Månsi lessen!

Morrissey har ju inte gett intervjuer på länge - efter den ödesdigra flaggviftningen på Finsbury Park -94 och backlashen efteråt bojkottade han i princip de brittiska poptidningarna i tio år eller så. You Are The Quarry tinade frosten och nu inför Ringleader of the Tormentors-släppet har han poppat upp lite varstans: till och med gamle ärkefienden NME fick audiens i Rom.

Efter den finfina Mojo-intervjun härommånaden följer den andra gubbtidningen Uncut efter - Uncut som förresten gjort en feltänkt makeover i samband med femtonårsjubiléet och ser ohyggligt 1997 ut - med en lång intervju av journalistveteranen Paul Morley. Intervjun är väl sådär, Morran suckar ofta åt Morleys ogenerat slitna frågor ("men hur känns det egentligen att vara Morrissey?") men den är satt till en handfull underbart kitschiga bilder av Saint Morrissey med photoshoppade tårar och tacky änglaljus (som en lågbudget-inhouseversion av Pierre et Gilles). Så det är easy on the eye och extremt trevlig läsning.

Inte minst för min dotter Ellen (eller "2,5-åringen" som hon skulle hetat om det här hade varit ett kåseri, vilket det *host* kanske är om man tänker efter) som är fascinerad, nästan hypnotiserad av bilderna på den ledsna Morrissey (därav rubriken). Vilket förstås gör mig skamlöst stolt, precis som jag är pinsamt nöjd med att hon kan identifiera Morran från skivomslagen och glatt utbrista "Månsi!" när jag håller fram Vauxhall and I och på papppors vis frågar "Vem är deeet?". Klart töntigt förstås men please, låt mig få njuta av de här korta åren när hon lyckligt snurrar runt på vardagsrumsmattan till Teenage Fanclub, Radio Dept och Kraftwerk, innan Absolute Kidz och framtidens motsvarighet till Amy Diamond eller nåt tar över. Barn har som bekant sinnessjukt dålig musiksmak - jag stålsätter mig redan.

Grundkurs för filmsnobbar

Jag kämpar just nu tappert med ett par k-märkta böcker som ligger ovanpå Empire, Uncut och Edge bredvid sängen och glor uppfodrande: Dave Eggers How We Are Hungry och Capotes In Cold Blood. Men det går trögt, förbannat trögt. Eggers skriver som en gud och jag gillade verkligen You Shall Know Our Velocity, men i de hyllade novellerna i nya boken hittar jag bara en väldigt sökt charm och manierade små berättelser om sorg och ömsinthet som inte säger mig diddley squat.

Och In Cold Blood som man såklart blir vanvettigt sugen på efter att ha avnjutit Capote är pratig in absurdum med en prolog som nästan blir parodisk i sin iver att strössla med detaljerna - jag har precis kommit fram till uppdagandet av mordet men det är snudd på att tåget redan har gått.

Just nu får båda ovanstående stenhård smisk av The Film Snob's Dictionary av David Kamp och Lawrence Levi. Undertiteln lyder An Essential Lexicon of Filmological Knowledge och det är vad det handlar om: en uppslagsbok om film som också vill vara en guide till filmsnobbens innersta väsen, och lista alla de dos and don'ts man måste vara uppmärksam på om man vill platsa i ledet av rättrogna nördar. Vi pratar inte vanliga, bröderna Coen-diggande geeks här utan hardcoresnobbar: Lucas, Scorsese, Kurosawa och Bergman finns inte med som egna uppslagsord (även om de såklart nämns) utan får ge plats åt smalare figurer och företeelser som Robert McKee, Polly Platt, Todd-AO, Bud Cort och Z Channel.

Kamp och Levis mission är att överbrygga gapet mellan snobbar och icke-snobbar, dels för att mer normala och godhjärtade filmälskare ska kunna få nys om de oupptäckta skatter som snobbarna gärna håller för sig själva, dels för att varna normala filmdiggare för de mer lugubra och "downright crappy" filmer och regissörer som snobbarna håller kära.

(Här tar författarna som exempel Heat och Office Space vilket naturligtvis är helt bortitok - de är ju båda mästerverk! - en åsikt som eventuellt placerar yours truly i snobb-lägret, trots att jag har föga koll på uppslagsord som Robert Aldrich och Kuchar brothers, och mest förknippar namnet Stan Brakhage med en fantastisk Stereolab-låt. Nåja.)

