Dean Martin räddar Mafia 2

Har precis tömt det sista magasinet i min tommy gun i den allra sista, episka shootouten i Mafia 2 och känner mig... tillfredsställd. Jag kan hålla med all kritik spelet fått: det är lite för kort, lite för enhanda med många långa bilkörningar fram och tillbaka, det är för linjärt och uppdragsbaserat och inte lika bjussigt med sorglös sandlådeaction som GTA.

Vitos dröm är att bli rik och mäktig, ha snygga bilar och kvinnor, men precis när man fått det lite fett så - spoiler alert! - tas allt ifrån en. Klassiskt dramaturgiskt grepp förstås - säg det actionspel värt namnet där man inte ungefär halvvägs blir tillfångatagen och losar hela sin fläskiga vapenarsenal och måste börja om på noll - men här kändes det lite synd. Å andra sidan finns det rätt lite man kan göra med pengarna förutom köpa en fin kostym, så det är bara att gilla läget och fortsätta på det spår manusförfattarna bestämt - vilket ofta blir fyrkantigt; vet inte hur många uppdrag som fantasilöst avslutas med ett torrt "drive home" och tvingar en att köra hem och gå och lägga sig för att nästa kapitel ska kicka in.

Med det sagt är det i regel svinsnyggt med välregisserade mellansekvenser, suveränt soundtrack, smarrig dialog på bred nuh yaak-dialekt och generösa skopor av influenser från de bästa gangsterfilmerna, feta härliga shootouts - och tidshoppet nånstans i mitten där stan förändras från grått fyrtiotal till sprudlande, framtidsoptimistiskt femtiotal med neonskyltar och vräkiga bilar är bländande vackert.

Och även här får man sina "GTA moments" serverade - i mitt fall kom det allra bästa redan i kapitel 2. Efter att kommit hem från kriget, blivit skjutsad till storstan och tagit en drink med kompisen Joe tar man en taxitur downtown. Dörren öppnas och man kliver ut på en snöig trottoar. Det är februari 1945, andra världskriget ska rasa några månader till, det är den kallaste vintern på länge och på gatorna passerar hopkurade människor på väg till sitt. Massiva snöflingor dalar sakta över kåkarna, och "Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow" med Dean Martin spelar på ljudspåret. Det är så vackert, så bitterljuvt, att man tappar andan.

Klyschdags, men där och å fick jag banne mig GÅSHUD över vilken fantastiskt stämningsfylld värld 2K Czech byggt upp. Den sekvensen allena gör Mafia 2 värt att spela. Plus att man får skjuta tommy gun.

Vila i frid, Martin Ljung!

Trailer-pepp: True Grit

Bröderna Coens nya kobojsare, efter Charles Portis enligt uppgift knallhårda pulpklassiker, tidigare filmad 1969 med John Wayne och Robert Duvall i rollerna. Ser helt okej ut... *dreglar okontrollerat*

Krazy Kasting

Kommer ni ihåg när man tyckte att Michael Nyqvist var the shit? När han var alkis i Tillsammans, elak polis i Smala Sussie, fumlig bonnläpp i Grabben i graven bredvid? Sen spelade han huvudrollen i Så som i himmelen, gick ner sig ytterligare i pekoralträsket med Underbara älskade, och Arn, och försvann helt från radarn. Ironiskt nog är det nu, flera år sen han senast gjorde en riktigt bra roll, som han blir upptäckt i Hollywood - givetvis efter Millennium-rullarna, där Nyqvists halvt avstängda, oengagerade, sömngångaraktiga spel gjorde många scener smått surrealistiska i all sin träighet. Nyqvist har gjort rollen som "Kozlow" (lovande bovnamn for sure) i John Singeltons kommande Abduction, och har just blivit castad som "lead villain" mot Cruise i fjärde Mission: Impossible-filmen som "redan börjat spelas in" enligt TT Spektra trots att den ännu bara är i pre-production (inspelningen ska starta i december).

Att talangfulla nordiska skådisar blir castade som skurkar i Hollywood är förstås inget nytt: från Sven-Bertil Taube som stilig nazist i The Eagle Has Landed på sjuttiotalet via Stellan till Peter Stormare som gick från Bergman till Fargo och Jurassic Park: Lost World och en helt ny, fet USA-karriär. Favoriten i gänget är såklart danske Ulrich Thomsen, som efter Dogma-mästerverket Festen fick bli Bondskurk i The World is Not Enough och sen gjort diverse euroskurks i Hitman, Duplicity och Tom Tykwers The International och nu snart i Neil Marshalls sword-n-sandals-köttare Centurion, samtidigt som han gör fina och känsliga prestigeroller i "riktiga" europeiska filmer som Susanne Biers Hämnden.

Låt oss hålla tummarna för en liknande karriär för Micke Nyqvist. Jag saknar honom!

...and in other casting news: i Sherlock Holmes 2 har Guy Ritchie gett Stephen Fry rollen som Sherlocks storebror Mycroft. Fry vs. Downey? Jösses vilken pepp!

Svart måndag

SVT:s valvaka igår var en av de mest plågsamma kvällarna i mitt liv. Man bjuder in Bert Karlsson - f d ledare för det rasistiska partiet Ny Demokrati, för er som glömt - för att "kommentera" under Valvakan.

Alltså, har Bert gjort avbön för sina år med drickabackarna, muslimhetsen och torgmötena med Ian? När gjorde han isåfall det? Det är vämjeligt hur han numera behandlas som en rolig och slagkraftig sidekick/citatmaskin i medierna - nu också i SVT.

Jag hatar att de bjöd in Bert i studion. Hatar Elfsbergs mysiga småleende så fort Bert öppnade glappkäften. Hatar att Bengt Westerberg myste med, som om Ny Demokrati-epoken är glömd och förlåten. Framförallt hatade jag hur Luuk fick göra barnteve av valvakan.

Vi har röstat in fascister i riksdagen. Luuk dukar upp ett "tröstbord" med belgisk choklad. VEM på SVT tyckte det var en bra idé att "lätta upp" vakan - åhh vad trist, en massa vuxna som bara prata och praaata - med sitt nattståndna men outtröttliga infantiliseringsprojekt?

Där nånstans flippade jag över till Fyrans vaka - Peter Jidhe kändes som ett under av journalistisk integritet i jämförelse. Läste nånstans att Luuk senare slog armen om Jimmie Åkesson och bjöd honom på en macka, men det kan väl ändå inte vara sant?

Först ett halvårs helt okritisk rojalistiskt gullegull, nu det vidrigaste tänkbara sättet att hantera ett öppet främlingfientligt parti i direktsänd teve... det har inte varit ett jättebra år att vara lojal licensbetalare.

Trailer-pepp: 2001: Beyond the Infinite

Vad gör den gamle special effects-pionjären Douglas Trumbull - med banbrytande insatser på Blade Runner och Close Encounters of the Third Kind - nuförtin? Jo, han jobbar på en superambitiös dokumentär om Kubricks 2001: A Space Odyssey, där Trumbull (då blott 26 bast) var special photographic effects supervisor.

Blir dokun hälften så maffig som Trumbull lovar i den här klippet - som mer är en programbeskrivning än en regelrätt trailer - vankas massiv mumma. Se trailern här! (Den finns också i högre upplösning på Trumbulls egen websida.)

