Och så säger ni att svensk film är dålig

Världens 100 tuffaste musikvideor - vi har hela listan!

Musiksajten pitchforkmedia.com är perfekt om man vill nosa fram ny musik men tycker att The Wire är för akademisk och Sonic för förutsägbar. Recensionerna på pitchfork är alltid ruggigt välskrivna, ibland kan det bli lite jobbigt mycket attityd, men när skribenterna är mer smarta än smartasses så är det få musikmagasin som slår pitchfork på fingrarna.

Under den coola fernissan är redaktionen också listfetischister av rang, och har tidigare bockat av monumentala åtaganden som Bästa singlarna från 1970-, 80- och 90-talen och Tidernas fulaste skivomslag (otroligt festlig). Nu har de tagit sig an de 100 mäktigaste musikvideorna, men undvikit de mest uppenbara och söndertittade videorna genom att 1) skippa allt från Director's Label-serien, 2) fokusera på videos från tiden när MTV fortfarande var tufft, och 3) bara välja sånt som finns tillgängligt på YouTube.

Vilket gör detta till en både otippad och grymt underhållande samling, med både småroliga grejer man längtat efter att se om (Basement Jaxx som vresiga apor, gråbrittisk diskbänksrealism i "Smalltown Boy" med Bronski Beat, det söta lilla mjölkpaketet i Blurs "Coffee & TV") och ett gäng både nya och gamla videor åtminstone jag aldrig hade lyckats fånga förut.

Bland favoriterna:

• HELA videon till David Brents makalösa cover på "If You Don't Know Me By Know" (bara tillgänglig på Christmas Special-dvd:n), inklusive ett känsligt intro. Fortfarande lika hejdlöst rolig (bottenlöst sorglig?).

• "Close (to the Edit)" med Art of Noise, stora idoler för mig i tonåren, med avantgardistisk samplingstät technopop innan jag ens hört ordet postmodern, förpackat i kryptiska omslag enligt ZTT-ideologin. 12"-singeln på "Close (to the Edit)" var då det begav sig 1984 något av det konstigaste och coolaste jag hade hört. Att se videon nu är en egendomlig upplevelse som framkallar blossande kinder av lika delar nostalgi och genans - för trions prilliga tokerier är mer Hemliga Byrån än Kraftwerk om man säger så. Det var nog tur att jag inte såg videon när jag var ett fan, annars kunde det slutat där och då.

• David Hasselhofs pajaserier i Björn Skifs-covern "Hooked on a Feeling" - så otroligt ansträngt och sökt roligt att det nästan blir lite kul. Nästan.

• Wong Kar-Wais makaklöst snygga video till Dj Shadows "Six Days", fotad av den ständige medarbetaren Chris Doyle - 'nuff said.

• Lionel Richies " Hello" - ok, kanske utsliten i skrattsammanhang, men introt i aulan där Richie agerar dramacoach men inte kan slita ögonen från den blinda tjejen och brister ut i kvidande sång mitt under hennes repliker är helt obetalbar.

• Napopeon Dynamite/Nacho Libre-regissören Jared Hess sorglösa förortsdröm till Postal Services postapokalyptiska "We Will Become Silhouettes".

• Yo La Tengos "Sugarcube", där den strävsamma trion får en avhyvling av sin profitkåta skivbolagsboss och skickas till rockinternat, där ett par avdankade hårdrockare (en av dem Arrested Developments David Cross som spandexklädd rocker med Spinal Tap-accent) lär dem trasha hotellrum och skriva bloddrypande bandloggor. Extremt charmigt.

• Och till sist: "We're Not Gonna Take It" med Twisted Sister, som var omåttligt poppis och vars inledande monolog ("-What do you wanna do with your life?!? - I wanna ROCK!") ofta citerades på skolgården i Umeå. Mark Metcalf (från Animal House) som salivsprutande square-farsa, lätt övertrumfad av Dee Snider och hans mannar, är fortfarande skräckinjagande även om hans spel (och förresten hela paketet, slapsticksnubblet, låten och allt) känns direkt riktat till skrattsugna pre-teens.

Så skynda fynda innan "the Man" plockar bort videorna från YouTube - i skrivande stund finns dock hela härligheten intakt.

