Chuck Palahniuk, pennfajtare

Saxat ur senaste numret av Svensk Bokhandel. Visst blir man glad?



Andra bloggar om: Chuck Palahniuk, böcker, litteratur

Berlin, del 3: bästa översättningen nånsin?

Berlin, del 2: The Wicker Man

Tevemys på hotellrummet? Fuggedaboutit. Tyskarna dubbar allt. Alles! Och valet en sen lördagkväll efter Fay Grim står mellan Alf på tyska, Murder She Wrote på tyska, Cosby på tyska eller fem-sex inhemska underhållningsprogram där ett gäng seniorer med lustiga hattar och clownsmink gungar i armkrok till dragspelsackompanjemang. Eller att punga ut med 13 euro för att erbjudas ett nytt val, det mellan tysk fotboll, tysk porr eller remaken på The Wicker Man - odubbad. En film som nästan nått Battlefield Earth- eller The Postman-nivåer på presumtiv uselhet. Men nöden har ingen lag och just då känns Nicolas Cage i original som en trygg hamn i ett hav av tysk jolmighet.

Exakt hur dålig man tycker att The Wicker Man är beror helt och hållet på om man sett den här lilla filmen eller inte. Jag hade inte sett den och då känns The Wicker Man inte som ett haveri utan mest onödig och poänglös. Jag har vaga minnen av originalet som engelsmännen är så stolta över men det var väl en effektiv liten rysare med nakendans av Britt Ekland, en demonisk Christopher Lee och en rafflande (nåja) twist på slutet.

Remaken är illa castad och illa tänkt, i synnerhet idén att göra sekten på ön till ett ondskefullt matriarkat med klumpiga analoger till bisamhällen där kvinnsen är drottningar, männen hunsade drönare och allt kretsar kring honungsskörden. Neil LaBute praktiskt taget ber om att bli hånad. Det enda som räddar en larvig plot är Nicolas Cage som ju egentligen aldrig är dålig - här kämpar han hårt för att hålla filmen flytande och går under, men med överspelsflaggan stolt vajande.

Men det är alltså om man inte sett det djävulska destillat som effektivt skickar The Wicker Man till kalkonhimlen, och som är ännu roligare om man tagit sig genom helheten. Ingen behöver se filmen, men se gärna den praktiskt korta sammanfattningen och håll en tumme att Neil LaBute kan komma tillbaka med hedern i behåll.

Andra bloggar om: The Wicker Man, Neil LaBute, Nicolas Cage, film, skräckfilm

Oscarsgalan? Whatever.

Efter att de senaste två åren (2005 här och 2006 här, en bit ner) Oscarsbloggat i realtid - och efteråt frågat mig själv vad fasen det skulle vara bra för - så kan jag lättat meddela att jag lägger ner i år. Jag har glömt ansöka om semester imorgon, och orkar inte sitta uppe och uggla bara för att se Forest bli svettig och glad en gång till. Okej då, ska masa mig upp vid 02 och kolla om Ellen DeGeneres öppningsmonolog är mäktig men sen är det godnatt igen. Håll en tumme för Alan Arkin är ni snälla!

Andra bloggar om: Oscargalan, Oscarsgalan, film

Berlin, del 1: Fay Grim

Var för första gången i Berlin förra helgen, och efter att ha mysryst åt de gråtrista bostadskomplexen i Das Leben der Anderen var vi förstås allra mest peppade på gamla Öst. Och Karl-Marx-Allee (f.d. Stalin-allee) blev en smått surrealistisk höjdpunkt: en extremt bred paradgata omgiven av prydligt uppradade klossar till höghus. En stilren orgie i räta linjer som är så mäktig att man snabbt reduceras till en vördnadsfull och faderlandsälskande liten prol, vilket förstås var tanken - Karl-Marx-Allee är inte direkt en hyllning till individualismen. Säga vad man vill om kommunisterna, men bygga paradgator kunde de. Vi har redan bokat en charter till Nordkorea i höst.