Via /Film

UPDATE: Aldrig får man vara riktigt glad. Jag hade missat att projektet är nedlagt efter att Warner dragit in finansieringen. Vi håller tummarna att det kanske, ändå... Vi kanske kan starta en Facebookgrupp och få saker att hända! Intervju med Trumbull från i somras finns här.

En vecka kvar...

...tills vi firar tvåårsjubileum för Stockholms Filmquiz. Festligheterna går av stapeln torsdag 16 september på Pet Sounds Bar. Vi kör i vanlig ordning igång kl 20. Ses där!

Du tycker väl om oss på Facebook?

Tv-tipset: Man On Wire!

En av de mest spännande filmer jag sett - och tveklöst en av nollnolltalets bästa dokumentärer - fick knappt någon biovisning i Sverige, och finns fortfarande bara på import-dvd. Tur då att SVT tar sitt ansvar och visar James Marshs tokhyllade Man on Wire på tv ikväll.

Vi följer den franske särlingen Philippe Petit - en spelevink i cirkusbyxor som påminner en hel del om en ung Malcolm McDowell i sjuttiotalsklippen - och hans minutiösa planer för att gå på lina över Twin Towers.

Marsh varvar intervjuer med teamets egna super 8-filmer från back in the day, bygger upp stämningen omsorgsfullt, via (medvetet?) småostiga reenactments i svartvitt kompletta med lösmuschar och breda polisonger... och trots att man vet vad som ska hända är det ANDLÖST mäktigt när han väl går på linan. Bilderna därifrån är smått ofattbara!

Det är rafflande som en thriller, men också fint och sorgligt när en av Petites forna bästisar berättar om hur gruppen splittrades efter dådet och Petit blev kändis.

Ikväll kl 22 på SVT (går också i repris). Missa inte!

Vem är Salt? Nämen allvarligt: vem ÄR det?

En intressant avart i dessa blockbustertider är till synes simpla high concept-filmer med så tillkrånglad plot att de blir helt obegripliga. Nya Angelina Jolie-actionern Salt är en sådan film.

En CIA-agent blir anklagad för att vara KGB-agent och måste rentvå sitt namn - låter busenkelt, men manuset tar så många vändningar fram och tillbaka, och har en så löjlig final, att det är svårt att hänga med. Det kan förstås ha att göra med att jag var grymt trött och druckit två glas vin innan jag såg den på Malmö Filmdagar, vem vet? Men med manusförfattare som Kurt Wimmer och Brian Helgeland (som skrev om manus till att passa Jolie efter att Tom Cruise tackat nej) och en rutinerad - om än hyggligt ospännande - actionregissör som Phillip Noyce borde det blivit bättre.

Det mest fascinerande med Salt är hur Angelina Jolie ser ut. Så avmagrad att hennes ansikte blivit till en kantig mask: med vassa kindben, fyrkantiga läppar under ett par gigantiska anime-ögon ser hon nästan datoranimerad ut. Hon är både bortom "snygg" och bortom "mänsklig" - hade Terminator 3: Rise of the Machines gjorts idag hade hon blivit en perfekt bad guy istället för den där norska fotomodellen.

Sen är det lite skojigt med filmens tagline. "WHO IS SALT?" är sannerligen i lamaste laget - på svenska blir det inte coolt, bara absurt. "VEM ÄR SALT?" låter mer som en tagline för en fyrtiotalskomedi med Annalisa Ericson och Nils Poppe. "Vem är Salt? Jo det är Viola det, saltaste bönan i stan!"

Stephen, du är king!

På visit hos min mamma i Nyåker i somras gick jag äntligen igenom de fyra, fem banankartonger med mina tonårsprylar som stått i hennes förråd i... ja det måste vara tjugo år nu. (Och ändå är jag bara 27, hur fan går det ihop??) En låda full med King-böcker: i pristint skick (jag var extremt noga med att de fina amerikanska pocketarna inte skulle få vita ränder på ryggen). Några mindre älskade än andra (gillade aldrig kalla och hårda The Dark Half, Romeros film var heller ingen höjdare) men alla saknade.

Och så Four Past Midnight, som av oklar anledning förblivit oläst. (Kanske köpte jag den i skarven mellan det maniska King-plöjandet under tonåren, och den där sommaren mellan gymnasiet och universitetet då jag skulle bli intellektuell och läste Stäppvargen, Siddharta och Kafka och tyckte jag var färdig med King?)

Four Past Midnight innehåller fyra långnoveller (ett av Kings bästa format) varav jag plöjt Secret Window, Secret Garden - den som blev film med Johnny Depp som författare och John Turturro i ominös Amishhatt. Och twisten på slutet. (Boken var bättre.)

Men de andra tre fanns kvar. Jag blev nästan besinningslös av lycka när jag insåg att The Langoliers låg där, oläst, i perfekt sommarlagom längd.

En pilot får reda på att hans fru dött i en brand när han går av skiftet, på väg hem i planet lite senare slumrar han in och när han vaknar är det helt öde i planet - sånär som på en liten grupp förvirrade passagerare: en blind liten flicka med (skräll) psychic gifts, en blyg tonårskille, en halvpsykopat etc. Samt en engelsman som är överdrivet artig och handlingskraftig och som snabbt visar sig vara nån for

m av hemlig f d toppagent. Dialogen King lägger i hans mun är egentligen superlöjlig - en amerikans uppfattning om hur en posh britt snackar... eller också är den medvetet over the top (tror på det senare). Inga mångfasetterade personporträtt direkt men bra drag i handlingen. Allt utmynnar i en rejält spännande historia med en premiss - om nuets förhållande till dåtid - som är totalt fascinerande (tidsresor! portaler!) och skönt Twilight Zone-corny samtidigt.

Någon som sett filmversionen? David Morse i huvudrollen, Patricia Wettig och Dean Stockwell i biroller? Det var ett bra tag sen jag såg den i 3 för 99-backen på Willys, borde kanske slagit till då. Regi Tom Holland, som ju gjort två av 80-talets bästa mysrysare: Child's Play och Fright Night. Jag fruktar dock att specialeffekterna inte är på Weta-nivå vilket kanske tar ner skräckupplevelsen några snäpp?

Det här gav givetvis mersmak. Det är absolut inte så att jag helt övergett King, men de böcker jag läst på senare år - Dreamcatcher, From A Buick 8, Blaze, Cell - har inte riktigt levererat. Är såklart sugen på senaste bamsingen Under the Dome men sweet Jesus... 1074 sidor - alltså 16 sidor längre än hans mäktiga magnum opus It - skrämmer mig. Nån som läst? Är den bra?

Absolute Morricone

Ennio Morricone, eller THE GENIUS som han lanseras som på affischtavlorna, är i stan idag och tar emot Polarpriset ur Konungens hand (ett pris jag gjorde mig lustig över här). Jag har sammanställt en snabb topp fem-lista över gigantens bästa filmmusikbitar på Weird Science. Klicka här!

Malmö Filmdagar

Jag tillbringade större delen av denna vecka i Malmö, där SFI och branschen hade sina traditionsenliga visningsdagar för höstens kommande filmer. Det var en riktigt bra vecka, både socialt och filmmässigt - jag såg åtminstone fyra-fem mästerliga filmer (The Kids Are Alright, Scott Pilgrim vs The World, Armadillo, Toy Story 3D, Winter's Bone) och bara ett bottennapp (den oerhört förvirrande Angelona Jolie-actionern Salt). Mer om dessa - hoppas jag - när premiärerna närmar sig.

