I'm The Wire-starter!

Som en self-respecting filmnörd är det alltid plågsamt att erkänna sina luckor. Confession time: jag har inte sett Juno (gasp!), eller St Elmo's Fire, eller Slaget om Alger, eller The Wizard of Oz, eller... När det gäller tv är listan ännu mer smärtsam och lång, men nu har det äntligen blivit dags att ta sig an Världens Bästa TeveserieTM, Nollnolltalets Dickens Fast På tv bla bla blah aka THE WIRE. Betar av dem boxvis på dvd. Tre avsnitt in kan jag meddela följande:

* Det är bra, givetvis. Jag blev snudd på lika hooked som efter första avsnittet av Sopranos eller Six Feet Under.

* Jag älskar hur David Simon och Ed Burns (som skrivit alla episoder i s01) slår an tonen så knallhårt redan i första episoden, i scenen där McNulty blir inkallad till Rawls efter att ha läckt känslig info till domaren, och chefen möter honom sittandes bakom skrivbordet med båda långfingrarna i luften. Och säger nåt i stil med "This one is gonna go up your ass. And this one I'll put in your eye." Raka rör.

* Två välbekanta ansikten från Homicide: Life On The Streets dyker upp per omgående: Erik Dellums (underbart svinige storskurken Luther Mahoney) som coroner och Peter Gerety som domare (hans Gharty är såklart inte min favvo från Homicide men ändå).

* McNulty är en så självklar, så klockren antihjälte. Det är naturligtvis skandal att Dominic Wests filmkarriär inte tagit fart ordentligt, han borde exempelvis slippa spela andrabanan till Ray Stevenson i Punisher: War Zone. Vi håller tummarna för att Neil Marshalls kommande medeltidsaction Centurion blir en hit.

* Reaktionerna jag mött när jag bekänt att jag precis börjat plöja serien har varit massivt kärleksfulla och svårt avundsjuka - folk har blivit knäckta över hur mycket glädje jag har kvar framför mig och önskat att de kunde börjat om med fräscha ögon. Det värmer.

Bara 57 avsnitt kvar nu. Pepp!

Holy abs, Batman!

"Kolla i Maltin!"

På förekommen anledning (nej, han har inte dött, tack och lov) hyllar jag idag en gammal idol på Weird Science. Läs här!

Drunk Girls

Märkligaste videon just nu är LCD Soundsystems nya singel Drunk Girls (finns högupplöst här). James Murphy med band står i en enkel studio och sjunger till låten samtidigt som ett gäng pandor lever rövare - först bara lite irriterande muckigt, sen värre och värre tills det slutar i rena övergrepp, total mobbningseufori och smatterbandskaos på slutet. Spike Jonze på sedvanligt skojhumör tänker man först, men videon är egentligen smått obehaglig: Funny Games möter Jackass, utan något förlösande skratt på slutet - James Murphy ser mest trött och ledsen ut i slutsekunderna, samtidigt som pandorna maniskt smäller smällare och sprutar skum, till skärande ångestskrik. Tortyrpop?

Lovestar

Jag lyssnar förbluffat på Di Levas nya och rätt så fruktansvärda coveralbum Lovestar. Det är svårt att ta in att min stora idol under några formativa år i skarven mellan åttio- och nittiotal - jag kunde ALLA texter utantill och spelade sönder i synnerhet Pussel från 1986 - nu gör Phil Collins-covers med förskräcklig E-Type-produktion. Cures Boys Don't Cry får mig att gråta och Depeches Personal Jesus att vilja skjuta mig. Och covern på Neil Youngs Rockin' in the Free World... yikes! Att göra Neil Young till själlös eurotechno är att be om att bli sågad - men Di Leva gör såklart inte musik för kritikerna, frågan är bara om fansen är peppade på Lovestar. Det är svårbegripligt att Universal faktiskt släppt den här skivan.

Samtliga låtar är bra eller åtminstone ok men rätt uttjatade, och läser man bara titlarna efter varandra - Another Day in Paradise, Man in the Mirror, The Miracle of Love, Redemption Song - skulle skivan lika gärna kunna heta Absolute Budskap.

MED DET SAGT är hans plastiga mashup mellan 50 Cents In Da Club och U2:s Pride (In the Name of Love) rätt så... fascinerande. Måste höras!

Jag rensar öronen med den fina covern på En apa som liknar dig, från stödskivan till Olle Ljungström, istället.

White Collar

Idag skriver jag på Weird Science om den halvnya tv-serien White Collar och framförallt om Tim DeKay, han i röd jacka på bilden som är plockad från ett av de absolut bästa Seinfeld-avsnitten. Klicka här!

Podcasten: min nya låtsaskompis

Skamligt låg aktivitet på den här bloggen. Jag har skrivit ytterst lite på sistone, istället har jag ägnat mig åt att lyssna på vad andra - smartare och roligare människor - säger om film. Jag promenerar två gånger 30 min till jobbet varje dag och har äntligen förstått att jag kan ladda ner podcaster till min iPhone. Efter att ha betat av de (gissningsvis?) bästa svenska podcasterna - alla försummade Kino-avsnitt och det göttaste från P3 Kultur - hittade jag äntligen till slashfilms podcast, som sänds en gång i veckan och där tre tjugonånting-geeks pratar ny film, med visst fokus på amerikanska geek properties men även (rolig) arthouse som Park Chan-wook och Bong Joon-Ho. Initierat, smart och underhållande.

Nu har jag lyssnat igenom från i höstas och framåt (runt 30 timmar) och är seriöst hooked. Så till den grad att jag börjat tänka på Dave, Devindra och Adam som mina, eh, *harkel* vänner. Eller de vänner jag aldrig riktigt haft - bland mina närmaste räknar jag både seriöst och skrämmande kunniga sportnördar och (i synnerhet) musiknördar, men ingen riktig filmgeek. Det är tragiskt att jag ska fylla det här hålet med tre unga amerikaner på internet, men vafan. Den timme de sänder i veckan är helt enkelt veckans höjdpunkt.

I need to get out more.

"Hell was a Café-artikel away"

Uppföljaren till Band of Brothers, Spielberg/Hanks-producerade miniserien The Pacific, rullade häromveckan igång på HBO och har sverigepremiär på Canal+ i påsk. Och redan nu kan du läsa allt du behöver veta inför denna nya WW2-macka i senaste, pinfärska numret av Café som finns hos din tidningshökare från och med idag. Där återfinns mitt reportage om serien som jag gjorde i Los Angeles strax före jul då jag intervjuade de tre huvudskådisarna. Och som liten bonus en bild på yours truly där jag står och ler överpeppat bredvid Jon "Falsone" Seda. Bara att slå till, med andra ord!

I Feel Bonnie

Och som om det inte räckte har nu Bonnie "Prince" Billy remixat låten, med lysande resultat. Finns att lyssna strömmande på Pitchfork!

I Feel Better

Jag har lyssnat på Hot Chips nya album på repeat nu sen den släpptes och älskar det. Allt är fantastiskt och bland det bästa de gjort, utom gospellåten och "I Feel Better" - en oundviklig singel men det tog mig många lyssningar att acceptera ofoget med autotuner, även om de gjort det lite ironiskt eller whatever. Men refrängen är så vacker, och textraden "Nothing is wasted, and life is worth living / Heaven is nowhere, just look to the stars" så ömsint att jag kapitulerade. Och i veckan släpptes videon, regisserad av Peter Serafinowicz - och den är helt enastående! Vem är den skallige, gänglige mannen? Jag vill definitivt se mer av honom! OBS: häng kvar till det blodiga slutet.