Andra highlighten var stiliga Museum für Film und Fernsehen (scheisse vad tyska är vackert!) där jag stod en bra stund med darrande underläpp framför Robert Wienes originalmanus till Das Kabinett des Doktor Caligari. Ett stort, filmnördigt ögonblick i mitt liv. För Marlene Dietrich-fetischister fanns det möjlighet att dregla över ett gäng originalklänningar, själv gled jag snabbt vidare till Ray Harryhausen-montrarna med stop motion-dockor från Jason and the Argonauts med flera. Och blev mäkta sugen att gå in på play och tokbränna en tusing på One Million Years B.C. och alla de andra charmiga monsterfilmerna. Men man ska ju betala hyran också.



Sen var det förstås filmfestival också, galet slutsålt tyvärr, men vi lyckades lägga rabarbers på biljetter till Fay Grim, Hal Hartleys uppföljare till Henry Fool från 1997. Hartleys sista film innan han försvann från radarn, han har gjort en handfull filmer sen dess men de verkar bara existera på imdb, så Fay Grim får nog betraktas som en comeback. Samt ett av de mest kreativa och fiffiga sätten att göra en sequel på. Tio år har gått, Henry är fösvunnen och hans ex Fay (Parker Posey, nervig som alltid) bor ensam i Queens med parets nu tonårsstruliga son. Och det visar sig att Henry Fool, i första filmen en smart och råcynisk slusk med författardrömmar, i själva verket är en terrormisstänkt spion jagad av CIA och ett gäng andra underättelseorganisationer. I centrum står Henrys mytomspunna anteckningsböcker som inte alls innehåller pladdrig prosa utan kodade hemligheter som kan äventyra USA:s säkerhet, anteckningar som många länder vill lägga vantarna på.



Det är precis så prilligt och lekfullt som det låter, Hartley njuter av att slänga sig med sammabiten och tillkrånglad spionfilmsdialog som i den överspände CIA-agenten Jeff Goldblums mun blir väldigt rolig. Framförallt är det så sagolikt gött att Hartley är tillbaka i god form: han sätter sin prägel från första rutan och man landar mjukt i hans smarta universum av no-nonsense-dialog, stiliserade bilder, koreograferade samtal i lägenheter och stammisar som Elina Löwensohn. Mot slutet går det inflation i de kluriga vändningarna och filmen försvinner in i sin egen navel men fram tills dess är det en fest för Hartley-fans.

USA-premiär i maj, sen får vi hoppas att Triangelfilm tar sitt ansvar och plockar hem den till Sverige.

Andra bloggar om: Berlin filmfestival, Hal Hartley, Fay Grim, Ray Harryhausen, film, Berlin

Stenis är tillbaka!

Min gode vän Per på Eurosport skickar följande pepp:

På lördag kommer Eurosport att sända något för er som alltid kommer tycka att det var bättre förr.

Ingemar Stenmark gör comeback i slalombacken. Vi tar det igen: Stenis - The Big Kahuna, The Royal Cheese, Mr Ice – kommer att stå på ett par slalomlagg i en tävlingsbacke för första gången sedan anno dazumal. Och för att göra nostalgitrippen total får han sällskap av ett gäng sköna lirare som Piero Gross (!), Franz Klammer (!!), Pirmin Zurbriggen (!!!) och Bojan Krizaj (!!!! – pisternas Rod Stewart).

Det hela händer i Åre i tävlingen SkiStar Invitational som arrangeras till förmån för Thomas Fogdös organisation Active Live Foundation och sänds direkt på Eurosport: lördag 17 februari 19.30-20.45.

Så värm på en kanna glühwein, ta på er Stenmarksmössan, knäfall mot Tärnaby, slå på koskällan och ropa ”Hopp Hopp Hopp”.

Det här kan ju faktiskt bli hur kul som helst!

Darling

Efter det flitigt dissade svenska filmåret 2006 är vi så bortskämda med halvtaskiga filmer att allt som känns nytt och annorlunda - läs: bra - riskerar bli ihjälkramat, och Johan Kling hyllas just nu som en frälsare. Men believe the hype: Darling är inte bara en bra film jämfört med förra året, eller bra för att vara svensk, eller för att vara en debut - det är en fantastisk film jämfört med nästan vad som helst.

