Svensk roundup 1: Se upp för dårarna

OBS - innehåller spoilers!

Den svenska filmhösten kickar snart igång på allvar - i september är peppen stor när både Daniel Wallentins Ett öga rött och Roy Anderssons Du levande äntligen går upp. I år har jag föresatt mig att faktiskt se alla svenska långfilmer (troligen minus en eller annan lovvärd dokumentär och barnfilm) så man vet vad man snackar om, och kan tippa Guldbaggarna med hedern i behåll nästa år. Det har alltså äntligen blivit dags att se ikapp de svenska filmer jag missat under våren.

Detta betyder tyvärr att jag måste utstå en del hemskheter och förnedring, to boldly go where no mere mortal has dared... men mer om Allt om min buske lite senare. Först ut är Helena Bergströms Se upp för dårarna, som fick oväntat fin kritik när den gick upp i början av året, adjektiv som "glad", "positiv" och "charmig" strösslades ut av nöjda kritiker. Och visst blir man glad av Bergströms regidebut, särskilt om man gläds som allra mest åt forcerat skådespeleri, halvbakade storylines och rent absurda svängningar i tonträff. De två unga tjejerna i huvudrollerna spelas med stor, manierad nybörjarenergi påhejade av en regissör som gillar när det "händer grejer" och det snubblas och skrattas mycket och härligt åt livets inbyggda tokigheter.

Vilket funkar. Men karaktärerna är tunna och underkastade ett manus som staplar händelser efter varandra helt ur fas med människorna i filmen. Elins pojkvän är först en snäll och valpig pushover för att fem minuter senare bli ett egoistiskt svin? Yasmin börjar plötsligt lusta efter honom för att han ringde taxi åt henne när Elin somnat tre scener tidigare? Och Yasmins mamma går från lyckligt frånskild varannan vecka-förälder med en SUV-sportande Steve Kratz till att återvända till maken när han sväljer sin stolthet och hasplar ur sig tre meningar på svenska? "Du har förändrats." (I och för sig, Steve Kratz? I rest my case.) Allt för att klämma in nåt som för berättelsen framåt eller knyter ihop ett par trådar, även om det saknar all underbyggnad. Det här är också den typen av film där huvudpersonerna, i det är fallet två smarta och snygga tjejer, har en (1) kompis var, inget mer, inga perifera vänner, nada. Only in the movies.

Bäst: Yasmins pappas upprättelse som toppkirurg i ett smygrasistiskt Sverige, efter den klimaktiska operationen av "Tjocke-Mehmet" (underbart smeknamn), må vara en studie i orimlig wish-fulfillment och skamlös feelgood, men jag älskade varenda scen. Och Korhan Abay påminde förhoppningsvis vår samlade castingkår om att, hey, alla medelålders invandrarmän i svensk film måste inte spelas av Hassan Brijany. Det finns fler!

Sämst: När en helt ointressant birollsfigur i elfte timmen blir viktig för att sätta sprutt på filmens final och tjejerna bustar honom som vapensmugglare blir det Kalle Blomkvist på en rent parodiskt låg nivå.

Guldbaggar? Nja. Skulle isåfall vara Korhan Abay för Bästa manliga biroll.

Andra bloggar om: Se upp för dårarna, Helena Bergström, film, svensk film

Ja hej det var Rickard Sjöberg här...

Imorgon går en av mina drömmar i uppfyllelse - jag ska äntligen bli livlina i tv. Det är min vän O som ska vara med i Postkodmiljonären som spelas in i Götlaborg onsdag eftermiddag. Det vore förstås oerhört bizarrt att bli uppringd av Rickard, men jag är inte direkt orolig - O vet i stort sett allt (han blev stormästare på Jeopardy för några år sen) och filmfrågorna i såna här sammanhang brukar vara typ Vem regisserade Gudfadern-filmerna eller Vilket land kommer Fellini från, så jag tror det ska gå vägen. Men håll gärna en tumme att jag inte fuckar upp!

UPDATE, onsdag em: det sket sig tyvärr - O kom inte med, så Rickard behövde inte lyfta luren. Så kan det gå.

Andra bloggar om: Postkodmiljonären, Rickard Sjöberg, TV4, tv, media

Veckans highlights

1. Jag har skaffat ett Facebook-konto. Jo jag vet, det är en glorified Mina vänner-bok på nätet men samtidigt hur kul som helst, förutom Tamagotchi-stressen i att underhålla skiten med piffiga applications och lustiga Status-formuleringar. Just nu är jag inte inne och petar så ofta, max 8-10 gånger per dag. Ska försöka lägga ner lite mer tid framöver. Häng med du också!

