The Blood of a Corrupt Merchant

Jag levde länge i tron att ett väl genomfört headshot med sniperbössa erbjöd höjden av mänsklig tillfredsställelse, men att smyga runt på hustaken i Jerusalem på 1100-talet och stillsamt dräpa vakter med kastkniv är faktiskt några snäpp roligare. Efter två veckor med Ubisofts medeltidsaction Assassin's Creed varje kväll är jag salig av lycka. Grafiken är sinnessjukt snygg och våldet lika köttigt som elegant när man dräper knektar med svärd, lönnmördar onda män med dolk och hoppar runt på taken i ett helt sömlöst flöde, utan laddningstider eller mankemang med kontrollen. Allting flyter på ett sätt man bara kunde fantisera om för bara några år sen (och äntligen full payoff för den skottkärra pengar vi brassade på en ny fet lcd-tv - spelet ser helt makalöst ut i HD).

Ramhandlingen är snark och spelet har med rätta fått kritik för att det är repetitivt. Tionde gången man körde ett "Pickpocket"-mission darrade man kanske inte av upphetsning, men jag tröttnade faktiskt aldrig på alla obligatoriska "Save Citizen" (hjälpa en stackars hunsad medborgare genom att slakta ett tjog överspända soldater och sen diskret glida in i en folkmassa) eller att klättra upp för höga byggnader (cue mäktig 360 graders-panorering) och sen göra ett hisnande svanhopp ner i en höskrinda femtio meter ner.

Nu när det är slut infinner sig den vanliga mixen av tomhet och lycka, jag retar mig lite på att jag aldrig lyckades göra ett regelrätt lönnmord på nån av mina targets (det blev alltid ett jäkla ståhej och jag tvingades hugga ner vakterna och kuta järnet) så jag fick aldrig nåt Blade in the Crowd-achievement. Men Assassin's Creed har sålt som smör så en tvåa lär nog dyka upp framöver - sannolikt i nutid/nära framtid, om de ska spinna vidare på det diffusa slutet. Kan bli hur kul som helst.

Andra bloggar om: Assassin's Creed, Xbox 360, tv-spel, Ubisoft

I'm fucking Ben Affleck!

1. Sarah Silverman skojar till det på Jimmy Kimmel Live:



2. Jimmy Kimmel slår tillbaka:



3. Kevin Smith vill också vara med på ett hörn, och passar på att göra reklam för sin kommande film Zack And Miri Make A Porno med Seth Rogen och Elizabeth Banks:

Gaydolf Titler

Oscar night ikväll! (Dvs för oss som inte har Kanal 9 och slapp sitta uppe och uggla inatt och istället kunde avnjuta galan som torrent, med ffw-knappen inom bekvämt räckhåll så fort ännu ett musiknummer från Enchanted skulle mökas ut.) I år tippade jag faktiskt sämre än någonsin och får skämmas med ynka 10 rätt av 24 på Bloggywoods Oscartävling, men jag fegade och satsade bara på säkra kort ett år då akademin trevligt nog skrällde lite och röstade smått oväntat. Tilda Swinton till exempel, som var stressande bra i Michael Clayton, och vars Batman-skämt på Clooneys bekostnad var rätt lyckat. Liksom Jon Stewarts material som mestadels var riktigt roligt. Särskilt slutklämmen på hans öppningsmonolog. Moget?

Hur man säljer in en actionrulle med Jodie Foster, 45, till dagens ungdom

In the Valley of Elah

Som bekant är det på gång en liten våg av amerikanska filmer som på olika sätt närmar sig Irakkriget - i februarinumret av Sight & Sound finns en lång genomgång som jag inte orkat läsa. Brian De Palmas Redacted som inte oväntat fått vilt varierande kritik hemma i USA och släpptes på region 1-dvd i veckan (svensk biopremiär i maj) är förstås den som väcker störst pepp. Men som kontrast till De Palmas dv-filmade ursinne finns ett mer jordnära drama, Paul Haggis In the Valley of Elah som gick upp idag. Jag såg den på Stockholm filmfestival i höstas och hyllade den på Weird Science:

Jag gillade Haggis stora genombrott Crash trots den lätt skitnödiga dysterheten, som tack och lov är frånvarande här. Tommy Lee Jones är pensionerad furir vars äldsta son går AWOL på amerikansk mark bara dagar efter att ha återvänt från en lång sejour som soldat i Irak. Jones tar saken i egna händer, med bistånd av Charlize Therons hunsade lokala poliskvinna, och börjar nysta i fallet – kan det vara så att militären inte lägger alla korten på bordet? Är jorden rund? Can you handle the truth?