I Darling har Stockholm blivit iskallt och Sverige är ett land där åldersfascismen regerar och där vanlig hederlig snällhet är något svagt och föraktfullt. Darling är en film om klassklyftor utan att nånsin kännas övertydlig, men framförallt en liten berättelse om två mycket ensamma människor fångna i sina respektive, mycket olika, livsbanor. En film om sorg och ensamhet som aldrig nånsin blir sentimental: så fort ens inre schmaltz-detektor ska till att pipa - som när Michael Segerströms saktmodige senior levererar några direkt hjärtskärande monologer - värjer Kling skickligt undan alla fällor och susar diskret och obönhörligt vidare in i Stockholmsnatten, hjälpt en hel del av den lekfulla och - nu skriver jag det - osvenska filmmusiken.

Kling har en suverän tonträff och berättar med små varliga steg, med en lyhördhet och säkerhet som är grymt imponerande. Och de redan sönderhyllade Michelle Meadows och Michael Segerström är perfekt castade. Till Nöjesguiden säger Kling han att han ser filmen som "en komedi rakt igenom", och det blir många småleenden (det plockas sköna poäng på överklass-Evas totala handfallenhet inför samhällets små irritationsmoment, larviga detaljer som hyra och a-kassa). Men framförallt är den riktigt sorglig, särskilt porträttet av Segerströms frånskilde ingenjör, en nästan helt osynlig man helt utan bitterhet.

Det nya svenska filmåret ser redan lovande ut men jag har svårt att tro att nånting kommer att toppa Darling. Bums iväg till bion om du inte kommit iväg än!

Andra bloggar om: Darling, Johan Kling, Michelle Meadows, Michael Segerström, film

Ond, ondare, Capitán Vidal

Det är så många saker som gör Guillermo del Toros mäktiga och brutala vuxensaga Pans Labyrint till ett mästerverk, men det jag kommer att minnas bäst om tjugo år är inte den trolska sagostämningen eller den obehaglige mannen med gäddhäng och ögon i handflatorna - utan Capitán Vidal, befälhavaren för den trupp soldater som är utposterade för att bekämpa motståndsmännen som gömmer sig i skogen. Vidal är den typen av oinskränkt och effektiv ledare som likt Colonel Kilgore i Apocalypse Now kan knalla ut i ett kulregn utan att få en skråma, men som ändå lever med en ständig - och smått kokett - fixering vid sin ofrånkomliga död.

Vidal är fascist ut i fingerspetsarna och använder inte våld för att han måste eller borde utan för att det är rätt så skönt. Vilket betyder att Pans labyrint bjuder på några av de mest magstarka våldsscenerna som visats på svenska biodukar på ett bra tag - Pans labyrint är inget för känsliga själar.

Capitán Vidal spelas med iskall bravur av Sergi López som är stor i Spanien men som jag skam till sägandes inte ens sett förut, vilket förstås gör filmupplevelsen ännu mer skrämmande. Utan några förkunskaper som stör ÄR han Capitán Vidal, och jag vågar nog sätta en hundring på att vi inte kommer att få se någon ondare filmskurk i år. Nån som sätter emot?

Andra bloggar om: Pans labyrint, Guillermo del Toro, Sergi López, film, kultur

Children of Men

Jag har just sett Children of Men, och för att låna Clive Owens favorituttryck här: Jesus Christ! Jag har inte haft nån vidare koll på filmen, och kombinationen Oscar-buzz, Julianne Moore och regissören bakom Harry Potter och fången från Azkaban (och den obscent överskattade Din morsa också) behöver ju egentligen inte betyda nåt bra, men helsike också. Children of Men är en av de mest omskakande science fiction-rullarna jag sett.