Det fina i kråksången är att Kamp och Levi både kängar till de irriterande von oben-elementen hos filmsnobbarna och beskriver sina uppslagsord med all den kärlek och pepp som behövs - bara ibland lyser det igenom en viss bitterhet (som när Film Comment kallas "smug, aggressively elitist"). Framförallt behärskar författarna den svåra konsten att skriva kort och schvungfullt och dessutom smart och underhållande, vilket gör att The Film Snob*s Dictionary är en sanslös fröjd att läsa från pärm till pärm, oavsett om det handlar om Pam Grier, Douglas Sirk, Freaks eller James Spader.

Smaka på texten om Seymour Cassel: "Rumpled, mustachioed character actor who made his name as part of John Cassavetes's repertory (---) and, as such, has been deployed in his later career by such hip-minded directors as Wes Anderson, Alexandre Rockwell, and Steve Buscemi, often as a plaid-jacketed scamster type." Slutklämmen säger liksom allt.

Eller den här klockrena analysen av Conan-favoriten Brian De Palma: "Newark-born director with powerful ability to polarize snobs, some dismissing him as a hack Hitchcock homagist, others fulsomely praising his masterfully vulgar thrillers (---) as the apex of cinema, awesome in their preposterous plots, giddy camerawork, doppelgänger motifs, hot babes, and prodigous use of slo-mo."

Nu blir nästa steg att köpa The Rock Snob*s Dictionary, Vanity Fair-journalisten David Kamps förstlingsverk - är den bara hälften så kul vankas mumma.

Scary Movie 4: stjärt, prutt och penis

För en månad sedan peppade jag intensivt på trailern för Scary Movie 4 och blev nog lite överexalterad: tydligen innehöll trean "några helt underbara scener där den gamla goa Zucker/Abrahams/Zucker-mixen av metafilmiska absurditeter, smart drift med genrekonventioner, rent puerilt trams och brutalt slapstickvåld verkligen svängde" skrev jag förnumstigt men utan verklighetsförankring. För Scary Movie-serien är ju inte Airplane, inte Naked Gun, inte ens Hot Shots. Utan mest en räcka grabbiga sexskämt och övertydliga filmreferenser, utspridda över en kraftigt ojämn filmserie som undantagslöst är roligare i efterhand, när nördhjärnan sorterat bort dyngan och varsamt polerat de få guldklimparna, än när man konsumerar dem.

En titt på Scary Movie 4 innebär den sedvanliga mixen av sporadiskt mys, ett och annat fniss, en hel del besvärat skruvande i biostolen - och det där sorgliga suget i magen av missade chanser och satir som kunde skruvats många varv till, om bara ambitionerna och begåvningen varit lite större.

Scary Movie 4 ligger etta på biotoppen i USA och har efter efter en rekordartad helg nästan tjänat in sin budget, och femman är redan okejad. En bitvis begåvad parodi på The Grudge och War of the Worlds med lite Saw och The Village inslängt, några mer eller mindre festliga cameos, och en en väldigt skrynklig Leslie Nielsen vars senila deadpan-schtick vore roligare om han inte var så fasligt gammal (80) och kanske borde varva ner. Passningarna till andra filmer är tekniskt välgjorda (tripoderna ser oväntat proffsiga ut) men går alltför ofta ut på skicklig upprepning och igenkännandets glädje snarare än någon mer subversiv och smart klarsyn. Och en del vitsar känns oerhört nattståndna: iPod? R. Kelly? Michael Jackson? Eller det långa Viagrasnubblet med Charlie Sheen som hade varit småkul - för fem år sen.

Men går man och ser filmen ensam en söndageftermiddag i en kvalmig Sergelsalong knökfull med 200 eggade tolvåringar istället för hemma i tv-soffan med några kalla öl och, eh, vänner som sällskap får man fan skylla sig själv. Dock: mitt i gnället fanns en del att hämta, i synnerhet den klimaktiska parodin på handikappdramatiken i Million Dollar Baby, som faktiskt var lysande. Och nästan tillräckligt för att börja se fram emot femman.

Glad påsk!

Så fort koman släpper är Conan tillbaka. Håll ut!

Inside Man: Spike Lee i högform

Trailern till Inside Man var inte mycket att hurra för - man undrade mest varför en höjdare som Spike Lee blivit sugen på att göra genrefilm, om än med kanoner som Denzel Washington och Clive Owen i rollerna. Men jestanes vilken film det blev. Inside Man är en sagolikt väloljad thriller och lätt en av de bästa heistfilmer jag sett.

