caitlin Moran

Nej, jag pallade inte se Skavlan häromveckan med Caitlin Moran som gäst, ihopparad med bl a Maria Montazami i en av programmets patenterade "oväntade" matchningar, av den typen som gör att det "slår gnistor" i studion och leder till "det goda samtalet" och den alltid överpeppade Skavlan-publiken formligen dör, om och om igen, i en kollektiv orgasm av lycka och mysighet.

OK då, jag såg faktiskt några minuter – Moran skötte sig snyggt, och kanske hade publiken lite svårt att hänga med i hennes svada för de glömde visst applådera efter varje mening. Eller också var de inte mottagliga för Morans frejdiga och rätt brutala humor. Sen skulle Montazami säga något och den presumtiva skämskuddefaktorn blev plötsligt skyhög. Så jag slog över. Hur var det?

Men jag har previs läst ut Morans bestseller How to be a Woman, och den var precis så smart och rolig jag hade hoppats på, full av kärv humor och pefekta oneliners. En modern feministisk handbok kryddad med dråpligheter och en glåmig brittisk uppväxt. Eftersom jag redan är så fin och jämställd gick jag mest av allt igång på beskrivningen av hennes journalistkarriär – hon började på Melody Maker blott 16 år gammal, raggade på samtliga män i redaktionen, och hängde med diverse popstjärnor. Jag hade gärna läst en hel bok enbart med skvaller från hennes tid som popskribent och programledare under Britpopens heyday, jösses vad mycket smarr hon lär ha i bakfickan!

Imorgon är det jag som går ner i källaren och gräver fram banankartongen med Melody Maker, jag läste den slaviskt under 1991-92 och borde rimligtvis ha flera nummer där Moran skriver. 

120 höjdare: The Ward (2010)

En vän (som är ett av största Carpenter-fan jag känner) gav mig rådet att se The Ward "med generösbrillorna på". Det gjorde jag – välputsade, hårt fasttryckta på näsan och med nyköpt kärringsnodd så att jag snabbt kunde sätta på dem igen om de skulle trilla av. Och det funkade... nästan. The Ward är en helt okej spökthriller, med några fina skräckscener, halvbra spel och en hyfsad twist på slutet som dock är rätt illa genomförd. Helt förglömlig men inte alls dålig. Hade det varit, säg, Måns Mårlind och Björn Stein's The Ward hade allt varit toppen och man hade hoppats att deras nästa film i USA skulle vara piggare.

Men nu är det alltså John Carpenter's The Ward, Hans första biofilm sen Ghosts of Mars (2001) som ju var rätt pajig men ändå mer campigt underhållande än det här, som mest bara är... kompetent, och lite småtråkigt. Precis som alla sagt. Suck.

Det räcker inte med brillorna utan man får plocka fram ett gigantiskt generösförstoringsglas för att spåra något i The Ward som skvallrar om att det är en Carpenter-film man tittar på. Man kan inte jämföra den med klassiker som Dimman eller The Thing, då blir det deppigt. Det är helt klart mer slickt och välberättat än senare misslyckanden som Vampires, men den var i gengäld så underlig och over the top att man inte glömmer den i första taget.

Carpenter är bara 64 och jobbar enligt internet på en "gothic western". Jag trycker ner den isande känslan av att JC likt en trött Hasse Alfredson har slut på idéer, tar på mig brillorna igen och hoppas på åtminstone ett mästerverk till.

120 höjdare: The Fury (1978)

Mer De Palma! The Fury är uppföljaren till hanses megahit Carrie (1976), och De Palma tog med sig både telekinesi-temat och en väldigt ung och storögd Amy Irving som här gjorde sin första huvudroll. Det börjar rätt skakigt när Kirk Douglas blir förrådd av sin gamle vän John Cassavetes (härligt sinister) i Mellanöstern i en förmodat explosiv scen som mest ser ut som halvkeff Bond-action från Roger Moores sena sjuttiotal. Och därefter ett långt tracking shot efter Amy Irving och hennes väninna på en strand, med alldeles för många statister och halvbra eftersynk. Det känns som en rätt ordinär sjuttiotalsaction, särskilt om man sitter och väntar på De Palmas tricks.