Hot Chip - I Feel Better

Hot Chip | MySpace Music Videos

Triangle

Är det någon som sett Creep, den brittiske regissören Christopher Smiths regidebut? Om otäckheter i Londons tunnelbana, med Franka Potente i en av rollerna? Jag såg Smiths andra film Severance från 2007, en skräckkomedi om ett brittiskt vapenföretag som åkte på teambuilding men råkade ut för otäckheter i skogen ("The Office möter The Hills Have Eyes!"). Eller snarare: jag såg halva, sen blev jag omåttligt less på filmens svajiga spel (även om Tim McInnerny alltid är sevärd) och ansträngt satiriska ton och stängde av. Vet inte om det var ett misstag, för Smiths tredje film Triangle är ett mäktigt kliv uppåt i skräckfilmhistorien.

Jag hade ynnesten att inte veta nånting alls om filmen innan jag såg den förutom att Devindra på slashfilms podcast rekommenderade den å det varmaste, och det var direkt bra för upplevelsen. Så jag skippar att rapa upp handlingen och säger bara: se Triangle! Den börjar som en thriller, fortsätter som en blodig och helvetiskt spännande slasher, pepprad med ominösa närbilder och drömlika, diffusa scener och repliker som hintar om att det vi ser hända kanske inte händer, eller har hänt förut, eller vad fasiken?

Sen blir det JÄTTEKONSTIGT. Och det är här Triangle riskerar tappa bort sin publik. Ordet "mindfuck" är rätt lökigt men i brist på annat kör vi på det. Hänger man kvar resten av filmen blir man belönad med ett raffinerat slut som snyggt knyter ihop säcken åtminstone hjälpligt.

Gillar man inte filmer där man måste gå in på IMDb:s message board efteråt för att läsa andras teorier om vad man just sett är det bara att skippa Triangle. Annars har man (precis som när man sett A Tale of Two Sisters) en väldigt mysig stund framför sig, och att se om inledningen direkt efter slutet ger en härligt geekig tillfredsställelse när man förstår hur allt hänger ihop och hur fiffigt scenerna är klippta. Man kan avfärda Triangle som ett överkomplicerad och "duktig" manusövning som kanske inte riktigt hänger ihop hela vägen, eller också tycker man det är en imponerande och skickligt konstruerad helvetesvandring som dessutom är oerhört rafflande. Jag diggade! Den fungerar på många plan och Melissa George som var så bra i 30 Days of Night är lysande även här.

Triangle presterade (inte helt otippat) rätt dåligt på bio och lär komma direkt på dvd härhemma (den finns sen några veckor på brittisk dvd/bluray) men Christopher Smith kommer snart tillbaka med Black Death, en medeltidsskräckis med Sean Bean och gamle favoriten David Warner från Omen, Tron och Time After Time. Går upp i maj och lär ha en fet twist på slutet. Pepp!

Lip balm?

Med anledning av att de tre medelålders männen i klippet härovan nyligen fått varsitt rätt bra uppsving i sina falnande karriärer - Steve Martin som värd för Oscargalan, Chevy Chase i Community och Martin Short i Damages - firar vi med en av de absolut bästa scenerna i Three Amigos. Jag har inte sett den på evigheter men kommer ändå på mig själv med att nynna My Little Buttercup-låten ibland, senast igår.

Det bestående minnet av Oscargalan

Judd Nelson: The years have not been kind.

Oscarpepp - men med förnuft!

Inatt smäller det! Amerikanska Guldbaggegalan startar om ganska precis fyra timmar. Här är min approach i år:

1. Sett Avatar, Up, A Serious Man, Inglourious Basterds, In the Loop och District 9. Missat resten.
2. Beskäftigt deklarerat att jag minsann inte tänker vare sig liveblogga eller -twittra.
3. Går och lägger mig.
4. Stiger upp 02:25.
5. Ser öppningsmonologen och hoppas att det blir lysande, som om 1981 års Steve Martin och Jack Donaghy står på scenen och bara levererar.
6. "Går in i väggen" efter någon timme.
7. Går och lägger mig.
8. Stiger upp och går till jobbet.
9. Försöker ta mig genom en hel arbetsdag utan spoilers. Undviker internet. Går inte in på Facebook eller Twitter. Undviker att prata med kollegor.
10. Kommer hem, hittar lämplig torrent, lägger barnen, plockar fram några kalla brewskies och avnjuter galan utan reklamavbrott med fast forward-knappen på VLC inom tryggt räckhåll.

Inte särskilt geekigt, och ganska bekvämt alltså. Och dömt att misslyckas, såklart. Men det kan gå.

Jo, och så har jag ju röstat också, i tuff konkurrens med Jonas, Karin, Teresa, Konrad och Peter. Med tanke på mitt usla track record i Oscarsammanhang är chansen minimal. Körde på den här raden:

Bästa film: Avatar
Bästa regi: Kathryn Bigelow (The Hurt Locker)
Bästa kvinnliga huvudroll: Sandra Bullock (The Blind Side)
Bästa kvinnliga biroll: MoNique (Precious)
Bästa manliga huvudroll: Jeff Bridges (Crazy Heart)
Bästa manliga biroll: Christoph Waltz (Inglourious Basterds)
Bästa originalmanus: Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
Bästa manus efter en förlaga: Nick Hornby (An Education)
Bästa utländska film: Det vita bandet
Bästa dokumentärfilm (långfilm): The Cove
Bästa animerade film: Upp
Bästa foto: Avatar
Bästa kostym: The Imaginarium of Doctor Parnassus
Bästa låt: "The Weary Kind (Theme from Crazy Heart)"

Och så håller vi alla tummar för att Istället för abrakadabra tar hem en Oscar!

Godnatt.

Shutter Island

Sugen på en rätt lam dissning av Shutter Island? Look no further!

Allt du skulle vilja veta om HBO (men varit för skraj att fråga om)

Vi avbryter det sporadiska flödet av inlägg för en stunds skamlös självpromotion: köp nya numret av CAFÉ som är ute i butik idag, där jag gör ett inträngande reportage om HBO!

Leo knäckt av Scorseses filmattack

Det är ingen dans på rosor att vara filmstjärna. Långa arbetsdagar, paparazzi-scum vart man går - och har man oturen att jobba med Scorsese riskerar man bli TVINGAD att se den gamles favoritfilmer. Som inför arbetet med Shutter Island bestod av ett fint urval påpassligt suggestiva noirrullar om paranoia och besatthet: Otto Premingers Laura, Jacques Tourneurs RKO-klassiker Cat People, I Walked with a Zombie och Out of the Past, Robert Wises mästerliga Shirley Jackson-filmatisering The Haunting, Hitchcocks Vertigo och The Wrong Man - och så Orson Welles The Trial och Polanskis Cul-de-Sac och Repulsion för att få med lite ångestladdat sextiotal också. Stackars Leo.

Vinnaren!

Förra gången gick det åt helvete. Igår vann vi! Idag är jag glad som ett barn. 'Cause I'm worth it!

