Snart kommer Han!

"Got any milk?"

Obs: innehåller Lost-spoilers.

Efter ett halvt dygn i hasorna på Jack Bauer känns Lost - äntligen tillbaka efter alldeles för många veckors uppehåll - nästan provocerande långsamt. Förra veckans avsnitt var ingen rungande comeback (hur många flashbacks om Jin/Suns fram och tillbaks-förhållande har de pressat fram vid det här laget?) förutom de sista tre fyra minuterna som bjöd på en cliffhanger nästan i par med den rafflande "Ethan?"-scenen från säsong ett.

Det var då Henry Gale, den misstänkte avfällingen från The Others, bankad gul och blå courtesy of den alltid tortyrsugne Saids flinka fingrar, äntligen fick skina. Utsläppt av mesige doktorn plågade han de strävsamma stugsittarna Jack och Locke vid fikabordet med ett gruvligt scenario om vad kartan till ballongen egentligen innebar för våra hjältars framtid. För att avrunda med oskyldig blick mot en tandagnisslande Locke och mjukt deadpanna "I guess it's a good thing I'm not one of them, huh? You guys got any milk?" Lost må gå på tomgång ibland men J.J. Abrams och co har sannerligen kläm på att lägga upp snygga cliffhangers.

Mannen som spelar Henry Gale heter Michael Emerson och är ett nytt birollsnamn att vårda ömt. Jag har bara sett honom här och var, senast i Saw, och aldrig lagt karln på minnet men som den Dostojevskij-läsande ballongfararen Gale är han briljant - och både till utseende, spel och röst så kusligt lik Kevin Spaceys insats som Verbal Kint i The Usual Suspects att man undrar om han suttit framför dvd:n och freezeframat mästaren för att få in precis den rätta mixen av sympatiskapande harmsenhet, spelad ynklighet och beräknande ondska.

Det blir garanterat mer Henry Gale i episod 17 (som visades i USA igår kväll) - I can't wait.

Lady Vengeance

Lady Vengeance är den avslutande delen i Park Chan-wooks hämndtrilogi, efter Sympathy for Mr Vengeance och mäktiga OldBoy. Geum-Ja är bara nitton år när hon åker i finkan för att ha kidnappat och mördat en femårig pojke. Under sina tretton år i fängelse försöker hon göra bot för sina synder och med hjälp av sina olyckssystrar se till att den verklige skurken får sitt rättmätiga och blodiga straff när dagen kommer.

Lady Vengeance är precis lika snorsnygg och stilsäker som OldBoy, men avsevärt mer crazy. Precis som i föregångaren skuttas det ogenerat mellan nutid, flashbacks och drömsekvenser på ett sanslöst skickligt men milt sagt förvirrande vis. Och precis som i Jeunet/Caros Amelie från Montmartre finns känslan för smarta och knäppa bildlösningar, den nördiga vurmen för sidospår och avstickare, de vilda hoppen i tid och rum, och en lika magnetisk och vacker donna som berättelsen motor - sexig, sorgsen, fjär och prillig på en och samma gång.

Men där Amélie diskret planterade finurliga små lyckopiller för att förlösa sin deppiga omgivning är Geum-Ja enbart ute efter kall och kalkylerad vedergällning. När hon börjar ringa in Baek, mannen som egentligen är ansvarig för barnamorden, blir en underhållande och småknasig skröna snabbt mycket mer obehaglig - några scener som badar i blod och gör obönhörlig praktik av principen öga för öga är rätt så magstarka. Den lättsamma ton som regerar första timmen skär sig mot hemskheterna mot slutet och att Park mitt ibland ohyggligt våld mot barn puttar in ett och annat skämt (om än bittert och kolsvart) känns... tveksamt. Men kanske nödvändigt för att det ska bli uthärdligt.

Lady Vengeance är en vacker och vansinnigt formsäker film som firar triumfer på ett filmiskt plan och är smart och underhållande tills den viker in på mörka vatten och drar hämndsagan till sin fasansfulla spets. En film för intellektet och filmnördstarmen snarare än för hjärtat - iallafall hade jag svårt att bry mig på riktigt. Men att Park Chan-wook smäller nästan alla samtida regissörer på fingrarna i ren skicklighet är det inget snack om.

Reklamstim med Orson

Jag har såsat runt så mycket på YouTube på sistone att den här bloggen bara är några knapptryck bort från att chansera till en knäppa klipp-samling. Men what the hell, jag kan inte låta bli att dela med mig av den här. Orson Welles, ni vet han med Citizen Kane och The Magnificent Ambersons, gjorde ju på ålderns höst en del reklamfilmer för att finansiera sina projekt. Bland annat en legendarisk snutt för Paul Masson California Champagne som cirkulerat på nätet ett tag. Inte filmen i sig, utan några underbara outtakes där en lindrigt nykter Welles kämpar med sina töntiga repliker. OK, snutten har legat ute flera år men jag hittade den först nu och skrattade gott. Inte på ett småtaskigt Welles-bashande "kolla vad packad han är!"-plan utan mer för att Welles så högaktningsfullt skiter i sin innantilläxa och bara rasslar igenom replikerna, med en orimlig satsmelodi och en imponerande nonchalans. Tredje tagningen är bäst.

"No one will be angry, just come out of the closet..."

Det stormar som bekant kring South Park. Förra veckan hoppade Isaac Hayes av i protest mot Matt Stone & Trey Parkers drift med scientologikyrkan. I samma veva ställde Comedy Central mystiskt in en planerad repris av "Trapped in the Closet", det omtalade scientology-bashande avsnittet som som ursprungligen visades i november förra året. Ryktet var snabbt igång att Tom Cruise hotat med att banga sina pr-åtaganden för Paramount-producerade Mission: Impossible III om inte Comedy Central (som precis som Paramount ägs av Viacom) fimpade det obehagliga avsnittet. Cruises talesmän nekar, Comedy Central håller tand för tunga och Parker/Stone ger en sedvanligt crazy kommentar i Variety: "So, Scientology, you may have won THIS battle, but the million-year war for earth has just begun!"