In the Valley of Elah kryssar smidigt förbi ett helt gäng förrädiska polisfilmsklyschor och landar som ett stillsamt berättat drama om en far som lite för sent försöker lära känna en son, och om vad krig gör med män(niskor). Haggis upphöjer långsamheten, de korthuggna replikskiftena och de långa pauserna till en dygd, och om upplösningen är något av ett västgötaklimax är det helt i linje med filmens lågintensiva och kontemplativa ton.

Tommy Lee Jones är lysande i den typ av roll som bara ska ge en Oscar. En nominering borde vara given men frågan är om juryn vågar belöna en film som är så rättfram: inte bara på ett allmängiltigt safe plan om att »krig är dumt men vi måste stödja våra pojkar« utan verkligen djupt kritisk till USAs inblandning i Irak. Det ska bli spännande att se.

Och se på fan, för en gångs skull hade jag rätt: Tommy Lee blev välförtjänt nominerad till Bästa manliga huvudroll (men torde rimligtvis få smisk av Daniel Day-Lewis?). Se In the Valley of Elah, den är fin.

Andra bloggar om: Paul Haggis, In the Valley of Elah, Tommy Lee Jones, Redacted, film

Sweeney Todd (bristen på entusiasm inför)

Jag såg Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (bästa undertiteln in the world...ever?) för en dryg månad sen, kom hem och skrev följande, otroligt håglösa och taffligt formulerade bloggrader:

Såg också Tim Burtons Sweeney Todd. Gött! Mycket, mycket snygg, och med mäktiga klarröda blodkaskader mitt i den skitiga Londonslummen som borde få Kurosawa att nicka gillande i sin himmel. Alla klarade sången fint, Johnny Depp var lysande (även om hans brittiska accent ibland påminde lite för mycket om Jack Sparrows sludder) och Sacha Baron Cohen mäktig som sol-och-vårare med den tjockaste italienska komedibrytningen sen de där kockarna i Lady & Lufsen. Premiär först femtonde februari, håll ut!

Varför så ansträngt? Jag borde ju ha varit tokigt och patetiskt upphetsad över att ha sett Timpans nya mer än en månad före "alla andra". Nu när filmen gått upp och bioannonsen nästan tippar över av femmor undrar jag vad det var som hände. Gissningsvis var förväntningarna så höga och peppen hållit på såpass länge (ett år? mer?) att det blev som när man till slut såg Brokeback Mountain: Jaha, den var ju, eh, lysande. Får man ta lite mer kaffe?

Sen finns det ett problem i att Burton inte ansträngt sig nämnvärt för att göra Film av ett verk skrivet för scenen - det blir lite trist och statiskt att de hela tiden ska hänga i Sweeneys torftiga salong (jag väntade hela filmen på att han skulle piffa till det, iallafall med en risig blomma eller nåt).Undantaget drömsekvensen förstås som var en oklanderligt snygg greenscreen-bonanza.

Men det här är väl egentligen lyxgnäll? Stephen Sondheims musikal (som jag aldrig hört förut) är ju sagolikt bra. Alla skådisar är lysande (utom lillpojken kanske), alla sjunger med den äran (Depp låter som Bowie!), det är som alltid en fröjd att se Alan Rickman kötta till det riktigt ordentligt. Och blodet sprutar i floder.

Men ändå är det nåt som inte... [drifts off]

Andra bloggar om: Sweeney Todd, Tim Burton, film

Half Man, Half Machine, All Criterion

Häromdagen hittade jag en rätt så omistlig region 1-dvd hos min lokala dvd-hökare i Sickla, och var tvungen att köpa den - trots att jag inte kan se region 1 på vår trogna Pioneer som visserligen är regionsfri men också åtta år gammal och saknar hdmi-utgång, så när man kopplar den till min nya fina Sony Bravia ser alla filmer ut som The Blair Witch Project och jag måste istället kolla dvd i Xbox 360:n som har finfin hd-bild men dels är låst till region 2 och dels har en fläkt som bara är marginellt tystare än en Boeing som taxar in efter landning. Vad gör man? Ibland undrar jag om de svältande barnen i tredje världen förstår att vi västerlänningar också mår jävligt dåligt ibland.

Anywho, filmen i fråga var Criterion-utgåvan av Verhoevens RoboCop. Rätt så tidig i serien (#23, från 1998) och utgången, så det är eBay som gäller annars. Extramaterialet var eventuellt magrare än den special edition som finns, och layouten är ärligt talat ganska risig (det här var innan Criterion krämade på och gjorde lyxutgåvor med pappomslag man kommer i brallan bara av att se på nätet). Men ändå. Jag förlåter ju aldrig mig själv för att jag hittade den utgångna Criterion-utgåvan av The Silence of the Lambs på en skivbörs för sex sju år sen för tvåhundra spänn - och ställde tillbaks den eftersom jag var pank just då. Dubbel-doh! (Jo, jag vet: eBay. Men det blir aldrig av.)