Men det växer. Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.

Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt stadig och pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irvning håller folk i handen kan hon få läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser, och det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen... slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset... Slurp! 





Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens,  där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Assnyggt – och mer sånt finns: en lång dramatisk slow motion-scen när Irving försöker rymma, slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Och en obetalbar scen på ett nöjesfält när han får en karusell att gå haywire och några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade. 



Cassavetes och Durning i samma split focus-bild. Smarrigt!


Det finns mycket fint att hitta här: Carrie Snodgress t ex, som jag hade glömt att hon fanns. Hon är jättesnygg och väldigt bra, särskilt på att spela nervös i inledningen till scenen där Irving rymmer – hon spelar över som tusan. (Hade också missat att Snodgress har barn med Neil Young och tragiskt nog dog bara 58 år gammal år 2004 av hjärtfel) Och Dennis Franz (som minnesgoda läsare kommer ihåg från min Dressed to Kill-text) gjorde här sin filmdebut, som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut, bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige småfete sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat!

Slutscenen ska inte avslöjas (den finns iofs på YouTube och är knappast särskilt hemlig längre) men den är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving nåt ännu fetare tre år tidigare... och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slo mo, och tar om blodmoset det ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.

120 höjdare: Dressed to Kill (1980)

Äntligen! De Palmas smäckra sexchock från 1980 sedd. Dressed to Kill brukar lyftas fram som hans stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar och kreativt användande av speglar. Och enligt uppgift Giuliani Carnimeros The Case of the Bloody Iris, som jag tyvärr inte sett – någon? 

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, OM det nu skulle vara så att ni inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongman som hämtad från ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv... och precis när hon närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt. 


Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv "pure cinema" De Palma diggar och excellerar i, satt till Pino Donaggios vackra musik.

Ja, Dressed to Kill är rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Karen Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Body Double ett år senare). Och kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring och Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut. Och Michael Caine i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och lokalfärg! Det New York från 1980 han målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är vågade, charmigt cheesy nu men stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma (kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer) vad handlingen anbelangar sätter likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater. Dressed to Kill är mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Och ett mästerligt klippt hissmord som är en av Hans bästa scener.


En drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en De Palma på sitt bästa humör. Längtar redan efter att se om den!

120 höjdare!

 *

OK, till viss del inspirerad av Saras hyllprojekt så städade jag äntligen bland filmerna i helgen och flyttade i sann masochistisk anda alla osedda (och i många fall fortfarande inplastade) filmer på särskilda hyllor. Det blev 120 stycken. Så om jag ser en film per kväll tar det bara fyra månader. Hurra! Det är inte skräp heller, i den orörda samlingen finns i stort sett bara gobitar. Aronofskys Pi, Argentos Four Flies on Grey Velvet, The Long Good Friday, Ichii The Killer, Primer, Mishima, Wajdas Aska och diamanter... Helt enkelt ett gigantiskt dåligt samvete. Den här ilandsproblematiken har jag ju gnällt om förut, och egentligen skulle jag kunna viga hela den här bloggen åt att älta filmer jag inte sett. Men jag provar nåt nytt istället: jag betar av den där högen och skriver om det jag sett. Det ska gå!

*) Nä, hyllan på bilden är tyvärr inte min. 

....aaaand we're back.

Holy crap! Statistiken på blogger inser att jag fortfarande har orimligt många sidvisningar per dag trots att det känns som om jag uppdaterar cirka en gång per sekel just nu. Tack för det! En massiv vårvintertröttma har lagt sordin på mitt filmtittande på sistone. Men nu ska det bli åka av! (Om man med "åka av" menar marginellt tätare uppdateringar.) På återseende – snart.