Clive Owen är ett kriminellt mastermind som i första scenen pedagogiskt förklarar rätt in i kameran att han tänker genomföra det perfekta bankrånet. Sagt och gjort, Owen och hans team tar ett gäng besökare som gisslan och förhandlingarna kan börja - men snart förstår gisslanproffset Denzel att något är lurt. Och vi också, tack vare ett manus som genom välplacerade hopp i kronologin snyggt portionerar ut små scener som sätter myror i huvudet och ifrågasätter vad som egentligen står på bakom de låsta bankdörrarna. Lee och mansuförfattaren Russell Gewirtz är sugna på att göra mer än en klassisk rånarfilm utan betraktar hela processen som ett berättarmässigt experiment, och lyckas därmed ducka för genrens alla klyschor och göra en film som känns fräsch och överraskande, trots välbekanta ingredienser. Oerhört skickligt!

Är man svag för Denzel Washington får man en herdestund, för han snajdar runt i hatt och To Kill a Mockingbird-kostym och äger helt sonika filmen (och vinner dessutom lätt över Samuel L. Jackson i den just nu bioaktuella tävlingen om vem som är snyggast polis i sydstatshatt - Jackson ser ju direkt töntig ut i sin alldeles för trånga smäck i Freedomland). Utan att för dens skull käka scenerier - han har helt enkelt den mäktiga filmstjärnenärvaron som är en fröjd att skåda. Faktum är att hans sorglösa snicksnack med sidekicken Chiwetel Ejiofor tillhör filmens ljuspunkter trots att det bara består av ett antal rätt mökiga ordvitsar på temat "your call". Övriga spelar lysande, inte minst Clive Owen trots att han som alltid misslyckas med att få till den där perfekta amerikanska accenten. Jodie Foster agerar slick och smart motvikt till den alfahannetyngda miljön i en fiffig roll som fixare.

Det är extremt välpaketerat med toksnyggt och New York-romantiskt foto av Matthew Libatique (Requiem for a Dream), och ständige Lee-medarbetaren Terence Blanchards ödesmättade, vackra jazz ger tyngd åt annars rätt ordinära scener. Inside Man är en extremt lyckad hybrid av stötfilm, ruffigt New York-drama och polisthriller, och Spike Lee snuddar också vid både post 9/11-stämning och bubblande rasmotsättningar - allt med den tittarglädje som bara fet budget, smart regi, ett vattentätt manus och avspända filmstjärnor på gott humör kan skapa.

Ebert vs Stone

Roger Eberts recension av Basic Instinct 2 är så underhållande att man nästan inte behöver se filmen. Nästan.

Richard Dreyfuss-pepp: Poseidon

En skådis med sina bästa år långt bakom sig i en remake på en katastroffilm från 70-talet, regisserad av mannen som skänkte oss Troy: är detta en källa till upphetsning? Nope. Men vi pratar trots allt om Richard Dreyfuss, så bear with me. Har man sett American Graffiti, Jaws och Close Encounters of the Third Kind och inte har ett hjärta av gråsten gillar man sannolikt Richard Dreyfuss, Spielbergs oerhört sympatiska leading man under några gyllene år på sjuttiotalet. Sen tog Dreyfuss en sejour i kokaindimman och när han kom tillbaka var han plötsligt gråhårig, såg tjugo år äldre ut och spelade mot Emilio Estevez och Rosie O'Donnell i Another Stakeout. Sist jag såg honom i en huvudroll var i den sanslöst sentimentala Mr Holland's Opus, där han spelade en musiklärare på en skola för döva, eller nåt. Slutet, då hans elever spelade upp på en klimaktisk skolkonsert, var så over the top att det kom tårar i ögonen, men av helt fel orsaker.

Ändå känner jag ett styng av pepp att han är tillbaka i en storfilm. Närmare bestämt i Wolfgang Petersens Poseidon, en remake på The Poseidon Adventure från 1972 där Gene Hackman och Ernest Borgnine försökte hålla näsan över vattnet. I år är det Josh Lucas och Kurt Russell, ett stiligt par från B-listan (B+?) som är hjältarna, med assistans av stabila tv-fejs som Freddy Rodriguez (Rico i Six Feet Under), Andre Braugher (Pembleton i Homicide) och Matts brorsa Kevin Dillon (som minnesgoda läsare kommer ihåg från nyversionen av The Blob).

Poseidon har kostat hisnande $140 miljoner, går upp i blockbustertäta maj månad och ska därmed tampas med riktigt stora elefanter som Mission: Impossible III, X-Men: The Last Stand och Da Vinci-koden, vilket lär bli tufft. Men vi är många som går igång på en riktigt bra katastroffilm och även om Petersen ligger bakom snygga men småtrista schabrak som The Perfect Storm och The Day After Tomorrow visade han som bekant var skåpet ska stå i Das Boot.