Länk: Pitchfork Feature: 100 Awesome Music Videos

Till Staffan Lindeborgs försvar

Det är kul att läsa VM-bevakningen hos Måns, Kjell och Degrell, men det stör mig en smula att Staffan Lindeborg-bashingen är så självklar. Utifrån mitt perspektiv - perspektivet hos nån som inte kan ett skit om fotboll och aldrig kommer att kunna lära sig nåt (det nördutrymmet i hjärnbarken är vikt för film och släpper inte in nåt annat) men som gärna betar av i stort sett alla matcher när det vankas EM och VM - är Lindeborg grymt bra. Om man inte måste haka upp sig på de eventuella plattityder eller felaktigheter han trillar ur sig kan man fokusera på annat. Till exempel hans faiblesse för att konsekvent vända på diftongerna: Joe Cole blir Joo Cool och Rooney blir Rowney (en charmig ovana Arne Hegerfors glömde kvar när han lämnade SVT). Beckham blir med samma självklarhet Backham, matchen heter - alltid - mattjen. På bildbylinen på SVT:s grafik ser Lindeborg ut som en blond version av, eh, den där koleriske killen i bunkern i Undergången (och Glenn Strömberg har lånat "frisyren" Nick Nolte sportade i sitt obetalbara mugshot för några år sen).

Lindeborg-vurmen får förstås näring också av den fantastiska off the air-sekvens Filip & Fredrik hittade till 100 höjdare, den där världens genom tiderna bästa pingisspelare i ett slag degraderades till Staffans personliga butler och fick agera hjälpsam telefonsvarare ("J.O., kan du ta den här?") samtidigt som Staffan pysslade med annat. Lindeborg är förstås måttlöst oförskämd, men på ett så tankspritt och helt apropå-sätt att man måste kapitulera.

Men framförallt är det samspelet mellan Staffan och Glenn Strömberg som gör att Lindeborg känns omistlig. Precis som Kjell påpekar är det uppenbart att de gillar varandra och har ett klockrent samspel där Lindeborg står för nerven och Glenn för att vara... Glenn. Duon var i sitt esse under Sverige/England-matchen, särskilt under en av målchanserna när Lindeborg blev så upphetsad att Glenn klagade på att han fick saliv i ansiktet och apropå kaoset framför mål hjälplöst utbrast "Vad hände, Staffan?" Det är, på sitt sätt, världsklass.

Rockstars pingischock blev ett av årets mäktigaste tv-spel

Ett av mina mäktigaste spelögonblick infann sig nån halvtimme in i Grand Theft Auto: Vice City. Jag hade inte startat nåt mission utan bara larvat runt i stan. Så fick jag syn på en rosa vespa som stod lutad mot en husvägg, hoppade på och knattrade iväg, och precis då smög solen ner bakom horisonten och ett rosaskimrande skymningsljus bredde ut sig över skärmen samtidigt som radiokanalen i spelet smekte igång Wow med Kate Bush. Det var så djävulskt vackert! Alla som spelat Vice City eller något annat av Grand Theft Auto-spelen har garanterat hundratals mysiga minnen av liknande slag fastnaglade i ett ställe i hjärnbarken vikt för special occasions.

GTA-spelen bjöd, förutom på en makalös lekstuga, på en helt fungerande värld kryddad med radiostationer med handplockade hits (ett spel som har Talk Talks Life's What You Make It på soundtracket är svårt att inte ta till sitt hjärta), en talk radio-station med ypperligt välskrivet programledarbabbel och satiriska reklamspottar, handplockade mäktiga skådisar som Ray Liotta, William Fichtner och David Cross bland rösterna - helt sonika några av de smartaste och mest kärleksfulla spel som släppts, ever. Vilket det såklart inte pratats ett jota om i mainstreammedia där det bara är våldet som fått uppmärksamheten (våldsamma tv-spel skapar som bekant samvetslösa mördare av helt vanliga välmående medelklasskids, it's a fact).

Det blev inte bättre av Rockstars nästa projekt, det diskbänkigt våldsamma Manhunt med brutala snuff movie-inslag och grisiga mord medelst glasskärvor och strypsnaror, kliniskt befriat från den avväpnande humorn och kärleksfulla filmreferenserna från GTA-franchiset. Manhunter följdes av spelversionen av Walter Hills klassiska gängaction The Warriors och Rockstars renomme som filmnördiga, smarta och våldsamt coola speltillverkare blev än mer grundmurat.

Det var därför många som höjde på ögonbrynen när Rockstar annonserade sitt nya projekt: pingis. Inga mord medelst baseballträ, inga hookers, inga drive-bys och inga Scarface-doftande repliker, bara ren och skär bordtennis, hur dorkigt det än kunde låta.

Nu är spelet här, heter Rockstar Games presents Table Tennis - och jisses vad bra det blev. Det är helt sonika ett renodlat pingisspel utan något fluff - ingen funktion för att göra sin egen spelare (annars standard i sportspel), ingen sportshop, inga sponsordeals, bara två pers som spelar bordtennis. Skärmen är nästan helt fri från mätare och annat, och den relativt lilla spelplanen gör att spelarna kommer närmre varann och det blir inte någon automatisk nackdel att serva från den bortre planhalvan vilket det lätt blir i tennisspel som Top Spin. Man får snabbt ett hum om spelidén men inser att det kommer att ta många långa timmar att bemästra det, men utan något pluggande av knappkombinationer: här är känslan allt, får man bara in känslan för rörelserna, skruvarna och stoppbollarna så glömmer man snart att man håller i en handkontroll och blir ett med sin spelare.

