Liftarens guide till galaxen

Nån sa att det enda som är mer studentikost än Liftarens guide till galaxen-böckerna är en teknolog med rosa overall och hästsvans som säljer Blandaren, och det stämmer kanske. När jag gick i gymnasiet och var en neurotisk, blyg och småfet enstöring (ljusår från den jag är nu… host…) plöjde jag alla fem delarna i Douglas Adams knasiga SF-svit, och älskade varenda minut.

Men det var då. På samma sätt som man kan fundera på hur det hade varit att som elvaåring beamas över till en av dagens biosalonger och rafflas av mäktiga CGI-monster och jordens undergång i bamsig THX istället för att bli upphetsad över att Sean Connery hade ett tufft armbandsur - med laser! - i en film som gjordes tjugo år tidigare, så hade det varit kul att se Liftarens guide när jag diggade böckerna som bäst – det hade säkert varit skrattfest.

Därmed inte sagt att jag inte njöt i biostolen. Regissören Garth Jennings - hittills mest känd för påhittiga videos åt Pulp, Blur och REM - och hans mannar har översatt Adams idéer på ett effektivt sätt, i en film som känns tryggt brittisk trots amerikanska pengar och skådespelare. Mycket tack vare Stephen Frys überbrittiska berättarröst, som pedagogiskt och inte så lite förnumstigt guidar oss genom Adams universum. Utan Fry hade det blivit svårt att hänga med i svängarna, för det är många sidor bok och ett fantastiskt myller av namn, detaljer, sidospår och infall som ska pressas in på 109 minuter. Vilket gör att filmen känns en smula stressig - det kanske hade varit idé att mörda några älsklingar, men Adams (vars originalmanus filmen till stor del bygger på) ville såklart få med så mycket av det goda som möjligt.

Men det ser bra ut, med en pigg lyster som passar den ystra tonen i böckerna. Specialeffekterna är kärleksfulla, och med dagens mått relativt befriade från CGI - de byråkratiska Vogonerna (skapade av salig Jim Henson's Creature Shop) är tacknämligt byggda i gummi och en av filmens höjdpunkter. Och Martin Freeman är perfekt yrvaken och sarkastisk i huvudrollen.

Liftarens guide har varit i development hell i över tjugo år, och även om det hade varit mäkta spännande att se vad Spike Jonze eller James Cameron - som båda varit med i matchen men hoppat av - hade gjort av böckerna tycker jag det blev en lyckad filmatisering. Problemet är bara att jag numera har lite svårt för den här sortens akademiska och intellektuella tokhumor som förr var mig så kär. Bakom oss i salongen satt ett par brittiska damer och skrattade extremt förnöjt åt i stort sett allt som hände (det var nästan så att de i sann Rocky Horror-anda kunde varje replik utantill) och jag ville gärna vara med i den klubben men det gick inte att pressa fram mer än ett förnöjt småleende. Som dock satt som klistrat under hela filmen. Inte fy skam det heller. (Betyg: 6/10)