Tack, Olov!

Olov Svedelid gick bort i veckan, och jag får nog ge honom rätt stor cred för att jag kom in i läsandet som barn. Jag slukade alla hans tio ungdomsromaner om Betongrosorna, ett gäng förortskids som löste brott. Där var ledaren Tord, tyste men starke Gilbert med läs- och skrivsvårigheter och en pappa som var periodare, och några till jag glömt. Det låter lätt schematiskt, kanske var det så, men då var det oerhört bra - en scen i Betongrosorna och de falska nycklarna, där Tord har gömt sig i en lägenhet i väntan på en brutal inbrottsliga, minns jag fortfarande med en iskall rysning: Tord ligger gömd i en korg med smutstvätt när tjuvarna kommer och röjer, en av dem sticker ner sin grova näve och rafsar runt bland tvätten, några millimeter från att nå den vettskrämde pojken, innan han blir avbruten och går till ett annat rum.

Betongrosorna sätter dit tjuvarna, polisen ger dem en utskällning om hur farligt det är att meddla med kriminella - men senare står det ändå en stor prinsesstårta i gängets klubblokal från polismakten. Jämte Jack London, Jenny Bertelius, Biggles och Bröderna Hardy var Betongrosorna de viktigaste böckerna för mig under några år.

Sen kom Roland Hassel-deckarna som jag slukade i högstadiet. Rejäle, men emotionellt hämmade Roland, som var en bra polis men en rätt fumlig man i den ständigt svajande relationen med Virena, the love of his life. Varje kapitel slutade i en cliffhanger, och varje bok slutade med att Hassel med en hårsmån undkom skurkarnas dödsfälla (instängd i bastu, instängd i frysrum etc). Vetefan om de håller idag men jag läste dem frenetiskt då.

Tevefilmerna med Lars Erik Berenett som Hassel var fint castade (Björn Gedda som buddyn Simon Palm, Robert Sjöblom som Pelle Pettersson, Allan Svensson som Sune Bengtsson) men inte lika bra som böckerna, där Svedelids fina öra för dialog kom till sin rätt och hans rättvisepatos glödde mitt i den vardagliga, mötesrumsgråa, extremt oglamorösa svenska snutvardagen. Boken där Svedelid till sist tar livet av Hassel - som dör mitt i en mening på sista sidan, i en inre monolog, alla Hassel-böckerna är ju skrivna i jag-form - var fruktansvärt knäckande och traumatiskt.

Svedelid ändrade sig några år senare och fortsatte franchiset, lät Hassel vakna upp ur en nära döden-upplevelse, men vid det laget hade jag gått vidare till Stephen King och Dean R. Koontz.

Svedelid var sanslöst produktiv, skrev över 180 böcker, och är fortfarande flitigt utlånad på mitt bibliotek vilket känns väldigt bra. Vila i frid.

Andra bloggar om Olov Svedelid, Betongrosorna, Roland Hassel, deckare, böcker, litteratur

För män som valde rätt

Konrad postade den här på Fejan häromdan och jag snor klippet rakt av: klassisk livsstilsreklam från det härliga åttiotalet, då en varm kram mellan far och son framför rakspegeln var det bästa en man kunde få. Det finns så många åttiotalsmarkörer att man får svindel - klippet känns som ett destillat av samtliga Simpson/Bruckheimer/Cruise-filmer från den gyllene eran. Några godbitar:

00:14 - Pappan som stannar upp sin son precis som han ska hoppa in i Just Married-åket med nya frun och ger honom en rejäl, nästan krampaktig pappakram, en kram som sannolikt får de senaste tio årens stumma, känslomässigt bottenfrysta relation att tina upp på ett ögonblick.

00:21 - Den lite yngre pappan (advokat? mäklare?) som lämnar över nycklarna till presentbilen, till tonårssonens totala lycka, och extremt självbelåtet sträcker ut armarna för att casha in en low ten (tyvärr bortklippt).

00:35 och 00:46 och 00:49 - tre Token Black Dudes för att bryta av mot den i övrigt kritvita superwaspiga stämningen (den sista häcklöparen uppenbart plockat från arkivfoto).