Pappas flicka

Jag hittade den här lappen i röran på köksbordet häromdagen. Skriven av min sexåriga dotter. Ni kan ju haja att mitt hjärta höll på att explodera av lycka! (OK, det hade varit ännu bättre om hon skrivit Stanley Kubricks 2001, men man kan ju inte få allt.)

Innan ni ringer soc: nej, hon har inte sett den (jag är inte SÅ störd att jag smugit in henne på bion med hatt och lösskägg) och nej, jag tvingade henne inte att skriva. Men vad som kan synas som en våt dröm för PR-maskineriet på Fox (yay, en film som till och med normala svenska sexåringar drömmer och måste bearbeta, utan att ens ha sett den!!) har faktiskt en helt vardaglig förklaring - mitt promotionkollegieblock med Avatar-loggan har legat framme, och hon skrev helt sonika av den.

Ellroy!

Snabb rapport från James Ellroy på Internationell författarscen igår: knökfullt i Hörsalen på Kulturhuset (drygt 500 pers), gott om snubbar med Ellroy-looken (pullover, hornbågade glasögon, flint), gott om mediahalvkändisar (DN:s Nils Hansson, Leif GW, Chrille Barnekow, Annette Kullenberg, diverse förlagsfolk), ett upphetsat buzz innan Ellroy äntrar scenen, tjugo minuter efter utsatt tid.

Han är lång och ställer sig bredbent och läser upp det här stycket från nya romanen Blood's a Rover, men ännu mer aggressivt och stötigt än i klippet, mer som en smått bindgalen spoken word. Vild applåd. Sen blir han intervjuad av SVT:s Britt-Marie Mattsson i en dryg timme - och det är stor underhållning. Mattsson är ingen höjdare på engelska men ställer mestadels bra och snabba frågor. Ellroy är just så som man läst att han ska vara: megalomanisk, slagfärdig, snuskig, och riskerar hela tiden att bli den briljante men galne Konstnären som vi DN-intellektuella i publiken vill krama sönder. Men Mattsson inser detta och dompterar Ellroy, styr honom vidare när han är på väg att bli en cirkushäst, och det funkar. Mycket om JFK (som Ellroy dissar hårt), Reagan (som han hyllar) och Obama (inte säker än) och amerikansk politik, till konkreta frågor som "Hur ser det ut i rummet när du skriver?" Sånt man faktiskt vill veta.

Ellroy stakar sig aldrig. Han tänker i två sekunder, levererar sen en sammanhängande och ytterst välformulerad drapa som lika gärna kan sluta i en briljant politisk analys som i en dålig fräckis. Visst känner man att en del svar är färdigpaketerade och crowdpleasing, men han känns genuin, om inte annat för att han är genuint intresserad av att tjäna pengar (ett faktum han gärna trumpetar ut).

Efter frågorna från publiken - och detta är den absolut första författarträff jag varit på där alla publikfrågor är smarta och initierade, utan några hårresande pinsamheter - är det slut. (Det hade lätt kunnat få hålla på en timme till.) Ellroy ser närmast förvånad ut, och när alla rest sig och börjat gå mot utgången vrålar han "HEY! Does anybody wanna hear the world's greatest joke?"

Det vill alla såklart.

"A lion is fucking a zebra. Suddenly the zebra's husband shows up. The zebra yells to the lion: 'Quick, pretend that you're eating me!'"

Ridå.

Det ska tyvärr medges att jag inte läst några Ellroy - än. Jag har sett nästan alla filmerna (där konsensus är att Curtis Hansons L.A. Confidential är bäst, vilket t o m Ellroy medger, och De Palmas The Black Dahlia inte blev så lyckad, även om den hade sina stunder) men bara nosat på The Cold Six Thousand och nya Blood's a Rover. Ellroys brutala, korthuggna stil är inte helt lätt att ta in, man behöver vara rejält koncentrerad för att penetrera hela den gigantiska härvan av JFK, Marilyn Monroe, Grisbukten, exilkubaner, CIA, horor, hallickar, konspirationer och korrupta snutar. (Tidigare har det känts helt givet att läsa Ellroy i original, men jag misstänker att David Nessles översättning av nya boken faktiskt kan göra språket rättvisa.)

En av de mest fascinerande saker Ellroy berättar på scen är hur han går tillväga när han skrev Blood's a Rover: först skickar han ut ett team som gör research och sammanställer vad varje huvudperson (Nixon, Bobby Kennedy, J Edgar Hoover et al) gör dag för dag, månad för månad under den bestämda period boken ska utspela sig, här 1958-72. Sen gör Ellroy en outline på 400 sidor (en längre roman för de flesta författare) där han också vävt in sina fiktiva, men till synes verkliga, romanfigurer. Och sen skriver han (för hand) boken på 750 sidor. Man blir impad och nästan matt bara av the scope of it.

Blood's a Rover är sista boken i trilogin där American Tabloid är först och The Cold Six Thousand tvåa. Men jag peppar mest på hans självbiografi My Dark Places, om mordet på mamman. Det blir den härnäst. Ni som läst Ellroy - vad rekommenderar ni?

The Demon Dog

Om mindre än ett dygn ska jag se den här mannen bli intervjuad på Kulturhuset. Jag är faktiskt lite nervös. Jag menar - se bara på den här bilden. Man väjer med blicken, fast det är ett foto.

Jag rapporterar sen.

Oscar-pepp!!

Idag när Oscarnomineringarna har tillkännagivits skickar vi ut två stora GRATTIS!

Det första och största till "a close personal friend of mine" som det heter i såna här sammanhang: Mathias "Direktörn" Fjellström (aka "Skellefteås Spielberg") som producerat Istället för abrakadabra -Oscarnominerad i klassen Short Film (Live Action). Mathias och hans regissör Patrik Eklund (som också ligger bakom kortfilmerna Situation Frank och Slitage) börjar bli vana att håva in priser på allehanda festivaler - men detta är ju hur stort som helst.

Det andra går till världens bästa österrikare (efter Arnold) nämligen Christoph Waltz, som efter den välförtjänta Golden Globe-vinsten nu också fick en Oscarnominering för sin mästerliga biroll som mysigt sadistiske Hans Landa i Inglourious Basterds.

Jag håller tummarna.

Säsongsstart!

Nu på torsdag den 28:e januari är det dags igen att traska ner i källaren då det vankas säsongspremiär för vårt Filmquiz på Pet Sounds Bar!

Tid och plats som vanligt, dvs baren öppnar kl 18, quizzet drar igång kl 20, härliga frågor, finfina priser. Hoppas vi ses!

Är du inte redan med i Facebook-gruppen, så varför inte bli det nu?

Övriga kvällar under våren är följande torsdagar: 18 feb, 18 mars, 15 april och 20 maj.

Snabb Guldbaggetippning

Har haft lite svårt att engagera mig i Guldbaggenomineringarna i år. Å ena sidan kändes det som ett ytterst dåligt skämt att en tv-deckare och en skolbiorulle skulle fajtas om de tunga priserna. Å andra sidan diggade jag inte Man tänker sitt och har sett för få av de andra bra filmerna (tex Apan) för att kunna rasa med någon större trovärdighet. Men herrejävlar, hur långt ska man dra den här Stieg Larsson-psykosen?