Tack vare YouTube kan man se avsnittet där Stan gör ett personlighetstest hos de snälla scientologerna och får veta att han är L. Ron Hubbard reinkarnerad. Och Tom Cruise, efter att en pressad Stan medgett att han föredrar Gene Hackman och "that guy from Napoleon Dynamite" framför Cruise som favvoskådisar, trumpet låser in sig i garderoben. Och bäddar för många come out of the closet-skämt, i ett lyckat avsnitt som iscensätter Hubbards skapelseberättelse som småtafflig anime med brasklappen "THIS IS WHAT SCIENTOLOGISTS ACTUALLY BELIEVE" tvärs över rutan.

Och än en gång förundras man. Det är ju en sak att muppar som Cruise, John Travolta och Patrick Swayze tillhör kyrkan, men Beck? Giovanni Ribisi, Jason Lee? Och Paul Haggis? Christ almighty.

Se "Trapped in the Closet" här!

Äntligen!

A Bittersweet Life

Varje gång man ser en asiatisk actionfilm, inte festlig snubbel-kung fu à la Jackie Chan utan den typen av eleganta, intelligenta och ruggigt våldsamma gangsterfilmer som brukar vara en stapelvara på Stockholms filmfestival (och som geeks med större koll och djupare plånbok än mig säkert köper by the dozen på nätet), blir man påmind om hur vanvettigt trista amerikanska actionscener brukar vara.

Antingen är det Bruckheimerskolan med exploderande motorcyklar, eller det vid det här laget obarmhärtigt uttjatade (och sönderparodierade) post-Matrix-upplägget med motion control-kameror, plötsliga växlingar mellan slo-mo och uppspeedat, och obligatoriska Grame Revell-big beats eller Prodigy-svullen rocktechno på ljudbandet. Det var ballt när första Matrix kom men känns idag extremt nattståndet.

(Till och med en ambitiös science fiction-rulle som Aeon Flux som jag såg häromveckan hade svårt att kasta Wachowski-oket - trots en helt crazy scenografi, märkliga karaktärer och förvirrande plot var slagsmålen lite väl mycket skinnställ -99 för att inte sabba den futuristiska inramningen.)

Tack och lov då för filmer som A Bittersweet Life som spelar i en helt annan division. Sun-woo jobbar som thug åt maffiabossen Baek och får i uppdrag att hålla koll på hans nya vackra flickvän. Ett välbekant upplägg som alltid går åt pipan, så också här. Sun-woo (spelad av snyggingen Byung-hun Lee från Joint Security Area) är en måttfull och dämpad gentleman i skräddarsydda kostymer som glider runt i luftkonditionerade hotellkorridorer och när plikten kallar exploderar i perfekta utfall av ultravåld som gör slarvsylta av de stackars underhuggare som råkar komma i hans väg. Ända tills det ögonblick han låter känslorna gå före kallet och därmed beseglar sitt öde.

A Bittersweet Life är sorgsen och sordinerad historia om högmod, lojalitet och livets mening satt till omåttligt vackra bilder av Seoul och med brutala och välkoreograferade våldsscener som John Woo antagligen önskar att han fortfarande kunde pressa fram där han sitter i Bel Air och undrar var karriären tog vägen.

Det är bitvis sanslöst våldsamt med ett avslutande kulregn som smäller alla andra shootouts på fingrarna i ren och skär enveten blodtörst. Och vapenskramlet blir så mycket mer omtumlande eftersom fajterna i resten av filmen utspelas med nävar, knivar och baseballträn - antingen är vapenlagarna i Sydkorea väldigt strikta eller också har Ji-woon Kim (manus/regi) tagit sig friheter. Det är hursomhelst mäkta effektivt.

Den blodiga finalen bjussar också på ett par mångtydiga bilder som öppnar upp för lite olika tolkningar om vad som egentligen händer på slutet. Inte konstigt med tanke på att Ji-woon Kim också gjorde den fenomenalt snygga skräckisen A Tale of Two Sisters som med sina komplexa hopp i tid och rum lämnade fältet öppet för de mest avancerade analyser. A Bittersweet Life är en enklare, rakare film, fast förankrad i gangstergenren men med ögonblick av hisnande skönhet mellan de utsökt koreograferade actionscenerna. Snyggare våld har jag inte sett på år och dag.

Trailer-pepp: Scary Movie 4

En katolsk präst blir kallad till ett hus för att utföra en exorcism. Plågad av Satans ondskefulla närvaro svettas, plågas och kämpar han i en vanvettig brottningsmatch mot det onda. Flugor samlas och surrar upp ett öronbedövande oväsen, rummet skakar, iskyla blandas med outhärdlig hetta. Så är allt plötsligt över - de goda krafterna vinner och prästen pustar lättad ut. Och vi klipper till en helbild där det visar sig att kyrkans utsände i hela scenen suttit på muggen och kämpat mot ett osedvanligt elakt anfall av rännskita.

Är det här kul? Mja. Jo, lite, eftersom det är en patenterad tough guy som James Woods som dragit på sig Max von Sydows avlagda prästkappa och tramsar loss med en så påtaglig entusiasm att man måste kapitulera. Scenen inleder Scary Movie 2, och efter den är det stadigt downhill, ett tröttsamt geggande i tits'n'ass, korkade b-boys, jättestora spliffs och vild lyteskomik, alltsammans smått outhärdligt trots en del begåvade filmparodier insprängda bland bögskämten och David Cross från Arrested Development på rollistan. Roligast för nördar är ju passningarna till andra filmer och där var Wayans-klanen frustrerande slöa: att låta en vuxen skådis räddhågset titta in i kameran och gny "I see dead people" är ju inte parodi utan slapp och fratboyanpassad igenkänningshumor, och alltför ofta bara en brygga till nästa skämt om Marlon Wayans tokroliga jätteafro.