00:44 - jajjemen, Det rätta virket!

Nånstans därinne finns det ett par tre kvinns också, men de flimrar snabbt förbi. Det här är männens värld. Männen som valde rätt.

Andra bloggare om Gilette, reklam, media

Du levande

Veckans bok: hälsogurun Ann Wigmores Levande föda från 1985 som en låntagare beställde hem från ett av de allra innersta biblioteksskrymslena. Saxat ur förordet:

Ann Wigmore föddes i Litauen 1909 och uppfostrades av sin mormor som var naturläkare. En stor del av sin barndom tillbringade hon som fåraherde och assistent åt sin mormor, som under första världskriget vårdade och botade sårade med hjälp av vanligt gräs.
När Ann var 16 år flyttade hon till USA och ådrog sig kallbrand i benen till följd av en bilolycka. Till hennes familjs och läkares stora förvåning botade hon sig själv genom att äta det det gröna gräset som växte runt henne där hon låg i trädgården och lapade i sig solens hälsobringande strålar.
När hon var 50 år drabbades hon av cancer. Än en gång utnyttjade hon sin ovärderliga kunskap om naturen. Ann började äta ogräs och vanligt gräs som växte ymnigt runt hennes hus i Back Bay i Boston. Efter en tid läkte hennes kropp sig själv från cancern och alla andra sjukdomar.

Ur Dr Inga Orths rapport från Wigmores hälsoinstitut i Boston som hon besökte under två veckor i januari 1984:

Morgongymnastiken skedde i två grupper. Då skulle man ha klarat av ett lavemang i badrummet på särskilt snedställd bräda, där man har ryggslutet högre. Före frukost skulle man helst ha intagit en kvarts till en halv deciliter vetegrässaft. Den fick man preparera själv. Skära av vetegräs från brickan och mala i en av flera elektriska eller handdrivna kvarnar i ett speciellt gästkök.

Enligt Wikipedia dog Anne Wigmore 1993 "in a fire", men hennes arv lever vidare. Fast vi har beställt ett par nya böcker för att slippa se det här omslaget igen. Levande föda har bytt namn och heter numera raw food.

Andra bloggar om Ann Wigmore, raw food, levande föda, mat, hälsokost, vetegrässaft, lavemang

Penn does Dylan

"Next to Roy [Orbison] the playlist was strictly Dullsville. Gutless and flabby. It all came at you like you didn't have a brain. I still kept turning the radio on, probably more out of mindless habit than anything else. Sadly, whatever it played reflected nothing but milk and sugar, and not the real Jekyll and Hyde themes of the times. Beyond the road, hell, gasoline street ideologies that were signaling a new type of human existence weren't there. (...) Songs about debauched bootleggers, mothers that drowned their own children, Cadillacs that only got five miles to the gallon, floods, union hall fires, darkness and cadavers at the bottom of rivers, weren't for radio files. There was nothing easygoing about the folk songs I sang."

Jag har aldrig varit nere med Dylan, och skulle knappast orka läsa hans självbiografi Chronicles, vol. 1 som kom för några år sen. Men inläst på ljudbok med Sean Penns släpiga drone i öronen funkar mäktiga rader som ovan förstås helt perfekt.

På bibblan där jag jobbar tycker kunderna att ljudböcker är det bästa som hänt sen skivat bröd, särskilt nu när allt fler titlar kommer på mp3 och inte på en larvigt tjock bunt cd-skivor. Själv drabbas jag av ett attention span som skulle få en guldfisk att rodna de gånger jag har försökt. Uffes Jack inläst av Jonas Karlsson ledsnade jag på efter en halvtimme, trots att både text och röst var knäckande bra. Likaså Yann Martels Berättelsen om Pi, lysande inläst av Johan Rabaeus men ack så pratig (efter två cd-skivor har han fortfarande inte hamnat på den där flotten från omslaget).

Men nu har det lossnat. Härnäst: Mörkrets hjärta inläst av Max von Sydow och H.P. Lovecrafts Skräckens labyrinter performed by Ernst Hugo Järegård. Mums!