Schemat är tokspäckat med film i princip nonstop 9-21 plus att man ska hinna nätverka (dricka öl) också så det är lite svårt att hinna rapportera på något meningsfullt sätt - första året jag var där satt jag och hetsskrev blogginlägg som ingen läste (förklarligt nog: vem orkar läsa om filmer som kommer först om några månader?), förra året twittrade jag (en konstform jag fortfarande inte behärskar).

Men i år försökte vi oss på podcaster, min Weird Science-kollega Martin Degrell och jag. Och i all blygsamhet måste jag säga att det blev riktigt lyckat, en del barnsjukdomar och n00b-misstag till trots. Det var roligt att göra, förhoppningsvis är det roligt att lyssna också. Våra tre rapporter finns här: dag två, dag tre och dag fyra/roundup, där vi också gästas med den äran av Ebba Bjelkholm från NonStop Entertainment och litteraturvetaren/skräckfilmsexperten Anna Arnman.

Lyssna gärna!

ÄNTLIGEN quizdags!

I övermorgon torsdag den 19 augusti hälsar jag er varmt välkomna till Pet Sounds Bar då höstsäsongen för Stockholms Filmquiz äntligen sparkar igång! Baren öppnar kl 18, vi kör igång kl 20, bra stämning, fina priser, extra bra långfrågor denna gång. Varmt välkomna!

Mer om evenemanget på Facebook - för du är väl ett fan av Stockholms Filmquiz? Tänkte väl.

Kristian Petri fo' Prez

Igår hade Filminstitutet sin traditionella presentation av höstens svenska filmer. Jag var där, och peppar stenhårt på Kristian Petris kommande thriller Ond tro. Läs mer på Weird Science!

Alice i green screen-landet

En text om Tim Burtons misslyckade försök till electric boogie finns idag att läsa på Weird Science. Klicka här!

Inception: the rage is on!

I P3 Kulturs nystartade serie Nerd Rage Debating där viktiga populärkulturella fenomen diskuteras drabbade jag igår samman med min Weird Science-kollega Teresa Axner om Inception (odiskutabelt mästerverk menade jag, asexuell tråkthriller enligt Teresa). Och geekblodet flöt! Lyssna här.

The Walking Pepp!

Jag har visserligen slarvat och bara läst första delen än så länge (album #12 kommer snart), men jag har ju förstått att Robert Kirkmans ambitiösa seriesvit The Walking Dead är ett av de mäktigaste tillskotten till zombiekanon på flera år. Frank Darabont som ju med deppiga och mysigt kladdiga The Mist visade att han inte bara kan göra fängelsefilmer utan också sci fi-skräck baserat på Stephen King-historier känns som helt rätt man för uppdraget att göra The Walking Dead till tv-serie - och tryggt nog är Kirkman ombord. Make up-mästaren Greg Nicoteri (Drag Me to Hell, The Pacific, mfl) basar för den rätta odöda looken vilket borgar för kvalitet.

Just nu under Comic Con i San Diego (varför är vi inte där i år heller?!) har Darabont haft presskonferens och presenterat lite ny info - läs mer här. Som den snorsnygga Comic Con-exklusiva postern ovan signerad Drew Struzan, legendarisk affischmakare åt bla Spielberg och Lucas.

Premiär på AMC till hösten. Massiv pepp!

Coen-hjältar i terapisoffan

Vi har äntligen börjat kolla In Treatment. Än så länge bara nosat på de första fyra avsnitten av säsong 1, dvs Blair Underwoods spänniga Iraksoldat (förresten, åldras inte Blair Underwood? Han ser EXAKT likadan ut som i LA Law, och det var ju ett tag sen?), Melissa George med en crush på Gabriel Byrne (Melissa George som är en massiv favorit sedan huvudrollerna i Triangle och 30 Days of Night) och Mia Wasikowskas (vad det verkar) rätt så uppfuckade elitgymnast. Så s01 börjar lovande, men det är de avsnitt från säsong 2 jag sett som skapar mest pepp.

Jag säger bara John Mahoney. Är man uppväxt med bröderna Coen som idoler är Mahoney vs Gabriel Byrne ett mästarmöte utan dess like. Byrne spelar ju som bekant Tom Reagan i Coenbrorsornas oöverträffade gangsterdrama Miller's Crossing. Och även om Mahoney förstås och för alltid är Frasiers sitcom-farsa kommer jag alltid att tänka på honom som W.P. Mayhew, den nersupne, självföraktande författaren med en härjad Judy Davis som livlina, från Barton Fink. (Han som sägs bygga på William Faulkner.)

Enligt imdb har Byrne och Mahoney aldrig spelat tillsammans förrän i In Treatment, ändå känns det som om de befolkat samma värld, bara för att de där två lysande nittiotalsfilmerna av bröderna Coen geggade fast sig i mitt medvetande i en ytterst formativ ålder.

Anywho: att se dessa två gubbs - Mahoney som hunnit bli sjuttio bast, Byrne som torde vara universums snyggaste sextioåring - spela mot varandra är en ynnest. En YNNEST! De är så SJUKT bra att man nästan tappar andan.

Jag vill snabbt få s01 överstökad så vi kan komma till Mahoneys sönderstressade CEO. Att leva sitt liv så att det är tajmat med att få uppleva två av världens bästa skådisar tillsammans i en av världens bästa tv-serier är en gåva. EN GÅVA! Ja, ni fattar.

Charlton Heston put his vest on

Studio S skämmer i dagarna bort oss med hela TVÅ Charlton Heston-rullar, båda från det magiska året 1976. Viss pepp på Slaget om Midway (Midway) från 1976 om ett av USAs viktigaste sjöslag mot Japan i Stilla Havet 1942 - jag har kommit in i ett litet krigsfilmsstim efter HBO:s The Pacific, nysläppta Saving Private Ryan på bluray och The Longest Day som jag impulsköpte på fyllan härommånaden. Och så En prickskytt i mängden (Two-Minute Warning) där Heston och John Cassavetes som (vågar jag gissa) hårdföra och sammanbitna SWAT-snubbar måste fånga en krypskytt som hotar mörda presidenten på en fullsatt sportarena. Jag tror att jag kan ha sett den här filmen nån natt på Femman, eller också blandar jag ihop den med Roller Coaster från 1977 med liknande plot.

Hursomhelst: jag måste se de här filmerna. Vet inte varför, men just nu vill jag i stort sett bara se katastroffilmer och action från sjuttiotalet starring Charlton Heston.

Filmhistoriens absolut sämsta pappa

OBS: inlägget innehåller enorma spoilers för filmen Orphan. Läs bara om du redan sett den! (Jag fattar ju att det här exkluderar 92% av alla besökare men what the hell.)

Någon, nånstans hade peppat på Jaume Collet-Serras Orphan så jag gav den en chans. Bizarr film. Vanligtvis halvindieskådisarna Peter Sarsgaard och Vera Farmiga (pre-Up in the Air) slummar till det i sleazy men välgjord skräckfilm om liten adopterad flicka från ryskt barnhem som snabbt får lille Damien från Omen att likna Dakota Fanning. Hon spelar ut föräldrarna mot varandra, skadar lekkamrater i parken, slår ihjäl en snäll nunna med en sten, eldar upp en trädkoja, knivhotar sin styvbror med mera - och allt slutar i en sinnessjukt melodramatisk slasherfinal då man mest tittar för att det inte går att sluta titta. Det är här twisten avslöjas också (filmens tagline: "You'll Never Guess Her Secret") på ett hysteriskt roligt sätt, inklusive underhållande makeup.