Men precis när man trodde att bröderna Wayans höll på att köra Scary Movie-franchiset i botten - konstnärligt alltså, ekonomiskt har filmerna gått sinnessjukt bra från dag ett och varit en fin kassako för Dimension Films som lyckats dubbelt upp: först tjänat en tunna pengar på Scream-trilogin och sen ännu mer på att driva med densamma - kom den obligatoriska trean och gav serien ett rejält uppsving. David Zucker och Pat Proft, två av pennorna bakom de klassiska Airplane!, Naked Gun och Hot Shots!-serierna, hade tagit över spakarna, plockat in sina gamla kumpaner Leslie Nielsen och Charlie Sheen, och pressat fram ett tajtare och bättre manus. Ojämnt som tusan, vilket genren bjuder, och den snart åttioårige Nielsens deadpan-stil hade tappat en del skärpa, men med några helt underbara scener där den gamla goa Zucker/Abrahams/Zucker-mixen av metafilmiska absurditeter, smart drift med genrekonventioner, rent puerilt trams och brutalt slapstickvåld verkligen svängde. Som när Charlie Sheen i en sublim parodi på Signs kommer fram till olycksplatsen där frugan Denise Richards kvaddat bilen och försöker åskådliggöra exakt hur skadad hon blivit med hjälp av kvistar, wienerkorv och en donut... it kills me every time.

I april kommer fyran och trailern lovar gott, med småroliga parodier på War of the Worlds, The Village, Saw, The Grudge och ett gäng andra, samt en krystad cameo av Dr Phil. Leslie Nielsen som barnbokslyssnande George W Bush funkar, och jag skrattade gott åt "Tom Ryans" euforiska soffhoppning hos en alltmer panikslagen Oprah-lookalike. Vi håller en tumme att det håller hela vägen. Se trailern här!

Say it ain't so, Harvey!

När en ung hoppfull bokförläggare med författardrömmar (Joshua Jackson) skickas till Italien för att hitta en mytomspunnen författare (Harvey Keitel) och förhoppningsvis få kontrakt på hans kommande bok möter han sitt livs utmaning. Keitel har tillbringat de senaste tjugo åren isolerad i en liten by där hans liv kretsar kring vin, hästar, vänner och hans tre vackra döttrar. Den nybakade och oerfarna Jackson försöker landa ett kontrakt med Keitel, men det är inte helt lätt att tampas med den excentriske livsnjutaren. Och Jackson blir snart betuttad i Keitels vackra dotter (Claire Forlani) vilket gör saker och ting ännu mer komplicerade.

Kommer de att bli vänner, den naive storstadspojken och den luttrade men levnadsglade konstnären?

Kommer Jackson att låta sig förföras av den sexiga men smarta och rätt komplicerade dottern?

Kommer Keitels uppsluppna jävlaranamma att lära Jackson att bli lite mindre tillknäppt?

Och kommer Jackson i sin tur att locka fram det skygga gamla geniets slumrande kreativitet?

Kanske har eleven rentav något att lära mästaren om livet, kärleken och skrivandets konst?

Är det samma Harvey Keitel som gjorde Mean Streets, Taxi Driver, Bad Lieutenant, Blue in the Face och Cop Land som står upp i förarsätet och låter medelhavsbrisen prassla i den skrynkliga manchesterkavajen?

Finns den här filmen på riktigt eller är den en satir över två tusen andra filmer med samma upplägg och karaktärer?

Är det möjligen ett dåligt tecken att den går upp i Sverige innan den ens haft ordentlig USA-premiär?

Frågorna är många - svaren kommer 24 mars, då Shadows in the Sun går upp på bio. Svensk titel? När hjärtat blir varmt. 'Nuff said.

Apropå magplask

I serien Magplask vi minns har turen kommit till Janne "Loffe" Carlsson som delar med sig av en dråplig incident som inträffade för några år sedan. Saxat ur det senaste, pinfärska numret av Sjöräddningssällskapets tidskrift Trossen. Som också vet berätta att inspelningen av Kanalkampen, uppföljaren till komediklassikern Göta Kanal, kickar igång i maj med planerad premiär till jul. Förutom "Loffe" är både Magnus Härenstam och Svante Grundberg klara för medverkan.

Bara nio månader kvar nu. Visst känner du att det pirrar lite i magen?

Oscargalan - sammanfattning!

Det var det! Snabbgenomgången...

Bästa film: Crash
Bästa regi: Ang Lee, Brokeback Mountain
Bästa manliga huvudroll: Philip Seymour Hoffman, Capote
Bästa manliga biroll: George Clooney, Syriana
Bästa kvinnliga huvudroll: Reese Witherspoon, Walk the Line
Bästa kvinnliga biroll: Rachel Weisz, The Constant Gardener
Bästa originalmanus: Crash
Bästa manus efter förlaga: Brokeback Mountain
Bästa foto: Memoirs of a Geisha
Bästa klippning: Crash
Bästa scenografi: Memoirs of a Geisha
Bästa kostym: Memoirs of a Geisha
Bästa originalmusik: Brokeback Mountain
Bästa sång: Hustle & Flow
Bästa animerade långfilm: Wallace & Gromit
Lifetime achievement award: Robert Altman

Summa summarum en underhållande gala med ett par skrällar, som att Crash drog hem Bästa film. Jon Stewart skötte sig galant: hans öppningsmonolog var förstklassig (även om den gott kunde varit lite mer elak) och övrigt material från The Daily Show-författarna var grymt bra. Stewarts småspydiga kommentarer under kvällen värmde så gott, så gott och tog udden av de ohemult många och långa montagen.