Andra bloggar om Bob Dylan, Sean Penn, ljudböcker, böcker, litteratur

Finsk apokalyps

Jag har inte lyssnat på Mika Vainio och Ilpo Väisänen sen de hette Panasonic och strax därefter (inte helt otippat) fick påhälsning från en viss japansk elektronikbjässe och tvingades droppa a:et och bli Pan Sonic (som förstås inte alls är lika snyggt). Men när jag lite halvnyfiket ploppade in duons nya album Katodivaihe samtidigt som jag tog ett bad med min yngsta dotter höll jag sånär på att dränka henne av ren lycka.

De tidiga albumen Vakio och Kulma - finska kan låta så coolt och hårt när man inte har nån aning om vad det betyder - var knapertorr, cyberpunkpysande, klinisk electronica. Nya skivan - som också bjuder in en burdus cello som raglar runt på några spår - är ett brusigt soundtrack till jordens undergång, med bastoner så feta att trumhinnorna ängsligt ber om nåd och beats så hårda att knäna viker sig.

Det låter så fruktansvärt massivt att jag blir salig av lycka på ett sätt som inte hänt sen jag köpte Autechres flinthårda ep Anvil Vapre för hundra år sen, efter att ha sett Chris Cunninghams video till Second Bad Vilbel på MTV:s Chill Out Zone. I ett läge där jag nästan gått vilse i Fleet Foxes och Grand Archives mysiga skägg bjussar Katodivaihe på perfekt kontrast: dystopisk, kallhamrad och monumentalt knäckande maskinmusik som passar perfekt till det annalkande höstrusket.

Boomp3.com

Andra bloggare om Pan Sonic, Katodivaihe, electronica, musik, Finland

Gratisläsning

I dagens DN - istället för reklamsladder från Elgiganten och Siba eller ännu en lätt desperat "Flytta till Västerås/Eköping/Örebro!"-reklambilaga - medföljde Sid, en reklamtidning från Pressbyrån som faktiskt var bra mycket roligare än kulturdelen den låg i. Hoppsan. Intervjuer med Lokko, Gradvall, Susanne Ljung, Olle Lidbom och ett antal andra tidskriftsmänniskor och -älskare. Föga otippat är Vanity Fair och New Yorker ständiga favoriter, ännu en påminnelse om att ta tag i de där två - jag köper VF ibland, men orkar oftast bara bläddra.

Men vad är grejen med Entertainment Weekly? Fantastiskt smart och kul tidning - men senaste numret på Press Stop är aldrig mindre än tre veckor gammalt, och då ryker det där med Weekly. Vad göra?

Andra bloggare om Tidskrifter, tidningar, media

En ursäkt

Guldlejonet i Venedig till Darren Aronofskys The Wrestler... och jag som gjorde mig lustig över Mickey Rourkes bizarra uppenbarelse så sent som i våras. Förlåt, och grattis!

Wall-E + Vampyrer

Premiär ikväll för Pixars Wall-E - jag sällar mig oreserverat till hyllningskören här. Lågbudgetskräckisen Vampyrer går upp också, som trots snygga och regnvåta Stockholmsmiljöer tyvärr inte riktigt är up to snuff - läs mer här.

Kom å plocka!

Pet Sounds har äntligen styrt upp filmquiz, courtesy of min gamle Folkets Bio-vän Johan. Imorgon torsdag 4 sept blir det premiär, start kl 20. Lag Conan siktar stenhårt på att vinna, allt annat än topp tre är otänkbart. Vi ses i källaren!

UPDATE: Japp, vi vann! It's good to be the king. Nästa gång, om en månad, står jag eventuellt själv bakom quiz-spakarna - stay tuned.

Svensk speljournalistik i kris?

