torsdag 25 september 2008

Tack, Olov!

Olov Svedelid gick bort i veckan, och jag får nog ge honom rätt stor cred för att jag kom in i läsandet som barn. Jag slukade alla hans tio ungdomsromaner om Betongrosorna, ett gäng förortskids som löste brott. Där var ledaren Tord, tyste men starke Gilbert med läs- och skrivsvårigheter och en pappa som var periodare, och några till jag glömt. Det låter lätt schematiskt, kanske var det så, men då var det oerhört bra - en scen i Betongrosorna och de falska nycklarna, där Tord har gömt sig i en lägenhet i väntan på en brutal inbrottsliga, minns jag fortfarande med en iskall rysning: Tord ligger gömd i en korg med smutstvätt när tjuvarna kommer och röjer, en av dem sticker ner sin grova näve och rafsar runt bland tvätten, några millimeter från att nå den vettskrämde pojken, innan han blir avbruten och går till ett annat rum.

Betongrosorna sätter dit tjuvarna, polisen ger dem en utskällning om hur farligt det är att meddla med kriminella - men senare står det ändå en stor prinsesstårta i gängets klubblokal från polismakten. Jämte Jack London, Jenny Bertelius, Biggles och Bröderna Hardy var Betongrosorna de viktigaste böckerna för mig under några år.

Sen kom Roland Hassel-deckarna som jag slukade i högstadiet. Rejäle, men emotionellt hämmade Roland, som var en bra polis men en rätt fumlig man i den ständigt svajande relationen med Virena, the love of his life. Varje kapitel slutade i en cliffhanger, och varje bok slutade med att Hassel med en hårsmån undkom skurkarnas dödsfälla (instängd i bastu, instängd i frysrum etc). Vetefan om de håller idag men jag läste dem frenetiskt då.

Tevefilmerna med Lars Erik Berenett som Hassel var fint castade (Björn Gedda som buddyn Simon Palm, Robert Sjöblom som Pelle Pettersson, Allan Svensson som Sune Bengtsson) men inte lika bra som böckerna, där Svedelids fina öra för dialog kom till sin rätt och hans rättvisepatos glödde mitt i den vardagliga, mötesrumsgråa, extremt oglamorösa svenska snutvardagen. Boken där Svedelid till sist tar livet av Hassel - som dör mitt i en mening på sista sidan, i en inre monolog, alla Hassel-böckerna är ju skrivna i jag-form - var fruktansvärt knäckande och traumatiskt.

Svedelid ändrade sig några år senare och fortsatte franchiset, lät Hassel vakna upp ur en nära döden-upplevelse, men vid det laget hade jag gått vidare till Stephen King och Dean R. Koontz.

Svedelid var sanslöst produktiv, skrev över 180 böcker, och är fortfarande flitigt utlånad på mitt bibliotek vilket känns väldigt bra. Vila i frid.

Andra bloggar om , , , , ,

4 kommentarer:

pablo money sa...

Vilken fin text. Jag plöjde också Hassel-romaner i högstadiet och filmerna, som jag har ett vagt minne av var fredagsunderhållningen som bjöds i den statliga televisionen i 80-talets slut, var mysrysiga högtidsstunder. Och det var smått traumatiskt att se skrämmande Svedelid-psykopater dyka upp som skojsiga bifigurer i Sällskapsresan-rullar något år senare. Men Betingrosorna missade jag helt. Det hade kanske annars varit en felande länk mellan Tjabo-böckerna och Hassel.

saom sa...

Fint skrivet. Men hur tänkte de när de utformade det där bokomslaget? Rätt intetsägande.

NickeL sa...

Jag faller in i kören; det var fint skrivet.

Olov var definitivt anledning till att jag blev en "bokplog", dessutom hade jag i tonåren en dröm om att bli författare. Så jag tog tjuren vid hornen och skrev ett brev till min favorit, Svedelid, där jag bad om tips och ideér. Två veckor senare damp ett tre A4 sidor tjockt personligt svar ner i brevlådan. Morsan höll på att dö och jag har nog läst detta brev hundra gånger genom åren, har det fortfarande sparat i en pärm...Skall hämta det nu.

Tack Olov

Conan sa...

Tack alla!
saom: Ja, omslaget är verkligen hiskeligt. De flesta svenska böcker från åttiotalet ser rent för jävliga ut...
nickel: Mäktigt! Otroligt rart att han tog sig tid. Blev det nån roman? :-)