Producenterna verkade gett sig fan på att pressa tidsmarginalerna, så vinnarna fick det inte lätt. Orkestern spelade schmaltzig musik i bakgrunden redan från första ordet vilket gjorde att alla tal, hur korta och koncisa de än var, fick en sentimental och lite kladdig aura.

Det blev bra spridning på statyerna - ingen klockren vinnare men det gick fint för Crash. Dock en klockren loser: Goodnight and Good Luck som hade sex nomineringar men fick nada utdelning (Clooney fick trösta sig med birollsoscarn för Syriana och de många kärleksfulla vitsarna på hans bekostnad).

Bäst: Förutom Stewarts många passningar, och det grymma öppningsfilmen med Steve Martin mfl, var det nog Meryl Streeps och Lily Tomlins charmiga double act inför Altmans hederspris.

I särklass sämst: Three 6 Mafias usla låt, ruttna framträdande (stroboskop? wtf!?) och fullständigt surrealistiska Oscar för bästa låt. Jösses.

Det var allt - klockan är snart 06 och det är hög tid att knoppa in. Hooray for Hollywood och allt det där. Godnatt!

Oscargalan - del 10

De tunga kategorierna börjar så sakteliga närma sig vilket betyder tätare reklampauser. Tom Hanks ska dela ut Bästa regi och nu blir det spännande: Ang Lee eller Bennett Miller eller Paul Haggis, eller Clooney (Spielberg är den enda som inte har nån chans). Det är omöjligt att förutspå... sådärja! Det blir Ang Lee. Gött! Då lär väl Brokeback Mountain knipa bästa film också? Ang Lee - sympatisk, välformulerad som alltid, han börjar ju bli van vid det här laget - håller ett kort och fint tal.

Jack Nicholson - vem annars! - har fått äran att dela ut nattens sista gubbe för Bästa film och publiken jublar trots att han inte gör mycket mer än att vara... Jack. Brokeback, Crash, eller Capote? Eller Goodnight and Good Luck? (Återigen tror jag det är kört för Munich.) Jag gissar, inte helt djärvt, på Brokeback. Och det blir... Crash! En liten skräll faktiskt. Haggis får gå upp en gång till och hans producentkollega Cathy Schulman håller ett smäktande tal men blir känslokallt avsnoppat mitt i tacket till sina barn. Tack för det, Bill Conti. Och därmed är kvällens sista Oscar utdelad.

Oscargalan - del 9

Dustin Hoffman smyger fram för att dela ut Bästa manus efter förlaga och kommer av sig i ett skrattanfall när han börjar rycka i kuvertet lite för tidigt, hehe. Jag tror stenhårt på Capote, det var ett vattentätt manus. Men det blir Brokeback Mountain och veteranen Larry McMurtry (The Last Picture Show, Ömhetsbevis) och Diana Ossana. Helt okej, också ett väldigt bra manus förstås, men jag hade velat se Dan Futterman ta emot statyn. Jaja. McMurtry som är författare passar på att försvara boken bakom filmen.

Uma Thurman (otäckt lik Medusa) påar Bästa originalmanus i rasande takt. Woody, Woody! Kan det rentav bli Match Point. Nej, Crash, inte helt oväntat. Paul "Traffic" Haggis och Robert Moresco. Haggis pratar för länge och Moresco blir brutalt kapad när han går fram till micken - inte den första ikväll för övrigt. Stackarn - hans stora ögonblick och ridå ner. Depp!

Oscargalan - del 8

Bill Conti får lite ny lovebombing av Stewart, därefter knallar John Travolta (som beklagligt nog återigen snaggat håret och ser ut som en monchichi-apa) in för att dela ut Bästa foto. Brokeback Mountain måste vinna. Nä, det blir Memoirs of a Geisha. Hittills den stora vinnaren (tre hittills, om jag inte rört ihop det), men de tunga kategorierna är ju kvar.

Jamie Foxx går på och känner sig tvungen att bjuda in sig på Three 6 Mafias efterfest (herregud, tom Foxx är en bättre rappare än dem). Dags för Bästa kvinnliga skådis! Judi Denchs obligatoriska nominering är chanslös, Theron bör inte vinna igen för ännu ett arbetarklassoffer med risigt hår. Keira Knightley? Nä - det står mellan Felicity Huffman och Reese Witherspoon. Jag tippar Reese. And the Oscar goes to... Reese! Fan vad kul. June Carter Cash nickar eventuellt gillande i sin himmel. Reese, pigg som en lärka, håller ett Tracy Flick-effektivt tal (se Election så förstår ni) medan hubbyn Ryan Philippe myser i salongen. Vi tar lite reklam på det.

Oscargalan - del 7

Attans, jag råkade just komma åt avstängningsknappen på datorn med stortån och radera senaste inlägget, men det var nog lika bra eftersom kvällens förhoppningsvis uslaste inslag försvann - det var Three 6 Mafia som framförde "It's Hard Out Here For a Pimp" från Hustle & Flow, och på något obegripligt vis vann Bästa sång i konkurrens med Crash och Dolly Parton (Transamerica). Helt obegripligt.