Grafiken är imponerande, spelarnas tröjor blir allt blötare allt eftersom matchen går, ljudarbetet är enastående med en livlig publik som brister ut i peppade lyckotjut, och när man spelat en riktigt lång boll förändras ljudet, ett suggestivt swoosch brakar in, ljuset omkring bordet släcks ner och en ilsken spot riktas på spelarna - en kombination av David Lynch-stämning och pingis som borde kännas som ännu en krystad bullet time-ripoff men som ökar spelkänslan till himmelska höjder.

Det vackraste i det här makalösa spelet kan vara Rockstar-loggan som är etsad på pingisbollen och som syns i de snygga slo mo-repriserna - det första spel jag mött där man faktiskt kan sitta och njuta av repriserna och inte snabbt vilja skippa dem för att komma till nästa boll. Eller det faktum att spelarna blir mer och mer stissiga ju mer det gäller - när det vankas matchboll gungar de maniskt från fot till fot och stirrar som i trans på bollen, något jag inte sett i något annat sportspel där det är samma stiffa vaxdockor man styr över från start till mål. Det är de små detaljerna som gör det, För att drämma i med en fet klyscha. Det vet Rockstar, och hällde allt sitt kunnande, all sin nördighet och all sin kärlek i ännu ett spel. Och fixade ännu en homerun. Jag bugar mig!

David Finchers "Zodiac" skapar måttlös pepp

Det är sällan man blir upphetsad av bara en bild från en kommande film, men - för att citera Stanton Boyd i Fletch - Jesus H. Christ on a popsicle stick! vad sugen jag blir av den här fotot från David Finchers nya thriller Zodiac (scannad från juninumret av Empire eftersom jag inte lyckades hitta den på nätet - beklagar den ruttna bildkvalitén).

Det finns så många skäl att glädjas:

• Jake Gyllenhaal och Robert Downey Jr - två av de bästa amerikanska skådisarna på banan - i samma film
• Jake Gyllenhaals polisonger
• Sjuttiotalsskjortorna med uppkavlade ärmar och feta slag
• Robert Downey Jr:s tärda look, med all den gravitas som ett par alldagliga journalistglajor kan skänka
• De uppenbara All the President's Men-vibbarna
• Det är en ny David Fincher-film. 'Nuff said.

Zodiac baseras på Robert Graysmiths bok om The Zodiac Killer, en seriemördare som härjade i Kalifornien i slutet av 60-talet, och bland övriga roller finns fina namn som Mark Ruffalo, Adam Goldberg och Chloë Sevigny. Fincher håller just nu på och klipper filmen som ska få USA-premiär i november, enligt IMDb. Vi väntar så gärna.

UPDATE (29 juni): Som synes i kommentaren härnedan så blir det alltså premiär först i januari 2007. Dessutom har titeln ändrats till det totalt intetsägande Chronicles, säkert för att undvika förväxling med den andra Zodiacrullen (se Lidboms kommentar). Aint It Cool News ligger som vanligt steget före och bjussar på tre rapporter från en "hemlig" testvisning den 22 juni, samtliga peppade vilket känns skönt. Inga konkreta spoilers men gott om info så läs på egen risk här!

Den enda lösningen på fildelningseländet

I onsdags föll den tredje svenska fildelningsdomen, skriver SvD. En 26-årig man i Göteborg dömdes till 16 000 kr i böter för att ha spritt filmen Rånarna via DC++. Det här är naturligtvis upprörande - sexton lakan är på tok för lite för att ha spritt Peter Lindmarks monumentalt taffliga polisrulle till intet ont anande fildelare sugna på lite god kriminalfilm. Och boten ska naturligtvis inte betalas till Universal som är i högsta grad medskyldiga utan delas lika mellan alla som haft olyckan att dra hem Rånarna i god tro.

Det stora problemet med fildelning är ju att det är för många mediokra filmer som sprids - för varje avsnitt av 24 eller Sopranos finns alldeles för många Beck-rullar, Martin Lawrence-komedier och Queen-samlingar. För att få bukt med det här måste rättsväsendet ta i med hårdhandskarna och införa en helt ny straffskala baserad på kvalitet och inte kvantitet.

Att lägga ut en dvd-rip på exempelvis Cars - som gick upp i USA i fredags men som vi här hemma måste vänta på ända tills 1 september, så att Fredrik Dolk, Kim Sulocki och de andra dubbningsstjärnorna hinner gängrejpa den riktigt ordentligt - får anses som en angelägen kulturgärning och bör ge ett milt, symboliskt straff. Medan postningar av svensk polisfilm, Patrik Isaksson-album och fladdriga TeleSync på Da Vinci-koden och liknande ska rendera dryga och kännbara böter.

