Är det bara jag, eller har svenska speljournalister problem? När jag läser spelpress, i synnerhet Level och Super Play, slås jag av två saker. Det ena är hur man ständigt måste bevisa att tv- och datorspel minsann är Kultur, vilket leder till en storvulen, lätt skitnödig ton. Man verkar ha klara mindervärdeskomplex man måste kompensera för, vilket i kombination med skribenter vars stilistiska förmåga i bästa fall är habil leder till tunga, klumpiga texter. Det är hela tiden - i intervjuer, reportage, recensioner - väldigt Viktigt. På Allvar. På Riktigt.Det andra är hur viktigt det verkar vara att referera bakåt i tv-spelshistorien. Att sätta in spel i ett historiskt sammanhang är förstås ofta relevant, men det är ett jäkla nostalgigeggande i gamla pixliga Atarispel och utdöda format. Det känns som om varje skribent måste genomgå nåt slags rit de passage genom att blicka tillbaka till första Metal Gear Solid eller what have you hela tiden. Eftersom de flesta som skriver tycks vara spolingar runt 25 förstår jag inte hur det går till - började de gamea i treårsåldern eller?
Allt det här leder till en småtråkig, lätt spänd läsning. Var är glädjen? Var är peppen? Att 90% av alla spelskribenter är killar varav de allra flesta - ärligt talat - skriver hellre än bra gör inte saken bättre. Vi är i ett läge där tv-spelsindustrin blomstrar som aldrig förr, spelen har tagit sig ut till medelsvensson och ingen gammelmedia med självaktning vågar vara utan minst ett uppslag i veckan om spel. Och så sitter specialmagasinen där med sina pretentiösa, skramlande texter. Som en missriktad och surmulen reaktion på att Svenne Banan har skitkul när han bowlar på sin Wii eller att Sing Star nått ut till n00bs som aldrig ens hållit i en Dreamcast-kontroll?
(Det är bra mycket roligare att läsa en tidning som PC Gamer, som inte hymlar med sin interna jargong eller att de vänder sig till en mer homogen grupp - just att PC-fansen är satta på undantag i dessa Guitar Hero-tider gör säkert att sammanhållningen och stämningen blir ännu goare.)
Shit vad jag gnäller. Jag gillar ju Susanne Möller i DN, Thomas Arnroth på SVT. Köpte slaviskt Edge förut, nu mer sporadiskt, men gillar fortfarande deras akademiska, torrt vuxna tilltal och snålande med överbetygen. Hängde alltid på GameSpot förut men blev lite deppad när deras roligaste snubbar Jeff Gerstmann fick sparken och Alex Navaroo hoppade av. Kollar IGN men har inte fastnat än.
Okej, det är väl fortfarande angeläget att framhäva för De Vuxna att spel inte är våldsporr utan också, i bästa fall, den finaste och smartaste, mest gripande underhållning människan hittills skapat. Men det är ju framförallt jävligt kul att gamea, och det är den känslan jag vill ta del av.
Var är glädjen, var är peppen? Vem skriver roligt och smart och bra? Vilken spelbevakning läser ni? Tips - särskilt om min kära Xbox 360 - mottas tacksamt.
Andra bloggar om tv-spel. datorspel, dataspel, Xbox 360, Playstation 3, Wii, journalistik, underhållning, media, spel
6 kommentarer:
Jag vet inte, jag kan tycka att Super Play har sina poänger. Visst är det viktigt att ha sina referenser på skjortärmarna, men det är å andra sidan inget som speljournalisterna är ensamma om. Speljournalistiken är ännu ung. Vad som tilltalar med SP är hur man sätter mediet i centrum, och är genuint intresserade av att leta efter nya former, nya uttryckssätt inom det, och att man letar både högt och lågt (de har också landets bästa spelskribenter, som Michael Gill och Carl-Johan Johansson. Vad de kan sakna är en lite mer hårdhänt redaktör). Level är betydligt mer nervösa, och det ligger något desperat i hur man kastar sig över pseudorevolutionerande spel som Braid och Portal bara för att kunna skrika "först!!" (förstå mig rätt, båda är bra spel, men de är långt ifrån de enda spännande uttryck branschen tar sig - genom att sätta dem på piedestal kan man tryggt sätta på sig skygglapparna och återgå till mainstreamspelen). Det är också där du i varje nummer hittar 20-sidiga "specialartiklar" med återvunna insikter om Super Nintendo, Dreamcast och Final Fantasyspel från 90-talets mitt. Mm.
Så jag vet inte riktigt. Edge är fortfarande bäst, även om det saknas något där. Thomas Wiborgh är bra när han skriver i Rodeo (gör han det än?); betydligt sämre när han skriver för fanboys i Level. Susanne Möller och Jonas Thente är alltid läsvärda. Mitt senaste speltillägg i Google Reader är svenska "Xboxflickan". Ofarlig men inte oangenäm. Fångar den här känslan du pratar om rätt bra. Men visst behövs det nytt blod. Jag ser fram emot svensk speljournalistik 3.0.
Annars rekommenderar jag Eurogamer, om du inte hittat dit ännu Conie. Det är lite av en pärla.
Har annars börjat tycka att bloggar blivit mer intressanta.
Jag skrev tidigare för Super Play, älskar fortfarande tidningen av samma anledningar som Pablo skriver om. Har samtidigt lite svårt, som du skriver, för kulturdebatten och retro-skimret. Men anser att Super Play är lite bättre på att våga ha roligt. Och automatiskt får jag en roligare upplevelse.
Jag tror att problemet delvis ligger i det spelmedieklimat vi fått i Sverige. När Reset startades (numera Level) var det gräddan av speljournalisterna som hoppade på tåget, och de fick genomgå den här underliga känslan av att konkurrera med den tidning de sjävla hjälpt fram till toppen.
Och någonstans har tyvärr Level fastnat i den kampen. Att alltid försöka knäcka Super Play genom 20-sidiga retroartiklar, name dropping och kulturdebatt.
Som sagt, jag är partisk. Och återigen, jag föredrar Eurogamer framför andra.
Vem skriver roligt om spel? Du, Conan!
Pablo och Nasser: Tack för tipsen!
M: så ska det låta... :-)
Hej!
Ett konkret tips kan vara att maila mig på joakim.bennet(snabela)hjemmetmortensen.se
Vi söker alltid drivna skribenter med nya infallsvinklar.
Vänligen,
Joakim Bennet
Chefredaktör Super PLAY & PC Gamer
Hej Conan! Vi (Michael Gill, Jimmy Håkansson och Carl-Johan Johansson) har startat en ny blogg, kom gärna och läs!
www.blogemup.se
Skicka en kommentar