Är det bara jag, eller har svenska speljournalister problem? När jag läser spelpress, i synnerhet Level och Super Play, slås jag av två saker. Det ena är hur man ständigt måste bevisa att tv- och datorspel minsann är Kultur, vilket leder till en storvulen, lätt skitnödig ton. Man verkar ha klara mindervärdeskomplex man måste kompensera för, vilket i kombination med skribenter vars stilistiska förmåga i bästa fall är habil leder till tunga, klumpiga texter. Det är hela tiden - i intervjuer, reportage, recensioner - väldigt Viktigt. På Allvar. På Riktigt.

Det andra är hur viktigt det verkar vara att referera bakåt i tv-spelshistorien. Att sätta in spel i ett historiskt sammanhang är förstås ofta relevant, men det är ett jäkla nostalgigeggande i gamla pixliga Atarispel och utdöda format. Det känns som om varje skribent måste genomgå nåt slags rit de passage genom att blicka tillbaka till första Metal Gear Solid eller what have you hela tiden. Eftersom de flesta som skriver tycks vara spolingar runt 25 förstår jag inte hur det går till - började de gamea i treårsåldern eller?

Allt det här leder till en småtråkig, lätt spänd läsning. Var är glädjen? Var är peppen? Att 90% av alla spelskribenter är killar varav de allra flesta - ärligt talat - skriver hellre än bra gör inte saken bättre. Vi är i ett läge där tv-spelsindustrin blomstrar som aldrig förr, spelen har tagit sig ut till medelsvensson och ingen gammelmedia med självaktning vågar vara utan minst ett uppslag i veckan om spel. Och så sitter specialmagasinen där med sina pretentiösa, skramlande texter. Som en missriktad och surmulen reaktion på att Svenne Banan har skitkul när han bowlar på sin Wii eller att Sing Star nått ut till n00bs som aldrig ens hållit i en Dreamcast-kontroll?

(Det är bra mycket roligare att läsa en tidning som PC Gamer, som inte hymlar med sin interna jargong eller att de vänder sig till en mer homogen grupp - just att PC-fansen är satta på undantag i dessa Guitar Hero-tider gör säkert att sammanhållningen och stämningen blir ännu goare.)

Shit vad jag gnäller. Jag gillar ju Susanne Möller i DN, Thomas Arnroth på SVT. Köpte slaviskt Edge förut, nu mer sporadiskt, men gillar fortfarande deras akademiska, torrt vuxna tilltal och snålande med överbetygen. Hängde alltid på GameSpot förut men blev lite deppad när deras roligaste snubbar Jeff Gerstmann fick sparken och Alex Navaroo hoppade av. Kollar IGN men har inte fastnat än.

Okej, det är väl fortfarande angeläget att framhäva för De Vuxna att spel inte är våldsporr utan också, i bästa fall, den finaste och smartaste, mest gripande underhållning människan hittills skapat. Men det är ju framförallt jävligt kul att gamea, och det är den känslan jag vill ta del av.

Var är glädjen, var är peppen? Vem skriver roligt och smart och bra? Vilken spelbevakning läser ni? Tips - särskilt om min kära Xbox 360 - mottas tacksamt.

Andra bloggar om tv-spel. datorspel, dataspel, Xbox 360, Playstation 3, Wii, journalistik, underhållning, media, spel

Tinnitus i hjärtat

bob hunds comebackspelning på Popaganda i lördags var grandios. Thomas Öberg - iförd helvitt med vita armbågslånga damhandskar, vitt pärlhalsband och snygg vit The Riddler-mask - styrde och ställde med kidsen i vanlig ordning. Kärlek i luften, total allsång. Den nya låten, den där han sjöng om "tinnitus i hjärtat", lät riktigt lovande. Ändå var det nåt som hindrade mig från att gå helt bananas av lycka. Kanske var det TÖ:s ständiga självrefererande och nedräkning tills konserten måste ta slut kl 23:00 pga det kommunala regelverket, kanske var det att jag ibland hörde skrålandet från indieungdomen bredvid mig högre än Thomas. Det blev liksom en metakonsert, i väntan på den riktiga konserten. Men i själva verket var det sannolikt svinbra. De spelade ju Allt på ett kort, för satan. Vad är det för fel på mig?

Andra bloggar om bob hund, Popaganda, musik