Det här inköpet gjorde att min mäktiga Criterion-samling nu vuxit med 25 procent och ser ut som följer:

• #23 RoboCop
• #73 Cléo from 5 to 7
• #157 The Royal Tenenbaums
• #300 The Life Aquatic with Steve Zissou

Okej, i ärlighetens namn är väl Cléo egentligen inte min men jag träffar nästan aldrig killen jag lånade den av för tre fyra år sen såattehh... you do the math. Viss slagsida åt Wes Anderson som synes, så det är väl lika bra att skaffa Rushmore också, de är ju så fruktansvärt snygga.

Under tiden läser jag den här bloggen - killen har bestämt sig för att se alla filmer i Criterion-serien, i ordning, och skriver smarta och underhållande texter om alla. Han vill jag vara.

Andra bloggar om: Criterion, film, dvd

Jens Jonsson är KING! (trots allt)

Jag kan pinpointa exakt när jag började gilla Ping-pongkingen: det är när tjejen visar sitt skissblock för Rille. Blyertsbilderna. Lemmen, som lite slött vilar mot hästmanen... och sen Rilles blick i porträttet. Briljant! (Ni som sett den förstår.) Innan dess hade jag enorma problem med att ta till mig Jens Jonssons långfilmsdebut. Stiliserade karaktärer lite osäkert spelade av barn som konstlöst mumlar ur sig konstruerade och lillgamla repliker i Roy Anderssons överblivna kök från Felixreklamen. Huvudpersonen Rille: en sökare lika beskäftig som Max Fischer i Rushmore (men utan charmen) och lika svårartat nördig i sina glasögon som Napoleon Dynamite (men med oneliners som ibland påminner mer om de "underfundiga" inlandstöntarna i Norrlands Guld-reklamen). Fotot av Jonssons kumpan Askild Edvardsen är snorsnyggt, varje bild genomtänkt och komponerad, scenerna oändligt långa utan något att säga så mycket. Helvete, jag VILL ju verkligen också gilla det här, jag VET ju att Jens Jonsson verkligen menar det här på riktigt, men vad faen menar han?

Sen vänder det. Storyn som kändes lite banal fördjupas, förtätas. Sista timmen är något av det bästa jag sett. Konflikten mellan brorsorna är så fint skildrad och spelad, så välregisserad. Och Martin Willerts musik är fantastisk - jag hade tänkt skippa ordet "osvensk" i den här texten eftersom det är en så saftig klyscha i Jens Jonsson-sammanhang, men jösses. Musiken är ömsom Bernard Herrmanskt rafflande, ömsom storvulen, och lyfter de snöiga scenerierna till en episk nivå av stor dramatik. Makalöst vackert.

Sen är det igenkänning förstås. Japp, jag var också tjock, ensam och förnumstig när jag var kring Rille i ålder. Växte upp i Norrland, var butter och tröståt grillkorv direkt ut kylen. Spelade pingis - men fick alltid dyngstryk av min lillebror, som var cool och populär precis som Erik. Av en ren slump ser vi filmen samtidigt, samma kväll, han i Umeå och jag i Stockholm. Efteråt får jag ett sms av ren kärlek, och svarar lika ömsint. Någon kritiker skrev att Jens Jonsson är fulländad som visuell berättare, men lite klenare på att skriva manus. Det stämmer kanske - men Ping-pongkingen fyllde till slut mitt hjärta till brädden med kärlek. Till min bror, och till filmkonsten.

Andra bloggar om: Ping-pongkingen, Jens Jonsson, film

Roy Scheider RIP

Roy Scheider gick bort igår eftermiddag. Läs min hyllning här.

Spanska spöken

Det här är som vanligt smått inaktuell info, men för den som längtar efter Guillermo Del Toro-producerade skräckfilmen El Orfanato (premiär i mars, Hynek såg den i Göteborg och peppar hårt) och känner för att fylla tomrummet med den mexikanska spökrullen KM31, kan jag rekommendera den här texten jag skrev på Weird Science förra veckan.

Gone Baby Gone

Låg aktivitet på Conan just nu - jag är hopplöst hooked på Assassin's Creed, mer om det senare - men titta gärna in på Weird Science och läs om Ben Afflecks stiliga comeback med Gone Baby Gone. Nu blir det mer taksmyg och lönnmord i Jerusalem innan läggdags. Sweet, so sweet...