Rabies + Poe torsdag 1 mars!

Dags igen! Jag har fått förnyat förtroende att leka Billy Crystal på NjutaFilms Premiere Nights - nu på vårens andra grindhousekväll, då jag kommer att introducera tvenne ytterst smaskiga filmer.

Först Rabies (aka första israeliska skräckfilmen) och sen Edgar Allan Poes "Sagor från de döda", klassisk kostymrugg från 1967 där tre regissörer – Louis Malle, Roger Vadim och Fellini – gör varsin Poe-klassiker. Terence Stamp, Alain Delon och Jane Fonda i rollerna. Slurp!

Detta äger rum torsdag 1 mars med start kl 18:30 på Bio Rios Salong 4.

Mer info och biljetter här.

Facebook-event här.

Välkomna!

The Shins - Simple Song

Ojojoj så snyggt! Shins fantastiskt mysiga nya singel får en likaledes briljant video, med tydlig inspiration av Wes Anderson på Tenenbaums-humör.

Peppen inför Shins spelning på Debaser Medis den 30 mars ökade just några snäpp. Enda lilla abret är att det hann bli slutsålt innan jag kom till skott. Satteh... har du en biljett att sälja, tveka inte att höra av dig.

IMDb plot keyword: "sökt"

Rian Johnson slog igenom 2005 med Brick, en lågbudgetkriminalare med high school-ungdomar som pratade hårdkokt film noir-dialog i ett slutet, ödesmättat noir-universum, fastän allt utspelade sig i en solig förort i Kalifornien, och de viktiga drogdealarna och dödsdomarna utfärdades i pappas gillestuga. En genialisk stilblandning som blev en mäktig liten film, och Joseph Gordon Levitts indie-genombrott.

Sen dess har jag hört Rian Johnson som gäst i olika podcasts (tex /Filmcast och Filmspotting) där han är extremt torr och rolig på ett drygt sätt. Han har dessutom en supermysigt geekig röst. (Jaja, jag erkänner: jag skulle vilja vara hans kompis.)

Det fanns alltså viss pepp på Johnsons andra film The Brothers Bloom som jag till slut såg häromkvällen. Det är en rövarhistoria med Mark Ruffalo och Adrien Brody som professionella con men som försöker blåsa Rachel Weisz på hennes miljoner. Men bara fem minuter in börjar filmen kännas småjobbig, med en sökt charm som aldrig vill infinna sig. Berättarröst, snyggt formgiven grafik i bilden, quirky barn och förment dråpliga scener som skriker Wes Anderson, eller rättare: det känns som om någon verkligen velat göra en Wes Anderson-film, men missat de ömsinta karaktärerna. Brody och Ruffalo jobbar på men rollfigurerna i The Brothers Bloom är tomma, och Rachel Weisz knasiga miljonärstjej var säkert festlig för henne att spela men hon är föga mer än en snäppet äldre Manic Pixie Dream Girl. Med ett ord: sökt.

Nä, nu peppar vi istället på Looper, Johnsons kommande tidsreseraffel med Bruce Willis och Gordon-Levitt, där han enligt uppgift tagit in Primer-skaparen Shane Carruth som time travel-konsult. Lär bli bra! Premiär 2013. 

The Killer "elite"

OK, jag lovade ju mig själv förra året att se bättre filmer men vad kunde passa bättre till en ledig förmiddag än en ny brittisk/australisk actionrulle starring Jason Statham och Robert DeNiro? För dom två har väl aldrig gjort något dåligt? Särskilt inte De Niro? Och särskilt inte se senaste tio åren? 