Men det jag vill prata om är Peter Sarsgaard som alltid brukar vara snygg och bra (t o m i Bigelows sömnpiller K-19: The Widowmaker) men här har den otacksamma genretypiska rollen som Mannen som inte tror på sin fru, trots att ALLT i den här filmen verkligen talar för att frugans misstankar om att de adopterat ett ondskefullt barn stämmer till hundra procent. Det absurda är att det knappt finns någon scen som etablerar hans känslomässiga band till lilla Esther - ändå bestrider han tjurskalligt ALLT Farmiga säger, och plockar fult fram hennes gamla alkoholism som trumfkort trots att de straxinnan haft ett jättefint förhållande som t o m innehöll en passionerad ståfralla mot diskbänken - för Farmiga givetvis med behån på (så gör de ju i USA) och givetvis fanns scenen mest för att Esther ska komma på dem och bli svartsjuk. Det finns ingen rim och reson ihans beteende, förutom att driva handlingen plågsamt enkelriktat framåt.

Och när Sarsgaard till slut förstår sitt misstag är det försent. Och upptakten till den scenen är HELT obetalbar: Sarsgaard har just kommit hem från sjukhuset där hans son nätt och jämnt blivit kvävd av Esther med en kudde (vilket bara Farmiga förstått, men hon är på sedvanligt vis fullproppad med valium av de manliga läkarna), sätter sig i soffan, dricker hastigt en flaska rödtjut, slumrar till - och när han vaknar ser han allting suddigt och fyrdubbelt, som i ett prisma. År 2009! Det är helt lysande! Sen ringer det, och han går långsamt, långsamt fram till telefonen - och just då bryts det, och proppen går, allt blir svart... och han hasar omkring i snigelfart, fortfarande med prismat snurrande... Ja helvete.

Hans roll i den här filmen kan vara den sämsta filmpappan jag sett sen Nicholson i The Shining. Fast Nicholson var mer underhållande, Sarsgaard är oerhört irriterande. Har ni sett filmen? Vad tyckte ni? Talk to me!

Mos Eisley Cantina Redux

Det har lite oväntat blivit dags för George Lucas att reboota Star Wars ep 4 igen, denna gång för att kränga Adidas (rätt så lama) Star Wars-merchandise. Nu är det dock bara Cantina-scenen som piffats upp av Lucas IT-män, och det är sannerligen svinsnyggt gjort. Men också oerhört absurt, när ett gäng random kändisar glider runt bland ursprungsmiljöerna och tokar till det. Det är tur att ens barndom redan förstörts av Jar Jar Binks och hans upptåg, annars hade nog den pinsamma sekvensen där Snoop Dogg kommer in och är street vid baren varit rejält traumatisk.

Bizarrast i hela filmen är inget av ILM:s gummimonster utan Ian Brown och Noel Gallagher som sitter och nojsar vid ett bord - de ser ut som två kranier insmorda med brunkräm som nån satt tantperuker på. Vad skulle Alec Guinness tyckt om det här?

SANNINGEN om DENNIS HOPPERS okända SEXFILM - "Man ska bli kåt"

"It's a hot steamy film noir set in Texas. I believe that in a lot of ways it is my most mature work. It has a hip, cool, down and dirty soundtrack by Miles Davis, John Lee Hooker, and Taj Mahal, with Jack Nitzsche arrangements. A talented young Swiss cinematographer by the name of Uli Stiger does a bang-up job in this slick, well defined film. I think of it as film noir with a happy ending." - Dennis Hopper, 1990

Lost-finalen eller Vem drog ur proppen?

Lost är slut - flipp eller flopp? Jag lutar åt det förra, trots den där scenen i kyrkan. Läs min text på Weird Science.

Och missa inte det lysande Jimmy Kimmel-klippet med tre alternativa slut och paret Lindelof/Cuse på spexhumör:

Eller det här klippet från CollegeHumor, som framförallt faktiskt skapar en viss pepp att börja om med serien från början. Kanske när tioårsjubileumsboxen kommer?

See more funny videos and funny pictures at CollegeHumor.

Stick with your own kind, FREAK!

Åttiotalsrullarnas bästa gåva till filmhistorien var sannolikt mobbarna - de som gjorde wedgies, la fälleben på matan och bara var allmänt vidriga mot nördarna. The Huffington Post har gjort en fin liten hyllning till the bullys, från Bill Paxton i Weird Science till Craig Sheffers överklassvin i Some Kind of Wonderful. Samt framtidsversionen av Biff Tannen ("Anybody home, McFly??").

Skönaste mobbaren i filmen ovan är nog Billy Zabka, den blonde från Karate Kid som var den perfekte ariske bullyn i flera filmer (med en mäktig hårhjälm to boot). Och bästa sekvensen är hur Wyatts flock of seagulls-lugg lyfter när Bill Paxton spottar ur sig ordet "piss" vid 00:26. Eller hur perfekt James Spader levererar repliken "You're a bitch!" med släpigt förakt vid 00:55. Åttiotalet!

"Äntligen!"

Lustigt sammanträffande: jag är i färd med att flytta över alla mina cd-skivor till plastfickor för att lägga i lådor (fortfarande helt analogt alltså; jag är inte riktigt redo att ta steget till filer än) och satt igårkväll och funderade om jag verkligen behöver alla mina 12 cd-singlar med Björk som jag senast spelade ca 2004? (Svaret är naturligtvis ja, den där Dillinja-remixen av Cover Me var ju så fin.)

Och idag meddelas det att Björk ska få årets Polar Music Prize tillsammans med Ennio Morricone.

(OK, sammanträffandet var nästan helt poänglöst, men det jag menar är: hur ofta tänker man på Björk nuförtin? En gång per kvartal? Varje gång man råkar gå förbi bokstaven B i cd-hyllan?Varje gång It's Oh So Quiet dyker upp i den där reklamen för charterresor?)

Ett populistiskt val, sannolikt det "bredaste" sen 1998 då Ravi Shankar och Ray Charles vann. Ennio Morricone är väl (jämte John Williams) sannolikt den ende filmmusikskapare som om inte "mannen på gatan" så åtminstone den genomsnittligt filmintresserade faktiskt känner till (åtminstone under pistolhot). Och - hör och häpna - en kvinna också, blott den femte sen 1992 vilket juryn med rätta fått kopiösa mängder smisk för och nu senkommet försöker sona.

Morricone är med sina 81 jordsnurr i normal ålder för priset (dvs past his prime) medan Björk, blott 44, torde vara den yngsta pristagaren hittills. Och medan Morricone (liksom 90% av alla tidigare vinnare) givetvis har karriären bakom sig är Björk - även om hon försvann från popradarn in i knasig konstmusik för snart tio år sen - fortfarande, med lite god vilja, en spännande artist som förhoppningsvis kan leverera fler storverk i framtiden. (Eller, jag vete fan. Men Björk är ett geni och jag har älskat hennes skivor vilket räcker för mig.)