Det bygger på romanen från 1992 av P.D. James, annars mest känd som den blåhåriga damen bakom Adam Dalgliesh-deckarna. Året är 2027 och diverse krig har gjort att de flesta länder har rasat ihop. Till råga på eländet har alla världens kvinnor blivit sterila, så hoppet för mänskligheten är på en all-time low. Storbritannien är ett av få samhällen som fungerar, varför man blir översvämmad av invandrare som prompt deporteras medelst batong eller sätts i flyktingförläggningar som får Guantanamo Bay att kännas mysigt och ombonat. I denna bryska polisstat är Clive Owen en f.d. politisk aktivist som bytt sida och blivit småtrött regeringstjänsteman. En dag kontaktas han av sitt ex Julianne Moore som behöver hans hjälp med att rädda en ung flyktingtjej undan myndigheterna - en tjej som är gravid, och därmed också mänsklighetens sista hopp. Clive hänger på (men först efter att tagit emot en fet rulle med pund) och jakten kan börja.

Alfonso Cuarón presenterar en ytterst dyster bild av ett framtida totalitärt London, långt ifrån den cleana looken i V For Vendetta - här är det skitigt, sjaskigt och helt vardagligt påvert och desperat. Demonstranter som kastar sten på pendeltåget och bombattentat mot cafét runt hörnan är vardagsmat, liksom regeringens benhårda linje mot invandrare och propagandafilmerna i tunnelbanan som osentimentalt trummar upp paranoian mot "de andra".

Cuarón har tack och lov ransonerat med framtidsmarkörerna - några stiliga plattskärmar och ett enstaka hologram är allt. Vilket gör att bilden av ett härjat och hopplöst London känns otäckt övertygande. Och det sjuka är förstås att det är först när det blir krig i en miljö man direkt kan relatera till som det blir riktigt obehagligt, hur många bilbomber i Bagdad man än sett på nyheterna - sorgligt men sant.

Efter inledningen blir större delen av filmen en lång jakt och det är andlöst spännande. Foto, klippning - helt makalöst: Cuarón och hans fotograf Emmanuel Lubezki briljerar hela tiden, med omöjligt långa och intrikata tagningar som inte lämnar nån som helst respit. Särskilt en fyra minuter lång och obruten (fan tro't) tagning inuti en bil som är det mest överjävligt snygga jag sett sen Spielberg nördade loss i en annan bil i Världarnas krig.

Cuarón trillar i några fallgropar, tydligen kommer dreads att bli inne igen om tjugo år, och i några scener får grime och extremt jobbig electronica (en knaslåt av Aphex Twin) representera framtidens popmusik vilket inte känns helt övertygande - det funkar oerhört mycket bättre när Michael Caines prillige hippiegubbe drar på Deep Purple, King Crimson och Stones i bilstereon. Mojo-musiken lär nog överleva alla krig vare sig vi vill det eller inte.

Och när man funderar på filmen efteråt kvarstår ett gäng frågor och lösa trådar. Men jag köper det. Children of Men känns just nu som den snyggaste, skitigaste, mest spännande och mest obehagliga framtidsskildring jag sett - och en av de mest visuellt bländande filmerna nånsin.

Andra bloggar om: Children of Men, Alfonso Cuarón, Clive Owen, film, science fiction

Alla talar svenska 2

Åsna? Ås-naaa! Ååås-na! Öppen fråga till Samuel Fröler: exakt hur många gånger kan man säga ordet "åsna" med en betoning som överhuvudtaget inte existerar i svenska språket? När Shrek skulle dubbas till svenska tyckte man att Mike Myers skotska träsktroll gott kunde tolkas av Skärgårsdoktorn. Det blir säkert bra, och vafan, det är ju för kids så vem bryr sig? Nyanser, vad är det? Låt skådisarna gapa så högt de kan, det gillar barnen. Och så plockar vi över den amerikanska satsmelodin rakt av: Oh-boy grabbar, nu drar vi! Uh-oh, dom är efter oss!