Killer Elite har tyvärr inget med Peckinpahs sjuttiotalsvåffla The Killer Elite att göra utan bygger på romanen The Feather Men med påstådd verklighetsbasis skriven av en före detta SAS-man och äventyrare vid namn Ranulph Fiennes, och redan här inser jag att Fiennes (no relation till Ralph) och hans Wikipedia-sida är ungefär tjugo gånger mer intressanta än filmen baserad på hans bok. T ex:


a) Fiennes var ett av sex namn på en shortlist för att avlösa Connery som den nye Bond, men blev ratad av Cubby Broccoli eftersom han hade "hands too big and a face like a farmer",



b) hans fullständiga namn är Sir Ranulph Twisleton-Wykeham-Fiennes, 3rd Baronet,


c) han var den förste att vandra till fots till både Nordpolen och Sydpolen och den förste att korsa Antarktis till fots,


d) han har skrivit 19 böcker.


Man borde alltså göra en film om honom, istället för en kass actionmacka med töntig dialog baserat på en av hans böcker. Titeln Killer Elite antyder ju att vi ska få möta själva eliten bland kontraktsmördare, men snubbarna här är trots att vi får se dem slå och sparka jättemycket och ha tuffa solglasögon rätt så klantiga och osmarta. Man föreställer sig att yrkesmördare på elitnivå ska vara lite som de agenter Bourne möter: vältränade, anonyma, diskreta, kunna slåss, kanske kunna lite parkour också. Fast vad vet jag? Elitmördare kanske är brittiska yobbon i fula skinnjackor som Statham? Eller sextioåriga gubbar med kulmage och skjortan utanpå jeansen som De Niro? 

Clive Owen spelade ju en perfekt mördare i första Bourne, han som dör ute på fältet i en ömsint scen. Här är han ett badass som kämpar med klumpigt skriven expositionsdialog och får spö av The Stath. Ovärdigt!

"What do they look like, Jimmie? Dorks. They look like a couple of dorks."

Jorå, jag ska börja skriva igen. Fasen vet vad som har hänt, är så akut drabbat av en alltigenom kvävande tröttma på kvällarna att jag knappt orkar spela WordFeud, och just nu känns det helt overkligt att jag överhuvudtaget skulle kunna skriva en enda rad om en film. Nånsin. Men det brukar gå över. Tills dess matar jag den här sorgligt undernärda bloggen med lite ogenerad reklam för Stockholms Filmquiz (som ju består av sex oerhört trevliga geeks inklusive mig) och vårt kommande quiz på Pet Sounds Bar den 16 februari. Bor du i Stockholm är du enormt välkommen! Vi kör tredje torsdagen varje månad. Gör du inte det är du också välkommen, men du kanske föredrar att följa oss i det trygga ljuset från dataskärmen? Då är det bara att trycka like på vår sida på Facebook så får du kluriga miniquiz varje vardag.

Klicka här!

Och stay tuned, Conan will rise from the grave. Soonish.

Förhoppningar vs verklighet

Hur jag alltid föreställer mig att kvällen ska bli:

Hur den alltid blir:

Evenemangstips: NjutaFilms Premier Nights 25 jan!

Jag smyger igång bloggåret med lite reklam: du som bor i Sthlm, missa inte nya grindhouse-satsningen NjutaFilms Premier Nights på Bio Rio onsdag 25 januari!

Då kommer jag att introducera tvenne smaskens filmer: Shinji Imaokas charmiga, Christopher Doyle-fotade mjukporrmusikal Underwater Love och Ti Wests spökrysare The Innkeepers (ytterst exklusivt - den har inte USA-premiär förrän i februari). Ti West gjorde ju snygga retroskräckisen House of the Devil, som jag hyllade här, så peppen är stark.

Start kl 18, mellan filmerna är det paus för barhäng.

Biljetter finns här, Facebook-event här. Välkomna!

2011: summering!

Pust, pes. Så var det över! 70 filmer blev det (eller - i ärlighetens namn ett par tre till som jag skamlöst skippar, så blir slutsiffran jämn och bra).