Hela idén med Polar Music Prize är förstås fullkomligt bizarr - var det verkligen Stikkan Andersons sista vilja att man varje år skulle välja ut en mätt och belåten multimiljonär ur rock- och konstmusikhistorien och tvinga honom (alltid honom) att flyga till Stockholm för att ta emot ytterligare en miljon för något fint de gjorde för trettio år sen? Hur sjukt måste det inte känts för Paul McCartney eller Jimmy Page att få en summa pengar som för dem motsvarar två veckors royalties? Av den svenske KUNGEN? Det känns lite... pinigt varje år. Pinigt att vara svensk! (Eller är jag typiskt "svensk" nu? How Scandinavian of me.)

Bortser man från den lilla detaljen känns det som ett toppenbra val - populistiskt, som sagt, vilket säkert är nödvändigt för att priset inte ska bli helt utmobbat, men på ett bra sätt. Båda har gjort fantastiska saker så vem klagar?

Nu återstår dock det värsta: att gruva sig inför ceremonin. Minns med fasa hur Jimmy Page och Robert Plant fick utstå hur sångerskan i Sounds massakrerade Rock'n'Roll för fyra år sen (vilket jag skrev om här) och fundera sen på exakt vilka "fräscha" och "oväntade" konstellationer producenterna för galan (var sänds den förresten numera, på Öppna Kanalen?) kommer att hyra in för att hedra pristagarna. Vem ska göra Morricones episka, übersentimentala musik rätvisa, och vem tusan ska sjunga Björk utan att det blir satir? Your answers on a postcard.

I'm The Wire-starter!

Som en self-respecting filmnörd är det alltid plågsamt att erkänna sina luckor. Confession time: jag har inte sett Juno (gasp!), eller St Elmo's Fire, eller Slaget om Alger, eller The Wizard of Oz, eller... När det gäller tv är listan ännu mer smärtsam och lång, men nu har det äntligen blivit dags att ta sig an Världens Bästa TeveserieTM, Nollnolltalets Dickens Fast På tv bla bla blah aka THE WIRE. Betar av dem boxvis på dvd. Tre avsnitt in kan jag meddela följande:

* Det är bra, givetvis. Jag blev snudd på lika hooked som efter första avsnittet av Sopranos eller Six Feet Under.

* Jag älskar hur David Simon och Ed Burns (som skrivit alla episoder i s01) slår an tonen så knallhårt redan i första episoden, i scenen där McNulty blir inkallad till Rawls efter att ha läckt känslig info till domaren, och chefen möter honom sittandes bakom skrivbordet med båda långfingrarna i luften. Och säger nåt i stil med "This one is gonna go up your ass. And this one I'll put in your eye." Raka rör.

* Två välbekanta ansikten från Homicide: Life On The Streets dyker upp per omgående: Erik Dellums (underbart svinige storskurken Luther Mahoney) som coroner och Peter Gerety som domare (hans Gharty är såklart inte min favvo från Homicide men ändå).

* McNulty är en så självklar, så klockren antihjälte. Det är naturligtvis skandal att Dominic Wests filmkarriär inte tagit fart ordentligt, han borde exempelvis slippa spela andrabanan till Ray Stevenson i Punisher: War Zone. Vi håller tummarna för att Neil Marshalls kommande medeltidsaction Centurion blir en hit.

* Reaktionerna jag mött när jag bekänt att jag precis börjat plöja serien har varit massivt kärleksfulla och svårt avundsjuka - folk har blivit knäckta över hur mycket glädje jag har kvar framför mig och önskat att de kunde börjat om med fräscha ögon. Det värmer.

Bara 57 avsnitt kvar nu. Pepp!

Holy abs, Batman!

"Kolla i Maltin!"

På förekommen anledning (nej, han har inte dött, tack och lov) hyllar jag idag en gammal idol på Weird Science. Läs här!

Drunk Girls

Märkligaste videon just nu är LCD Soundsystems nya singel Drunk Girls (finns högupplöst här). James Murphy med band står i en enkel studio och sjunger till låten samtidigt som ett gäng pandor lever rövare - först bara lite irriterande muckigt, sen värre och värre tills det slutar i rena övergrepp, total mobbningseufori och smatterbandskaos på slutet. Spike Jonze på sedvanligt skojhumör tänker man först, men videon är egentligen smått obehaglig: Funny Games möter Jackass, utan något förlösande skratt på slutet - James Murphy ser mest trött och ledsen ut i slutsekunderna, samtidigt som pandorna maniskt smäller smällare och sprutar skum, till skärande ångestskrik. Tortyrpop?

Lovestar

Jag lyssnar förbluffat på Di Levas nya och rätt så fruktansvärda coveralbum Lovestar. Det är svårt att ta in att min stora idol under några formativa år i skarven mellan åttio- och nittiotal - jag kunde ALLA texter utantill och spelade sönder i synnerhet Pussel från 1986 - nu gör Phil Collins-covers med förskräcklig E-Type-produktion. Cures Boys Don't Cry får mig att gråta och Depeches Personal Jesus att vilja skjuta mig. Och covern på Neil Youngs Rockin' in the Free World... yikes! Att göra Neil Young till själlös eurotechno är att be om att bli sågad - men Di Leva gör såklart inte musik för kritikerna, frågan är bara om fansen är peppade på Lovestar. Det är svårbegripligt att Universal faktiskt släppt den här skivan.

Samtliga låtar är bra eller åtminstone ok men rätt uttjatade, och läser man bara titlarna efter varandra - Another Day in Paradise, Man in the Mirror, The Miracle of Love, Redemption Song - skulle skivan lika gärna kunna heta Absolute Budskap.

MED DET SAGT är hans plastiga mashup mellan 50 Cents In Da Club och U2:s Pride (In the Name of Love) rätt så... fascinerande. Måste höras!

Jag rensar öronen med den fina covern på En apa som liknar dig, från stödskivan till Olle Ljungström, istället.

White Collar

Idag skriver jag på Weird Science om den halvnya tv-serien White Collar och framförallt om Tim DeKay, han i röd jacka på bilden som är plockad från ett av de absolut bästa Seinfeld-avsnitten. Klicka här!

Podcasten: min nya låtsaskompis

Skamligt låg aktivitet på den här bloggen. Jag har skrivit ytterst lite på sistone, istället har jag ägnat mig åt att lyssna på vad andra - smartare och roligare människor - säger om film. Jag promenerar två gånger 30 min till jobbet varje dag och har äntligen förstått att jag kan ladda ner podcaster till min iPhone. Efter att ha betat av de (gissningsvis?) bästa svenska podcasterna - alla försummade Kino-avsnitt och det göttaste från P3 Kultur - hittade jag äntligen till slashfilms podcast, som sänds en gång i veckan och där tre tjugonånting-geeks pratar ny film, med visst fokus på amerikanska geek properties men även (rolig) arthouse som Park Chan-wook och Bong Joon-Ho. Initierat, smart och underhållande.

Nu har jag lyssnat igenom från i höstas och framåt (runt 30 timmar) och är seriöst hooked. Så till den grad att jag börjat tänka på Dave, Devindra och Adam som mina, eh, *harkel* vänner. Eller de vänner jag aldrig riktigt haft - bland mina närmaste räknar jag både seriöst och skrämmande kunniga sportnördar och (i synnerhet) musiknördar, men ingen riktig filmgeek. Det är tragiskt att jag ska fylla det här hålet med tre unga amerikaner på internet, men vafan. Den timme de sänder i veckan är helt enkelt veckans höjdpunkt.

I need to get out more.

"Hell was a Café-artikel away"

Uppföljaren till Band of Brothers, Spielberg/Hanks-producerade miniserien The Pacific, rullade häromveckan igång på HBO och har sverigepremiär på Canal+ i påsk. Och redan nu kan du läsa allt du behöver veta inför denna nya WW2-macka i senaste, pinfärska numret av Café som finns hos din tidningshökare från och med idag. Där återfinns mitt reportage om serien som jag gjorde i Los Angeles strax före jul då jag intervjuade de tre huvudskådisarna. Och som liten bonus en bild på yours truly där jag står och ler överpeppat bredvid Jon "Falsone" Seda. Bara att slå till, med andra ord!

I Feel Bonnie

Och som om det inte räckte har nu Bonnie "Prince" Billy remixat låten, med lysande resultat. Finns att lyssna strömmande på Pitchfork!

I Feel Better

Jag har lyssnat på Hot Chips nya album på repeat nu sen den släpptes och älskar det. Allt är fantastiskt och bland det bästa de gjort, utom gospellåten och "I Feel Better" - en oundviklig singel men det tog mig många lyssningar att acceptera ofoget med autotuner, även om de gjort det lite ironiskt eller whatever. Men refrängen är så vacker, och textraden "Nothing is wasted, and life is worth living / Heaven is nowhere, just look to the stars" så ömsint att jag kapitulerade. Och i veckan släpptes videon, regisserad av Peter Serafinowicz - och den är helt enastående! Vem är den skallige, gänglige mannen? Jag vill definitivt se mer av honom! OBS: häng kvar till det blodiga slutet.

Hot Chip - I Feel Better

Hot Chip | MySpace Music Videos

Triangle

Är det någon som sett Creep, den brittiske regissören Christopher Smiths regidebut? Om otäckheter i Londons tunnelbana, med Franka Potente i en av rollerna? Jag såg Smiths andra film Severance från 2007, en skräckkomedi om ett brittiskt vapenföretag som åkte på teambuilding men råkade ut för otäckheter i skogen ("The Office möter The Hills Have Eyes!"). Eller snarare: jag såg halva, sen blev jag omåttligt less på filmens svajiga spel (även om Tim McInnerny alltid är sevärd) och ansträngt satiriska ton och stängde av. Vet inte om det var ett misstag, för Smiths tredje film Triangle är ett mäktigt kliv uppåt i skräckfilmhistorien.

Jag hade ynnesten att inte veta nånting alls om filmen innan jag såg den förutom att Devindra på slashfilms podcast rekommenderade den å det varmaste, och det var direkt bra för upplevelsen. Så jag skippar att rapa upp handlingen och säger bara: se Triangle! Den börjar som en thriller, fortsätter som en blodig och helvetiskt spännande slasher, pepprad med ominösa närbilder och drömlika, diffusa scener och repliker som hintar om att det vi ser hända kanske inte händer, eller har hänt förut, eller vad fasiken?

Sen blir det JÄTTEKONSTIGT. Och det är här Triangle riskerar tappa bort sin publik. Ordet "mindfuck" är rätt lökigt men i brist på annat kör vi på det. Hänger man kvar resten av filmen blir man belönad med ett raffinerat slut som snyggt knyter ihop säcken åtminstone hjälpligt.

Gillar man inte filmer där man måste gå in på IMDb:s message board efteråt för att läsa andras teorier om vad man just sett är det bara att skippa Triangle. Annars har man (precis som när man sett A Tale of Two Sisters) en väldigt mysig stund framför sig, och att se om inledningen direkt efter slutet ger en härligt geekig tillfredsställelse när man förstår hur allt hänger ihop och hur fiffigt scenerna är klippta. Man kan avfärda Triangle som ett överkomplicerad och "duktig" manusövning som kanske inte riktigt hänger ihop hela vägen, eller också tycker man det är en imponerande och skickligt konstruerad helvetesvandring som dessutom är oerhört rafflande. Jag diggade! Den fungerar på många plan och Melissa George som var så bra i 30 Days of Night är lysande även här.

Triangle presterade (inte helt otippat) rätt dåligt på bio och lär komma direkt på dvd härhemma (den finns sen några veckor på brittisk dvd/bluray) men Christopher Smith kommer snart tillbaka med Black Death, en medeltidsskräckis med Sean Bean och gamle favoriten David Warner från Omen, Tron och Time After Time. Går upp i maj och lär ha en fet twist på slutet. Pepp!

Lip balm?

Med anledning av att de tre medelålders männen i klippet härovan nyligen fått varsitt rätt bra uppsving i sina falnande karriärer - Steve Martin som värd för Oscargalan, Chevy Chase i Community och Martin Short i Damages - firar vi med en av de absolut bästa scenerna i Three Amigos. Jag har inte sett den på evigheter men kommer ändå på mig själv med att nynna My Little Buttercup-låten ibland, senast igår.

Det bestående minnet av Oscargalan

Judd Nelson: The years have not been kind.

Oscarpepp - men med förnuft!

Inatt smäller det! Amerikanska Guldbaggegalan startar om ganska precis fyra timmar. Här är min approach i år:

1. Sett Avatar, Up, A Serious Man, Inglourious Basterds, In the Loop och District 9. Missat resten.
2. Beskäftigt deklarerat att jag minsann inte tänker vare sig liveblogga eller -twittra.
3. Går och lägger mig.
4. Stiger upp 02:25.
5. Ser öppningsmonologen och hoppas att det blir lysande, som om 1981 års Steve Martin och Jack Donaghy står på scenen och bara levererar.
6. "Går in i väggen" efter någon timme.
7. Går och lägger mig.
8. Stiger upp och går till jobbet.
9. Försöker ta mig genom en hel arbetsdag utan spoilers. Undviker internet. Går inte in på Facebook eller Twitter. Undviker att prata med kollegor.
10. Kommer hem, hittar lämplig torrent, lägger barnen, plockar fram några kalla brewskies och avnjuter galan utan reklamavbrott med fast forward-knappen på VLC inom tryggt räckhåll.

Inte särskilt geekigt, och ganska bekvämt alltså. Och dömt att misslyckas, såklart. Men det kan gå.

Jo, och så har jag ju röstat också, i tuff konkurrens med Jonas, Karin, Teresa, Konrad och Peter. Med tanke på mitt usla track record i Oscarsammanhang är chansen minimal. Körde på den här raden:

Bästa film: Avatar
Bästa regi: Kathryn Bigelow (The Hurt Locker)
Bästa kvinnliga huvudroll: Sandra Bullock (The Blind Side)
Bästa kvinnliga biroll: MoNique (Precious)
Bästa manliga huvudroll: Jeff Bridges (Crazy Heart)
Bästa manliga biroll: Christoph Waltz (Inglourious Basterds)
Bästa originalmanus: Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
Bästa manus efter en förlaga: Nick Hornby (An Education)
Bästa utländska film: Det vita bandet
Bästa dokumentärfilm (långfilm): The Cove
Bästa animerade film: Upp
Bästa foto: Avatar
Bästa kostym: The Imaginarium of Doctor Parnassus
Bästa låt: "The Weary Kind (Theme from Crazy Heart)"

Och så håller vi alla tummar för att Istället för abrakadabra tar hem en Oscar!

Godnatt.

Shutter Island

Sugen på en rätt lam dissning av Shutter Island? Look no further!

Allt du skulle vilja veta om HBO (men varit för skraj att fråga om)

Vi avbryter det sporadiska flödet av inlägg för en stunds skamlös självpromotion: köp nya numret av CAFÉ som är ute i butik idag, där jag gör ett inträngande reportage om HBO!

Leo knäckt av Scorseses filmattack

Det är ingen dans på rosor att vara filmstjärna. Långa arbetsdagar, paparazzi-scum vart man går - och har man oturen att jobba med Scorsese riskerar man bli TVINGAD att se den gamles favoritfilmer. Som inför arbetet med Shutter Island bestod av ett fint urval påpassligt suggestiva noirrullar om paranoia och besatthet: Otto Premingers Laura, Jacques Tourneurs RKO-klassiker Cat People, I Walked with a Zombie och Out of the Past, Robert Wises mästerliga Shirley Jackson-filmatisering The Haunting, Hitchcocks Vertigo och The Wrong Man - och så Orson Welles The Trial och Polanskis Cul-de-Sac och Repulsion för att få med lite ångestladdat sextiotal också. Stackars Leo.

Vinnaren!

Förra gången gick det åt helvete. Igår vann vi! Idag är jag glad som ett barn. 'Cause I'm worth it!

Pappas flicka

Jag hittade den här lappen i röran på köksbordet häromdagen. Skriven av min sexåriga dotter. Ni kan ju haja att mitt hjärta höll på att explodera av lycka! (OK, det hade varit ännu bättre om hon skrivit Stanley Kubricks 2001, men man kan ju inte få allt.)

Innan ni ringer soc: nej, hon har inte sett den (jag är inte SÅ störd att jag smugit in henne på bion med hatt och lösskägg) och nej, jag tvingade henne inte att skriva. Men vad som kan synas som en våt dröm för PR-maskineriet på Fox (yay, en film som till och med normala svenska sexåringar drömmer och måste bearbeta, utan att ens ha sett den!!) har faktiskt en helt vardaglig förklaring - mitt promotionkollegieblock med Avatar-loggan har legat framme, och hon skrev helt sonika av den.

Ellroy!

Snabb rapport från James Ellroy på Internationell författarscen igår: knökfullt i Hörsalen på Kulturhuset (drygt 500 pers), gott om snubbar med Ellroy-looken (pullover, hornbågade glasögon, flint), gott om mediahalvkändisar (DN:s Nils Hansson, Leif GW, Chrille Barnekow, Annette Kullenberg, diverse förlagsfolk), ett upphetsat buzz innan Ellroy äntrar scenen, tjugo minuter efter utsatt tid.

Han är lång och ställer sig bredbent och läser upp det här stycket från nya romanen Blood's a Rover, men ännu mer aggressivt och stötigt än i klippet, mer som en smått bindgalen spoken word. Vild applåd. Sen blir han intervjuad av SVT:s Britt-Marie Mattsson i en dryg timme - och det är stor underhållning. Mattsson är ingen höjdare på engelska men ställer mestadels bra och snabba frågor. Ellroy är just så som man läst att han ska vara: megalomanisk, slagfärdig, snuskig, och riskerar hela tiden att bli den briljante men galne Konstnären som vi DN-intellektuella i publiken vill krama sönder. Men Mattsson inser detta och dompterar Ellroy, styr honom vidare när han är på väg att bli en cirkushäst, och det funkar. Mycket om JFK (som Ellroy dissar hårt), Reagan (som han hyllar) och Obama (inte säker än) och amerikansk politik, till konkreta frågor som "Hur ser det ut i rummet när du skriver?" Sånt man faktiskt vill veta.

Ellroy stakar sig aldrig. Han tänker i två sekunder, levererar sen en sammanhängande och ytterst välformulerad drapa som lika gärna kan sluta i en briljant politisk analys som i en dålig fräckis. Visst känner man att en del svar är färdigpaketerade och crowdpleasing, men han känns genuin, om inte annat för att han är genuint intresserad av att tjäna pengar (ett faktum han gärna trumpetar ut).

Efter frågorna från publiken - och detta är den absolut första författarträff jag varit på där alla publikfrågor är smarta och initierade, utan några hårresande pinsamheter - är det slut. (Det hade lätt kunnat få hålla på en timme till.) Ellroy ser närmast förvånad ut, och när alla rest sig och börjat gå mot utgången vrålar han "HEY! Does anybody wanna hear the world's greatest joke?"

Det vill alla såklart.

"A lion is fucking a zebra. Suddenly the zebra's husband shows up. The zebra yells to the lion: 'Quick, pretend that you're eating me!'"

Ridå.

Det ska tyvärr medges att jag inte läst några Ellroy - än. Jag har sett nästan alla filmerna (där konsensus är att Curtis Hansons L.A. Confidential är bäst, vilket t o m Ellroy medger, och De Palmas The Black Dahlia inte blev så lyckad, även om den hade sina stunder) men bara nosat på The Cold Six Thousand och nya Blood's a Rover. Ellroys brutala, korthuggna stil är inte helt lätt att ta in, man behöver vara rejält koncentrerad för att penetrera hela den gigantiska härvan av JFK, Marilyn Monroe, Grisbukten, exilkubaner, CIA, horor, hallickar, konspirationer och korrupta snutar. (Tidigare har det känts helt givet att läsa Ellroy i original, men jag misstänker att David Nessles översättning av nya boken faktiskt kan göra språket rättvisa.)

En av de mest fascinerande saker Ellroy berättar på scen är hur han går tillväga när han skrev Blood's a Rover: först skickar han ut ett team som gör research och sammanställer vad varje huvudperson (Nixon, Bobby Kennedy, J Edgar Hoover et al) gör dag för dag, månad för månad under den bestämda period boken ska utspela sig, här 1958-72. Sen gör Ellroy en outline på 400 sidor (en längre roman för de flesta författare) där han också vävt in sina fiktiva, men till synes verkliga, romanfigurer. Och sen skriver han (för hand) boken på 750 sidor. Man blir impad och nästan matt bara av the scope of it.

Blood's a Rover är sista boken i trilogin där American Tabloid är först och The Cold Six Thousand tvåa. Men jag peppar mest på hans självbiografi My Dark Places, om mordet på mamman. Det blir den härnäst. Ni som läst Ellroy - vad rekommenderar ni?

The Demon Dog

Om mindre än ett dygn ska jag se den här mannen bli intervjuad på Kulturhuset. Jag är faktiskt lite nervös. Jag menar - se bara på den här bilden. Man väjer med blicken, fast det är ett foto.

Jag rapporterar sen.

Oscar-pepp!!

Idag när Oscarnomineringarna har tillkännagivits skickar vi ut två stora GRATTIS!

Det första och största till "a close personal friend of mine" som det heter i såna här sammanhang: Mathias "Direktörn" Fjellström (aka "Skellefteås Spielberg") som producerat Istället för abrakadabra -Oscarnominerad i klassen Short Film (Live Action). Mathias och hans regissör Patrik Eklund (som också ligger bakom kortfilmerna Situation Frank och Slitage) börjar bli vana att håva in priser på allehanda festivaler - men detta är ju hur stort som helst.

Det andra går till världens bästa österrikare (efter Arnold) nämligen Christoph Waltz, som efter den välförtjänta Golden Globe-vinsten nu också fick en Oscarnominering för sin mästerliga biroll som mysigt sadistiske Hans Landa i Inglourious Basterds.

Jag håller tummarna.

Säsongsstart!

Nu på torsdag den 28:e januari är det dags igen att traska ner i källaren då det vankas säsongspremiär för vårt Filmquiz på Pet Sounds Bar!

Tid och plats som vanligt, dvs baren öppnar kl 18, quizzet drar igång kl 20, härliga frågor, finfina priser. Hoppas vi ses!

Är du inte redan med i Facebook-gruppen, så varför inte bli det nu?

Övriga kvällar under våren är följande torsdagar: 18 feb, 18 mars, 15 april och 20 maj.

Snabb Guldbaggetippning

Har haft lite svårt att engagera mig i Guldbaggenomineringarna i år. Å ena sidan kändes det som ett ytterst dåligt skämt att en tv-deckare och en skolbiorulle skulle fajtas om de tunga priserna. Å andra sidan diggade jag inte Man tänker sitt och har sett för få av de andra bra filmerna (tex Apan) för att kunna rasa med någon större trovärdighet. Men herrejävlar, hur långt ska man dra den här Stieg Larsson-psykosen?

Anywho, här är min bitvis ganska lama tippning:

Bästa film: I taket lyser stjärnorna (annars är det dags att emigrera)

Bästa regi: tippar på Fredrik Edfeldt för Flickan

Bästa kvinnliga huvudroll: Noomi Rapace för sin insats som Världens i särklass mest fascinerande romankaraktär och samtidsfenomenTM (lika oundvikligt som skatter, eller döden)

Bästa manliga huvudroll: Olle Sarri för sin insats i Apan (heja Olle! detta skulle förlåta en del av övriga nomineringar)

Bästa kvinnliga biroll: Anki Lidén för I taket lyser stjärnorna (en favorit sen Lasse Hallström-filmerna, och en värdig vinnare)

Bästa manliga biroll: Kjelle var bra i Bröllopsfotografen, men jag gissar ändå på Sven Bertil Taube för Karlar som ogillar fruntimmer. Och Johan Falk-rullen var ju bara för usel, så Joel Kinnaman får vänta tills nästa år med att casha in (häpp!)

Bästa manus: svårt... sätter ändå en slant på Karin Arrhenius för Flickan

Bästa foto: Hoyte van Hoytema för Flickan (HvH vann iofs förra året, men konkurrensen är ju patetisk i år)

Bästa utländska film: Det vita bandet (Mike Haneke fo' prez)

Bästa kortfilm: har inte sett någon av dem. Chansar på Drömmar från skogen

Bästa dokumentär: Videocracy

Biopublikens pris: Killar som dissar tjejer (verklighetens folk avgudar Stieg Larsson. 'nuff said)

Siktar på åtminstone 7 rätt av 12, annars får jag skämmas!

UPDATE: Jag fick 6 rätt, om man är snäll och inkluderar Biopublikens pris. Rätt uselt, och jag skäms - men mest å juryns vägnar. Avgå etc. Jag saknar ord. Gonatt.

The Globes

Bizarraste ögonblicket under årets Golden Globe-gala: när bildproducenten, under Hanekes tacktal för Det vita bandet, klippte över till en bister Arnold Schwarzenegger i publiken. »Hey, båda är ju från Österrike!«

Annars var det, som vanligt, rätt trevligt, och precis vad Oscargalan borde vara: barmhärtigt kort (ca 2 tim), utan generande musikalnummer, och med högt tempo. Rarast var De Niros och Di Caprios gemensamma tal till Scorsese som fick Cecil B. DeMille-priset. DeNiro (som inte brukar bjuda på skrattfest i såna här sammanhang) skojade om att Marty älskade film så mycket att det finns klipp på internet där han har sex med en fräsch svartvit 35mm-rulle, och när Leo satte Marty i samma grupp som genier som DaVinci såg den gamle ut att vara nära tårarna. I sitt vita hår och sina rejäla terminalglasögon börjar han se mer och mer ut som Carl Fredricksen i Up. Montaget med klipp ur Scorsese samlade till väl valda låtar (Stones, Peter Gabriels musik till Last Temptation of Christ) var fantastiskt snyggt gjort.

James Cameron skrällde med att vara riktigt ödmjuk (vis av »King of the world«-debaclet kanske) och Ricky Gervais med att vara riktigt snuskig som programledare.

Avatar fick flera tunga priser, Inglourious Basterds blev (förutom ett extremt välförtjänt pris till Christophe Waltz) snuvad på både manus och regi. Blir det månne en repris på Oscargalan? Peppen börjar nu!

Snabba Sly?

Gösta Bredefeldt RIP

När jag såg framsidan på Aftonbladet idag och läste MILLENNIUM-SKÅDESPELAREN ÄR DÖD tänkte jag genast »Fan, är Lance Henriksen död??«

Men det var Gösta Bredefeldt, vars sista filmroll blev Harald Vanger i Män som hatar kvinnor, som gick bort för några dagar sen, 74 år gammal.

Jag såg honom aldrig i yngre upplaga. Minns honom framförallt från Lars Molins tv-serie Tre kärlekar och Daniel Alfredsons lysande filmatisering av Kerstin Ekmans Dödsklockan. »På senare år har dock mer utpräglat patriarkala roller övervägt, kanske ett resultat av hans auktoritativa framtoning« skriver svensk Filmdatabas, och det är ingen överdrift: Bredefeldt var en bjässe, med nästan skräckinjagande framtoning, född att spela maktfullkomliga brukspatroner eller dominerande pappor.

Kommer också ihåg ett reklamgig han gjorde: det var i den där reklamfilmen för MER från, gissar jag, tidigt nittiotal, när en samlad presskår ivrigt ställer styrelsen för MER Corporations mot väggen under en dramatisk presskonferens. Ryktena haglar, folk pratar i munnen på varandra i den stimmiga lokalen, skulle de börja kolsyra drycken, eller behålla den som den var? Till sist ställer en ängslig reporter frågan: »Will you carbonate?«

Det blir knäpptyst i salen. En kostymklädd Gösta Bredefeldt, vice direktör för MER, böjer sig ner mot micken, spänner blicken i reportern och levererar svensk filmhistorias tyngsta »NEJ« med sin tordönsröst. Alla jublar och applåderar lättat.

Gösta Bredefeldt hade samma massiva, lätt demoniska framtoning som Jarl Kulle. Jag kommer att sakna honom.

Ah, the irony!

Typiskt! Just den hösten då jag skulle vara lite drama queen och dra den gamla klassikern »för sjuk för att blogga« så händer allt - först får jag a) åka till Los Angeles och intervjua skådisar i Beverly Hills, och strax därefter b) bli kallad »tjock, mustaschprydd, medel­ålders, obegåvad, illaskrivande« av min forne idol Johan Croneman i nollnolltalets kanske konstigaste svenska filmrecension. Jag tar det här som ett tecken på att det är dags att hoppa upp i sadeln igen. Just i detta nu nu är jag uppfylld av två saker: Philip Glass mäktiga The Grid (från mästerverket Koyaanisqatsi) i lurarna och Conans känslosamma och oerhört snyggt formulerade statement till NBC. Så jag känner mig svårt peppad att göra en liten comeback. Jag hoppas att ni fortfarande är med mig! Ses snart igen.