Vakna, Thomas Bodström!

I huvet på Michel Gondry

Går man in i en välsorterad bokaffär, viker in på filmavdelningen, blundar och kastar sitt tummade ex av Maltin över axeln kommer den med 62% sannolikhet att landa på en bok om amerikansk sjuttiotalsfilm - på senare tid den period som tuggats mest i filmböckerna, med Biskinds lysande Easy Riders, Raging Bulls som det kanske mest kända exemplet. Det är svårare att hitta böcker om regissörer som är i början av sin bana, som är tongivande här och nu. Därför går det fort att sluka The Mind of the Modern Moviemaker, en intervjubok med ett gäng mer eller mindre nybakade och (hyfsat) unga regissörer, sammanställd av nöjesjournalisten (och bloggaren) Josh Horowitz.

Horowitz skriver i förordet att berättelserna om de stora kanonerna under sjuttiotalet är fascinerande, men boken han alltid velat läsa handlar om vad Spielberg, Scorsese, De Palma och de andra skäggen tänkte då, när det begav sig, när de fortfarande var up and coming och kämpade sig fram i Hollywood och inte officiellt hade blivit genier än.

Så Horowitz har plockat 20 regissörer (varav de flesta också skriver sina egna manus) och ställt raka och direkta frågor om hur de började skriva, hur de kom in i branschen, varför de vill göra film, hur de beter sig på inspelningarna, hur de tänkte när de skrev och castade sina filmer. Inga djupare analyser av varje regissörs oeuvre utan mer handfasta frågor utan krusiduller vilket är befriande. Och de flesta av Horowitz regissörer känns inte sönderintervjuade utan pratar glatt och ogenerat om sina projekt, sina drömmar och sina tillkortakommanden.

Bokens styrka ligger i Horowitz obesvärade urval. Att geniförklarade frifräsare som Richard Kelly och Michel Gondry samsas med tungviktare som Neil LaBute och lovande nykomlingar som Joe Carnahan (Narc) och Dylan Kidd (Roger Dodger) är inget konstigt, men Horowitz tar in snäppet mer oväntade (och i vissa fall flitigt bespottade) namn som McG (Charlie's Angels), Todd Phillips (Old School) och Brett Ratner (X-Men 3). Han har också ett gott öga till komedier och plockar in folk som Chris & Paul Weitz och John Hamburg som kanske inte är vana att diskutera sin cv i ett nyfiket och seriöst sammanhang.

Sen kan man anmärka på urvalet, nästan bara män (Patty Jenkins och Karyn Kusama är de enda undantagen), alla utom Michel Gondry amerikaner och alla verksamma inom studiosystemet. Men som en guide till ett gäng nya amerikanska regissörer, slipade hantverkare och egensinniga auteurer om varandra, är boken ett måste. Tonen är kärleksfullt nördig, för Horowitz är sannerligen ett fan. Och underhållande och självdistanserade snackapor som Kevin Smith och Trey Parker/Matt Stone ser till att underhållningsfaktorn är hög.

Trailer-pepp: Scoop

Efter mästerliga Match Point känns det okej att hetsa upp sig lite över en ny Woody Allen-film igen - synd bara att trailern till kommande Scoop inte lyckas åstadkomma mer än ett artigt småleende. Scoop som också är inspelad i London är en lättsam komedi med Scarlett Johansson, Hugh Jackman, Ian McShane och (hurra!) James Nesbitt. Handlingen - en amerikansk journaliststudent i London får tips av ett osaligt reporterspöke att en känd aristokrat är seriemördare, går undercover för att nysta i fallet och blir kär i honom - är som synes buskis och trailern inte helt övertygande. Woodys running joke om att diverse kvinns är "a credit to your race" känns lamt, och oneliners som "-We gotta put our heads together! -If we put our heads together you'll hear a hollow noise" kunde ju varit vassare (att den förärats plats i trailern är olycksbådande).

Men med lite tur kan det här bli lika kul som Allens tidigare light-kriminalare The Curse of the Jade Scorpion och Manhattan Murder Mystery. Och kanske kan Woody och Scarlett bli ett lika charmigt snubblande amatördeckarpar som de tidigare sparrningarna med Helen Hunt och Diane Keaton. Eller också blir det precis en sån småputtrigt menlös bagatell som Allen pressat ur sig alldeles för många av de senaste åren. 28 juli kommer svaret då Scoop går upp i USA.

En rättelse

Det här klippet har suttit på kylskåpet i säkert ett år nu, men känns på något sätt ständigt aktuellt.