Tanken från början var ju att skriva om filmerna i den takt jag såg dem, men så blev det förstås inte, därav panikskrivandet mot slutet för att beta av backloggen. Utmaningen i att skriva om allt man ser var också att tvingas skriva något (förhoppningsvis) läsvärt även om filmer som bara var okej – det är som bekant lätt att hylla och skönt att såga men filmer som bara är mediokra, vad säger man om dem? Det var det svåraste.

Anywho, jag har sett lite för få av årets förmodade mästerverk på bio för att göra en riktigt mäktig topp tio. Men utifrån vad jag sett av det som släppts i år, ser det ut såhär:

Bäst 2011

1. Drive
2. Super 8
3. Enter the Void
4. Black Swan
5. X-Men: First Class


Bubblare: Cyrus, Maktens män, Apornas planet, Tintin, Sound of Noise.


Sämst 2011

Hall Pass och Hanna.

Det var det. Vi ses igen 2012, då blir det något helt annat.

GOTT NYTT ÅR!

#70: Cyrus (2010)

"Mumblecore films are generally set in a post-college milieu, with characters that are typically heterosexual, white, middle class, and in their twenties. These films are typically character-driven, focusing more on relationships than conventional plot points. Naturalism - both in performance and dialogue - is a key feature. Mumblecore films are general produced with a low or micro-budget and low production values." (Wikipedia)


Har dålig koll på denna subgenre (och kikar man på listan över filmer har de väl knappt släppts i Sverige, vare sig på bio eller dvd) men bröderna Mark och Jay Duplass anses tillhöra "the movement". Cyrus är deras mest mainstreamiga film, dock med indieskådisar som Jonah Hill, John C. Reilly, Marisa Tomei och Catherine Keener i huvudrollerna. Rena drömcasten, och de levererar en fin berättelse: nyskilde Reilly blir blixtförälskad i sexiga Tomei, men stöter på trubbel när han kommer hem till henne och inser att mor och hemmapojken Jonah Hill har en lite väl tajt relation.


Cyrus är till synes en frodig komedi à la Farrelly Brothers, men är mycket mer inriktad på dialogen och karaktärerna än på skämten. Spelet är unisont svinbra, och Hill (pre-diet) gör en nyanserad tolkning av en roll som väldigt lätt kunde slå över i fars. Direkt till dvd i Sverige men i all anspråkslöshet en av de bästa filmer jag sett i år. 

#69: Jägarna 2 (2011)

Mattias Alkberg har redan skrivit den ultimata recensionen av Jägarna 2 i Norrbottens-Kuriren - läs den. Jag kan bara skriva under: när Kjell Sundvall är i farten snackar vi inte finlir utan det är "ett jävla drag" inte minst i spelet, som är stort och yvigt. Jag har svårt för Lassgårds slöa blick och alltmer Leif GW Persson-emulerande sludder, men Peter Stormare (i missklädsamt fittskägg) är rejält bra och skämsögonblicken oväntat få. En gedigen, robust, köttig, testosteronosande thriller – jag diggade.

#68: Valerie a týden divu (1970)

Tjecken Jaromil Jires surrealistiska saga Valerie and Her Week of Wonders från 1970 låter sig inte beskrivas så lätt. Det är en märklig, diffus, suggestiv lång dröm om trettonåriga Valerie som vaknar upp (eller somnar om?) till en omtumlande, dåsig, erotisk och skrämmande resa från barndom till vuxenhet. En sömngångaraktigt vacker saga med inslag av skräck, fantasy, mjukporr och Alice i Underlandet, fenomenalt snyggt fotad – som klyschan går: man kan ta vilken freeze frame som helst och få en ytterst delikat fondvägg som kommer att imponera på vännerna.

Detta är filmen som inspirerade Broadcast till deras egenartade sound, i synnerhet Valerie från mästerliga albumet Haha Sound som är en hommage till/ripoff av Lubos Fisers kongenialt spröda filmmusik. 