Anywho, här är min bitvis ganska lama tippning:

Bästa film: I taket lyser stjärnorna (annars är det dags att emigrera)

Bästa regi: tippar på Fredrik Edfeldt för Flickan

Bästa kvinnliga huvudroll: Noomi Rapace för sin insats som Världens i särklass mest fascinerande romankaraktär och samtidsfenomenTM (lika oundvikligt som skatter, eller döden)

Bästa manliga huvudroll: Olle Sarri för sin insats i Apan (heja Olle! detta skulle förlåta en del av övriga nomineringar)

Bästa kvinnliga biroll: Anki Lidén för I taket lyser stjärnorna (en favorit sen Lasse Hallström-filmerna, och en värdig vinnare)

Bästa manliga biroll: Kjelle var bra i Bröllopsfotografen, men jag gissar ändå på Sven Bertil Taube för Karlar som ogillar fruntimmer. Och Johan Falk-rullen var ju bara för usel, så Joel Kinnaman får vänta tills nästa år med att casha in (häpp!)

Bästa manus: svårt... sätter ändå en slant på Karin Arrhenius för Flickan

Bästa foto: Hoyte van Hoytema för Flickan (HvH vann iofs förra året, men konkurrensen är ju patetisk i år)

Bästa utländska film: Det vita bandet (Mike Haneke fo' prez)

Bästa kortfilm: har inte sett någon av dem. Chansar på Drömmar från skogen

Bästa dokumentär: Videocracy

Biopublikens pris: Killar som dissar tjejer (verklighetens folk avgudar Stieg Larsson. 'nuff said)

Siktar på åtminstone 7 rätt av 12, annars får jag skämmas!

UPDATE: Jag fick 6 rätt, om man är snäll och inkluderar Biopublikens pris. Rätt uselt, och jag skäms - men mest å juryns vägnar. Avgå etc. Jag saknar ord. Gonatt.

The Globes

Bizarraste ögonblicket under årets Golden Globe-gala: när bildproducenten, under Hanekes tacktal för Det vita bandet, klippte över till en bister Arnold Schwarzenegger i publiken. »Hey, båda är ju från Österrike!«

Annars var det, som vanligt, rätt trevligt, och precis vad Oscargalan borde vara: barmhärtigt kort (ca 2 tim), utan generande musikalnummer, och med högt tempo. Rarast var De Niros och Di Caprios gemensamma tal till Scorsese som fick Cecil B. DeMille-priset. DeNiro (som inte brukar bjuda på skrattfest i såna här sammanhang) skojade om att Marty älskade film så mycket att det finns klipp på internet där han har sex med en fräsch svartvit 35mm-rulle, och när Leo satte Marty i samma grupp som genier som DaVinci såg den gamle ut att vara nära tårarna. I sitt vita hår och sina rejäla terminalglasögon börjar han se mer och mer ut som Carl Fredricksen i Up. Montaget med klipp ur Scorsese samlade till väl valda låtar (Stones, Peter Gabriels musik till Last Temptation of Christ) var fantastiskt snyggt gjort.

James Cameron skrällde med att vara riktigt ödmjuk (vis av »King of the world«-debaclet kanske) och Ricky Gervais med att vara riktigt snuskig som programledare.

Avatar fick flera tunga priser, Inglourious Basterds blev (förutom ett extremt välförtjänt pris till Christophe Waltz) snuvad på både manus och regi. Blir det månne en repris på Oscargalan? Peppen börjar nu!

Snabba Sly?

Gösta Bredefeldt RIP

När jag såg framsidan på Aftonbladet idag och läste MILLENNIUM-SKÅDESPELAREN ÄR DÖD tänkte jag genast »Fan, är Lance Henriksen död??«

Men det var Gösta Bredefeldt, vars sista filmroll blev Harald Vanger i Män som hatar kvinnor, som gick bort för några dagar sen, 74 år gammal.

Jag såg honom aldrig i yngre upplaga. Minns honom framförallt från Lars Molins tv-serie Tre kärlekar och Daniel Alfredsons lysande filmatisering av Kerstin Ekmans Dödsklockan. »På senare år har dock mer utpräglat patriarkala roller övervägt, kanske ett resultat av hans auktoritativa framtoning« skriver svensk Filmdatabas, och det är ingen överdrift: Bredefeldt var en bjässe, med nästan skräckinjagande framtoning, född att spela maktfullkomliga brukspatroner eller dominerande pappor.

Kommer också ihåg ett reklamgig han gjorde: det var i den där reklamfilmen för MER från, gissar jag, tidigt nittiotal, när en samlad presskår ivrigt ställer styrelsen för MER Corporations mot väggen under en dramatisk presskonferens. Ryktena haglar, folk pratar i munnen på varandra i den stimmiga lokalen, skulle de börja kolsyra drycken, eller behålla den som den var? Till sist ställer en ängslig reporter frågan: »Will you carbonate?«

Det blir knäpptyst i salen. En kostymklädd Gösta Bredefeldt, vice direktör för MER, böjer sig ner mot micken, spänner blicken i reportern och levererar svensk filmhistorias tyngsta »NEJ« med sin tordönsröst. Alla jublar och applåderar lättat.

Gösta Bredefeldt hade samma massiva, lätt demoniska framtoning som Jarl Kulle. Jag kommer att sakna honom.

Ah, the irony!

Typiskt! Just den hösten då jag skulle vara lite drama queen och dra den gamla klassikern »för sjuk för att blogga« så händer allt - först får jag a) åka till Los Angeles och intervjua skådisar i Beverly Hills, och strax därefter b) bli kallad »tjock, mustaschprydd, medel­ålders, obegåvad, illaskrivande« av min forne idol Johan Croneman i nollnolltalets kanske konstigaste svenska filmrecension. Jag tar det här som ett tecken på att det är dags att hoppa upp i sadeln igen. Just i detta nu nu är jag uppfylld av två saker: Philip Glass mäktiga The Grid (från mästerverket Koyaanisqatsi) i lurarna och Conans känslosamma och oerhört snyggt formulerade statement till NBC. Så jag känner mig svårt peppad att göra en liten comeback. Jag hoppas att ni fortfarande är med mig! Ses snart igen.

Time out

Se på fan! Det gick tydligen inte att hålla igång heltidsjobb, två småbarn, ett förhållande, filmquizknåpande, skribentuppdrag OCH den här bloggen utan att jag till slut faktiskt blev sjuk av (helt självförvållad och väldigt onödig) stress, så istället för att klämma ur mig ett pliktskyldigt inlägg i månaden tar jag en time out. Jag kommer fortsätta skriva på Weird Science, men Conan får vila en tid. Vi ses 2010!

Född till tönt

Att vakna upp efter nästan en månads bloggkoma för att skriva tre meningar om Kents nya singel (släpptes på iTunes igår) kanske är skäl för diskning, men what the hell. Jag älskar ju Kent. Töntarna är den fjärde låten i mitt liv jag köper på iTunes - efter Max 500 (på släppdagen) och Midlakes Roscoe (Beyond the Wizard's Sleeve Remix) i våras, och en Kate Bush-låt som bara finns på soundtracket till Guldkompassen. Men jag vete fan - gillar inte att de håller fast vid Depeche-soundet som drog ner stora delar av förra skivan. Och låter inte Töntarna som en nerpitchad, långsammare version av Musik Non Stop fast med bättre text?