Därefter Bästa ljudläggning där King Kong välförtjänt vann men de stackars skäggen som tog emot priserna nära nog fick en hjärtinfarkt av stress när han skulle rabbla upp tacklistan. Och sen, det traditionella montaget med hädangånget filmfolk. Sobert och fint som alltid, men frågan man ställer sig varje år är varför publiken måste klappa hela tiden? Kan de inte enas om att ta in montaget i tysthet och dra iväg en fetapplåd när det sista namnet rullat förbi? Annars får man den där bizarra situationen där de mest saknade får mest applåder och de andra pliktskyldiga klapp - och alla tvingas klappa kontinuerligt i två minuter. Sånt är jobbigt.

Snabbt över till Will Smith som delar ut Bästa icke-engelskspråkiga film och det blir favoriten Tsotsi. Kul för Gavin Hood som blir extremt tagen och gör ett effektivt tal på både engelska och, eh, afrikaans?

Plågsamt men sant: Jon Stewart påminner om att Three 6 Mafia leder Oscarsligan mot Scorsese med 1-0. Please kill me.

Jag ligger efter här. Bästa klippning vinns av Hughes Winborne för Crash. Excellent choice.

Shit, redan dags för Bästa manliga huvudroll? Brukar inte det ligga på sluthampen? De har minsann stuvat om i år. Det lär stå mellan Hoffman och Joaquin Phoenix. Svårt svårt, men jag gissar på... Phoenix. Eller måste det bli Heath Ledger? Längesen det var såhär jämnt skägg mellan de nominerade! Strathairn skulle mycket väl kunna vinna också, den enda som är helt ute är Terrence Howard. OK, det måste bli Phoenix. Nix, Hoffman! Ingen skräll direkt, men jag tycker ändå lite synd om Phoenix. Capotes första gubbe är ett faktum. Hoffman bangar det där berömda vadet och skäller inte som en hund.

Oscargalan - del 6

Jake Gyllenhaal i ytterst tveksamt skägg presenterar ännu ett jävla montage, denna gång om mastodontfilmer, i ett försök att påminna oss om att film ska ses på bio och inte hemma på datorn. Aah, Roy Scheider aka Chief Brody från Hajen fick vara med på ett hörn bland alla explosioner - och det avslutas med att Elliot & co cyklar upp mot månen i E.T. Gulligt men en smula poänglöst. "Holy crap, we're out of film clips!" quippar Stewart och får tacksamma skratt. Amen!

Bana och Alba dyker upp och påar stelt Bästa ljudmix. King Kong, månne? Jodå! Fyra glada män (ljudmixare är alltid män) rabblar varsitt raskt tal på australiensiska.

Idoldags: Lily Tomlin och Meryl Streep ska ge Robert Altman en lifetime achievement award och gör en skickligt inövad improviserad sketch, i sann överlappande Altmansk anda. Helt underbart. En Best of rullar, karln har redan fått fem Bästa regi-Oscar (senast för Gosford Park) [fel: endast nomineringar] och jobbar på trots att han hunnit bli 71 [81 ska det vara] jordsnurr: A Prairie Home Companion med Woody Harrelson går upp i USA i juni. Den gamle stegar in, får stående ovationer och gör ett föredömligt kort tal. "To me, I've just made one long film". Joel Coen lyssnar spänt. Altman hinner inte tacka alla utan nöjer sig med att tacka sin doktor, och familjen förstås. En rörd Altman avrundar med att han fick en trettiårings hjärta vid en transplantation för några år sen och därför räknar med att göra film i ca 40 år till. Rart.

Oscargalan - del 5

And we're back. Bästa scenografi härnäst. Sandra Bullock och Keanu (slog de båda igenom i Speed?) ska dela ut. Kan det bli Pride and Prejudice, eller King Kong? Jag tror på King Kong. (Skandal förresten att inte Charlie and the Chocolate Factory ens är nominerad.) Memoirs of a Geisha vinner. Snark. Har inte sett eländet men den sägs ju vara ett sömnpiller av guds nåde. Inte scenografens fel, men ändå. Spielberg ser rörd ut under John Myhres känslosamma tal.

Samuel L. Jackson presenterar ännu ett självbespeglande montage om hur duktiga vi i Hollywood har varit på att ta upp brännande sociala frågor genom åren, apropå Murrow och Good Night and Good Luck? Eller bara för sakens skull? Detta måste vara den mest montagetäta galan i mannaminne. To Kill a Mockingbird, Bob Roberts, Kinasyndromet och ett gäng andra sveper förbi (usch, Tom Hanks aids-drabbade krake i Philadelphia blinkar förbi - hur präktig måste inte den filmen kännas om man såg om den idag?). Och till slut, förstås, Henry Fondas rättrådiga bonde i Grapes of Wrath, som ett brev på posten. "And none of those issues were ever a problem again" - Jon Stewart avar med en spydig kommentar. Gött! Det är stor skillnad mellan Oscarproducenternas traditionellt narcissistiska och branschyllande inslag, och Stewart och hans teams syrliga prator och sketcher.

Gäsp, kvällens obligatoriska tal av AMPAS-bossen whatshisname är lika spännande som alltid. Han lämnar över till Salma Hayek (en tvärhand hög) som tvingar fram en applåd för orkesterledaren Bill Conti, närmast en inventarie i sammanhanget (det är hanses 18:e gala) och påar ett medley där legendaren Itzak Perlman gnider felan till de nominerade för Bästa filmmusik. (John Williams, flitig som alltid, är nominerad för både Munich och Memoirs of a Geisha.) Om inte Brokeback Mountain vinner är nånting allvarligt fel. YES! Gustavo Santaolallas svepande, innerliga musik tar hem första statyn till Ang Lee. Helt korrekt. Santaollallas fru bryter ihop av tårögd lycka i sin stol.