De trailers som ligger ute ser helt anständiga ut, men vad har hänt med Richard Dreyfuss? Han är bara 59 men ser ut att vara runt 75. Enligt hemsidan spelar han "a suicidal man who re-discovers his will to live", tyvärr försedd med ring i örat vilket känns gammelmansfräsigt på ett oerhört ansträngt sätt. Men vad fasen, jag hoppas ändå att gnistan finns kvar.

Här hemma får vi vänta till 26 juni innan båten sjunker.

Chloe är hjärtat i "24"

Obs: innehåller 24-spoilers.

Sent ska syndarn vakna. Det tog några veckor men nu är jag äntligen ikapp på den gudabenådade femte säsongen av 24 och herre min skapare vilken tajt, spännande och cliffhangerspäckad resa det varit! För en gångs skull känns de två mest uttjänta thriller-klyschorna på marknaden - "edge of your seat!" och "white-knuckle, roller-coaster ride!" helt och hållet befogade. Hårt spänt indeed.

24-veteraner får usäkta men jag har inte alls varit trogen Jack Bauer, såg första säsongen när det begav sig men hoppade 2-4 och kan bara baxna över hur fenomenalt rafflande och välskrivet det är. (De förra säsongerna var väl rimligen inte såhär chockartat bra - eller?)

Höjdpunkterna under de 15 timmar som avlöpt hittills är snudd på för många för att räkna, det smärtsamt spännande gisslandramat på flygplatsen var bara en försmak. Sen radades de upp. Jack sätter en kula i benet på JoBeth Williams (för övrigt lika snygg nu som i Poltergeist) medan hennes hubby Peter Weller iskallt tittar på, lika avstängd som McMurphy efter sin makeover. Paragrafryttaren Lynns hjältedöd och hans olycksbroder säkerhetsvaktens sista, barmhärtigt korta, telefonsamtal till dottern - en extremt hjärtskärande scen. Nervgasattacken på CTU, där statistgänget som ägnat hela morgonen åt att rusa fram och tillbaka med dossiers under armen istället fick rasa ihop på betonggolvet med händerna om strupen och fradgan droppande. Den kreativa återanvändningen av gamla ex-stjärnor som Julian Sands och C. Thomas Howell (i missklädsamt psykiatrikerskägg). Crossovern med Lost där Desmond från the hatch fick vikariera som tysk agent, försedd med ny brytning men samma risiga barr.

Och the death of Tony, som vad jag förstår tagit många hårt. Kommer man färsk från säsong ett där han mest är den där jobbiga typen med hakskägget blir lidandet överkomligt, men jestanes vilken chock när Henderson plötsligt riste till och dängde sprutan i bröstet.

Och, förstås, president Logan, aka President Pussy, som vacklar mellan ynklig och patetisk. Med en tajming som är usel, ett attention span som bara låter honom ta in den som senast talade, och ett hisnande dåligt omdöme - för hur fasen kan man frivilligt sätta landets framtid i händerna på Leland Palmer?

I 24:s universum finns ingen plats för svaghet, inkompetens, tvekan eller otydlig ordergivning. Därför är det svårt att inte fastna för Chloe O'Brien, CTU:s snabbaste och vardagsvresigaste tjänsteman. Chloe är en människa av kött och blod mitt ibland alla de supereffektiva och rationella krislösare som ilar runt bland betongkorridorerna på CTU och håller skutan flytande. Extremt kompetent och obrottsligt lojal mot kallet - och i synnerhet mot Jack - men ständigt lite småsur, med uppsynen och språket hos en trotsig och neggig tonårstjej som bara är jävligt less på hela skiten.

Den fullständigt lysande Mary Ann Rajskub spelar Chloe med en trumpenhet som gränsar till borderlinepsykos, med bitska "whatever!" fräsande ur mungipan och den där harmsna blicken hos folk som går runt på stan och muttrar för sig själva i en ständig, bitter loop. Lite synd bara att hon just den här morgonen rafsade på sig den där trista kräkgröna koftan och inte nåt snyggare.

Efter att så många fasta karaktärer fått bita i gräset går ingen trygg, inte ens Jack Bauer om man får tro intervjun i DN i morse (inte på nätet), men jag hoppas innerligt att Chloe får hänga kvar i säsong sex. 24 skulle bli lite för perfekt utan henne.