Nä, jag skulle vilja att de nån gång släppte en poprökare som singel, en rivig låt som Nihilisten. Den är bra.

Det här hindrar förstås inte att peppen inför kommande skivan Röd - bra titel, inte så ballt omslag, som ett nummer av Bibel från tidigt 00-tal eller nåt - är klart pockande. Sjätte november blir det åka av!

One Flew Over the säsongspremiären av House

Idag på Weird Science hyllar jag det fina dubbelavsnittet som inledde sjätte säsongen av House i måndags. Läs här!

Nollnolltalets bästa låtar?

Se inte så deppig ut, Neil. Du vann ju!

Apropå alla 2000-talets bästa låtar-listor som är i omlopp just nu bjussar jag på min egen. Jag hade äran att bli tillfrågad av Novell, som drar igång sin stora nedräkning på nollnolltalet.se den 23 sept, så jag skrapade ihop en lista, även om det faen inte var lätt.

När jag gått igenom ALLA mina cd-skivor landade jag på ca 59 låtar, och insåg hur lite skivor jag köpt på 2000-talet. Sen gick jag igenom iTunes-katalogen, men hade efter det fortfarande bara skrapat ihop runt 80 låtar. Efter att ha kollat Strages och Hanna Fahls (som påminde mig om My Favourites Burning Hearts, tack för det!) och några fler musikjournos listor för inspiration, och sen skummat (n ästan) hela Pitchforks 500-lista, blev det till slut 100 låtar, men det var på håret - för att det skulle räcka blev jag tvungen att frångå min initiala målsättning att bara ha en låt per grupp/artist. The Radio Dept vinner med tre låtar, Moz och Midlake fick två var.

(Jag blev också smärtsamt påmind om hur många av mina favoritgrupper - Teenage Fanclub, Momus, Stereolab tex - som gjorde sina allra bästa låtar på 90-talet.)

Topp 20 är väl hyfsat genomtänkt, resten är egentligen totalt godtycke i ranking. Gjorde listan under viss (självpåtagen) tidspress och försökte att inte bry mig så mycket, annars hade jag kunnat hålla på i evigheter och antagligen bli sinnessjuk. Precis som Jenny Seth grubblade jag över om Hey Ya skulle vara med - men jag bestämde mig snabbt för att bara låtar som fortfarande kändes bra, och som jag fortfarande (i viss mån) lyssnar på, skulle platsa. Så ingen Hey Ya men däremot Such Great Heights, etc.

Så här är listan. Den blev väldigt vit, väldigt indie, och oväntat mycket svensk. Precis som jag, med andra ord!

Nollnolltalets bästa låtar

01. The Divine Comedy – Our Mutual Friend
02. Broadcast – Before We Begin
03. The Knife – Silent Shout

04. The Streets – Weak Become Heroes

05. Beth Orton – Concrete Sky

06. Editors - Smokers Outside the Hospital Doors

07. Morrissey – First of the Gang to Die

08. Robyn with Kleerup - With Every Heartbeat

09. Kent – Mannen I den vita hatten (16 år senare)

10. Burial – Near Dark

11. Midlake – Roscoe

12. Interpol – Slow Hands

13. The Radio Dept - 1995

14. Antony & The Johnsons – Hope There’s Someone

15. Camera Obscura – Lloyd, I’m Ready to be Heartbroken

16. Robyn – Be Mine

17. Broder Daniel – Shoreline

18. Eminem – Kill You

19. Kings of Convenience – Misread

20. Beck – Everybody’s Gotta Learn Sometimes

21. Phoenix – Too Young

22. Portishead – The Rip

23. Franz Ferdinand – Take Me Out

24. Dinosaur Jr – What If I Knew

25. Hot Chip – Boy From School

26. Kanye West – Jesus Walks

27. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt

28. Richard Hawley – Cole’s Corner

29. Bon Iver – Re: Stacks

30. Doves – There Goes the Fear

31. Foo Fighters – The Great Pretender

32. Hot Chip – The Warning

33. Jenny Wilson – Let My Shoes Lead Me Forward

34. Jose Gonzalez – Heartbeats

35. Johnny Cash – Hurt

36. The Postal Service – Such Great Heights

37. Tracey Thorn - A to Z

38. Band of Horses - Is There A Ghost

39. Vampire Weekend – A-Punk

40. The Tough Alliance – Silly Crimes

41. 50 Cent – P.I.M.P.

42. LCD Soundsystem - All My Friends

43. Madonna – Hung Up

44. Sun Kil Moon – Tonight the Sky

45. Ingenting – Punkdrömmar

46. Sonic Youth – The Empty Page

47. Junior Boys – Teach Me How to Fight

48. Bear Quartet – Load It

49. Belle & Sebastian – I’m A Cuckoo (by the Avalanches)

50. Bloc Party - Helicopter

51. Mary J Blige – No More Drama

52. Doktor Kosmos – Jimi Tenor och Kennet Johnsson

53. Dr. Dre feat. Eminem – Forgot About Dre

54. Depeche Mode – Suffer Well

55. Håkan Hellström – En vän med en bil

56. Teenage Fanclub – It’s All in My Mind

57. Jay-Z - Takeover

58. Kraftwerk – Expo 2000

59. New Order – Crystal

60. The Magic Numbers – Love Me Like You

61. bob hund – Ska du hänga med? Nä!

62. The Shins – Phantom Limb

63. Yo La Tengo – Let’s Save Tony Orlando’s House

64. TV On The Radio – Dreams

65. Talib Kweli – Get By

66. Radiohead – Everything in its Right Place

67. Missy Elliot – Work It

68. The Strokes – Last Nite

69. Beyoncé – Crazy in Love

70. My Morning Jacket – Touch Me I’m Going to Scream pt 1

71. Ghostface Killah – Shakey Dog

72. MGMT – Kids

73. Vampire Weekend – A-Punk

74. Fleet Foxes – White Winter Hymnal

75. The Latin Kings – Shonnar vet

76. Peaches – Fuck the Pain Away

77. B.R.M.C. – Whatever Happened to My Rock’n’Roll (Punk Song)

78. Amadou & Mariam – La réalité

79. Sufjan Stevens – All Good Naysayers, Speak Up! Or Forever Hold Your Peace!

80. My Favorite – Burning Hearts

81. Coldplay – Talk

82. Jens Lekman – You Are The Light

83. Don Lennon – Gay Fun

84. The Hidden Cameras – A Miracle

85. The Montgolfier Brothers – The World is Flat

86. Veronica Maggio – Stopp

87. The Radio Dept – The Worst Taste In Music

88. Ludacris – She Said

89. Glasvegas – Geraldine

90. Broadcast – Come On Let’s Go

91. Mauro Scocco – Min föredetta

92. Queens of the Stone Age – No One Knows

93. Morrissey – It’s Not Your Birthday Anymore

94. The Radio Dept – Where Damage Isn’t Already Done

95. Midlake – Head Home

96. Electrelane – The Valleys

97. Ken Stringfellow – Find Yourself Alone

98. Bonnie “Prince” Billy – Master and Everyone

99. Damien Jurado - Medication

100. Band of Horses – The Funeral

PS - jag har inte orkat göra en Spotify-lista än, men har du en stund över så tveka inte! :)

UPDATE: Min flitige vän Hank tog upp den kastade handsken - här är Spotify-listan. (83 av 100 låtar fanns.) Stort tack!