Vi förfasar oss över att tyskar och fransmän fortfarande dubbar biofilmer men har inga problem med att låta fantastiska animerade filmer utsättas för de grymmaste av övergrepp på hemmaplan. I Sverige är det självklart att amerikanska A-listers ersätts av musikalstjärnor och dussinskådisar. Tom Hanks och Tim Allen blir Björn Skifs och Fredrik "Net-On-Net" Dolk (Toy Story), Bruce Willis och Garry Shandling blir Rafael Edholm och Martin Timell (Over the Hedge). Joan Cusack blir Anna Book (Toy Story 2). Owen Wilson blir Martin Stenmarck (Cars). Och i Curious George blir Will Ferrell nån som heter Andreas Nilsson. Vem fan är det?

Listan på våldtäkter goes on and on... och nu ska jag sluta älta. Det finns väl helt okej exempel också - med tex Johan Ulveson eller Claes Månsson kan man inte misslyckas - och i takt med att Pixar och Dreamworks mfl ständigt höjer ribban för datoranimerad film så borde också den svenska castingen bli lite mer kreativ... hoppas jag. (Misstänker att den här killen har koll, hör gärna av dig om du läser detta.)

(Nu bryter Vän av ordning in och påpekar att det väl bara är att välja originalspråk på dvd:n och sluta gnälla så förbannat, men när man ska introducera sin treåring i filmens förtrollade värld blir man så illa tvungen att Shrek 2 på swedish, om och om och om igen.)

Med det här som en daglig källa till ångest var det så sagolikt skönt att häromhelgen se en film som är skriven på svenska och spelad av svenska skådisar. Magnus Carlssons dockanimation Desmond och träskpatraskfällan har sina brister - framförallt en onödigt komplicerad struktur med flashbacks staplade på varandra - men jösses vilken mysig film, vilket lysande spel. Och vilka själfulla och välcastade röster. Shanti Roney som Desmond, Ola Rapace som Elake Wille, Rikard Wolff som den pompöse kommunalfullmäktigeordförande Helmut Sebaot (namnet!), Anna Blomberg dubbelt rolig i två roller. Och Rolf Skoglund som slem sol och vårar-krokodil. Allt inramat av Sten Ljunggrens tryggt torra berättarröst, svängig reggae som ständig ljudkuliss och med den typiska loja, avslappnade Magnus Carlsson-stämningen i varje bildruta.

Desmond går fortfarande på bio: haffa närmaste barn (helst nån du är släkt med) eller strunta i alibit och gå själv. Svenska never sounded so good.

Andra bloggar om: Desmond och träskpatraskfällan, Magnus Carlsson, animerad film, dubbning, film, kultur

Alla talar svenska 1

Jag borde ju egentligen digga Hello Saferide. Annika Norlin skriver snygga, bittra texter pepprade med popkulturella referenser: Townes van Zandt, Seinfeld, Audrey Horne. Hon är kanske den svenska popsångare som har bäst koll på engelska språket, och hennes amerikänska uttal är klanderfritt.

Men ändå... Det funkar inte. Jag får samma rysningar som när jag försöker tycka om Jens Lekman: det är för smart, för självreflekterande deadpan. Clever-clever i kubik. För begåvat? Jag har försökt lyssna på Would You Let Me Play This EP 10 Times A Day?-ep:n i några veckor men jag pallar inte ens ge henne en lyssning om dan. Frågan är vad det säger om mig. Det känns rätt puckat att inte gilla smart musik.

Nu behöver jag lyckligtvis inte våndas över det här längre. Annika Norlins nya projekt Säkert! är helt och hållet på svenska. Singeln Vi kommer att dö samtidigt snurrar flitigt på P3 och jag avgudar den. Inte bara för att det är en lysande låt utan för att hennes Östersundsdialekt kommer fram så fint. (Mer bonus för gamla umebor: på albumet som släpps på onsdag heter sista låten Du Kanske Var På Holmön - hur snyggt är det?) Säkert! är den bästa pop på svenska jag hört sen [ingenting]s makalösa andra album, den felande länken mellan David Shutrick och Camera Obscura. Eller nåt. Lyssna här om du lyckats missa!

Andra bloggar om: Säkert!, Annika Norlin, Hello Saferide, musik, kultur