#67: Enter the Void (2009)

Far out, maaan! Gaspar Noés headtrip Enter the Void är väl ungefär så sinnesutvidgande och surrealistiskt man kan ha det på bio, utan att ta LSD innan. Eller vad vet jag, min oerhört ringa erfarenhet av droger sträcker sig väl till ett munbloss på en torr joint på en kickoff i Prag för tio år sen. Hursomhelst, jag satt som ett tänt ljus i två timmar och bara tog in Noés svävande steadicamåkningar, ändlösa tagningar och drogdåsiga, flytande stämning i ett drömlikt och våldsamt Tokyo. Medges att det blev en gnutta tröttsamt mot slutet, men då bjuder Noé i gengäld på så mycket smarriga jagupplösande sexscener att Freud skulle haft heltidsjobb i ett år framöver. Rekommenderas mycket varmt, helst av allt på bio men gärna på bluray eftersom Benoit Debies foto är magnifikt. Släpp garden, ta en näve åksjuketabletter och låt dig dras in i malströmmen. Heavy!

#66: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2 (2011)

Harry Potter and the... äh, vi kallar den väl HP7:2 som alla andra, var mitt livs första (och hittills enda) film konsumerad i IMAX-format, i 3D, på AMC på 42nd St i New York. Yeah!

Jag passade på i somras när vi var där på bröllopsresa, fru Conan och jag. Nånstans i min febriga nördhjärna hade jag rört ihop IMAX med, ehrm, barndomens Cinema 2000 eller nåt och trodde att jag skulle få sitta i en bamsesalong med välvd duk och vara liksom helt omsluten av filmen åt alla håll. Så var det icket utan IMAX innebär helt enkelt fetare ljud och högre upplösning. Och det såg jäkligt bra ut, även om en halvtom salong en augustidag i NY inte riktigt blev den awesome happening jag peppade på.

Anywho, lyxproblem – HP7:2 var klart bättre än ettan, utan några tradiga longörer (minns den ändlösa stugsittningen i ettan) och ett biffigt slag på slutet. Och riktigt snygg och clean 3D.

Nu har jag sett samtliga Harry Potter-filmer men rör ändå ihop dem, jag har nåt slags vit fläck när det gäller den glasögonprydde filuren, och måste ständigt fråga hustrun (som har järnkoll) om vilken film Lupin var med i och vad som hände med Sirius Black och sådär. Men vi har köpt blurayboxen, och en omtitt med barnen är nära förestående. Fredagsmys, Hogwart-stylee.

#65: Near Dark (1987)

Håller just nu på och plöjer Lance Henriksens självbiografi Not Bad for a Human. Trevlig läsning, Henriksen är en fascinerande person, helt självlärd och med ett minst sagt trassligt förflutet – han var analfabet upp i trettioårsåldern, och lärde sig i princip läsa genom att läsa manus. Henriksens finaste stund på vita duken är förstås som androiden Bishop i Aliens, men i samma veva spelade han även patriarken i vampyrfamiljen i Kathryn Bigelows skräckwestern Near Dark, tillsammans med Cameron-stammisar som Bill Paxton och Jenette Goldstein (och blivande Heroes-Petrellibrorsan Adrian Pasdar). En film som stått på dvd-hyllan och väntat i ett bra tag,  i den fina Anchor Bay-utgåvan med extramumma. Peppen har varit lång... och det bär emot som tusan att skriva det men nog blev det kanske ett lite antiklimax ändå. Blodig och frän men långsam, snudd på seg, och aldrig riktigt så cool som den vill vara, även om vampyrposset som kuskar runt i en RV med trasiga kläder och hemgjort solskydd är skönt lo-fi. Ändå givetvis ett måste för fans av a) vampyrfilmer, b) Kathryn Bigelow och c) Bill Paxton. Vilket borde vara alla.