Day of the Direkt till dvd

En remake på Romeros Day of the Dead, med hyfsat snygg affisch, Ving Rhames (som ju var med i Zach Snyders lysande nyversion av Dawn of the Dead) och regisserad av Steve Miner (som ju faktiskt var inblandad i de första tre Friday the 13th samt inte helt oävna Halloween: H20) - det borde ju kunna bli lite bra, och... eller vänta nu: inspelad i Bulgarien, släppt direkt på dvd även i USA, men kanske ändå att... nä. Den var pissdålig.

Jag har vaga minnen av originalet - om Night of the Living Dead var en riktigt nasty liten lågbudgetrysare (flickan i källaren!) och Dawn mer episk och med comic relief-zombies kommer jag ihåg Day som ofantligt deprimerande. Zombierna har tagit över världen och det är kört redan från början, ett gäng militärer är instängda i ett underjordiskt labb med ett gäng "tama" zombies som de försöker förmänskliga utan nåt meningsfullt resultat. Bestående minnena är när en zombie försöker läsa en Stephen King-pocket (Romero och King är ju gamla polare) och när nån tar en spade och resolut skottar av huvudet på en zombie - annars tröstlöst, nattsvart.

Miners remake behåller ingenting av det, utan börjar som en dussinslasher med några kåta teens (spelade av fula nobodies) som hånglar i en lada, tills en av dem börjar snora blod. Sen är hela hålan de bor i avspärrad, med hjälp av militären: Ving Rhames som hardass och Mena Suvari som är soldat trots att hon torde väga ca 45 kg och vara runt 160 lång (161 cm enligt celebrityheights) - har amerikanska armén inga minimikrav för sånt? Snart blir nästan hela bygden rasande zombies och Mena och hennes fule bror måste rädda sig själva. Kvar från originalet finns bara det underjordiska labbet, dock har det pågått hemlig forskning i biologiska stridsmedel så hela epidemin var arméns fel. Som får representeras av nån såpaskådis med vit rock.

Jag störde mig på några saker:

som att huvudpersonen var så otroligt löjlig. Han spelas av en Michael Welch som tydligen var med i Twilight (wot?) och - vilket faktiskt var lite förmildrande - enligt Wikipedia "is featured in the online viral campaign Aczone: The Musical, which was created to inform teenagers about a new acne treatment." Aczone! Gotta love it.

Eller att zombierna rörde sig så snabbt, Romeros klassiska hasande odöda (som jag föredrar) är ju totalt ur modet numera, här var det mer bindgalna tjurrusningar à la (mästerliga) 28 Days Later med uppföljare - inget fel i det, men det är jobbigt filmat, de har crankat upp hastigheten och plockat bort frames, så att det ska bli ballare. Sen ringde 2002 och ville ha tillbaks den effekten.

Eller att en av huvudpersonerna får det obligatoriska lätta zombie-bettet nånstans mitt i filmen, och de spelar ut will he/won't he turn into a zombie-kortet på ett osannolikt sätt. Mena Suvari - som känt killen i ca en timme - insisterar på att han ska följa med (för att botas eller?) i bilen trots att han börjar ruttna inifrån. Stackarn spelas av Stark Sands, som var bra som Nathaniel Fick i Generation Kill men tyvärr är ganska usel här.

Ärligt talat är faktiskt det mesta uselt. Även om det bjöds på en del trelvigt splatter. Men nu fick jag iallafall svar på vad Mena Suvari gör nuförtiden. Som jag undrat!

Andra bloggar om Day of the Dead, Steve Miner, Romero, zombies, film, skräckfilm

Om Terrence Malick regisserat Home Alone...

...skulle den sett ut som Flickan, som gick upp ikväll och som redan dränkts i överord, men jag hoppar mer än gärna på tåget. Det är en väldigt fin coming of age-historia, känsligt regisserad efter ett tätt manus, och imponerande välspelad av Blanca Engström i huvudrollen. Och fotot av Hoyte van Hoytema är svindlande snyggt, precis på rätt sida om för snyggt, och med vibbar av Jörgen Perssons foto i En kärlekshistoria. Gå och se!

Andra bloggar om Flickan, film

Vi i villa

Jag ville också tycka om den, men det gick dåligt. Läs mer här!

Malmö filmdagar

Jag har tillbringat veckan på Malmö filmdagar och betat av ett antal av höstens kommande filmer. Jag lär skriva mer om det göttaste i den takt filmerna går upp på bio, men för att sammanfatta:

12 filmer sedda, varav
2 mästerverk (Pixars Up som var fenomenal - jag grät tre gånger, vilket är nytt Pixarrekord - och Andrea Arnolds Fishtank, den bästa Ken Loach-film som Ken Loach aldrig gjorde)
1 fantastisk svensk film (Fredrik Edfelts/Karin Arrhenius Flickan som golvade mig totalt)
1 besvikelse (Man tänker sitt - don't believe the hype)
1 riktigt fin romcom (smarta och roliga 500 Days of Summer)
1 snygg sci-fi (District 9)
1 frågetecken (Richard Kellys The Box, som började som en fascinerande Twilight Zone-episod och utmynnade i en gåtfull och förvirrande konspirationsthriller med ekon av Invasion of the Body Snatchers och Kubrick)
1 miss (jag var tyvärr för bakfull för att orka pallra mig upp till In the Loop kl 9 på morgonen)

Men - som sagt - mer om detta framöver.

Snart sessepremme för Pet Sounds och Zitas Filmquiz!

Om den här bloggen hade varit en sjuttiotalsfilm av Michael Crichton hade den varit Coma, det är jag smärtsamt väl medveten om. (Tyvärr inte Runaway, framtidsthrillern där Tom Selleck blir jagad av plåtspindlar och storskurken spelas av Gene Simmons. Och som jag inte köpte på en börs för 40 spänn i höstas, vilket jag fortfarande grämer mig för.)

Ett skäl till den extremt låga aktiviteten är dock att jag just nu sitter och filar på nästa - och höstsäsongens första - filmquiz! Torsdag 20 augusti bär det av. Ta med dina geekigaste vänner till källaren i Pet Sounds Bar (kom tidigt om du vill sitta) och svara på frågor och drick öl och vinn saker. (Eventuellt.) Vi är lite rostiga, men jag törs faktiskt lova att det kommer att bli ganska bra.

The International

Den är inte det mästerverk jag hoppats på, men Tom Tykwers The International är väl värd en dvd-hyra. Jag skriver mer om det här!

Semesterläsning 1: Auster & Hustvedt

Hemma igen efter fem veckors semester! Känns bra att vara tillbaks vid monitorerna igen - ett par timmar Super Mario Galaxy med femåringen och senare ett par timmars onlineslaktande i Left 4 Dead gjorde susen när vi kom hem efter fyra dagar i ett strömlöst torp i Småland. Oerhört självbelåten med att jag lyckats pressa fyra böcker och sex filmer på de här veckorna trots allt badande och solande som skulle hinnas med.

