fredag 3 mars 2006

Hostel



Eli Roth slog igenom för tre år sedan med lågbudgetskräckisen Cabin Fever som drog in en stor tunna pengar och gjorde att Roth började omnämnas som skräckfilmens framtid. Quentin Tarantino blev så peppad att han producerat uppföljaren Hostel som också spelats in för relativt lite pengar och gick direkt in på förstaplatsen på amerikanska biotoppen när den släpptes i januari.

Två amerikanska snubbar drar på sig ryggsäckarna och slår följe med en sprallig isländare för att röka och knulla sig genom i Europa. Genom brajdimman i Amsterdam får de nys om ett härbärge i Slovakien, där det finns så djävulskt mycket pussy att man knappt hinner sova mellan varven. Väl framme stöter de genast på några villiga eurotjejer och festen kan börja. Men strax försvinner en av killarna under märkliga omständigheter, och den mysiga stämningen i byn förbyts mot något väldigt mycket otäckare.

Roths bild av Europa är totalt over the top och - om man väljer att ta den på allvar - smått upprörande. Amsterdam är befolkat av mustiga, knasiga haschdealers och toppsnygga horor som lyckligt leende tillfredsställer de odrägliga jänkarna. Byn i Slovakien är pittoresk men laglös och fylld av babes, slött stirrande rednecks med skinnjacka och dåliga tänder, och ett gäng med kriminella småknattar som driver runt och bommar cig. Första halvan av Hostel är en grabbig, pundig och tits & ass-späckad high school-komedi minus humorn, och det kryper i kroppen av otålighet: det är mer töntigt än läskigt och man undrar när otäckheterna ska komma.

Men den som håller ut får lön för mödan, för sista halvtimmen av Hostel är något av det gruvligaste och blodigaste jag sett. Roth som prisats för sin blodtörst krämar på med några riktigt bizarra, sanslöst sadistiska scener, och "Känsliga personer varnas"-brasklappen som SF klämt in på bioannonserna känns klart motiverad - det är fasansfullt spännande och gory så in i bängen.

Om sjuttiotalsklassiker som Den sista färden och Motorsågsmassakern handlade om det urbana medelklassamerikas rädsla för den svikna landsbygden kan man läsa Hostel som jänkarnas skräck för omvärldens reaktioner efter 9/11, Irakkriget och den allmänt bossiga utrikespolitiken. I Europa hatar man amerikaner, i de mest gudsförgätna avkrokerna (Slovakien) så till den grad att deras liv är i fara ("California? That's a very long way from home" som en svartmuskig slovakisk polisman uttrycker det, med illa dold skadeglädje).

Hostels styrka är att den får fram en känsla av osäkerhet och konstighet, på det sätt som en mix av östeuropeisk inspelningsplats, obekanta skådisar, halvtafflig dialog och allmänt cheesy stämning kan åstadkomma. Men det är inte förrän mot slutet som Hostel blir mer än en lätt medioker thriller - och då brassar Roth på med hela artilleriet. Mer av den varan och vi kan på allvar börja prata om skräckfilmens framtid.

Inga kommentarer: