Land of the dead

I Land of the Dead - Romeros första zombiefilm sedan deprimerande Day of the Dead för tjugo år sen - har de odöda tagit över hela världen och lämnat spökstäder, kaos och elände i sina hasande spår. Filmen utspelar sig i Pittsburgh - ett Pittsburgh så anonymt som det bara kan bli när filmen är inspelad i Toronto - där överklassen förskansat sig i en lyxig skyskrapa som styrs med järnhand av den onde magnaten Dennis Hopper. De som inte har råd att köpa sig en plats i sorglös säkerhet trängs ihop i smutsiga ghetton och hålls i schack med gambling, sprit, droger och horor, alltmedan inhyrda legosoldater åker runt i zombieland och samlar förnödenheter till de rika. Men zombierna har utvecklats från klumpiga slashasar till logiskt resonerande smartisar och snart rör sig horder av motiverade odöda mot staden.

Kanske hade jag peppat alldeles för hårt, men Land of the Dead blev ett antiklimax, beigt istället för blodrött. Det som borde blivit djävulskt otäckt – det ultimata kriget mellan de överlevande människospillrorna och hur många hungriga zombies som helst – blir istället till ganska klumpig samhällskritik à la The Running Man med överklassen gömd i en skyskrapa och pöbeln som jäser på gatorna. Dawn of the Dead var en elegant satir över konsumtionssamhällets grepp över människorna (till och med i döden sökte sig zombierna till sin älskade shopping mall) men i första hand en riktigt läskig, slafsig och spännande skräckfilm. I Land of the Dead har Romero höjt ambitionsnivån och vill säga saker om sakernas tillstånd i USA (det är lätt att se zombierna som terrorister som används av den ekonomiska eliten för att hålla underklassen i styr), han lägger t o m den Bush-doftande repliken ”I will not negotiate with terrorists” i munnen på Hoppers skurk. Ett fint initiativ men det blir yxigt och övertydligt, och vad värre är tar fokus från de hungriga zombierna. När sen andra halvan om filmen handlar om att åka och hämta en bil så tappade jag sugen.

Land of the Dead är en trashig b-film and proud of it, vilket är skönt. Tyvärr gäller det också castingen där idel b-nyllen (med John Leguizamo som enda undantag) kutar runt med bössor i hand. Simon Baker är en urbota trist leading man och hans brännskadade sidekick Robert Joy är nog tänkt som en tragiskt cool figur men han blir oerhört tröttsam i sin allmänt patetiska framtoning efter några sekunder. Asia Argento är råbarkad femme fatale ur formulär 1A, töntigt tuffsexig brottas hon liksom de andra med en dialog som är så ansträngt hårdkokt att den ibland närmar sig kalkongränsen. Det låter jobbigt mycket åttiotals-b-action och Romero borde låtit någon putsa på manuset.

Allt det ovanstående gnället hade varit lätt att överse med (det är ju inte för de känsliga rollgestaltningarna eller mångfasetterade karaktärerna man njutit av de första tre filmerna) om zombierna hade gjort sitt jobb. Men Romero verkar mer sugen på sin tungfotade USA-kritik än på att skrämmas. Uppenbart låg budget gör också att den totala apokalypsstämningen uteblir och man får aldrig den där isande känslan av att zombierna är särskilt många. Det blir lite som en mass-scen i en såpa när man klämmer in fem statister som får myllra framför tv-kameran: det blir fattigt.

Splatterfaktorn är tack och lov fortsatt hög med gott om blodiga lemmar som slits i bitar, men äckelinslagen känns på ett diffust sätt inkvoterade för att hålla intresset uppe mellan de långa och tradiga dialogscenerna. Problemet är också att de mänskliga rollfigurerna är så menlösa att man hejar på zombiearmén, och då är det svårt att uppbåda någon spänning. På slutet hintar Romero – som tydligen blivit lite mjäkig på gamla dar - om en eventuell försoning mellan zombier och människor (kanske ett spår han tänker följa i en eventuell uppföljare?). En fin tanke, men då blir det en annan typ av film. Jag vill ha mina zombies som blint blodtörstiga, oresonliga, lallande, skrämmande mördarmaskiner - inte som bifigurer i en kass actionrulle med Dennis Hopper. (Betyg: 5/10)