2. Jag har "äntligen" sett Reno 911: Miami. The Office möter Polisskolan med mediokert resultat, enligt konsensus. Strage totalsågade i DN. Hade faktiskt förberett mig med några ängsliga formuleringar innan jag knäppte igång den, inför en eventuell bloggtext, nåt ursäktande om hur bra Thomas Lennon och Kerri Kenney var i The State som jag vill minnas var genialiskt när det gick på MTV för drygt tio år sen. Men det behövdes inte när filmen (spinoff till en tv-serie jag helt missat) faktiskt är riktigt rolig på sina egna premisser. Ruggigt ojämn, med en del rätt såsiga improvisationer och (medvetet?) hafsig, och med Paul Rudd i ännu en obligatorisk biroll, men bitvis helt lysande. Både i det undertextladdade samspelet mellan Jim Dangle och hans inkompetenta mannar, och i de rejält tramsiga slapstickscenerna. Eller när en överspänd The Rock spränger sig själv. Briljant. Önskar jag kunde säga att dvd-omslaget inte har så mycket med filmen att göra men... tyvärr.


3. Jag har spelat Guitar Hero II. Sinnessjukt roligt, med en perfekt mix av självparodi (alla amps går upp till 11, sista arenan man låser upp är såklart Stonehenge) och bredbent rockposerande. Trots att man står a) hemma i vardagsrummet, b) nykter (helst, annars slinter fingrarna) och c) med en liten fjantig plastgitarr snarare än en tung Fender i nävarna känner man sig som en äkta rockgud. Känslan av att sätta fem stjärnor på "War Pigs", eller "Hush", eller Iron Maidens "The Trooper" (min absoluta favorit) är helt makalöst skön. Och det känns verkligen som att, japp, då kan man spela gitarr också på riktigt. Sweet! Jag kör mest som Lars Umlaut, har i skrivande stund 8204095 career points och har fastnat på Wolfmothers "Woman" på Hard. Sen blir det bara för jävla svårt.

Andra bloggar om: Facebook, Thomas Lennon, Reno 911, Guitar Hero, Xbox 360, tv-spel, film

Matt Damons många ansikten

Missade du Robert De Niros spiondrama The Good Shepherd (Den innersta kretsen) på bio i våras och tänkte knipa den på dvd istället? Grattis! Två timmar och fyrtiosju minuter kan nu med den praktiska Fast Forward-knappens hjälp reduceras till en nätt tjugominuters best of-session. Eller också kan du bara skumma bilderna ovan för att få ett hum om ungefär hur kul filmen är och spara nära tre viktiga timmar till annat.

De Niros förra film, regidebuten A Bronx Tale efter Chazz Palminteris enmansföreställning, var en anspråkslös coming of age-historia från 60-talets New York, snyggt ihopsvängd av en De Niro på hemmaplan. När han nu återvänder till regissörsstolen är det som om materialet kväver honom, som om han tror att långa, tankfulla scener utan styrfart är vad som förväntas för att uttrycka allvar och gravitas. Någonstans inuti Eric Roths manus finns sannolikt en tät historia om lojalitet, idealism och paranoia, men De Niros massivt långtråkiga film är en tröstlös orgie av tunga suckar, dunkla arbetsrum och försagda konversationer mellan hämmade män i kostym.

Matt Damon spelar huvudrollen. Han brukar vara en pigg kille men här har han fastnat i ett enda uttryck - och det är exakt samma återhållna, stumma sorgsenhet han projicerar i alla scener, oavsett om han sitter i sammanträde, valhänt försöker emota med sin sin gravt alienerade son eller tjongar på Angelina Jolie. Den potentiellt starka berättelsen om en man som förlorar sina ideal och offrar sin familj för rikets säkerhet reduceras till en sur Matt Damon som käkat en stor burk med glopiller och lyssnat alldeles för mycket på De Niros missriktade less is more-approach.

Det var 13 år sen A Bronx Tale kom, och som en kritiker skrev: "Robert De Niro made up for lost time by making The Good Shepherd, a film that feels like it takes 13 years to watch." Hehe.

Andra bloggar om: The Good Shepherd, Den innersta kretsen, Robert De Niro, Matt Damon, film

Planet Terror

Lagom till att man tröttnat på Grindhouse-spektaklet (visst var det roligare i höstas när man läste förhandssnacket? Eller dreglade sig igenom den här fina coffee table-boken?) kommer till slut Robert Rodriguez och visar att postmodern meta-exploitation faktiskt kan vara kul också. Med Tarantinos långtråkiga snacksoppa i färskt minne är Planet Terror folklig, festlig och fullsatt, ett smärre under av... jag tänkte skriva lekfullhet, detta överanvända och lätt kladdiga ord, men det blir fel: trots att Rodriguez gärna ser sig själv som en gerillaregissör är varje hårdkokt replik, varje blodsfontän och varje knivhugg noga genomtänkt.