Oscargalan - del 4

Dax för ännu ett montage. Lauren Bacall, still going strong, presenterar ett film noir-paket. Inte så strong förresten, för Bacall börjar staka sig nåt oerhört... affekt, old age eller bara vajsing på promptern månne? Så, nu gick barmhärtigt nog inslaget igång. Om vi ska våga oss på en snabb sammanfattning: än så länge inga överraskningar. Håll till godo med den djupsinniga analysen, för nu är Stewart tillbaka med ett par fejkade skämtinslag om de nominerade till Bästa kvinnliga huvudroll, uppenbart skrivna av Daily Show-pennorna. Lysande. Stewart-soundbite: "A pimp? Sort of like an agent. But with a better hat." Fniss.

Terrence Howard ska dela ut Bästa kortdokumentär och jag hänger alls inte med. Som vanligt är det fina och viktiga ämnen som nominerats. Vinner gör en HBO-producerad film om Norman Corwin (who he?). Ahhh, det är bara att inse att jag inte har nån koll.

Så över till Bästa dokumentär, där Murderball och March of the Penguins är favoriter. Jag sätter en slant på Murderball trots pingvinernas segertåg på de amerikanska biograferna. Doh! Pingvinresan vann. Ett gäng fransoser med mjukispingviner i famnarna och mäktiga Inspector Clouseau-accenter hasplar ur sig ett entusiastiskt tacktal.

Shit, J-Lo är nästa utdelare. Hon ser minst lika deffad ut som Linda Hamilton i T2 och påar låten från Crash, framsjungen av Kathleen York (vad fasen - det är ju Tobys exfru från West Wing! Sannerligen bizarrt). Utan bilderna är låten inte alls lika stark som i det där maffiga Magnolia-doftande montaget från Crash men producenterna gör sitt bästa med rökmaskin och mimare (ouch!) i bakgrunden. Hög tid för en toapaus.

Oscargalan - del 3

Will Ferrell och Steve Carell i havererad makeup ska presentera Bästa makeup. Det är egentligen bara småkul men känns helt genialiskt för att det är dom (och jag trött). Det vore sannerligen kul om Star Wars vann, trist nog George Lucas enda nominering ikväll, men det lär väl bli Narnia? Jodå. Kvällens trend - förutom liberala och gayvänliga filmer förstås - är extremt snabba och effektiva tacktal, men the little people brukar ju vara bra på sånt - vi får se vad som händer när de stora kanonerna ska upp.

Hupp, Rachel McAdams (yay!) har blivit straffkommenderad att göra en roundup på de tekniska statyerna som delats ut tidigare ikväll. "This has been a great night in Beverly Hills" och jag är glad att jag fick vara med säger stackars Rachel och ser inte ut att mena det en sekund.

Bästa kvinnliga biroll nu! Morgan Freemans trygga hand ska överräcka Oscarn. Catherine Keener är grymt bra, alltid, men jag är ändå en smula förvånad över hennes nominering för Capote, inte för att hon var kass utan för att hennes roll var så liten. Frances McDormand i terminalglasögon från North Country flashar förbi, märkligt att hennes insats i Aeon Flux (knallröd peruk och Dune-klänning!) gick juryn förbi? Hehe. Jag håller nog på Michelle Williams som var ruggigt bra i Brokeback Mountain men det lär väl bli Rachel Weisz? Jodå! Weisz är sagolikt snygg och håller ett kortkort tal. När ska de pinsamt långa och tårfyllda Gwyneth Paltrowska stream of consciousness-draporna komma? Vi väntar.

Oscargalan - del 2

Så kommer ett par kategorier där man ALDRIG har nån som helst koll. Först Bästa kortfilm, bröderna Wilson delar ut med sedvanlig charm, Six Shooter vinner och hämtas av en blyg och timid man.

Dags nu för kvällens första animerade inslag (obligatoriskt, förra året var det ju Edna från Superhjältarna som dök upp) och det är såklart Chicken Little (aka Zach Braff) som ska dela ut priset för Bästa animerade kortfilm. The Moon and the Son vinner och regissörerna hyllar handgjord klassisk animation i dessa cgi-tider. Fint. Kommer man nånsin att få se de här filmerna?

Jennifer Aniston presenterar Bästa kostymdesign. Ska vi gissa på Pride and Prejudice? Nope, det är Memoirs of a Geisha som vinner, utskåpandes Charlie and the Chocolate Factory som givetvis borde vunnit. Colleen Atwood - gammal i gemet, en Oscar (Chicago) och fem nomineringar i bagaget - tar emot och blir alldeles mysig.

Russell Crowe påar ett av alla de snygga montage som gör Oscargalan så kul - temat biopics. Från en knägående Jose Ferrer som Toulouse-Lautrec till Charlize Theron, sunkigt porträttlik, som Aileen Wuornos. Jaha... och sen? Bara utfyllnad? Reklambreak igen. Till kylskåpet.

Oscargalan - del 1

...and we're back. Tom Hanks har just gjort en lyckad parodi på sitt ökänt jolmiga Philadelphia-tacktal ("I feel like I'm standing on giant legs..." und so weiter i, vad var det, tjugo minuter?) för att illustrera att de ska försöka hålla tackduscharna ännu kortare i år. Noterar att smetig muzak ligger på under hela talet nu - en nyhet för i år och det funkar säkert på talarna för man blir stressad ända ut i tv-soffan.

Bästa Visual FX ska ut och Ben Stiller skojar till det med ett riktigt lyckat greenscreen-gag. Ljuvligt. Jag håller på War of the Worlds men det måtte väl bli King Kong? Japp, helt välförtjänt förstås. Veteranen Joe Letteri (som började sin bana på första, flåt fjärde Star Wars) med kollegor äntrar scenen och håller det short and sweet.

