Carambole

Efter min bittra sågning av Steget efter känns det bra att kunna meddela att svensk polisfilm inte är död – det rycker faktiskt lite i liket.

(Frågan jag inte ställde då men som förstås pockar på uppmärksamhet är ju om svensk polisfilm alls behövs? Jag tror inte det, men så länge Håkan Mankell säljer böcker per busslast och Svenne Banan sitter klistrad vid fyrans Beck-visningar om söndagkvällen så kommer det att rassla fram nya, vare sig vi vill det eller inte.)

Carambole är först ut i en svit på sex nya filmer som SF, Canal+, TV4 och - förstås - de obligatoriska danska och tyska medfinansiärerna kokat ihop, varav fyra kommer direkt på dvd och två på bio (Borkmans punkt och Münsters fall släpps på dvd i december och sen rullar det på). Och det är inte helt dumt faktiskt: till skillnad från Beck-maskinen som redan tuggat upp alla Sjöwall/Wahlöö-romaner och tuffar på med nyskrivet så är ju Nessers böcker relativt oexploaterade förutom några hyfsade tv-filmer för några år sedan.

Carambole är en av de bästa böckerna om van Veeteren, och på galapremiären i söndags som jag lyckades snika in mig på så inledde Nesser visningen med att ösa beröm: han har sett Carambole tre gånger och tycker att det blev en fantastisk film. Men frågan är: kan den här typen av serietillverkad svensk polisfilm bli "fantastisk"? En titt på SF:s ambitiösa och sponsorloggekryllande van Veeteren-sajt räcker liksom för att förstå att det inte kan bli French Connection utan i bästa fall en välgjord, gedigen polisrulle. Och det blev det.

Tyvärr har manusförfattarna valt den väg som också Rolf och Cilla Börjlind tog med Beck-franchiset: de har skalat bort allt kring polisernas privatliv, allt det lilla extra som fördjupar bilden av huvudpersonerna. Kvar blir bara ett gäng lite stumma polisfigurer, och det är synd på en toppenskådis som Thomas Hanzon (som spelar Münster) att han får såpass lite att jobba med (det måste dock sägas att Hanzons ansträngda pojkfrisyr luktar fyrtioårskris lång väg, ungefär som busrufset Harrison Ford la sig till med för några år sen, och man undrar hur de tänkte). Istället satsas nästan allt krut på storyn som är tajt och driven utan några döda scener.

Carambole drabbas också av det problem som alla traditionella polisfilmer måste hantera: storyn/fallet ska nystas upp och under resans gång ska ett gäng birollsskådisar passera revy och tugga sig igenom banala repliker om vad de sett och vad som hänt. Man blir alltid lycklig när någon tänkt till lite extra och spetsat till dialogen och/eller castat färgglada skådespelare i alla de där nödvändiga smårollerna, men i Carambole är de lika trista som vanligt och i några scener blir kontrasten närmast surrealistisk mellan smårollernas kranka blekhet och Sven Wollters enorma pondus och självklara star quality.

(Wollter är förstås briljant och valet av honom är en no-brainer: det finns helt enkelt ingen annan nu levande svensk skådis som skulle kunnat gestalta van Veeteren med samma tyngd. Han är formidabel.)

Regissören Daniel Lind Lagerlöf har i Hans och hennes och Miffo visat att han är en duktig personinstruktör, så också i Carambole som är ovanligt välregisserad. Han är intresserad av karaktärerna, och därför hade jag velat se ännu mer, särskilt av Peter Andersson (har den mannen gjort en roll som inte varit ohyggligt bra?). Han spelar berättelsens skurk och motor, som efter att av misstag kört ihjäl en pojke pressas på pengar och dras ner i en spiral av eskalerande våld och skuld. Lind Lagerlöf visade i den lysande miniserien Bekännelsen från 2001 (som SVT gärna får köra i repris, tack!) att han är plågsamt skicklig på att beskriva skuld och ångest – jag hade gärna sett mer av skurkens privata helvete och mindre polisprocedur, det hade gett filmen ett nödvändigt fokus. Men Peter Andersson gör allt han kan med det han får, och man sitter nästan och längtar efter nästa scen med honom.

Till sist: Carambole ser riktigt snygg ut. En av de coolaste aspekterna med Nessers böcker är att de tar plats i en fiktiv, pseudo-holländsk/flamländsk stad, och filmmakarna har lyckats fånga Maardam-känslan med bravur, både i scenografin (idel sletna radhus och grå fabriker) och det vardagsbruna korniga fotot signerat Olof Johnson. Och tack och lov har man nobbat pengarna från Film i Väst och åkt till Gotland istället, så vi slipper biljakter genom centrala Vänersborg.

Efter Beck och Wallander är det inte ännu en svit polisfilmer universum behöver, men om vi skiter i det är Carambole en mycket lovande inledning. Det ska faktiskt bli kul att se hur resten av van Veeteren-filmerna artar sig. (Betyg: 7/10)