Snarare är det väl ord som slaskig, köttig, rutten och, eh, vardrypande som dyker upp. Planet Terror är en hel årgång av Fangoria sammanfattad i 105 slabbiga minuter - varje möte mellan kula och människa (och de är många, en hel konferens) genererar en fontän av ca 4-5 liter blod, och det geggas bokstavligt talat runt en hel del i såsiga bölder, amputerade lemmar och varbubbliga sår. Så äckligt att man gör Ewww!-minen hela första timmen - ända tills ett oförglömligt triangeldrama mellan bedövad kvinnohand, bildörr och högklackad sko gör att man måste titta bort i pur andrahandssmärta.

Mumma för goresugna pojkmän alltså, men Planet Terror funkar även för oss som inte hänger på Bloody-Disgusting varje dag. Tack vare bra casting (för alla som längtat efter att höra Sayid prata överklassbrittiska eller Rico skutta runt i välkoreograferad zombieslakt med knivar blir det fest), ett jävla tempo, otippat låg grabbighetsnivå och sotsvart humor som (oftast) inte känns ansträngd. Och bara själva volymerna av trassliga zombies, avskjutna skallar och allmän förstörelse gör att man inte hinner tänka på annat. Enda smolket i gorebägaren är Quentin Tarantino som än en gång insisterar på en biroll som pilsk zombie i en onödig rape/revenge-scen. Tanken på en "aroused" QT med brallorna nere är liksom otäck nog utan makeup.

Andra bloggar om: Grindhouse, Planet Terror, Robert Rodriguez, Quentin Tarantino, film

Evan Almighty

Evan Almighty-regissören Tom Shadyac har komedier som Ace Ventura, Liar Liar och The Nutty Professor på meritlistan vilket skvallrar om en regissör som kanske inte är inne och petar alltför mycket i nyanserna eller gör en Kubrick och kräver femtio tagningar tills allt sitter som en smäck. Shadyac är nog mer för att låta sin stjärna (oftast Jim Carrey) brassa på rejält - och det funkade ju hyfsat tills både vi och Carrey tröttnade på tokerierna, i och med Bruce Almighty. Tyvärr använder Shadyac samma modus operandi i uppföljaren Evan Almighty med oerhört skrikigt resultat.

Steve Carrell är som bekant lysande i The Office och visade med Little Miss Sunshine att han också behärskar att prata med små bokstäver, men i Evan Almighty går det sämre. Jag blir inte klok på hans karaktär: i Bruce Almighty var Evan Baxter en djupt osäker smilfink, här är han en hederlig, superstraight familjefar - ända tills han utsätts för diverse djurattacker och blir hysterisk. Precis som i ojämna 40 Year-Old Virgin är Carells figur helt blank och formbar och reagerar på sätt som passar situationen och maximerar lustighetsnivån i just den scenen utan att bottna nånstans. Carrell är i och för sig skicklig på att få plötsliga panikattacker, men man tröttnar snart på hans gälla skrik. Och efter ett sinnessjukt långt montage där Evan slår sig på tummen och drattar på ändan hundra gånger önskar man att han hade en vettigare regissör att jobba med, en regissör som inte bara jagade på snubbelgubben i honom utan hittade fram till den grymt begåvade skådisen bakom Charlton Heston-skägget.

Men det stora problemet med Evan Almighty är förstås inte Carell som jobbar stenhårt, utan ett väldigt svagt manus. Om Bruce Almighty kändes en smula innovativ och oförutsägbar (innan den gled över i ärkekristet pekoral på slutet) lider uppföljaren av high concept-komedins fyrkantighet - arkbygget blir snart enahanda. Och en busigt plirande Morgan Freeman som Gud har milt sagt inte samma fräschör som förra gången. Och hur kul är det egentligen med fåglar som bajsar på fjompiga män i kostym?

Sen retade jag mig också på att Evans typiskt gnälliga filmfamilj. Om ens make sen många år plötsligt blir besatt av en okänd makt och, säg, börjar bygga berg av potatismos under middagen eller odlar ett massivt helskägg över en natt, skulle man som fru inte börja nysta i vad det egentligen är frågan om? Till exempel stå bredvid sin man i badrummet och verkligen se med egna ögon att skägget faktiskt växer ut på tre röda? Inte så Evans fru, spelad av stackars Lauren Graham som är värd så mycket mer än att gnaga klassiska familj i kris-repliker som "The kids need their father... and I need my husband!" ännu en gång.

Evan Almighty är tidernas dyraste komedi och floppade hårt i USA. Om Shadyac lagt ner lite mer jobb på att fila ihop ett tajtare manus, och inte slängt så mycket pengar på ILM för att få två kaniner att gå jämte två leoparder i ett intrikat lapptäcke av cgi-effekter, skulle Evan Almighty kunnat bli en mycket svängigare (och billigare) film. Två sanningar: djur på film är aldrig kul, Steve Carell är alltid kul. Tom Shadyac bekräftar den första och misslyckas med den andra. Vilken klant.

Andra bloggar om: Evan Almighty, Evan den allsmäktige, Steve Carell, Tom Shadyac, film