Det var en fin upplevelse att läsa Paul Austers senaste, Man in the Dark, back-to-back med frugan Siri Hustvedts What I Loved - man vill verkligen vara en judisk medelålders konst/litteraturkritiker bosatt på Manhattan under läsningen av båda. Åtminstone tills det sker en fruktansvärd olycka i What I Loved, och berättelsen skiftar från sofistikerat relationsdrama till något mycket mörkare och djupare. En bladvändare, oerhört sorglig, och med en småtöntig men ändå fungerande mordhistoria invävd i plotten. Man in the Dark var ett lyft efter den metafest som var Travels in the Scriptorium. Auster på... rutin, höll jag på att skriva, men det är inte sant - det är mest den trygga känslan av att han så obesvärat slänger ur sig små snippets, historier som nästan skulle räcka till en egen roman. Även här en berättelse i berättelsen, den här gången en smått rafflande sci fi/agenthistoria som Austers berättarjag väver ihop när han inte kan sova, och som han ytterst frustrerande inte avslutar - precis som när han i Oracle Night lämnar den där stackars mannen instängd under golvet. Resten av Man in the Dark är en småskalig och rörande berättelse om åldrande, sorg och död. Fruktansvärt bra.

Andra bloggar om Siri Hustvedt, Paul Auster, böcker, litteratur

"OK everybody, that's a wrap"

Även om det väl inte borde kommit som en skräll känns det oerhört märkligt att han är död. Så idag kör vi en repris på en text om en av Michael Jacksons finaste stunder - kändisvideon till Liberian Girl. Vila i frid!

Andra bloggar om Michael Jackson

Mozzorama!

Såhär fint blir det med en iPhone från sektion A24, rad 11. Click to enlarge!

Gårdagkvällens Moz-konsert på Hovet in a nutshell: jävligt bra. Det var tredje gången jag såg honom, första var på Fryshuset/Arenan 1998 (?) - usel lokal men mäktigt att han avslutade med Meat is Murder. Och sen på Globen sist han var här ("I especially like Plopp") i april 2006 och kycklinggul skjorta. Det här var överlägset bästa. Han inledde med This Charming Man och Billy Budd (hyfsat klipp finns här) och avslutade med First of the Gang To Die (stökigt som fan med plats för handpåläggning och några bindgalna fans). Dessemellan:

Highlights: How Soon is Now (blytung! - vi undrade efteråt hur fasen de fixade Marrs gitarreffekter), Black Cloud, You Just Haven't Earned It Yet Baby - första gången på turnén och första gången ever på 22 år tydligen, så där fick vi vara med om nåt historiskt) och The Loop, b-sidan från Sing Your Life-singeln som lät helt fantastisk live, uppfläskad av Boorer och hans mannar. För övrigt den äldsta sololåten han spelade - inget från de tidiga åren, inget från vare sig Maladjusted eller Southpaw Grammar, och som sagt bara Billy Budd från Vauxhall and I. Disappointed.

Bummers: för många svaga/jobbiga låtar från de senaste två albumen. Har aldrig gillat The World is Full of Crashing Bores och Let Me Kiss You - när de kommer tätt efter varann blir det sömnigt. Och Life is a Pigsty var rätt mäktig i början med samplat regn men blev förbannat seg mot slutet. Och sen avslutades konserten med ett fucking bassolo. Absolutely vile!

Mellansnack: "Have I really deserved this?" (efter att nån slängt upp en 200 grams Marabouchokladkaka), "You would have had to have been there..." (efter den tama publikreaktionen på en - let's face it - rätt kass version av I Keep Mine Hidden), "Hello YouTube!" (till den blinkande muren av mobilkameror i publiken). Samt en smårolig kommentar om att Norge vann ESC.

All in all en kväll att minnas för livet. Mer finns, förstås, på YouTube - tex här. Och missa inte min konsertkamrat Jonas P3-reportage från Mozzers femtoårskalaskonsert i Machester (ligger ute några veckor till).

Låtlistan:

This Charming Man / Billy Budd / Black Cloud / How Soon Is Now? / When Last I Spoke To Carol / Ask / I'm Throwing My Arms Around Paris / How Can Anybody Possibly Know How I Feel? / You Just Haven't Earned It Yet, Baby / Irish Blood, English Heart / One Day Goodbye Will Be Farewell / The World Is Full Of Crashing Bores / I Keep Mine Hidden / Let Me Kiss You / Girlfriend In A Coma / Life Is A Pigsty / Sorry Doesn't Help / The Loop / I'm OK By Myself // First Of The Gang To Die

Andra bloggar om Morrissey, Tour of Refusal, musik

Serie-pepp: Thomas Ott!

Den schweiziske serietecknaren Thomas Ott blev en ny bekantskap för mig häromåret när han gjorde det makalöst snygga omslaget till Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle i Penguins Graphics Classics-serie (jag skriver mer om det här). Nu är han aktuell på svenska med Numret 73304-23-4153-6-96-8 (Kartago) som släpptes på Fantagraphics förra året. Utförd i Otts säregna stil, på skrapkartong: metodiskt, omsorgsfullt, mardrömslikt.

En dödsdömd fånge lämnar efter sig en papperslapp med just den siffersviten: hans bödel hittar den på golvet efter avrättningen och plockar med den hem - och upptäcker att hans liv styrs av numrena på ett lyckosamt vis, innan allt går käpprätt... En elegant utförd, elliptisk, kryptisk, Twilight Zone-artad liten berättelse - helt utan dialog - som blir ännu bättre när man läser om den och förstår exakt hur väl Ott tänkt igenom och planerat hela den drömlika historien.

Nu blir det till att köpa mer Ott: Fantagraphics har gett ut ett par volymer till, Cinema Panopticum och Tales of Error. Pepp!

Andra bloggar om Thomas Ott, serier, böcker, litteratur

Hans nådes tid

"Men stormen gick sin gång. (...) Döden bröt upp från sina boningar och vandrade ut och sådde och skördade. Saltvatten gurglade i många strupar, men inte som hälsosam medicin mot förkylningar. Många händer grep efter svallvågens undflyende, bräckliga, fåfängliga möjlighet och fäste; efter halmstrået som gungar på den. Rädsla kved och skrek och förintelseröster vrålade i luftraseriet. Dödshundarna var på jakt. Stänket från dödshundarnas saliv sprutade över huvuden som försvann under yatns vrede på väg ner mot fiskens lugna värld."

Håller på och plöjer Eyvind Johnsons Hans nådes tid från 1960. När det är som bäst - som ovan, eller som när Johnsons torra humor tittar fram - är det fantastisk läsning.

My first taste of Dick

Har länge varit sugen på Dick efter alla filmer man sett baserade på hans böcker, och nu var en kollega vänlig nog att låna mig Second Variety, en utgåva med samlade noveller 1952-55. Titelnovellen sålde in Dick hos henne och det funkade på mig också: efter bara tre sidor var jag smått hooked, och klart beredd att dyka rätt ner i mer femtio/sextiotalsscifi som Richard Matheson och Harlan Ellison.

Handlingen: i en inte så avlägsen postapokalyptisk framtid där nästan hela mänskligheten är utrotad slåss de få kvarvarande amerikanska soldaterna mot ryska invasionsstyrkor. Jänkarna tar hjälp av claws, små ettriga robotar som är programmerade att anfalla människor och skära dem i småbitar - de slinker ner i bunkrarna och gör snabbt och skoningslöst hackebiff av the russkies med hjälp av roterande knivar. Dock visar det sig precis som i Terminator - som för övrigt snodde en hel del idégods av Dick, som då var död och inte kunde stämma Cameron - att maskinerna blivit så intelligenta att de börjat utvecklas och modifiera sig själva, och kanske har de två forna supermakterna nu en gemensam fiende. 48 sidor, tajt som en keps, sluttwisten syns visserligen en mil bort men det funkar ändå.