Reese ska dela ut Bästa animerade film och det blir Wallace & Gromit! Nick Park och Steve Box går på med varsin enorm fluga... sweet jesus vilka nördar. Tackar Peter Sallis (aka rösten bakom Wallace) som var med in the flesh på BAFTAs häromveckan och visade sig vara en gammal krum farbror med klent darr på rösten. De tackar honom med värme och man kan ju misstänka att den gode Sallis inte har så många år eller månader kvar, stackarn. Vi håller en tumme att han hänger med på nästa film också.

Äntligen - dax för kvällens första mackpaus, för nu är det musikunderhållning. Transamericas låt ska presenteras, en oförarglig ditty som sjungs av Dolly Parton (som börjar se orimligt plastikopererad ut - hon har fått det där otäcka stirret som George Michael också köpt. Jistanes!).

Oscargalan - here we go...

Det inleds med John Williams mästerliga musik till E.T. - kan man nånsin bli leds på den? Eh... det var visst pausmusik under Hans Wiklunds prata, måste lugna mig lite. NU börjas det! Enter Jon Stewart och vi håller en tumme att det blir lyckat. Det inledande montaget där diverse filmhjältar möts var styvt hoptotat men ungefär lika cheesy som en såndär pojkrumsaffisch där James Dean hänger på samma diner som Bogart och Marilyn... Sweetness! Filmen som inleder Stewarts öppningsmonolog är helt suverän. Och Stewart sköter sig med den äran, lyckas förstås få med att han var med i fiaskot Death to Smoochy. "This is the first time many of you ever voted for a winner!" (apropå Hollywoods lutning åt Demokraterna) och en snygg Cheney-passning (förstås!), denna gång med hjälp av Björks ökända död svan-klänning från en tidigare gala. Och gaycowboymontaget var underbart - särskilt en scen med gayikonen Charlton Heston (har ni sett Ben Hur? Hur gay som helst) och Gregory Peck måste känts rätt gay redan då.

Dags för första statyetten. Nicole Kidman ska dela ut. Som vanligt börjar de med en feting för att fånga ens intresse innan Bästa ljudmix ska ut. Bästa manliga biroll och det måste väl bli Clooney eller Dillon? Det vore otroligt bizarrt om William Hurts fenomenala överspel blev belönat men det vore sannerligen oväntat... Clooney! Föga otippat. Tjugo kilos övervikt plus skägg och saken är biff. Fan vad peppad jag är på Syriana. Clooney synbart skakad och rörd - och med samma charmiga självdistans som alltid - gör ett sympatiskt tal. Förstklassigt.

Oscargalan - röda mattan!

Hooray for Hollywood, dam-dam-dam-dam-dam-dam-dam-daaam-dam-dam.... Japp, det är dags igen och av oklar anledning har jag släpat mig upp (gjorde misstaget att sova några timmar innan istället för att gå cold turkey) och jag hade glömt hur darrigt det var. Slutgnällt! Har hunnit med sista kvarten av röda mattan-intervjuerna som kändes snäppet mindre brunnästa och lismande än vanligt, men det kan bero på att det var non-stars som Hoffman, Huffman och Strathairn som defilerade mot slutet. Samt Leonard Maltin, som alltid ser lika rosigt lycklig och creepy ut som på omslaget till sitt lexikon.

Bara 7 minuter kvar nu och det börjar dra ihop sig... Rachel Weisz! Grrrr... Lika snygg och lika gravid som på Leno häromveckan. Nå, en ny kanna te är på bryggning och vi laddar inför avspark. Jamie Foxx dyker upp och förstår inte att han blir avad efter bara några sekunder, stackarn - ty nu ska E!:s skjutjärnsreportrar (är det E? - kanske borde läsa på nån gång) sammanfatta kvällens snyggaste klänningar. Felicity Huffman är tydligen kvällens älskling. Sista pausen - ty nu börjar det! Drumrolls.... (nej, först ska nån clown peka ut exakt var Spielberg och Bana ska sitta ikväll). Men nu!

Det börjar dra ihop sig...

Bara några timmar kvar till Oscargalan och peppen börjar komma nu (även om jag just blev påmind om att jag lovat komma till jobbet senast kl 12 imorgon vilket kan bli tufft, men vad gör man inte för konsten). Själva galan börjar inatt kl 02.00 svensk tid, först ska stjärnorna mingla på röda mattan utanför The Kodak Theatre och kändisreportrarna bräka "You look GREAT!" till Clooney m fl i en timme. Och före det, kl 00:30, värmer Femman upp med ett ganska nytt avsnitt av The Daily Show där Jon Stewart får pep talk inför galan av kritikernestorn Roger Ebert (intervjun kan också ses här). Svensk kommentator är Hans Wiklund vars bitchiga stil mycket väl kan bli avsevärt roligare än SVT:s galaklädda men småtrista inramning.

Jag har dessvärre sett för få av toppkandidaterna för att våga mig på något förhandstips i år men hänvisar gärna till 43 minuters spåkula som rimligtvis borde ge bra utdelning. Listan på nominerade finns här (för den som till äventyrs behöver en uppfräschning) och för er som är sugna så börjar jag blogga runt 01 eller däromkring (Oscarbloggen har redan börjat).

Nu ska jag värma upp med en kanna te och Brokeback Mountain. Vi hörs.

Hostel

Eli Roth slog igenom för tre år sedan med lågbudgetskräckisen Cabin Fever som drog in en stor tunna pengar och gjorde att Roth började omnämnas som skräckfilmens framtid. Quentin Tarantino blev så peppad att han producerat uppföljaren Hostel som också spelats in för relativt lite pengar och gick direkt in på förstaplatsen på amerikanska biotoppen när den släpptes i januari.