Nu är jag väldigt sugen på att se filmatiseringen av Second Variety: Screamers, den kanadensiska filmatiseringen från '96 med Peter Weller i huvudrollen. B-action med en budget motsvarande cateringnotan på T2, men verkar enligt internet ändå vara helt okej.

Och mer Dick förstås - resten av Collected Stories vol 2 ska plöjas. Karln hann ju skriva så oerhört mycket under sin livstid - vilken roman ska man börja med? Tips?

Andra bloggar om Second Variety, Philp K Dick, science fiction, litteratur

Helvetiskt bra!

Är Sam Raimis Drag Me to Hell verkligen så mäktig som vi hoppades? Jajjemen!

Skate is great!

Jag kan just nu inte se mig mätt på Over It, Dinosaur Jr:s nya singel. Så satans bra!

Hur många knubbiga silverhåriga 43-taggare kan ställa sig på en skateboard och ändå (eller just därför) se extremt självklara och coola ut? (Retorisk fråga: svaret är blott en, Joseph Donald Mascis.)

En försiktig gissning är väl att killarna fått lite "hjälp" med att utföra tricksen. Dock ser det faktiskt ut att verkligen vara Murph som grindar med cykeln runt 2:50. Kan det vara sant?

Och vilket stort ögonblick det blir 3:06 in i videon när J tolkar på sin bräda efter Lou. Närbilden på J's hand på Lous axel blir oerhört laddad när man känner till alla år av bråk och det nästan extrema hat de öst ut över varandra. Rörande, på riktigt. Och i apsnygg slo-mo dessutom.

Den här videon, och det här (också från Pitchfork) skapar just nu en MASSIV PEPP inför nya skivan Farm som släpps 23 juni. Har redan fått det på fil av en reklamare, men den här gången vill jag inte ful-lyssna. Jag vill äga.

Andra bloggar om Dinosaur Jr, J Mascis, Over It, Farm, musik

Coraline

Såg äntligen Coraline i 3D på Heron City häromkvällen. Mästerlig! Så vackert och kärleksfullt. Vilken slumpvist vald bildruta som helst ur filmen är ett konstverk. Och efteråt - efter ett par timmar i sällskap med Coralines nördiga, stressade, frånvarande, laptopknappande doofus till farsa, vill jag bara hem och krama mina barn, och berätta för dem att de är viktigast i hela världen.

Skammen

Sjätteplats.

Det sista ordet som flög runt, runt som en förvirrad spyfluga i min sprängande skalle innan jag till slut sent i natt, efter många timmars grubblande och ångest, barmhärtigt nog föll ner i en orolig halvdvala.

Sjätteplats.

Det första ordet som kraxades fram ur mina torra läppar när jag vaknade med ett ryck, hårt hopkrupen i fosterställning, med sängkläder genomblöta av svett.

Sjätteplats. För i helvete!

Filmquizet på Pet Sounds bar igår - då vi för första gången var på andra sidan, fel sida, av quiz-skranket - blev en mardröm. "Allt annat än pallplats vore en total förödmjukelse" hade jag sturskt gått ut med - och det blev en självuppfyllande profetia. Det hjälpte inte att jag satte alla färgerna på bovarna i Reservoir Dogs, eller klämde båda röda tråden-frågorna med lätthet, eller yada yada. Vi slarvade. Vi fick tidsbrist, vi gjorde fel, och framförallt brände vi det REJÄLT på Star Trek-långfrågan. Vi var helt sonika... för dåliga. Sanningen gör ont. I can't handle the truth!

Nåväl, inget att hänga läpp för, det går fler tåg etc. Ett fett kudos till Fredrik och hans vänner för ett lysande quiz, och back to the drawing board för oss. Hem och plugga imdb. Eller snarare: se till att aldrig, aldrig släppa ifrån oss makten över quizformuläret en gång till.

Fan också.

Jag är Lee Child, asshole

Efter Trude Marsteins Göra gott (smart idé, styvt jobbat, men förbannat svårgenomtränglig läsning; jag gav upp efter 200 sidor) och Pluras Resa genom ensamheten (lysande!) kände jag att det var dags för en riktig flygplatsbok. Eftersom jag redan petat i mig ett par tre Coben och "kan" den gode Harlan vid det här laget (vanlig hederlig familj, nån försvinner, skelett i garderoben, raffel, grymt spännande tills det extremt invecklade och långsökta slutet, tomhet efteråt) föll valet på Lee Child. Som blivit rik som ett troll på sina böcker om agenten/ex-militären Jack Reacher. Om man ska tro wikipedia så säljs det en Reacher-bok varje sekund. Varje SEKUND! Sug på den, Dan Brown.

Innan han blev bestsellerförfattare jobbade Child som nåt slags programchef på Granada Television i England, innan han fick sparken pga omstruktureringar. Vilket hans förlag mer än gärna påpekar. I varenda författarpresentation kommer det - "after being made redundant" - så att vi verkligen ska förstå ironin i det. Fatta, kicken! Och nu praktiskt taget skiter han pengar!

Som om hans gamla chefer i Manchester med darrande underläpp läser det där varje gång en ny bok släpps och ångrar sig bittert. "Om vi ändå hade förstått... fan också!" Och så går de till det gråa fikarummet och häller ljummet vatten över en torr PG Tips, samtidigt som Lee Child sitter i sin lägenhet i Manhattan och sippar på en perfekt draja och funderar på vad han ska ha på sig på Spielbergs middagsbjudning på lördag.

Gone Tomorrow är den trettonde boken i Jack Reacher-serien, men jag tänkte what the hell. (Nördig fixering vid kronologi är annars ett tungt vägande skäl att jag aldrig kommer igång med Denise Mina, eller Ian Rankin, det finns alltid så förbannat många delar när man ska sätta igång.)

Och det funkar förstås bra att hoppa in. Som sig bör i en flygplatsboksthriller är det inget onödigt snicksnackande eller lödiga personbeskrivningar. Det är pang på. Reacher sitter och såsar på tunnelbanan i New York en sen natt, och får syn på en svettig, stissig kvinna som troligen har något farligt i väskan - så rabblar han upp för läsaren de tretton kännetecknen typiska för en självmordsbombare - och jag är hooked direkt. Så rasar det på: korthugget, schvungfullt, snudd på konstlöst men tillräckligt salt och brutalt för att man ska läsa vidare. Och, förstås, en mer eller mindre saftig cliffhanger i slutet av varje (kort) kapitel.

Halvvägs in infinner sig den märkliga Jan Guillou-känslan, att man sitter och läser en thriller med (till synes) intierade beskrivningar av diverse länders militära hemligheter och vapen, saker man egentligen inte bryr sig ett skit om. Och att det är den här typen av böcker som säljas varje sekund. Well, bättre Lee Child än Dan Browns platta prosa eller Paolo Coelhos förnumstiga plattityder.

Andra bloggar om Lee Child, Gone Tomorrow, Jack Reacher, böcker, litteratur