Två amerikanska snubbar drar på sig ryggsäckarna och slår följe med en sprallig isländare för att röka och knulla sig genom i Europa. Genom brajdimman i Amsterdam får de nys om ett härbärge i Slovakien, där det finns så djävulskt mycket pussy att man knappt hinner sova mellan varven. Väl framme stöter de genast på några villiga eurotjejer och festen kan börja. Men strax försvinner en av killarna under märkliga omständigheter, och den mysiga stämningen i byn förbyts mot något väldigt mycket otäckare.

Roths bild av Europa är totalt over the top och - om man väljer att ta den på allvar - smått upprörande. Amsterdam är befolkat av mustiga, knasiga haschdealers och toppsnygga horor som lyckligt leende tillfredsställer de odrägliga jänkarna. Byn i Slovakien är pittoresk men laglös och fylld av babes, slött stirrande rednecks med skinnjacka och dåliga tänder, och ett gäng med kriminella småknattar som driver runt och bommar cig. Första halvan av Hostel är en grabbig, pundig och tits & ass-späckad high school-komedi minus humorn, och det kryper i kroppen av otålighet: det är mer töntigt än läskigt och man undrar när otäckheterna ska komma.

Men den som håller ut får lön för mödan, för sista halvtimmen av Hostel är något av det gruvligaste och blodigaste jag sett. Roth som prisats för sin blodtörst krämar på med några riktigt bizarra, sanslöst sadistiska scener, och "Känsliga personer varnas"-brasklappen som SF klämt in på bioannonserna känns klart motiverad - det är fasansfullt spännande och gory så in i bängen.

Om sjuttiotalsklassiker som Den sista färden och Motorsågsmassakern handlade om det urbana medelklassamerikas rädsla för den svikna landsbygden kan man läsa Hostel som jänkarnas skräck för omvärldens reaktioner efter 9/11, Irakkriget och den allmänt bossiga utrikespolitiken. I Europa hatar man amerikaner, i de mest gudsförgätna avkrokerna (Slovakien) så till den grad att deras liv är i fara ("California? That's a very long way from home" som en svartmuskig slovakisk polisman uttrycker det, med illa dold skadeglädje).

Hostels styrka är att den får fram en känsla av osäkerhet och konstighet, på det sätt som en mix av östeuropeisk inspelningsplats, obekanta skådisar, halvtafflig dialog och allmänt cheesy stämning kan åstadkomma. Men det är inte förrän mot slutet som Hostel blir mer än en lätt medioker thriller - och då brassar Roth på med hela artilleriet. Mer av den varan och vi kan på allvar börja prata om skräckfilmens framtid.

Tsotsi

Tsotsi är en ung småtjuv i en slummig kåkstad utanför Johannesburg som tillsammans med sitt gäng med droogies försörjer sig på rån och ficktjuveri. När ett vanligt plånboksrån slutar med att Tsotsi kallblodigt sticker ihjäl en farbror i tunnelbanan splittras gänget. På väg hem snor Tsotsi en bil av en förmögen kvinna och skjuter henne i blotta förskräckelsen. När han ska dumpa bilen upptäcker han till sin fasa att det ligger en jollrande bebis i baksätet...

Tsotsi är Sydafrikas Oscarbidrag och har jämförts med Fernando Meirelles Guds stad, och den lyckas på samma drabbande sätt måla upp bilden av unga människor i desperata livssituationer, i ett gråzon utan lag och rätt där ett liv inte är mycket värt och där allt man har kan tas ifrån en på två röda sekunder. Men där Guds stad hade en puls som fick Scorseses mest svindlande bildkaskader att kännas sömniga är Tsotsi till formen mycket mer konventionell och inte alls samma knäckande upplevelse, trots tjusigt foto och en hel del pumpande Africarap på soundtracket.

Tsotsi tar på sitt fumliga sätt hand om bebisen. Själv är han inte mer än en liten pojke, som av omständigheterna tvingats växa upp alldeles för fort och bli hård, föraktfull och känslokall. Babyn påminner honom om den barndom han aldrig fått och Tsotsi försöker fåfängt börja om på nytt.

Allt detta skildras fint, men efter den starka inledande halvtimmen börjar jag känna en pockande träsmak. Det kan bero på en orimligt lång scen mellan Tsotsi och en sunkig tiggare som ska lära ynglingen (och oss) att livet har ett värde även om man befinner sig på botten. Det kan bero på att regissören Gavin Hood pressar fram lite för många förment mäktiga scener (gärna filmade med kranåkning, i gryningen) då man förväntas känna mycket - scener som sträcker sig efter en tyngd jag inte känner finns där (att man bytt ut den tunga hiphopen mot någon kväljande Enya-kopia hjälper inte). Och det kan också bero lite på nykomlingen Presley Chweneyagae i huvudrollen: han har en stark närvaro och en oförglömlig blick, men spelet haltar ibland.

Framförallt kanske vetskapen om att Tsotsi är favorittippad inför Oscargalan ställer till problem. Man vet att det inte kommer att bli alltför jävligt utan snarare en livsbejakande historia om ett värdig liv i misären, humanismens seger, pärlorna i smutsen etc.

(Men denna cyniska tes faller platt efter en snabb titt på tidigare vinnare: för varje oförarglig feelgood som Mediterraneo eller Life is Beautiful finns en Brända av solen, en Antonias värld eller en Ingenmansland, filmer som knappast kan anklagas för mjäkighet. Oh well.)

Sen fick jag anstränga mig hårt för att känna sympati för någon som faktiskt stjäl ett barn av dess förtvivlade mamma. Tsotsi är förstås också ett offer men jag önskade mest av allt att slyngeln skulle klippa sig och skaffa ett jobb. Jag måste haft ett hjärta av sten och de mest känslolösa MUF-glasögonen på mig i biosalongen för Tstotsi må vara en berömvärd och stark film, men it didn't do it for me.